Frågan med stort F!

[Zokrates]

Det lär krävas en tragedi av ofantliga mått i form av en supervulkan eller en asteroid så snart
som möjligt för att rädda livet från total undergång, men inte ens det är ett säkert kort.

[Marko]

Gammal rapport men intressant ändå.
http://www.who.int/healthinfo/global_bu ... t_full.pdf

De rika överlever, och de fattiga dör ut.
riskerna för att dö av diverse olika saker skiljer sig åt efter inkomst.

En global katastrof kommer först och främst drabba dom fattiga.

Jag tror inte på ett öde där vi blir totalt blir utrotade.

[Anne]

Underskatta inte din potential, Pilatus. Nog fan är det tungrott i den här sörjan, men jag har hoppet kvar. Det antar (?) jag att du också har eftersom du skriver här och inte ligger i sängen med täcket över huvudet.

[Pilatus]

Underskatta inte din potential, Pilatus. Nog fan är det tungrott i den här sörjan, men jag har hoppet kvar. Det antar (?) jag att du också har eftersom du skriver här och inte ligger i sängen med täcket över huvudet.

Tack för dina vänlig ord, lynx!

[Anne]

My pleasure  :) Jag blir Genuint Lycklig av att se att det är fler som Försöker.

[dokido]

Den stora frågan
vet inte riktigt, jag omformulerar mig alltid, men kanske

vad är verkligheten, relation mellan fysik och medvetande-tanke ... typ
vi är ju tänkande varelser så det är väl en lämplig fråga

så fort jag får ett svar så ifrågasätter jag det dock, om jag skulle få ett svar som var sant, vet jag inte alls hur jag skulle reagera på eftersom något sådant aldrig inträffat

jag tror ju heller inte att ett sådant svar skulle kunna ges, det skulle väl vara logiskt problematiskt om det inte gick att ifrågasättas

ang punkt 3 så tror jag inte det hade förändrat mitt liv om det inte var nåt helt uppåt väggarna annorlunda mot hur jag upplever verkligheten nu, om vi var marionetter exv. kanske jag skulle lägga ner en del energi på att hitta de som styr mig

ang punkt 4 så kan jag inte svara på det heller, både och antar jag

[Justin Case]

1) Vilken av alla de frågor du skulle vilja få svar på, men som du inte anser att du än så länge har fått något övertygande eller bra svårt på, är den fråga som ligger dig ”varmast om hjärtat att få svaret på” eller som du är mest nyfiken på dess svar? Vilken är så att säga den fråga som du hade ställt om du visste att du bara fick ställa en fråga och att du därmed skulle få svaret på den?

- Vilket svar på den fråga jag härmed ställer skulle få mig att från och med om en minut alltid göra det som det vore allra bäst att jag gjorde?

2) Motivera gärna varför du just valt den fråga du valt och hur du tänker kring det?

När jag får det rätta svaret, kommer jag att (eftersom jag i min fråga (d.v.s. i min beställning av svaret) definierat svaret så) göra "så gott jag kan" i alla tänkbara betydelser. Mer än så kan jag inte göra. Ovan ställda fråga är alltså den fråga som, när den besvaras korrekt, ger det bästa tänkbara resultatet av alla frågor jag kan komma på att ställa.

(Att jag ger svararen en minuts betänketid är bara för att inte falla på sådant som att om jag skulle kräva att få veta vad jag bör göra redan "från och med nu" så skulle det vara omöjligt att leverera ett svar i tid eftersom det vore omöjligt att svara genast eftersom ljusets hastighet sätter en viss gräns för hur hastigt ett svar kan komma som effekt på en fråga (för att inte tala om att jag kanske måste ha ställt färdigt min fråga innan den får börja besvaras). Jag bedömer att en minut är en rimlig tidsfrist - inte för kort för att kunna åtlydas, och med mycket nära 100% säkerhet inte så lång tid att något katastrofalt hinner hända under den bara för att jag inte satte en kortare tidsfrist.)

3) Om du fick ett svar på den fråga du valt – hur tror du att det hade påverkat din syn på världen och ditt sätt att leva?

Jag kan tänka mig - men det här är bara ett av många tänkbara exempel - att svaret på frågan jag ställde hade fått mig att inse hur man på mindre än t.ex. ett dygn skriver ett dataprogram som, när det körs och kopplas upp mot internet, tar över hela mänskligheten med masshypnos på ett sätt som förbättrar hela mänsklighetens beteende på mycket kort tid, så att alla de problem mänskligheten nu brottas med löses inom max en vecka, och kort därefter ett paradis skapas som är och kommer att för väldigt lång tid framåt förbli åtminstone miljarder gånger mer underbart än vad någon människa någonsin föreställt sig att ett paradis skulle kunna vara.

