Sökandet efter "livets mening" i andlighet

[Kristofer]

Sceptisk:
Visst, hjärnor är biologiska...men även om ngt är ett resultat av en biologisk process så behöver resultatet i sig inte vara biologiskt...har du någonsin sett en biologisk tanke eller känsla?

[Kristofer]

Tron på Gud hjälper nog många att hantera rädslan för döden

Är inte det en gammal freud analys ?

Det finns många ateister och många icke troende som inte heller är rädda för döden.
Varför skulle rädslan för döden skapa en tro ?
och det finns säkert många troende som är rädda för döden.

Han sa nog ngt likande, jag ser det dock inte som ett orsakssamband...d v s bara för att tron på Gud hjälper människan att hantera sin rädsla för döden betyder inte det att det är så religionen kommit till...tvärtom kan sambandet lika gärna vara det motsatta...d v s att en ev. Gud har gett människan religionen som ett sätt att hantera bl a existentiell ångest. Allt beror på vilken utgångspunkt man har.

Hopp, ja kanske man får hopp av kristendom
Jag tror att kristna som icke kristna har existensell ångest.
En tjej sa till mig, och hon är kristen, att hon var livrädd för döden och evigheten.

Jag tror att religioner många gånger bara är inlärt.
En tro växer sig med livet och formas ur ens erfarenheter och känslan för existensen
inte ångesten.

Jag tror också att kristna såväl som icke-kristna har existentiell ångest...men jag är övertygad om att människor som är övertygat kristna har det i, generellt sett, mindre utsträckning än många andra. Men "evigheten" är ju ett tillstånd eller en plats som ingen människa kan föreställa sig...dom flesta tycker det är ganska obehagligt med saker man inte kan föreställa sig även om andra säger att det är ngt bra...

Hur menar du? att religioner är inlärda på vilket sätt? jaa, jag tror du har rätt...en sund tro formas ur ens erfarenheter och känslan för existens snarare än genom ångest...tror dock att många formar sin tro utifrån ångest även om denna tro måste ses som osund och dysfunktionell...skulle kunna tänka mig att muslimer är överrepresenterade i denna grupp, då det finns så mkt hot kopplade till religionen eller åtminstone kulturen kopplad till religionen...

[Marko]

Jag tror också att kristna såväl som icke-kristna har existentiell ångest...men jag är övertygad om att människor som är övertygat kristna har det i, generellt sett, mindre utsträckning än många andra. Men "evigheten" är ju ett tillstånd eller en plats som ingen människa kan föreställa sig...dom flesta tycker det är ganska obehagligt med saker man inte kan föreställa sig även om andra säger att det är ngt bra...

Hur menar du? att religioner är inlärda på vilket sätt? jaa, jag tror du har rätt...en sund tro formas ur ens erfarenheter och känslan för existens snarare än genom ångest...tror dock att många formar sin tro utifrån ångest även om denna tro måste ses som osund och dysfunktionell...skulle kunna tänka mig att muslimer är överrepresenterade i denna grupp, då det finns så mkt hot kopplade till religionen eller åtminstone kulturen kopplad till religionen...

evigheten, det beror på vem som studerar det och vilken bild man har av evigheten,
kan tro att vi i väst med våran vetenskapliga uppfostran kan se det som obehagligt..

i öst så har dom sin mystik och skulle väl mer säga att älska inget och du älskar allt.
evigheten är utanför och går inte att beskriva. (tao beskriven med ord är ett falskt tao)
inget är allt, eftersom ur inget kom vår värld.. evigheten är den högsta principen osv.
vi är evigheten och inget.. (det är inte ologiskt om man tänker på vad  tao står för)

tycker inte det känns obehagligt med den synen på evighet...

Jag tror att hela vår västvärld är starkt influerat av religioners tänkande. allt från lagar till ekonomi.
vi adopterar omedvetet som medvetet kristna värderingar, och utan att vara kristen, så ingår vi i en kristen kontext.

Jag tror personligen att vi i väst och idag är livrädda för att peta på andliga frågor.. vi ger dom tråkiga vetenskapliga deifinitioner och ramar in själen till något materielt och kemiskt väsen.... och vi fastnar i denna enkla syn och ser inte helheten och våran roll i oss själva och i naturen, där tycker jag tex taoisterna ligger lite före västs vetenskapliga torra syn.

