SandraMy skrev:Känns inte riktigt rätt att hemlösa skall hållas kvar på gatorna i syfte att avskräcka folk från att börja knarka. Tror inte det skulle tjäna något vidare till. Folk börjar knarka antingen pga intresset för upplevelserna eller pga. psykiska ohälsa. Båda parterna kan sluta i antingen ett välfungerande liv, med droger eller ett liv i total misär. Det hela beror på hur självdestruktiv du är eller inte, och hur långsiktigt du tänker. Tror det är väldigt få som väljer bort droger pga. hemlösa eller pga polisen. Drogen i sig är inte boven, precis som (drogen) alkohol, vapen osv. Man kan vara fascinerad av vapen utan att skada folk, precis som du kan vara intresserad av droger utan blir hemlös och helt förstörd.
Tror att information och utbildning är bättre, avskräckningsexempel ger heller ingen rättvis bild på droger. Tycker att det är att vara ganska bakåtsträvande. Förr hängde vi folk på torg för att lära folk vad de skall göra och inte göra. I länder med dödsstaff minskas knappast kriminaliteten. Tror vi behöver reformera systemet helt och hållet, brott och straff håller inte längre, vi måste lösa problemen på andra sätt, exempelvis vård och gå till roten med problemen för att lösa dem.
Carl Sagan, astrofysiker rökte marijuana och tog LSD, han låg inte på gatan direkt. Folk dricker väl fortfarande alkohol fast det finns en massa alkisar utan hem? Allt handlar om att veta vad man håller på med, vara medveten om vad du stoppar i dig, mängd, hur ofta och varför.
Du har kanske rätt i att avskräckningseffekten är liten i jämförelse med andra faktorer i sammanhanget. Men jag tror att folk i många fall faktiskt behöver se effekterna av dåliga livsstilsval för att verkligen uppleva det som farligt att göra livstilsvalen i fråga. Och i de fall där man är deprimerad av många motgångar i livet och det står och väger mellan att 1) "ge upp" och börja knarka och 2) ta tag i sitt liv på ett sunt sätt, så kan den dagliga åsynen av en massa uppenbart plågade drogberoende uteliggare på stan vara droppen som får en att välja 2 istället för 1. Tror du inte?
Men sedan är det inte säkert att förekomsten av hemlösa är av ondo, totalt sett.
Är inte detta något man kalla ett socialistiskt synsätt? Marx var väl utilitarist? Precis som den verkar, väldigt kommunistisk i sitt perspektiv, statistik och siffror istället för individer. En grupp människor för den stora massan? Du lever för den stora massan, för staten, ditt egentliga jag är bara en liten del av allt. Även religiösa människor brukar vara utlitarister eller altruister. Jag ser hellre individer.
Jag ser individer jag också. Kollektivet är inget annat än individer, många individer. Genom att se
alla dessa individer
utan att favorisera vissa av dem godtyckligt - och det är detta man menar med "kollektivet" - undviker man att, som många som talar sig varma för "individen" riskerar göra, godtyckligt fokusera på
vissa individer mer än på andra. Om man har att välja på två olika typer av politik, A och B, som hanterar hemlöshetsproblemet på olika sätt, och det finns skäl att tro att det blir dubbelt så mycket lidande sammantaget i samhället av B än vad det blir med A (och skillnaderna mellan A och B i övrigt blir försumbara), är det bättre att välja A, även om det skulle råka vara så att just
hemlösa blir mer lidande av A än av B. Det finns liksom ingen anledning att tro att
vilka som blir lidande skulle tala för B snarare än A. För att undvika att råka bry sig orättvist mycket om vissa individers lidande än om andras, väljer utilitaristen ofta att se individer som ett kollektiv. Så länge man kommer ihåg att kollektivet består av individer, ser jag inget fel att söka maximera kollektivets välbefinnande. Det som maximerar kollektivets välbefinnande maximerar ju av natur välbefinnandet hos de individer som kollektivet utgörs av. Visserligen inte
alla individernas kanske, men det vore orimligt att kräva att utilitarismen ska maximera alla individers välbefinnande, med tanke på att man inte ställer något sådant krav på någon annan ideologi (eller moral eller etik etc).