Människohjärnan är en fantastisk maskin, den har helt klart potentialen att lösa alla de problem mänskligheten nu brottas med. Det enda problemet varje människohjärna nu egentligen står inför är att det är så mycket brus i vägen för de fantastiska insikter som bara väntar på att göras. Att jag fick ställa en valfri fråga och garanterat få det rätta svaret på den skulle lösa detta jättelika problem. Det skulle på kort tid lösa allas problem (allas som bor inom åtminstone Vintergatan, och för åtminstone några miljarder år framöver, och med åtminstone 99% sannolikhet, typ. Att jag inte säger 100% är för att det förekommer t.ex. kvantfluktuationer som kan ställa till det.).

4) Om du verkligen kom i en situation där du visste att du kunde få reda på svaret – hade du verkligen ”vågat” ta reda på det då?

Ja, med mycket nära 100% sannolikhet. Det är ju oerhört viktigt, och vad finns det att vara så fasligt rädd för i sammanhanget?

[Justin Case]

jag tror ju heller inte att ett sådant svar skulle kunna ges, det skulle väl vara logiskt problematiskt om det inte gick att ifrågasättas

Att ett svar är sant utesluter väl inte möjligheten att det (svaret) skulle kunna ifrågasättas. Att sedan varje ifrågasättande kommer att visa sig futilt och felaktigt, det är en annan sak. Den som vill, kan alltid, om han vill, ifrågasätta svaret, hur perfekt och korrekt svaret än är. Ett svars sannhet begränsar ju inte nödvändigtvis ifrågasättarnas förmåga att hitta på sätt att ifrågasätta svaret, eller hur?

Man kan tänka sig att vi skulle kunna ges (av någon högre makt) ett bästa svar, givet att våra förutsättningar är begränsade. Den som skapade vår Big Bang kan ha räknat fel från början, och så får vi leva med konsekvenserna av det, utan att vare sig skaparen av vår Big Bang eller någon annan kan göra något åt det nu när misstaget redan skett. Kanske finns det inget vi kan göra för att undslippa vissa (eller åtminstone några) obehagliga konsekvenser av vad som redan skett. Det bästa svar vi skulle kunna få skulle då mycket väl kunna komma att ifrågasättas av en del människor, trots att det (svaret) är korrekt.

[Justin Case]

Och för att återknyta till frågan om huruvida man verkligen skulle vilja få ett helt korrekt svar på allt detta är jag faktiskt (tro det eller ej) aningen tveksam - på något sätt ligger det något magiskt och hemlighetsfullt bakom det annanpsykiska - en magi som jag på något sätt inte vill avslöja helt men som jag samtidigt är extremt nyfiken på. För mig är det nog själv processen att treva mig fram genom dialog och samtal som lockar mig mest och kanske inte själva svaret som sådant.

Anta att du om hundra år kan stoppa in hjärnimplantat för olika känslor - känslan av att ha kvar mysteriet du pratar om, känslan av att ha fått mysteriet utrett, och andra känslor. Anta att du då kan få känna alla dessa känslor på en och samma gång! Skulle du göra det? Det skulle jag! Tjusningen med "mysteriet" är väl egentligen bara estetisk, hedonistisk, njutningsmässig? Det finns väl inget kunskapsmässigt värde i att sakna kunskap? Så tänk om man kunde få ha total kunskap, och samtidigt kunna uppleva precis det känslotillstånd som "mysterier" av alla de slag nu får dig att uppleva, och mer därtill. Det vore väl minst lika bra som att uppleva mysterie-känslan på grund av verklig avsaknad av kunskap, eller? Alltså borde man eftersträva kunskap, även sådan kunskap som utrotar alla verkliga mysterier, och sedan med hjälp av extremt långtgående kunskap skapa AI som kan omforma ens hjärna så att man kan - till exempel, om man nu nödvändigtvis känner att man måste - uppleva känslan av mysterier precis så mycket man vill, samtidigt som man även har så mycket kunskap som är optimalt (vilket väl förmodligen är maximalt med kunskap, vilket innebär minimalt med mysterier).

