Hej på er. Det var länge sen. Jag skulle vilja prata om döden. Jag tror att min egen kosmologi någonstans tar sin utgångspunkt i döden och undrar hur ni andra tänker kring detta.
Som jag ser det finns det för den moderna människan två alternativ: Antingen finns någon form av medveten tillvaro efter döden, eller så finns det inte det. (Hojta gärna till om ni kan komma på fler alternativ). Jag skulle helt enkelt på saklig grund vilja utforska vad respektive alternativ, låt oss kalla dem "Ja" och "Nej", får för implikationer.
Alternativ "Ja"
Om det finns ett liv efter detta så är det möjligt att denna tillvaro antingen är betydligt bättre eller betydligt sämre än den vi har just nu, men också att den är ungefär likadan. Olika religiösa uppfattningar utforskar dessa alternativ, t.ex. med begrepp som "himmel" och "helvete". Man kan också tänka sig att man reinkarnerar till ungefär samma visa igen när vi dör (i denna värld eller i ett slags "Nangiala"), även om man vanligtvis tänker sig en kroppslös tillvaro däremellan.
Jag föreställer mig att den som tror primärt på en "helvetesarketyp" gör vad man kan för att förlänga sitt jordliga liv, om nu inte detta i sig leder till förmodat större plågor i helvetet. Det är lätt att se att en övergripande tro på alternativ "Nej" är en fördel jämfört med detta. Helveteskonceptet blir helt enkelt desto mera svårsålt ju mer accepterat det blir att tänka sig döden som ett definitivt slut. Då behöver man inte oroa sig för att det blir jobbigare när man dör åtminstone, och det kan ju vara skönt!
Den som istället tror mest på en belöning och att det blir bättre efter döden får vi förmoda tar livet av sig. Om man inte har en stark övertygelse att det i sig gör att man blir snuvad på konfekten förstås. Men precis som många sitter kvar på jobb som de egentligen är missnöjda med, får vi förmoda att rädsla, lättja och överlevnadsinstinkt gör sitt till, och hindrar en del dödsromantiker från att verkligen ta steget.
Den som tror på reinkarnation kan säkerligen drabbas både av en lite vårdslös inställning till livet (som när man spelar spel och har ett extraliv), eller en ännu noggrannare jordtillvaro för att verkligen lära sig sin läxa och eventuellt slippas återfödas, om man ändå ser en kroppslös "himmelsk" tillvaro som slutmål. Eller kanske drabbas av en slags uppgiven, fatalistisk syn på tillvaron i stort när det alltid finns en morgondag. Denna världsåskådnings konsekvenser är svårare att förutsäga.
Alternativ "Nej"
Ju mer sekulariserat samhället blir desto mer accepterat blir det att tänka sig att döden är slutet för medvetandet. Det är dock väldigt klurigt att tänka vidare utifrån denna utgångspunkt!
En vanlig uppfattning, även bland "Nej-are", är att döden ändå är att föredra under vissa omständigheter, t.ex. mot ett liv i svåra plågor. Det vore bättre att få dö jämfört med att få ligga och jämra sig i palliativvården t.ex. Men "bättre" är en term som förutsätter en jämförelse mellan två sinnestillstånd. Om döden är ett "icke-tillstånd" finns inte möjligheten till en sådan jämförelse, precis som man inte kan dela ett tal med 0. Lika lite som man kan säga att man hade det bättre eller sämre innan man föddes, kan man då säga att man kommer få det när man dör. Det finns då inget "post-mortem-jag" som kan se tillbaka och utvärdera och säga till sig själv: "Så skönt att vara kvitt min plågsamma kropp."
Lika lite kan i så fall döden vara en försämring av sakernas tillstånd. Döden kan omöjligt vara dålig för den döde, eftersom den döde inte existerar som subjekt. Att ta livet av sig, bortsett från eventuell momentan agonal smärta, är visserligen ingen "lösning" men det är heller inget "problem", annat än för de anhöriga. Om denna övertygelse dras till sin spets finns således inga personliga skäl till självmord, men heller inga personliga skäl till ett aktivt beslut att vilja leva. Själv skulle man ju inte märka eller känna någon harm eller ånger över att man inte vaknade påföljande dag - det vore blott omvärldens problem att hantera det.