Därför är rationell egoism en mycket sundare inställning.
Jag tror att en tillräckligt långsiktig rationell egoism ger samma handlingar som utilitarism. Därför är jag helt med på rationell egoism. Men då ska den verkligen vara tillräckligt långsiktig. Det är i vår tid inte tillräckligt långsiktig rationell egoism att bara tänka t.ex. 70, 80, 100 eller ens 150 år framåt. Man kan lätt tro att det är det, eftersom människor hittills inte levt mycket mer än 100 år per skalle, men det är något som snart kommer att förändras. Nästan alla som lever idag och allmänt skulle tros ha åtminstone några årtionden kvar att leva har hyfsade chanser att leva i många miljoner år eller mer, tack vare möjliga (och inte så värst osannolika) medicinska framsteg under de närmaste årtiondena. Därför är det mycket viktigare än vad man hittills trott, för varje enskild individ - utifrån även rationell egoism och inte bara utifrån altruistiska ideologier - att bry sig om att mänskligheten i största allmänhet överlever riktigt länge, och inte bara att man själv lever lyckligt och hälsosamt de närmaste årtiondena. Om inte mänskligheten överlever i miljoner år, hur skulle då någon enskild rationell egoist kunna göra det? Varje individs chanser att leva i miljoner år hänger på att mänskligheten överlever. Därför ska en rationell egoist - en verkligt långsiktig rationell egoist - leva och handla på sätt som för många påstådda rationella egoister idag skulle se väldigt altruistiskt och utilitaristiskt motiverade ut. Då både rationell egoism och utilitarism ger att man bör prioritera framför allt annat att maximera mänsklighetens överlevnadschanser, duger nog rationell egoism lika bra som utilitarism som bästa moral i vår tid och ett bra tag framöver.
Det stämmer med andra ord att "what goes around comes around", eller med andra ord att altruism och då i synnerhet utilitarism lönar sig utifrån egoistisk synvinkel, för egoisten själv liksom för alla andra.
Var och en ser till sig själv och sina behov, men detta utesluter inte nödvändigtvis främjandet av andras intressen. Det kan även främja mina intressen att göra vägen fri för andra, eller aktivt hjälpa andra. Är jag med och motverkar fattigdom i samhället, så motverkar jag kriminalitet, vilket påverkar mig för jag lever i ett säkrare samhälle. Att inte ha hänsyn till konsekvenserna för andra kan ju då även motverka mitt egenintresse.
Det är inte övertygande så länge man utgår från att människor idag inte har någon chans att bli väldigt mycket äldre än vad människor hittills blivit. Utifrån en föreställning om att jag bara kan bli max ca 120 år gammal (eller i alla fall inte jättemycket mer än så) kan det mycket väl vara/tyckas/synas rationellt att strunta i att bidra med skatt till förmån för bekämpande av kriminalitet, för det finns ju så många andra som ändå gör detta. Ens eget bidrag i form av den skatt man betalar gör visserligen en viss skillnad för rättsväsendets förmåga att bekämpa brott, men statistiskt sett kommer endast en mycket liten del av den effekten att komma en själv till del under den livstid man idag normalt förväntar sig (alltså max ca 120 år), och därför blir lätt slutsatsen för många rika personer (som kanske tror sig vara rationella egoister) att det lönar sig mer för dem att undanhålla skatt (om de kan komma undan med det), och lita på att de pengarna inte kommer att bli avgörande för ens framtid. Sannolikheten för att drabbas allvarligt av brottslighet som effekt av att just man själv avstått från att betala skatt för samhällets bekämpande av brottslighet är ju mycket liten för en genomsnittlig människa som bara lever vad som hittills varit en normal livstid för en människa. Effekten av de pengar man betalar i skatt sprids ju ut över väldigt många människor, så att man själv knappt får någon effekt alls av dem för egen del. Därför håller inte ditt försvar för rationell egoism - under förutsättning att människor inte blir mycket mer än typ 120 år gamla.
Men tack vare att - och
bara tack vare att - de flesta människor som lever idag har hyfsade chanser att bli oerhört mycket äldre än så, duger ändå rationell egoism just i vår tid. Du råkar alltså ha rätt i att rationell egoism är bra, men för detta räcker det inte med de skäl du utgick från.