[Kristofer]

evigheten, det beror på vem som studerar det och vilken bild man har av evigheten,
kan tro att vi i väst med våran vetenskapliga uppfostran kan se det som obehagligt..

i öst så har dom sin mystik och skulle väl mer säga att älska inget och du älskar allt.
evigheten är utanför och går inte att beskriva. (tao beskriven med ord är ett falskt tao)
inget är allt, eftersom ur inget kom vår värld.. evigheten är den högsta principen osv.
vi är evigheten och inget.. (det är inte ologiskt om man tänker på vad  tao står för)

tycker inte det känns obehagligt med den synen på evighet...

Jag tror att hela vår västvärld är starkt influerat av religioners tänkande. allt från lagar till ekonomi.
vi adopterar omedvetet som medvetet kristna värderingar, och utan att vara kristen, så ingår vi i en kristen kontext.

Jag tror personligen att vi i väst och idag är livrädda för att peta på andliga frågor.. vi ger dom tråkiga vetenskapliga deifinitioner och ramar in själen till något materielt och kemiskt väsen.... och vi fastnar i denna enkla syn och ser inte helheten och våran roll i oss själva och i naturen, där tycker jag tex taoisterna ligger lite före västs vetenskapliga torra syn.

Jag tror inte att majoriteten av människorna i väst ser det som obehagligt heller...däremot tror jag att många ser religionen i stort som ett hot mot den värld vi i allt större utsträckning tycker oss förstå. I en kultur där man inte har samma kunskap och förståelse för den fysiska världen blir det inte heller lika hotande att lägga till en icke-materiell/andlig dimension som man inte heller förstår sig på till fullo.

jag är inte insatt i taoismen men utifrån det du beskriver låter det som om dom har en mer cikulär syn på verkligheten i motsats till våran ganska polariserade syn, motsatser hänger i hop snarare än att vara just motsatser. De låter också som att de inte enbart använder språket som ett sätt att definiera och förstå verkligheten utan att det även finns ett motsatt förhållande där språket själv definierar verkligheten i lika stor utsträckning som tvärtom? d v s många av de begrepp du beskriver har inte en fast definition utan förefaller relativa utifrån sammanhanget. man förefaller också ha ngn form av allmän accepterad förståelse för vissa begrepp/fenomen utan att dessa egentligen går att definiera...d v s att de finns en verklighet som inte går att fånga genom språket.

Jag tänker lite på Platon och hans liknelse med grottan...man sitter i en grotta belyst med en eld, det enda man ser av världen utanför (den verkliga världen) är skuggor på väggarna i grottan. Vi i väst vill i så stor utsträckning som möjligt ta reda på hur världen utanför grottan ser ut och ignorerar skuggbilder som vi inte kan förklara...flera andra kulturer nöjer sig med att se på världen genom de skuggbilder som projiceras i grottan...och accepterar att världen utanför inte, till fullo, kan förklaras. Personligen tycker jag att vi i västvärlden har kommit längre men att vi kanske glömt bort vissa viktiga bitar (skuggfigurer) i all hast att komma framåt.

[Marko]

Jag antar att en taoist hade sagt att skuggbilderna är i dig som utanför, skapad av varken eller och både och.
Tycker att du beskrev taoismen så som jag tänker mig att den är på ett bra sätt : )

Jag känner ett behag och ödmjukhet med den österländska tänkandet, det är inte lika full av kontraster som vår vetenskap.

det är väl som fritjof capra skrev, att vetenskapen inte behöver mysticismen och mysticismen behöver inte vetenskapen, men människan behöver dem båda.

[Harald Davidsson]

Det är kanske större skillnad mellan andlighet och religion

än mellan sociologi och neurologi

[donCorleoneJr]

Kristofer: Hur kan psykologiska behov vara icke-biologiska? Har du någonsin sett en icke-biologisk hjärna?

Man kan konstatera som fakta att människor har psykologiska behov, jag skulle hävda att ofta ligger någon tanke bakom som skäl till det psykologiska behov, som individen känner av.

Det kan t.ex. vara att personen upplever att den vill bli framgångsrik och göra karriär. Sedan kan personen må dåligt ifall hon inte lyckas göra sin önskade kärriär, uppfylla den tanke man har.

Om man håller sig till begrepp och definitioner, som även vetenskapen använder sig utav. Så räknas inte det att en person känner sig vilja göra karriär till hjärnans biologiska behov. Så visst den generalisering du gör är alltså felaktig.

Hjärnas biologiska behov är t.ex. syre och näring (socker), utan dessa dör hjärnan den slutar fungera.

Om personen t.ex. bestämmer sig för att skita i karriären och är lycklig för det, så dör hjärnan inte. Dvs. personens psykologiska behov är inte på något sätt hjärnans behov.

[Pilatus]

Dvs. personens psykologiska behov är inte på något sätt hjärnans behov.

Det kan diskuteras. Placeboeffekt av medicin påverkar hur vi upplever ett sjukdomstillstånd och kan påverka hur vi tillfrisknar.