En slutsats/reflektion
I början av inlägget frågade jag om det fanns några ytterligare alternativ förutom de jag kallat "Ja" respektive "Nej" här och det tedde sig då säkert som en dum fråga. Men är det inte så att de flesta människor ger uttryck för en motsägelsefull blandning av båda? De som tar livet av sig för att komma till paradiset genast, eller de som avstår bara för att Gud eller motsvarande blir arg då, är ändå ganska lätträknade. De som inte tycker det spelar någon roll för dem personligen om de vaknar påföljande dag för att de är övertygande om att de upphör helt efter döden är också lätträknade. De flesta jag mött tycks betrakta döden som något trösterikt för den som har ett plågsamt liv, men ändå som ett sämre alternativ än att fortsätta det liv de lever just nu. Utan att för den skull ha en stark övertygelse om ett liv efter detta. I mitt tycke är detta en väldigt motsägelsefull kombination av uppfattningar och inget man kan bygga någon kosmologi eller världsåskådning på, men å andra sidan gör de flesta människor jag känner inte anspråk på någon uttalad kosmologi heller. Men många på detta forum gör sig sådana tankar, så därför tänkte jag att ni kanske har några idéer?
Döden
Moderator: Moderatorgruppen
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Re: Döden
Hej! 
Kul att "se dig"!
(Pratar gärna om döden också lite senare).
Kul att "se dig"!(Pratar gärna om döden också lite senare).
Re: Döden
Tack för återvälkomnandet, det är roligt att "se" er också 
Efter 7 års rundvandring finner jag mig på nytt (dock mer tillfälligt) i en måttligt stimulerande kontorsmiljö, inte olik den i vilken jag först sökte mig till filosofiforum. Så jag tog det som ett tillfälle att återbesöka mina gamla tassemarker - vända på några stenar och plocka några gåsar så att säga. Men nog om mig, åter till Döden.
Efter 7 års rundvandring finner jag mig på nytt (dock mer tillfälligt) i en måttligt stimulerande kontorsmiljö, inte olik den i vilken jag först sökte mig till filosofiforum. Så jag tog det som ett tillfälle att återbesöka mina gamla tassemarker - vända på några stenar och plocka några gåsar så att säga. Men nog om mig, åter till Döden.Re: Döden
Oj, nu när jag skulle svara ser jag att Markos inlägg försvunnit (?) men jag lyckades rädda detta citat som jag ville kommentera på:
Det kan ju finnas många anledningar till varför man besöker gravar, t.ex:
1) Oreflekterad sedvänja. Det är så man "gör" helt enkelt och man har inte fått anledning att ifrågasätta det, kanske för att det finns en payoff i form av välbefinnande.
2) Socialt tryck. Vad ska mamma säga om jag inte besöker mormors grav? Och vad ska mormor säga? Även döingar kan vålla pliktkänslor från andra sidan graven!
3) Ordningssinne. Har man en grav ska den vara välskött och smyckad vare sig det behövs eller inte, på samma sätt som vissa tycker att deras piano ska vara stämt även om ingen spelar på det.
Och så vidare och så vidare. Vad jag menar är att man inte behöver ha en viss kosmologisk uppfattning om t.ex. gravars koppling till andevärlden för att besöka en grav. För de flesta är det nog ungefär som att fira julafton. Man bara gör det, delvis för att man vill och delvis för att man känner sig tvungen, och man har väldigt lite att tjäna på att besvära sina inlärda mönster och känslobaserade reaktioner med en massa rationellt tänkande. Personligen tror jag rätt få personer besöker en grav ur en inre övertygelse att det är den bästa platsen för att kommunicera med den döde. Men en del gör säkert det och de har säkert rätt i det också. Precis som vissa än idag har närmast till en Gudsupplevelse i en kyrka.