Jag uppfattar mysterie-vurm som en sorts "if you can't beat it, join it"-masochism. Vi är så omgivna av mysterier i vår vardag, att vi skulle få svårt att känna någon frid om vi inte lärde oss uppskatta eller åtminstone acceptera att det finns mysterier. Därför, och endast därför, har vi lärt oss uppskatta eller åtminstone acceptera att det finns mysterier. Den dag då mysterierna kan utrotas med kunskap, behövs inte längre den förmågan (förmågan att uppskatta eller åtimstone acceptera mysterier). Då kan den ersättas med en ännu större lycka på andra sätt istället. Till exempel lyckan som kunskap medför. Mysterier har inget egenvärde. Det har däremot lycka. Och lycka är inte för all framtid beroende av mysterier. I den mån vår lyckonivå är beroende av att det finns mysterier, är den det på sin höjd nu under en begränsad tid. Mysteriernas tid är snart ute, och på dem följer nog något mycket bättre! Vi kommer inte att sakna mysterierna när vi blivit av med dem. Mysterier är som nappen för bäbisen: välkomna tills vidare, men onödiga och rentav kontraproduktiva längre fram i livet.

[freddemalte]

Och för att återknyta till frågan om huruvida man verkligen skulle vilja få ett helt korrekt svar på allt detta är jag faktiskt (tro det eller ej) aningen tveksam - på något sätt ligger det något magiskt och hemlighetsfullt bakom det annanpsykiska - en magi som jag på något sätt inte vill avslöja helt men som jag samtidigt är extremt nyfiken på. För mig är det nog själv processen att treva mig fram genom dialog och samtal som lockar mig mest och kanske inte själva svaret som sådant.

Anta att du om hundra år kan stoppa in hjärnimplantat för olika känslor - känslan av att ha kvar mysteriet du pratar om, känslan av att ha fått mysteriet utrett, och andra känslor. Anta att du då kan få känna alla dessa känslor på en och samma gång! Skulle du göra det? Det skulle jag! Tjusningen med "mysteriet" är väl egentligen bara estetisk, hedonistisk, njutningsmässig? Det finns väl inget kunskapsmässigt värde i att sakna kunskap? Så tänk om man kunde få ha total kunskap, och samtidigt kunna uppleva precis det känslotillstånd som "mysterier" av alla de slag nu får dig att uppleva, och mer därtill. Det vore väl minst lika bra som att uppleva mysterie-känslan på grund av verklig avsaknad av kunskap, eller? Alltså borde man eftersträva kunskap, även sådan kunskap som utrotar alla verkliga mysterier, och sedan med hjälp av extremt långtgående kunskap skapa AI som kan omforma ens hjärna så att man kan - till exempel, om man nu nödvändigtvis känner att man måste - uppleva känslan av mysterier precis så mycket man vill, samtidigt som man även har så mycket kunskap som är optimalt (vilket väl förmodligen är maximalt med kunskap, vilket innebär minimalt med mysterier).

Jag uppfattar mysterie-vurm som en sorts "if you can't beat it, join it"-masochism. Vi är så omgivna av mysterier i vår vardag, att vi skulle få svårt att känna någon frid om vi inte lärde oss uppskatta eller åtminstone acceptera att det finns mysterier. Därför, och endast därför, har vi lärt oss uppskatta eller åtminstone acceptera att det finns mysterier. Den dag då mysterierna kan utrotas med kunskap, behövs inte längre den förmågan (förmågan att uppskatta eller åtimstone acceptera mysterier). Då kan den ersättas med en ännu större lycka på andra sätt istället. Till exempel lyckan som kunskap medför. Mysterier har inget egenvärde. Det har däremot lycka. Och lycka är inte för all framtid beroende av mysterier. I den mån vår lyckonivå är beroende av att det finns mysterier, är den det på sin höjd nu under en begränsad tid. Mysteriernas tid är snart ute, och på dem följer nog något mycket bättre! Vi kommer inte att sakna mysterierna när vi blivit av med dem. Mysterier är som nappen för bäbisen: välkomna tills vidare, men onödiga och rentav kontraproduktiva längre fram i livet.