[freddemalte]

Kristofer: Hur kan psykologiska behov vara icke-biologiska? Har du någonsin sett en icke-biologisk hjärna?

Man kan konstatera som fakta att människor har psykologiska behov, jag skulle hävda att ofta ligger någon tanke bakom som skäl till det psykologiska behov, som individen känner av.

Det kan t.ex. vara att personen upplever att den vill bli framgångsrik och göra karriär. Sedan kan personen må dåligt ifall hon inte lyckas göra sin önskade kärriär, uppfylla den tanke man har.

Om man håller sig till begrepp och definitioner, som även vetenskapen använder sig utav. Så räknas inte det att en person känner sig vilja göra karriär till hjärnans biologiska behov. Så visst den generalisering du gör är alltså felaktig.

Hjärnas biologiska behov är t.ex. syre och näring (socker), utan dessa dör hjärnan den slutar fungera.

Om personen t.ex. bestämmer sig för att skita i karriären och är lycklig för det, så dör hjärnan inte. Dvs. personens psykologiska behov är inte på något sätt hjärnans behov.

Hej donCorleoneJr

Nja, visst kan det vara så att det råder en viss begrepps- och definitionsförvirring vad avser fenomenen ”behov”, ”psyke”, ”hjärna”, ”biologi” etc. på ett sådant sätt att slutsatserna kan bli lite olika vad avser huruvida psykologiska tillstånd utgör ett behov för hjärnan. I ditt exempel lyfter du att de kemiska substanserna syre och socker är något som hjärnan har behov av, ty om den inte har tillgång till dessa så dör den. Vad man dock kan konstatera är att här finns en viss redundans, vilket innebär att om hjärnan får låga halter av dessa så dör den inte, men den börjar bli dysfunktionell, vilket då t.ex. kan innebära försämrade koncentration, sämre sinnesbearbetning, olika former av ”sjukdomstillstånd” eller rent av medvetandeförlust eller koma – lite kopplat till hur stor denna kemiska obalans blir. Detta betyder då att vi kan konstatera att hjärnan har ett biologiskt behov av dessa substanser för att fungera på ett visst sätt och halten av dessa ämnens existens i hjärnan är då kopplat till graden av funktionalitet till en viss gräns då systemet kollapsar (hjärnan dör) . . .så behovsnivån är alltså inte definitiv utan kopplad till mängden av de kemiska substanserna (t.ex. syre och socker)..

Om vi då tittar på fenomenet ”psykologiska processer” så som t.ex. tankar, funderingar, önskningar, upplevelser, analys, minnesbearbetning, kreativitet etc, så är dessa detsamma som vissa neruala (elektrokemiska) aktiviteter i hjärnan förstått på ett sådant sätt att om vissa delar av hjärnan (celler eller cellnätverk och kärnor) inhiberas, hämmas eller hindras (t.ex. utsätts för kemikalier, elektriska laddningar, hårda slag eller fysisk skada) så avstannar även de psykologiska aktiviteterna. Av detta kan man då dra slutsatsen att om hjärnan (personen) hamnar i situationer där denne inte kan få utlopp för sina psykologiska aktiviteter (processer) så innebär det att personen hindras att ha de neurala aktiviteter som ”systemet (hjärnan) är ämnat för”, vilket innebär en elektrokemisk obalans i hjärnan (på kort eller lång sikt) som i sin tur är detsamma som att ”vissa biologiska behov ej är uppfyllda”. Det som dock kan vara svårt att avgöra är hur pass viktigt den neurala ”att vilja göra karriär”-processen är för hjärnan – den kanske bara motsvara en kortvarig för låg halt av syre (om vi ska jämföra med de kemikalier du tog upp), medan en längre tid av frånvaro av socialt umgänge och kärlek i barnaåren kanske motsvara samma dåliga effekt som att vara utan socker och syre under en längre tid så att barnet blir så nerurokemiskt instabil att denne antingen hamnar i någon forma av apati eller beteendestörning á la de rumänska barnhemsbarnen på 80-taler (och dessvärre kanske även idag) eller till att en väldigt låg psykologisk stimuli leder till neurokemisk depression som slutligen innebär självmord (läs: hjärnan dör).

Så jag är benägen att hålla med dig om att vi krasst kan se två olika former av ”biologiskt behov” för hjärnan: 1) Det direkta biologiska behovet av olika kemiska substanser för att upprätthålla homeostas, elektrokemi och neurala aktiviteter. 2) Det indirekta biologiska behovet av att de psykologiska aktiviteterna får hållas igång så att inte hjärnan hamnar i ett understimulerat läge som kan innebära kemisk depression, apati eller till och med självförvållad död etc.