Vi respekterar de döda, tänker på de döda och upplever dom i våra minnen.
Det finns ingen anledning att besöka gravar, ändå gör vi det.
Det kan ju finnas många anledningar till varför man besöker gravar, t.ex:
1) Oreflekterad sedvänja. Det är så man "gör" helt enkelt och man har inte fått anledning att ifrågasätta det, kanske för att det finns en payoff i form av välbefinnande.
2) Socialt tryck. Vad ska mamma säga om jag inte besöker mormors grav? Och vad ska mormor säga? Även döingar kan vålla pliktkänslor från andra sidan graven!
3) Ordningssinne. Har man en grav ska den vara välskött och smyckad vare sig det behövs eller inte, på samma sätt som vissa tycker att deras piano ska vara stämt även om ingen spelar på det.
Och så vidare och så vidare. Vad jag menar är att man inte behöver ha en viss kosmologisk uppfattning om t.ex. gravars koppling till andevärlden för att besöka en grav. För de flesta är det nog ungefär som att fira julafton. Man bara gör det, delvis för att man vill och delvis för att man känner sig tvungen, och man har väldigt lite att tjäna på att besvära sina inlärda mönster och känslobaserade reaktioner med en massa rationellt tänkande. Personligen tror jag rätt få personer besöker en grav ur en inre övertygelse att det är den bästa platsen för att kommunicera med den döde. Men en del gör säkert det och de har säkert rätt i det också. Precis som vissa än idag har närmast till en Gudsupplevelse i en kyrka.
-
Johan Ågren
- Administratör
- Inlägg: 3368
- Blev medlem: 15 jan 2003 00:58
- Ort: Gävle
Re: Döden
Om jag ska lita på mina egna upplevelser i livets utkanter så ser jag först och främst att vår syn på liv och död är ganska så statisk och svart/vit. Först och främst så måste vi se på situationen som en variant som vi inte riktigt kunde föreställa oss och som överraskar oss men som för en sakens skull inte känns främmande. Vår syn på döden sker idag utifrån och vi drar slutsatserna utifrån att se på döda människor. Det är vad som starkt har präglat vår syn på döden; som en motsats till livet. Vi lämnar med all sannolikhet vår liv genom den döda kroppen, det tycks vara bestämt. Det är i alla fall så det förhåller sig just nu från vår/min syn, vårt/mitt perspektiv. Det behöver inte vara ett allomfattande måste, utan kan vara begränsat till hur det ser ut just nu, utifrån våra/mina upplevelser. Ur ett vidare perspektiv så kan det kanske vara en ganska temporärt skeende, en nödvändighet som uppstår utifrån situationens temporära nödvändighet, och att det upplevs just därför att det i just det perspektivet är en norm, och vad tillvaron i det begränsade skeende har kokat ner till. Kausalt utifrån där vi befinner oss så ska vi dö som vi ser andra dö.
Men om vi ser tillvaron i ett större skeende, där detta beteende med att dö som vi ser andra dö blott är en nödvändighet utifrån de förutsättningar som skapats i det lilla, då kan vi se både livet och döden som skeenden i något som blott i sig endast existerar och antar olika former och innehåll utifrån de nödvändigheter som uppbådas av tidigare tillstånd samt förändrar sig utifrån hur nya tillstånd interagerar med tidigare tillstånd (där kan man verkligen trassla in sig). Om vi ser livet i sig som förutsättningslöst, och att alla nödvändigheter enbart är följder av hur vi agerat, ja då har vi försatt oss i det tillstånd som vi befinner oss i. Därmed inte sagt att vi har oss själva att skylla, utan saker förhåller sig just nu precis som vi uppfattar det, och vi är offer under de omständigheter vi hamnat i. Men vi har i varje stund möjligheten att utifrån de möjligheter som finns att förändra. Dessvärre är våra möjligheter inte större än vad de är, och vi kommer med all sannolikhet att dö ungefär som det är tänkt.
