Pho-ku skrev:Algotezza skrev:Utifrån vilket perspektiv och enligt vilka kriterier kan vi påstå att verkligheten är en illusion om även perspektiven är illusoriska och kriterierna på sin höjd vilande på intersubjektiv konsensusgrund?
Så länge jag befinner mig inuti ett slags verklighet är den verklig. Om det finns ett perspektiv man kan anlägga på verkligheten från en punkt utanför verkligheten vet jag inte. Och lever man fortfarande då?
/Algotezza
Spinner vidare på några på intet sätt genomtänkta tankar:
Om vi påstår att persektiven är illusoriska, om vi med det menar på att den sinnesdata vi förmedlas medierat via kroppens sinnesapparat inte ger oss direkt kunskap om "tingen i-sig", är det väl enkelt att sluta sig till ett mayas slöja? Går det att ö h t skilja på perspektiven från verkligheten? Verkligheten och illusionen har båda existenser, dess essens är densamma: det illusoriska är det "verkliga". Tillvaron ter sig paradoxal.
Det "verkliga" är det ännu icke tillskrivna.
-
Säg att alla ting/varelser/händelser - alla egenskaper vi kan träffa på i omvärlden och att alla handlingar som sker upplevs som relevanta, att de stämmer med vad vi förväntar och att det finns logik i allt de andra gör och säger. Då kan omvärlden förklaras som projektioner av vår redan befintliga kunskap, erfarenhet, och som existerande i förlängningen av vårt eget medvetande. Inget nytt och överraskande kan hända, då allt härrör från oss själva. Den upplevda verkligheten kan sägas bero på vårt eget möte med en "egenskapslös", passiv verklighet som, när den reagerar med våra upplevelseorgan, leder till vår upplevda verklighet. Verkligheten i sig, den egenskapslösa är i princip bara en mångdimensionell, passiv bildskärm som finns därför att den svarar på vårt behov "att skriva och läsa på en skärm". Denna skärm vill ingenting, den bara finns. Allt blir logiskt, enligt våra förväntningar och förmågor, vår invanda logik och vår kunskap, så tryggt, ett eget autistiskt spindelhörn av tillvaron.
Ju mer en slumpgenerator är med i spelet på skärmen, desto mindre infrias förväntningar, desto mer handlar det om sannolikheter enligt vår "logik" (logik = det vi är vana vid) och desto "självständigare" upplever vi att skärmen agerar, och desto mer tillskriver vi skärmen en egen vilja och verklighet. Men det är bara en slumpgenerator som ibland gör att den inte reagerar exakt som vi vill. Vi sätter oss ner och övar oss och tror vi utvecklar våra förmågor. Vi får belöning när skärmen tycks reagera som vi vill. Men det är bara du och en skärm med slumpgenerator - bakom vilken naturligtvis finns den osynliga datorn. Som du själv kan sägas vara en utväxt från. Den kosmiska datorn. Ett digitalt spel. Det blir väl så i framtiden att digitalt, delvis randomiserat spel med blir hela verkligheten, var och en i sin spelkokong. Och med evigt liv. Eller snarare: ständigt liv. Men illusoriskt. Vem har makten då? Speltillverkarna, spelledarna - de som ännu är kvar i Analogien.
Men om verkligheten omkring oss har egna egenskaper, avsikter, mål, viljor, då kommer vi att möta mycket oförutsett och ovidkommande och irrelevant. Omvärlden har då eget liv, skilt från vårt. Olika varelser med olika berättelser korsar vår väg och befruktar oss på sätt vi inte kunnat förutspå. Verkligheten är inte bara en förlängning av oss själva. Vi kan möta den radikalt annorlunda andre som ställer ett etiskt krav på oss. Moral/etik gör att livet inte bara är en illusion eller ett spel. Liksom arbete. Och inte minst döden gör livet till en allvarlig berättelse där allt inte bara är lek och illusion. Och där vi inte kan få ett nytt liv hur lätt som helst genom att trycka på rätt knapp.
/Algotezza