Slutsats: Psykologiska behov är detsamma som hjärnans behov sett på två helt olika plan: A) I det avseende jag beskriver ovan samt B) I det faktum att vi helt enkelt (rent mentalt/psykologiskt) faktiskt är våra hjärnor vilket då också innebär att om jag har behovet av att göra karriär så har även min hjärna behovet av det då det är ett och samma fenomen (system), med den skillnaden att A utgör ett biologiskt behov, medan B) kallas för ett psykologiskt behov som dock i grunden, rent fysikaliskt (i enlighet med texten ovan) är ett biologiskt behov.

Jag är dock benägen att hålla med dig om att man i vardaglig praxis inte använder ordet biologiskt behov om psykologiska behov! Så om det bara rör sig om semantik kan jag hålla med dig - därmed inte sagt att begreppanvändningen kan vara till stöd för hur det ligger till rent faktiskt . . .

Hälsar
Fredrik

[donCorleoneJr]

Dvs. personens psykologiska behov är inte på något sätt hjärnans behov.

Det kan diskuteras. Placeboeffekt av medicin påverkar hur vi upplever ett sjukdomstillstånd och kan påverka hur vi tillfrisknar.

Det som var menat var hjärnans biologiska behov, någon specifik tanke kan inte sägas vara eller tillhöra hjärnans biologiska behov som organ.

Rent biologisk för att fungera behöver hjärnan bl.a. syre och socker (energi). Känns lite felaktigt att påstå att någots funktioner är dess behov?

[donCorleoneJr]

Det som dock kan vara svårt att avgöra är hur pass viktigt den neurala ”att vilja göra karriär”-processen är för hjärnan – den kanske bara motsvara en kortvarig för låg halt av syre (om vi ska jämföra med de kemikalier du tog upp), medan en längre tid av frånvaro av socialt umgänge och kärlek i barnaåren kanske motsvara samma dåliga effekt som att vara utan socker och syre under en längre tid så att barnet blir så nerurokemiskt instabil att denne antingen hamnar i någon forma av apati eller beteendestörning á la de rumänska barnhemsbarnen på 80-taler (och dessvärre kanske även idag) eller till att en väldigt låg psykologisk stimuli leder till neurokemisk depression som slutligen innebär självmord (läs: hjärnan dör).

Så jag är benägen att hålla med dig om att vi krasst kan se två olika former av ”biologiskt behov” för hjärnan: 1) Det direkta biologiska behovet av olika kemiska substanser för att upprätthålla homeostas, elektrokemi och neurala aktiviteter. 2) Det indirekta biologiska behovet av att de psykologiska aktiviteterna får hållas igång så att inte hjärnan hamnar i ett understimulerat läge som kan innebära kemisk depression, apati eller till och med självförvållad död etc.

Slutsats: Psykologiska behov är detsamma som hjärnans behov sett på två helt olika plan: A) I det avseende jag beskriver ovan samt B) I det faktum att vi helt enkelt (rent mentalt/psykologiskt) faktiskt är våra hjärnor vilket då också innebär att om jag har behovet av att göra karriär så har även min hjärna behovet av det då det är ett och samma fenomen (system), med den skillnaden att A utgör ett biologiskt behov, medan B) kallas för ett psykologiskt behov som dock i grunden, rent fysikaliskt (i enlighet med texten ovan) är ett biologiskt behov.

Jag är dock benägen att hålla med dig om att man i vardaglig praxis inte använder ordet biologiskt behov om psykologiska behov! Så om det bara rör sig om semantik kan jag hålla med dig - därmed inte sagt att begreppanvändningen kan vara till stöd för hur det ligger till rent faktiskt . . .

Hälsar
Fredrik

Jag skulle vilja hävda att 1.) de direkta biologiska behoven för hjärnan är bevisade, att det verkligen är så.

Vad gäller det du kallar här 2.) indirekta biologiska behov, det är mer ett antagande att det skulle vara så. T.ex. att mänsklig närhet för en person, skulle vara i slutändan ett behov som skapas av hjärnan som organ. Det är en gissning och inte bevisbart.

Man har dock kunnat observera att t.ex. brist av närhet hos ett spädbarn kan ge upphov till sympomet, t.ex. vissa kemiska obalanser i hjärnan. Sedan är det nog inte sagt att det skulle ske med varenda spädbarn, en del reagerar annorlunda, som till vilkaa omgivningar och situationer som helst. Olika individer reagerar olika, hur kommer det sig i sådanna fall?
Om detta verkligen var ett biologisk behov?