Justin, om en sådan situation skulle dyka upp, där jag får möjligheten att skapa en sådant mentalt tillstånd som jag själv vill ha oavsett vilka förutsättningar som gäller i mitt liv, ja då vet jag, i ärlighetens namn, inte hur det (i sak) hade påverkat mitt psyke vad avser hur mycket jag hade använt mig av det samt hur mycket jag därmed hade fungerat i den värld jag lever i. Jag förstår din filosofi kring att lycka har ett final värde, men jag är inte lika säker (som du verkar vara) på att lycka som sådant är eftersträvansvärt i termer av ett slags evigt tillstånd. Jag ser mer lyckan som en trevlig och intressant ingrediens i det liv jag lever. Denna ”vardagliga” och mer pragmatiska relation till lycka gäller även för lidandet, vilket innebär att jag även menar att ett liv i någon mening bör innehålla lidande (i olika former) för att just utgöra ”ett intressant och bra liv”. Man hamnar lätt i den där situationen att man (bildligt sett) önskar att man bara kunde ägna dagarna och nätterna åt olika njutningsformer och inte göra något annat, men jag (talar för egen del här) är benägen att luta mot att man lurar sig själv om man tror att ett sådant liv är av godo. Anledningen till att jag, i det fallet jag beskrev, inte med säkerhet vill ha svaret på hur andra människor de facto upplever världen är att en stor del av det underhållande och intressanta arbetet att genom dialog locka fram detta då hade gått förlorat. Det är lite som att enbart fokusera på målet på en resa och därmed förlora de fantastiska upplevelserna och erfarenheterna man kan göra under själva resan.

Men jag förstår vad du menar: Visst hade det kanske varit fantastiskt om man t ex kunde ta en drog som för resten av ens liv gjorde så att man (vad man än var med om) erfor det som något helt underbart och därmed levde i ett totalt lyckorus (?). Eller? Jag är tveksam! Det bygger väl på att alla andra också får en sådan drog och hur hade det gått för oss då?

Observera att min ”Fråga med stort F” inte bygger på att jag med nödvändighet måste försanthålla att svaret är i stil med; ”att det är på ett visst sätt att vara den andre”, ty jag skulle även (kanske?) kunna få svaret: Något sådant som ”den andres mentala tillstånd existerar ej”. Ett sådant svar hade antagligen inte varit så ”glädjande” eller ”trevligt” att ta del av, varför jag även av den anledningen kanske skulle låta bli att ta del av svaret.

För övrigt vet jag inte om jag håller med om att alla kunskap är av godo för den som tilldelas kunskapen. Det kan väl finnas sådant som en person är betydligt lyckligare av att inte känna till? Men man kan ju anse att autencitet har ett finalt värde i den meningen att det alltid är bäst att känna till hur det "ligger till". Vi har ju tankeexperimentet med den välkända och berömda violinisten som framträder på de största arenorna och konserthusen, bejublas av folket och får fantastiska recensioner etc. Självklart mår violinisten bra av detta och lever ett lyckligt liv - vad han dock aldrig fick reda på innan sin död var att han missuppfattat alla sarkasmer, ironier och hån för att vara beröm och vitsord, och att det egentligen var så att alla skrattade åt honom, hånade honom och drev med honom under hela hans liv. Fråga: Har hans liv ändå varit lika bra som han uppfattat det eller har autencitet ett finalt värde? Hade hans liv (i objektiv mening) varit bättre om han varit bejublad och omtyckt på riktigt?

Hälsar Fredrik

[freddemalte]

1) Vilken av alla de frågor du skulle vilja få svar på, men som du inte anser att du än så länge har fått något övertygande eller bra svårt på, är den fråga som ligger dig ”varmast om hjärtat att få svaret på” eller som du är mest nyfiken på dess svar? Vilken är så att säga den fråga som du hade ställt om du visste att du bara fick ställa en fråga och att du därmed skulle få svaret på den?

- Vilket svar på den fråga jag härmed ställer skulle få mig att från och med om en minut alltid göra det som det vore allra bäst att jag gjorde?

Spännande svar!

a) Har du någon teori (aning) om vilken typ av svar du skulle ha fått? Jag menar då  i stil med att svaret kanske utgör:

a1) en slags algoritm eller formellt system så som "om du gör A vid alla Y och X vid alla Z" så kommer det att bli så.

a2) "följ din intuition"

a3) "vad du än gör blir det bäst då det du gör inte har någon större effekt i det stora hela . . .

a4) Var så elak mot alla du kan så . . . .

a5 "bzzzb Attt 72 9" (dvs en för dig  - så som du ser på tillvaron just nu - i sammanhanget obegriplig kombination av tecken)

a6) frågan är felställd och kan därför inte besvaras

Detta (a1 - a6) var bara exempel för att klargöra vad jag avsåg. . . . med fråga a)

b) Hur tror du att du skulle reagera vid de olika svaren?