Fråga dig vem av A och B som har störst chans att få en revolutionerande idé som räddar mänskligheten undan teknologisk katastrof eller kommunicera med makthavare på ett sätt som räddar mänskligheten undan ett tredje världskrig.
Givetvis är det A. Det verkar dock här som A ser till sig själv i första hand, och resten av världen i andra hand. Är det utilitaristiskt? Att leva ett alltför gott liv är väl inte en utilitarist? Han kanske kan motverka ett 3e världskrig, men borde han inte leva så billigt som det är möjligt? Att äta gourmet-mat och semstra är väl lite väl egoistiskt tänk för en utilitarist? Han kan göra många fler människor lyckligare än enbart sig själv med sin gourmet-mat. Han kan handla maten som alla andra handlar, laga den själv och gå ut och springa istället för att träna på ett häftigt gym. Annars blir han mycket mycket mer välmående än levnandsstandarden han kunde ge till 1000 andra. Mäter man lyckan är han väl lyckligare än dessa 1000, men de skulle ha ordentligt med mat, utbildning till sina barn, boende med el och rinnande vatten och bra sjukvård när det behövs. Utan det har jag svårt att se ens möjlighet till någon vidare lycka, de mer eller mindre basala behoven.
A borde bosätta sig i en tvåa, handla sin egna mat, laga den, springa utan dyra skor. Ha en mobiltelefon för 300kr, inte en iPhone. Leva på kanske lite mer än minimun, o låta resten gå till den forskning han vill ska rädda världen, fattiga och sjuka etc. Om han vill kalla sig utilitarist.
Nej, jag anser att den inställningen är förhastad. Om A verkligen vill ha maximal världsförbättring till stånd, räcker det inte med att han skänker alla
sina pengar till världsförbättring (en gång för alla, eller vartefter som han får tag på pengar). Han kan få till stånd ännu större världsförbättring genom att få även en massa andra människor (eller en eller flera särskilt rika människor) att göra detsamma. Och för att få dem att göra det, måste han påverka dem till det. För att kunna göra det, måste han bygga förtroende hos dem. Att bygga förtroende hos fattiga människor är en sak (om det är målet ska man vara som radikalvänsterledare brukar vara: själv utstråla om inte fattigdom så åtminstone att man inte är väldigt rik). Att bygga förtroende hos väldigt mäktiga personer är en helt annan sak. Det kräver ofta att man frekvent träffar och knyter kontakter med väldigt mäktiga personer. Och i ett sådant liv ingår ofta att just leva lyxigt. Att leva lyxigt är en sorts uppförandekod i de kretsarna, något säger "jag är en av er", något som i A:s fall ökar sannolikheten för att A ska lyckas knyta så världsförbättringsgenererande kontakter bland mäktiga människor som möjligt på sikt. B skulle aldrig kunna knyta de kontakterna, han skulle inte ens ha råd att ens för egen del äta en enda mättande middag på en sådan restaurang som människor i de kretsarna äter på. Han skulle inte ha råd att göra de flygresor som ofta blir nödvändiga för att knyta de kontakter jag pratar om. Han skulle inte ha en chans att få till stånd de värdefulla kontakter A kan få till stånd.
Anta att A kommit på ett sätt på vilket en av världens allra förmögnaste män, C, skulle kunna relativt lätt fås att villigt omdirigera en tiondel av sina tillgångar (åtskilliga miljarder dollar) till sådana världsförbättrande verksamheter att världen förbättrades minst 1000 gånger mer än vad fattige B någonsin med sin lågbudgetvälgörenhet någonsin kan lyckas förbättra världen. Det är sannolikt att A, för att ens kunna nå fram till C med sin idé (för att inte tala om att desutom lyckas övertyga C om idéns förträfflighet), måste få minst en middag eller fisketur eller annan motsvarande avslappnad samtalsstund med C på tu man hand inbokad för att på så sätt få tid på sig och atmosfären på sin sida för att övertyga C om sin idé. Även om A bara har 1% chans att lyckas övertyga C genom en sådan strategi, är 1% mycket bättre än B:s ca 0,00000000000000001% i sammanhanget. 1 procent multiplicerat med den 1000-faldiga världsförbättringen som är målet, det blir 10 (0,01x1000=10). A gör alltså, genom att vara rik och leva lyxliv som metod att nå fram till C med sitt förslag, statistiskt sett 10 gånger mer nytta, redan genom detta enda "högtsiktande" projekt, än vad B någonsin kommer att göra under sin livstid på sina "lågtsiktande" lågbudgetsätt sammantaget.