Att det är biologisk behov, det är osagt, det är spekulation. Om hjärnan biologisk skulle kräva det, då skulle det alltid reagera likadant, precis som med syrebrist eller näringsbrist.

[freddemalte]

Det som dock kan vara svårt att avgöra är hur pass viktigt den neurala ”att vilja göra karriär”-processen är för hjärnan – den kanske bara motsvara en kortvarig för låg halt av syre (om vi ska jämföra med de kemikalier du tog upp), medan en längre tid av frånvaro av socialt umgänge och kärlek i barnaåren kanske motsvara samma dåliga effekt som att vara utan socker och syre under en längre tid så att barnet blir så nerurokemiskt instabil att denne antingen hamnar i någon forma av apati eller beteendestörning á la de rumänska barnhemsbarnen på 80-taler (och dessvärre kanske även idag) eller till att en väldigt låg psykologisk stimuli leder till neurokemisk depression som slutligen innebär självmord (läs: hjärnan dör).

Så jag är benägen att hålla med dig om att vi krasst kan se två olika former av ”biologiskt behov” för hjärnan: 1) Det direkta biologiska behovet av olika kemiska substanser för att upprätthålla homeostas, elektrokemi och neurala aktiviteter. 2) Det indirekta biologiska behovet av att de psykologiska aktiviteterna får hållas igång så att inte hjärnan hamnar i ett understimulerat läge som kan innebära kemisk depression, apati eller till och med självförvållad död etc.

Slutsats: Psykologiska behov är detsamma som hjärnans behov sett på två helt olika plan: A) I det avseende jag beskriver ovan samt B) I det faktum att vi helt enkelt (rent mentalt/psykologiskt) faktiskt är våra hjärnor vilket då också innebär att om jag har behovet av att göra karriär så har även min hjärna behovet av det då det är ett och samma fenomen (system), med den skillnaden att A utgör ett biologiskt behov, medan B) kallas för ett psykologiskt behov som dock i grunden, rent fysikaliskt (i enlighet med texten ovan) är ett biologiskt behov.

Jag är dock benägen att hålla med dig om att man i vardaglig praxis inte använder ordet biologiskt behov om psykologiska behov! Så om det bara rör sig om semantik kan jag hålla med dig - därmed inte sagt att begreppanvändningen kan vara till stöd för hur det ligger till rent faktiskt . . .

Hälsar
Fredrik

Jag skulle vilja hävda att 1.) de direkta biologiska behoven för hjärnan är bevisade, att det verkligen är så.

Vad gäller det du kallar här 2.) indirekta biologiska behov, det är mer ett antagande att det skulle vara så. T.ex. att mänsklig närhet för en person, skulle vara i slutändan ett behov som skapas av hjärnan som organ. Det är en gissning och inte bevisbart.

Man har dock kunnat observera att t.ex. brist av närhet hos ett spädbarn kan ge upphov till sympomet, t.ex. vissa kemiska obalanser i hjärnan. Sedan är det nog inte sagt att det skulle ske med varenda spädbarn, en del reagerar annorlunda, som till vilkaa omgivningar och situationer som helst. Olika individer reagerar olika, hur kommer det sig i sådanna fall?
Om detta verkligen var ett biologisk behov?

Att det är biologisk behov, det är osagt, det är spekulation. Om hjärnan biologisk skulle kräva det, då skulle det alltid reagera likadant, precis som med syrebrist eller näringsbrist.

Hej donCorleoneJr

Nejdå, du hänvisade till vetenskapen och inom traditionell common-sens-vetenskaplig metodik, vilken baserar sig på grundläggande och vedertagen epistemologi och logisk empiri så råder det ingen tvekan om att psyket i mångt och mycket är neurala processer. Det man dock kan ta fasta på är självklart att hela kroppen är en enhet (helhet) vilket då innebär att den neuroendokrina systemet i hela kroppen samarbetar om att bygga upp- och reagera på fenomen i och utanför kroppen, vilket slutligen manifesterar sig som t.ex. känslor, tankar etc. – men själva processeringen sker i hjärnan (utan någon vetenskaplig tvekan). Så mot bakgrund av detta är det inget ”antagande” utan vetenskaplig fakta – den kan självklart revideras och förändras vartefter nya upptäckter görs vilket är en positiv och sympatisk del av vetenskapen som fenomen. Så att påstå att vårt psyke inte har sin grund i de neurala processerna i hjärnan är dock just antaganden och spekulationer tills motsatsen (vetenskapligt) har bevisats – spekulationer som bygger på gamla föreställningar (oftast religiösa) som har sin bas i dåtiden okunskap och gissningar samt självklart i det fenomen som vi kallar medvetande – vilket är så coolt konfigurerat att ”det själv” inte kan tro att det just ”bara är en hjärna”

Jo visst är det bevisbart (men dock kanske inte så passande att testa på människor och ”högre” primater), men det råder ingen tvekan om att den psykiska miljön har en direkt effekt på den mänskliga hjärnan att vissa reagerar olika beror väl mer på att vi är olika samt att kontexten kan variera. Det är ju samma sak med mat – vi är alla i biologiskt behov av mat men reagerar olika på olika födoämnen och mängden av dessa vi får . . . det var ju därför jag tog upp att det är en gradskillnad och att det så även är med syre och socker!

