Barnuppfostran

[freddemalte]

I en annan tråd väcktes ämnet barnuppfostran (eller vad vi nu ska kalla det) och jag tycker att det är ett så pass intressant och viktigt ämne att jag här startar en ny tråd. Frågeställningen baseras på ett inlägg (som svar på min fårga) av Marko. Marko, om du inte vill att jag citerar dig här så bara säg till så tar jag bort det!

men om de är "små": Får de se skräckfilmer?

Det intressanta är att jag aldrig gjort det. (nekat eller förbjudit)
när dom känner sig mogna för en skräckfilm, då tittar dom på den.

första gången för min dotter var i helgen,
min son startade en skräckfilm, hon tyckte inte om filmen,
och vi bytte till en komedi, annars hade hon gått iväg och gjort annat,
vi ville se film tillsammans, så vi bytte.

jag nekar dom ingenting på det viset,
människan är inte en robot som ska programeras,
det sköter hon om själv

grabben började nog titta på skräckfilm när han var runt 12
min dotter är 13. fast the shining såg dom bägge tillsammans för ett halvårsen,
dom klassar det inte ens som skräck.

jag satte inte barnen framför en skräckfilm när dom var små,
dom fick själva avgöra vad dom tyckte om...

nekar jag dom att titta på tex erotik eller porr ?
nej inte det heller, dom kommer själva att välja vad dom vill se.

jag pratar ibland om porrfilmer med min son, han började nog titta på dem under tonåren (han e 18 snart)
varför ska jag förbjuda ?

min dotter tittar bort när hon tycker saker är 'pinsamma'..

nyheter,
nej dom gillar inte nyheter någon av dem.
grabben börjar intressera sig för vad som pågår i världen först nu.

men givetvis diskuterar jag med dom om det dom upplever och tycker och tänker om,
ifall dom vill prata om det med mig.

saker sköter sig självt och kommer sig naturligt.
självklart så får dom själv avgöra sin egen miljö i var, när hur.

Ok, jag läser vad du skriver och funderar på det. Intressant som tusan! Verkar vettigt på många sätt och samtidigt aningen lurigt på andra sätt. Är det detta som kallas "fri uppfostran"?Hur sätter du gränser? Sätter du aldrig gränser för vad de får hitta på? Tillrättavisar du dem aldrig? Har de aldrig "hittat på något dumt"?

Berätta gärna mer om detta! Det är superspännande!

[Marko]

Ok, jag läser vad du skriver och funderar på det. Intressant som tusan! Verkar vettigt på många sätt och samtidigt aningen lurigt på andra sätt. Är det detta som kallas "fri uppfostran"?Hur sätter du gränser? Sätter du aldrig gränser för vad de får hitta på? Tillrättavisar du dem aldrig? Har de aldrig "hittat på något dumt"?

Jag kallar det för respekt för individens utveckling.

självklart sätter jag mig inte själv och tittar på nyheter som visar slaktade människor när barnen är nära,
dom kan ju själva inte riktigt förstå det dom ser, så jag byter kanal (eller film) när jag tycker att det är olämpligt.

jag sätter aldrig gränser verbalt, gränser finns i förhållandet mellan människor.
jag gillar tex inte att min son snodde en cykel (den låg och skräpade i ett dike)
sa vad jag tyckte var fel, rätt och hur man kan gå tillväga nästa gång (tex att man lämnar in cykeln till polisen för att senare 'få' den tillbaka lagligt) Jag blir irriterad om dom gör vissa saker och dom ser detta. och vi får alla anpassa oss till varandras reaktioner. Mina barn blir irriterade på mig och säger till vad dom tycker, och jag får försöka att anpassa mig till vad dom tycker.

Jag tillrättavisar inte på det viset att jag ger dom ett straff,
jag pratar med dom om det som har hänt, om det skulle hända saker.

du vet, jag var själv en unge en gång i tiden och klättrade på de mest farliga miljöer som existerar,
mitt första brott gjorde jag när jag var 12 (kom på hur man skulle ta sig in i hus och dyrka låsen), och tyckte det var spännande ett par gånger.. cyklade runt städerna när jag var 7-8 år, en riktig busunge var jag.

och detta gör alla barn, mer eller mindre.. vad än föräldrarna vill.
skillnaden blir att jag kan vara med och påverka när jag har kontakt med mina barn.
förbjuder jag, så försvinner kontakten per autmatik. det blir bara en massa skuld och bråk.

det kan lösas snyggare.

och ja, min son har gjort dumheter,
han berättade när han var med en kompis och snodde blommor hos folk (han sa att det nästan blev ett beroende), allt bus dom gjort har jag nog mindre koll på.
och andra händelser av mer eller mindre allvarlig karraktär.
vi har löst det mesta utan onödiga konflikter. och jag tror han uppskattar det.
vi kan iaf prata om saker när dom vill.

men dom fattar själva när dom gör fel,
och anpassar sig med tiden. det ligger i vår natur att vara lite olydiga och göra dumheter.
det heter väl i rätten i ungdomligt oförstånd om jag inte mins fel. och det är en förmildrande omständighet som heter duga (man får tex inte fängelsepåföljd när man är mellan 15 och 19, inte förr iaf)

jag frågade min son om detta häromdan,
hur många regler har jag satt.
-ingen.

men det fungerar iallafall, och väldigt bra med.

[Marko]

Men alla får skapa sin egen miljö.

Hemma hos deras mamman så finns det regler,
dom har sitt system baserad på olika anledningar.

det fungerar inte mindre dåligt det heller,
men regler bryts hela tiden, och det blir bråk titt som tätt.

men jag tror att regler där handlar mer om att rutiner och annat ska fungera,
och att man ska få respekt via dessa konflikter.. en strid uppstår och bägge parter får anpassa sig till varandra.

samma sak, fast lite mer konfliktartat.

nackdel för mamman,
barnen pratar inte med henne om vissa saker.

[freddemalte]

Extremt lärorikt och spännande! Jag återkommer när jag har lite mer tid!!!!

[Marko]

Ja, det är intressanta frågor som

Hur man tyst kommunicerar och förstår varandra.
Vissa påstår att barn behöver tydliga och klara regler.
Det kanske är så, men är det tysta otydligt ?
måste regler vara statiska?, duger inte en dynamisk regelsättning ?
blir en regel otydlig om man sätter den efter behov ?
hur mycket förstår ett barn ?
klarar dom av att skilja på rätt och fel ?
Behövs regler, eller finns det naturliga regler som alla förstår ?
hur utvecklar man isåfall en naturlig förståelse ?
är ett ogillande en form av regelsättning ?