Det kan vara så att för att A ska lyckas skapa den rätta atmosfären för att få C att känna gemenskap med A för att på så sätt få C övertygad om A:s särskilt världsförbättrande affärsidé, måste A inte bara äta och prata som en förmögen, och vara förmögen, han måste kanske även utstråla ungefär samma typ och grad av
egoism som C, för att få C, som är van vid att alla hans affärspartners är egoister, att känna att han "vet var han har" A. Ett sätt att utstråla sådan egoism är att försöka fejka den. Det är antagligen bättre än att anamma den på djupet. Men en bieffekt av att fejka egoism tillräckligt bra för att vara övertygande kan vara att man blir lite av en egoist på riktigt också. Men det kan vara möjligt att stanna "halvvägs" eller något sådant, och på så sätt ändå få till stånd både världsförbättring och en fortsatt hyfsat stark övertygelse om vikten av världsförbättring. Tanken att A, även om han lever så mycket bland förmögna egoister att han kanske blir typ hälften så engagerad i världsförbättring som B är, ändå lyckas få till stånd kontakter som verkligen leder till mycket större världsförbättring än vad B åstadkommer - detta eftersom det A får till stånd sker med så mycket mer pengar inblandade och därför får så mycket större effekt. Detta är bättre än att hålla på som B och "smådutta" med några kronor här och där. B kanske är mycket mer engagerad som världsförbättrare, men det viktiga för de individer man försöker förbättra världen för är inte vilket engagemang som ligger bakom världsförbättringen utan hur stor världsförbättring som faktiskt blir effekten.
Jag tror att redan inställningen, hos en miljardär eller person med makt, att världsförbättring bara är "en kul hobby bland många", men en rolig sådan, leder till mer världsförbättring än vad inställningen, hos en fattiglapp utan makt och utan maktambitioner, att världsförbättring är superviktigt, det viktigaste av allt. Glöm det där med att det är tanken som räknas.
Det är resultatet som räknas. Fråga de människor som är tänkta att räddas av världsförbättringen och vars liv hänger på resultatet!
Någon kanske invänder att risken finns att A blir så egoistisk att han åstadkommer mycket mer skada än nytta. Men betänk att marknaden bara har plats för ett visst antal spelare på den nivå A spelar på. Om A skulle dra sig tillbaka när han blivit farligt egoistisk, skulle någon minst lika farlig egoist ta hans plats på den marknaden, och lika mycket ont blir gjort av den personen som det onda som A skulle ha gjort om han stannat kvar i leken. Om A däremot lyckas bibehålla åtminstone hälften eller en fjärdedel av sitt ursprunliga världsförbättrarpatos (som från början var lika starkt som B:s, d.v.s. mycket starkt), får man betänka att A upptar en maktposition som med mycket nära 100 procent annars hade upptagits av en mycket mindre världsförbättringsbenägen person, den sort som är mycket vanligare på de höga positioner vi pratar om här. A kan alltså inte göra särskilt mycket mer skada än vad någon annan förmodligen skulle ha gjort i hans ställe om inte han hade gjort det. Han kan däremot göra mycket mer
nytta än vad någon annan förmodligen skulle ha gjort i hans ställe.
A kan visserligen försöka minimera de onda effekterna av sin lyxiga livsstil i den mån detta troligen inte har negativ effekt på hans möjligheter att få till stånd kontakter bland mäktiga personer som kan leda till riktigt stor världsförbättring. Men det är riskabelt, det kan bli väldigt kontraproduktivt om det råkar påverka relationerna med någon viktig person negativt.
Det vore som om en ambulans som rycker ut för att rädda liv skulle köra i snigelfart hela vägen, av rädsla för att köra på någon.