Så om man skulle utsätta ett litet barn (eller för den delen en vuxen) för det groteska experimentet att totalt utesluta det från "psykologisk kontakt" med omvärlden (eller för den delen bara väldigt abnormal eller vansinniga psykologiska situationer), skulle det med största säkerhet innebära en lågutvecklad, degenererad och mycket skadad hjärna eller rent av en död hjärna. En hjärna som inte får motta några synintryck förlorar snart synbarkens celler och dess kommunikation, en hjärna som inte får motta ljud förlorar snart den ljudprocesserande cellerna etc . . . en hjärna som inte får motta kärlek och omtanke förlorar de neurala processer som är kopplade till den erfarenheten (behovet) etc.

Se länkarna nedan som hänvisar till texter i ämnet (av varierande kvalitet). Kom gärna med mothugg om detta! Det är roligt! Jag kan mycket väl ha fel – men frågan är då ”hur fel”

http://www.signum.se/archive/read.php?id=3814

http://en.wikipedia.org/wiki/Sue_Gerhardt

http://www.psychologicalscience.org/jou ... 1/kolb.cfm

http://www.laymanpsych.com/environmenta ... privation/

http://healthmad.com/mental-health/the- ... velopment/

http://www.telegraph.co.uk/health/healt ... pment.html

http://www.andersoncooper.com/2011/10/1 ... velopment/

http://www.kidsource.com/kidsource/cont ... pment.html

http://www.buzzle.com/articles/brain-de ... ldren.html

http://natgeo.se/trauman-hammar-hjarnans-utveckling

Hälsar
Fredrik

PS. Alla regerar inte lika dant på syre- och näringsbrist (till en viss gräns såklart), precis som med psykologisk påverkan . . . DS.

[Pilatus]

Det som var menat var hjärnans biologiska behov, någon specifik tanke kan inte sägas vara eller tillhöra hjärnans biologiska behov som organ. Rent biologisk för att fungera behöver hjärnan bl.a. syre och socker (energi). Känns lite felaktigt att påstå att någots funktioner är dess behov?

Jag är av uppfattningen att behov har en vidare mening i detta sammanhang och att det inte endast handlar om hjärncellernas metabolism. Vad jag syftade på var att hjärnan inte är en passiv klump som endast behöver näringstillförsel för att fungera. T ex en alltför torftig miljö i barndomen kan negativt påverka hur hjärnan utvecklas. Att använda hjärnan betyder att nya celler bildas.

[donCorleoneJr]

Hej donCorleoneJr

Nejdå, du hänvisade till vetenskapen och inom traditionell common-sens-vetenskaplig metodik, vilken baserar sig på grundläggande och vedertagen epistemologi och logisk empiri så råder det ingen tvekan om att psyket i mångt och mycket är neurala processer. Det man dock kan ta fasta på är självklart att hela kroppen är en enhet (helhet) vilket då innebär att den neuroendokrina systemet i hela kroppen samarbetar om att bygga upp- och reagera på fenomen i och utanför kroppen, vilket slutligen manifesterar sig som t.ex. känslor, tankar etc. – men själva processeringen sker i hjärnan (utan någon vetenskaplig tvekan). Så mot bakgrund av detta är det inget ”antagande” utan vetenskaplig fakta – den kan självklart revideras och förändras vartefter nya upptäckter görs vilket är en positiv och sympatisk del av vetenskapen som fenomen. Så att påstå att vårt psyke inte har sin grund i de neurala processerna i hjärnan är dock just antaganden och spekulationer tills motsatsen (vetenskapligt) har bevisats – spekulationer som bygger på gamla föreställningar (oftast religiösa) som har sin bas i dåtiden okunskap och gissningar samt självklart i det fenomen som vi kallar medvetande – vilket är så coolt konfigurerat att ”det själv” inte kan tro att det just ”bara är en hjärna”

Jo visst är det bevisbart (men dock kanske inte så passande att testa på människor och ”högre” primater), men det råder ingen tvekan om att den psykiska miljön har en direkt effekt på den mänskliga hjärnan att vissa reagerar olika beror väl mer på att vi är olika samt att kontexten kan variera. Det är ju samma sak med mat – vi är alla i biologiskt behov av mat men reagerar olika på olika födoämnen och mängden av dessa vi får . . . det var ju därför jag tog upp att det är en gradskillnad och att det så även är med syre och socker!