Hälsar Fredrik

[dokido]

jag tror ju heller inte att ett sådant svar skulle kunna ges, det skulle väl vara logiskt problematiskt om det inte gick att ifrågasättas

Att ett svar är sant utesluter väl inte möjligheten att det (svaret) skulle kunna ifrågasättas. Att sedan varje ifrågasättande kommer att visa sig futilt och felaktigt, det är en annan sak. Den som vill, kan alltid, om han vill, ifrågasätta svaret, hur perfekt och korrekt svaret än är. Ett svars sannhet begränsar ju inte nödvändigtvis ifrågasättarnas förmåga att hitta på sätt att ifrågasätta svaret, eller hur?

Man kan tänka sig att vi skulle kunna ges (av någon högre makt) ett bästa svar, givet att våra förutsättningar är begränsade. Den som skapade vår Big Bang kan ha räknat fel från början, och så får vi leva med konsekvenserna av det, utan att vare sig skaparen av vår Big Bang eller någon annan kan göra något åt det nu när misstaget redan skett. Kanske finns det inget vi kan göra för att undslippa vissa (eller åtminstone några) obehagliga konsekvenser av vad som redan skett. Det bästa svar vi skulle kunna få skulle då mycket väl kunna komma att ifrågasättas av en del människor, trots att det (svaret) är korrekt.

vet inte varför du blandar in en skapare(högre makt) i det hela, har inget med filosofi att göra.
tänker inte heller besvara din kommentar till min kommentar, jag vet att jag var ute på hal is, och tycker det är ganska ointressant

men

om man tänker sig att man skulle få en pocketbok med en snällvariant där sanningen står skriven så att man kan tillgodogöra sig den, dvs sanningen om verkligheten

nå, det är altså sanningen, hur nu detta skulle kunna bevisas vet jag inte och om jag då vet sanningen hur ska jag kunna övertala andra om att det är sanningen, förmodligen skulle jag inte lägga ner allt för mycket energi på att övertala andra, jag skulle nog fortsätta som nu, använda det som inspiration i mitt skapande

men det hade varit roligt att få den där pocketboken
var köper man den sa du freddemalte

[Justin Case]

1) Vilken av alla de frågor du skulle vilja få svar på, men som du inte anser att du än så länge har fått något övertygande eller bra svårt på, är den fråga som ligger dig ”varmast om hjärtat att få svaret på” eller som du är mest nyfiken på dess svar? Vilken är så att säga den fråga som du hade ställt om du visste att du bara fick ställa en fråga och att du därmed skulle få svaret på den?

- Vilket svar på den fråga jag härmed ställer skulle få mig att från och med om en minut alltid göra det som det vore allra bäst att jag gjorde?

Spännande svar!

a) Har du någon teori (aning) om vilken typ av svar du skulle ha fått? Jag menar då  i stil med att svaret kanske utgör:

a1) en slags algoritm eller formellt system så som "om du gör A vid alla Y och X vid alla Z" så kommer det att bli så.

a2) "följ din intuition"

a3) "vad du än gör blir det bäst då det du gör inte har någon större effekt i det stora hela . . .

a4) Var så elak mot alla du kan så . . . .

a5 "bzzzb Attt 72 9" (dvs en för dig  - så som du ser på tillvaron just nu - i sammanhanget obegriplig kombination av tecken)

a6) frågan är felställd och kan därför inte besvaras

Detta (a1 - a6) var bara exempel för att klargöra vad jag avsåg. . . . med fråga a)

b) Hur tror du att du skulle reagera vid de olika svaren?

Hälsar Fredrik

Jag tänker mig en sorts väldigt avancerad hypnos, och om möjligt inte bara med ljud utan även gester och minspel som samverkar med ljudet. Jag tycker att det är väldigt spännande att fundera över vilka kombinationer av hjärnvågor som skulle vara allra, allra bäst att min hjärna ficks att ha. Hur jag skulle reagera om det skedde, det har jag ingen aning om. Jag skulle kanske bli så omedelbart förändrad, även känslomässigt, i linje med det jag hypnotiseras till, att jag inte skulle reagera särskilt kraftigt (känslomässigt), utan mer kanske känna att "ja jusst det ja, varför tänkte jag inte på det, så är det förstås!". En nära till hands liggande gissning är att jag, programmerad av hypnosen, snabbt skulle uppsöka en dator med internetuppkoppling och skriva AI-kod så det smattrade. När jag skapat AI på tillräcklig nivå skulle jag förmodligen ta hjälp av webbkameran i det fortsatta programmerandet, eftersom man får in mer information från sin hjärna per sekund i datorn via webbkameran än via tangentbordet. Sedan skulle jag köra programmet (uppkopplat mot internet), och programmet skulle då (kanske med mitt ansikte och min röst från webbkameran, men förvandlade av datorn så att de blir ännu mer hypnotiska) hypnotisera världens alla internetuppkopplade människor att utföra de bästa möjliga handlingarna, och dessa handlingar skulle i sin tur få in resten av världen på det bästa möjliga spåret.