Så om man skulle utsätta ett litet barn (eller för den delen en vuxen) för det groteska experimentet att totalt utesluta det från "psykologisk kontakt" med omvärlden (eller för den delen bara väldigt abnormal eller vansinniga psykologiska situationer), skulle det med största säkerhet innebära en lågutvecklad, degenererad och mycket skadad hjärna eller rent av en död hjärna. En hjärna som inte får motta några synintryck förlorar snart synbarkens celler och dess kommunikation, en hjärna som inte får motta ljud förlorar snart den ljudprocesserande cellerna etc . . . en hjärna som inte får motta kärlek och omtanke förlorar de neurala processer som är kopplade till den erfarenheten (behovet) etc.

Se länkarna nedan som hänvisar till texter i ämnet (av varierande kvalitet). Kom gärna med mothugg om detta! Det är roligt! Jag kan mycket väl ha fel – men frågan är då ”hur fel”

http://www.signum.se/archive/read.php?id=3814

http://en.wikipedia.org/wiki/Sue_Gerhardt

http://www.psychologicalscience.org/jou ... 1/kolb.cfm

http://www.laymanpsych.com/environmenta ... privation/

http://healthmad.com/mental-health/the- ... velopment/

http://www.telegraph.co.uk/health/healt ... pment.html

http://www.andersoncooper.com/2011/10/1 ... velopment/

http://www.kidsource.com/kidsource/cont ... pment.html

http://www.buzzle.com/articles/brain-de ... ldren.html

http://natgeo.se/trauman-hammar-hjarnans-utveckling

Hälsar
Fredrik

PS. Alla regerar inte lika dant på syre- och näringsbrist (till en viss gräns såklart), precis som med psykologisk påverkan . . . DS.

Det känns mer som en definitions fråga och vi bör titta tillbaka på det som Sceptisk skrev till en början, det är de hävdanden som jag vände mig till. Han använder terminologin enbart biologiska behov och biologiska orsaker.

Inom vetenskapen definieras psykologi och biologi som olika ämnes områden, så det blir fel att likställa allt med att vara biologiska behov och orsaker plötsligt. Eller menar du inte det?

Vi har kommit in på personens eller människans psykologiska behov i diskussion, och ska dessa likställas med organet hjärnans biologiska behov. Jag anser det inte vara självklart.

Om vi tar som ett exempel, att om en person ska utveckla sin intelligens så enligt det du tar upp behövs en lämplig omgivning för det. Och om personen gör det tränas personens/hjärnas intellektuella kapacitet eller förmåga, men personen kan egentligen även själv välja att göra detta eller inte.

Därmed ha mer högutvecklad hjärn funktion, intelligens eller lägre utvecklad intelligens. Så jag frågar mig om det i sig är ett biologiskt behov för hjärnan som organ? Att t.ex. utveckla intelligens. Hjärnan kommer nog lugnt att fungera oavsett om intelligensen är lite lägre eller högre utvecklad.


Jag kan skriva på att hjärnan är ett organ, och behöver att den får stimuli eller användning, annars så har det ju inget bruk och blir överflödigt. T.ex. används inte ögonen, så utvecklas aldrig den funktionen.

Det är ju även det bra exempel, att kunna se är det ett biologisk behov för hjärnan i sig?

[freddemalte]

Hej donCorleoneJr

Nejdå, du hänvisade till vetenskapen och inom traditionell common-sens-vetenskaplig metodik, vilken baserar sig på grundläggande och vedertagen epistemologi och logisk empiri så råder det ingen tvekan om att psyket i mångt och mycket är neurala processer. Det man dock kan ta fasta på är självklart att hela kroppen är en enhet (helhet) vilket då innebär att den neuroendokrina systemet i hela kroppen samarbetar om att bygga upp- och reagera på fenomen i och utanför kroppen, vilket slutligen manifesterar sig som t.ex. känslor, tankar etc. – men själva processeringen sker i hjärnan (utan någon vetenskaplig tvekan). Så mot bakgrund av detta är det inget ”antagande” utan vetenskaplig fakta – den kan självklart revideras och förändras vartefter nya upptäckter görs vilket är en positiv och sympatisk del av vetenskapen som fenomen. Så att påstå att vårt psyke inte har sin grund i de neurala processerna i hjärnan är dock just antaganden och spekulationer tills motsatsen (vetenskapligt) har bevisats – spekulationer som bygger på gamla föreställningar (oftast religiösa) som har sin bas i dåtiden okunskap och gissningar samt självklart i det fenomen som vi kallar medvetande – vilket är så coolt konfigurerat att ”det själv” inte kan tro att det just ”bara är en hjärna”

Jo visst är det bevisbart (men dock kanske inte så passande att testa på människor och ”högre” primater), men det råder ingen tvekan om att den psykiska miljön har en direkt effekt på den mänskliga hjärnan att vissa reagerar olika beror väl mer på att vi är olika samt att kontexten kan variera. Det är ju samma sak med mat – vi är alla i biologiskt behov av mat men reagerar olika på olika födoämnen och mängden av dessa vi får . . . det var ju därför jag tog upp att det är en gradskillnad och att det så även är med syre och socker!

Så om man skulle utsätta ett litet barn (eller för den delen en vuxen) för det groteska experimentet att totalt utesluta det från "psykologisk kontakt" med omvärlden (eller för den delen bara väldigt abnormal eller vansinniga psykologiska situationer), skulle det med största säkerhet innebära en lågutvecklad, degenererad och mycket skadad hjärna eller rent av en död hjärna. En hjärna som inte får motta några synintryck förlorar snart synbarkens celler och dess kommunikation, en hjärna som inte får motta ljud förlorar snart den ljudprocesserande cellerna etc . . . en hjärna som inte får motta kärlek och omtanke förlorar de neurala processer som är kopplade till den erfarenheten (behovet) etc.

Se länkarna nedan som hänvisar till texter i ämnet (av varierande kvalitet). Kom gärna med mothugg om detta! Det är roligt! Jag kan mycket väl ha fel – men frågan är då ”hur fel”

http://www.signum.se/archive/read.php?id=3814

http://en.wikipedia.org/wiki/Sue_Gerhardt

http://www.psychologicalscience.org/jou ... 1/kolb.cfm

http://www.laymanpsych.com/environmenta ... privation/

http://healthmad.com/mental-health/the- ... velopment/

http://www.telegraph.co.uk/health/healt ... pment.html

http://www.andersoncooper.com/2011/10/1 ... velopment/

http://www.kidsource.com/kidsource/cont ... pment.html

http://www.buzzle.com/articles/brain-de ... ldren.html

http://natgeo.se/trauman-hammar-hjarnans-utveckling

Hälsar
Fredrik

PS. Alla regerar inte lika dant på syre- och näringsbrist (till en viss gräns såklart), precis som med psykologisk påverkan . . . DS.

Det känns mer som en definitions fråga och vi bör titta tillbaka på det som Sceptisk skrev till en början, det är de hävdanden som jag vände mig till. Han använder terminologin enbart biologiska behov och biologiska orsaker.

Inom vetenskapen definieras psykologi och biologi som olika ämnes områden, så det blir fel att likställa allt med att vara biologiska behov och orsaker plötsligt. Eller menar du inte det?

Vi har kommit in på personens eller människans psykologiska behov i diskussion, och ska dessa likställas med organet hjärnans biologiska behov. Jag anser det inte vara självklart.

Om vi tar som ett exempel, att om en person ska utveckla sin intelligens så enligt det du tar upp behövs en lämplig omgivning för det. Och om personen gör det tränas personens/hjärnas intellektuella kapacitet eller förmåga, men personen kan egentligen även själv välja att göra detta eller inte.

Därmed ha mer högutvecklad hjärn funktion, intelligens eller lägre utvecklad intelligens. Så jag frågar mig om det i sig är ett biologiskt behov för hjärnan som organ? Att t.ex. utveckla intelligens. Hjärnan kommer nog lugnt att fungera oavsett om intelligensen är lite lägre eller högre utvecklad.


Jag kan skriva på att hjärnan är ett organ, och behöver att den får stimuli eller användning, annars så har det ju inget bruk och blir överflödigt. T.ex. används inte ögonen, så utvecklas aldrig den funktionen.
Det är ju även det bra exempel, att kunna se är det ett biologisk behov för hjärnan i sig?

Jag håller med om att inget är helt skrivet i sten här eftersom det, precis som du skriver, till viss del handlar om definitionsfrågor. Nä, intelligensstimulering behöver inte i sak vara ett nödvändigt behov för den enskilda hjärnan i den direkta stunden och kan väl kanske ses som psykologiskt "lull-lull" i det sammahanget - ungefär som att hjärnan inte behöver en Japp eller Snickers för att överleva, då det räcker med normal kost för det . . .