Utgår du i din fråga från att svaret på ens fråga skulle ha någon särskilt maxlängd? Om inte, skulle jag tro att svaret på min fråga (hypnosen som får mig att göra vad som vore allra bäst att jag gjorde) skulle bli väldigt långt, för att verkligen så säkert som möjligt få mig programmerad till de bästa möjliga handlingarna. Kanske några dagar.

a5 "bzzzb Attt 72 9" (dvs en för dig  - så som du ser på tillvaron just nu - i sammanhanget obegriplig kombination av tecken)

Om det skulle vara en obegriplig kombination av tecken nu, varför skulle den te sig mer begriplig för mig i den situation du målade upp? Nu får du ju förstås inte med uttal, satsmelodi, tonfall, röst, ansiktsuttryck, gester, etc, när du bara skriver tecken på en skärm, i och för sig. Så det är tänkbart att det, översatt till tecken på en skärm, skulle vara ett obegripligt budskap, även om den vore begriplig när allt det andra var med. Men det kan också tänkas att den inte vore begriplig då heller. Den bästa möjliga hypnosen behöver nog inte leda till att den hypnotiserade förstår vad som sker. Förståelsen kommer nog i alla händelsen senare, när min AI hypnotiserat hela världen till att skapa teknik som möjliggör förståelse för vadhelst som hänt tidigare på jorden.

[freddemalte]

Tack för det svaret Justin! Det var mycket spännande och intressant. Jag återkommer med eventuella följd- och motfrågor.

Hälsar Fredrik

[Anders]

Har tänkt svara på denna tråd ett antal gånger, men jag kommer inte på vilken fråga det är som har stort F för mig blir olika varje gång. Så nu tar jag bara dagsnoteringen. Kanske blir en annan i morgon.

Hur gifta kollektivism och individualism?

1) Vilken av alla de frågor du skulle vilja få svar på, men som du inte anser att du än så länge har fått något övertygande eller bra svårt på, är den fråga som ligger dig ”varmast om hjärtat att få svaret på” eller som du är mest nyfiken på dess svar? Vilken är så att säga den fråga som du hade ställt om du visste att du bara fick ställa en fråga och att du därmed skulle få svaret på den?

om vi formulerar den mer omsorgsfullt: läser Nordins "filosoferna" rätt noggrannt, och det verkar med decenniums mellanrum sen 60-talet har varit på modet med kollektivism (a la Hegel) eller individualism, mer eller mindre liberalt.
Är inte frågan: hur kan båda maximeras samtidigt?

2) Motivera gärna varför du just valt den fråga du valt och hur du tänker kring det?

Det här ligger mej varmt om hjärtat, jag är allt annat än en flockmänniska, uppvuxen i ett decennium där självförintelsen var dogmen. Men jag ser också hur man samtidigt är helt beroende och definierad av den omgivning, de människor, som existerar runt omkring en.

Känner dock att de som är födda sociala har jävligt dålig förståelse för oss som mår bra på sin egen kant. De vill definiera världen efter sitt sätt att vara födda på. Rätt osmakligt.

3) Om du fick ett svar på den fråga du valt – hur tror du att det hade påverkat din syn på världen och ditt sätt att leva?

Troligtvis. Hade levt ett rikare liv.

4) Om du verkligen kom i en situation där du visste att du kunde få reda på svaret – ha de du verkligen ”vågat” ta reda på det då?

Det är en positiv grej med just den här frågan - jag tror jag verkligen skulle vilja ha svaret.

5) Om det är så att den fråga du har valt inte är av ”filosofisk karaktär” (utan av mer ”vardaglig art”), vilken är i så fall den filosofiska fråga som du är mest nyfiken på dess svar? Applicera gärna punkterna 2 – 4 även på den i så fall.

Man får väl säga att frågan är av filosofisk karaktär?