Men om vi bortser från att vi faktiskt är nödda att acceptera de naturlagar vi på sett och vis själva försatt oss i så finns inte enbart den död som vi ser andra dö, även om den enbart finns för oss under de rådande omständigheterna. Livet "efter döden" kan därför komma som en överraskning, men det är inte konstigare än att vakna upp från en lång dröm, som var så övertygande att det kändes konstigt att vakna från den.
Det går inte att "slösa" med sitt liv bara för man betraktar det så här, för inget kan göras senare som inte måste göras nu. Det blir ett evigt stampande om man tror att det blir ett "nytt liv". Det är samma förutsättningar som existerar, och samma liv, och vi förblir offer för oss själva (genom andra förövare som är offer för sig själva).
Så nej, enligt min förståelse så finns inget "liv efter döden" som upplevs som att vi lämnar något gammalt för något nytt. förståelsen för innehållet i vårt liv kan däremot få sig en uppdatering, och vi sänder oss åter i kast med samma liv, men kanske med ett minne och en starkare röst. Och utifrån rådande förutsättningar i det perspektiv vi befinner oss så ser det ut som om vi kommer att födas. Det är vad vi gör just nu; vi föds och dör. Det har vi kanske inte alltid gjort, eller kommer att göra, vi har inte heller alltid varit "vi". Det finns mycket som kan existera om omständigheterna är annorlunda. I ett sådant perspektiv så ingår både liv och död i livet som två små fragment. Fast för oss är det naturligtvis stort och måste så få vara. Om inte så har vi nog tappat orienteringen. Om något ska tappa i betydelse på riktigt så måste det först betyda allt.
Men om vi ser tillvaron i ett större skeende, där detta beteende med att dö som vi ser andra dö blott är en nödvändighet utifrån de förutsättningar som skapats i det lilla, då kan vi se både livet och döden som skeenden i något som blott i sig endast existerar och antar olika former och innehåll utifrån de nödvändigheter som uppbådas av tidigare tillstånd samt förändrar sig utifrån hur nya tillstånd interagerar med tidigare tillstånd (där kan man verkligen trassla in sig). Om vi ser livet i sig som förutsättningslöst, och att alla nödvändigheter enbart är följder av hur vi agerat, ja då har vi försatt oss i det tillstånd som vi befinner oss i. Därmed inte sagt att vi har oss själva att skylla, utan saker förhåller sig just nu precis som vi uppfattar det, och vi är offer under de omständigheter vi hamnat i. Men vi har i varje stund möjligheten att utifrån de möjligheter som finns att förändra. Dessvärre är våra möjligheter inte större än vad de är, och vi kommer med all sannolikhet att dö ungefär som det är tänkt.
Men om vi bortser från att vi faktiskt är nödda att acceptera de naturlagar vi på sett och vis själva försatt oss i så finns inte enbart den död som vi ser andra dö, även om den enbart finns för oss under de rådande omständigheterna. Livet "efter döden" kan därför komma som en överraskning, men det är inte konstigare än att vakna upp från en lång dröm, som var så övertygande att det kändes konstigt att vakna från den.
Det går inte att "slösa" med sitt liv bara för man betraktar det så här, för inget kan göras senare som inte måste göras nu. Det blir ett evigt stampande om man tror att det blir ett "nytt liv". Det är samma förutsättningar som existerar, och samma liv, och vi förblir offer för oss själva (genom andra förövare som är offer för sig själva).
Så nej, enligt min förståelse så finns inget "liv efter döden" som upplevs som att vi lämnar något gammalt för något nytt. förståelsen för innehållet i vårt liv kan däremot få sig en uppdatering, och vi sänder oss åter i kast med samma liv, men kanske med ett minne och en starkare röst. Och utifrån rådande förutsättningar i det perspektiv vi befinner oss så ser det ut som om vi kommer att födas. Det är vad vi gör just nu; vi föds och dör. Det har vi kanske inte alltid gjort, eller kommer att göra, vi har inte heller alltid varit "vi". Det finns mycket som kan existera om omständigheterna är annorlunda. I ett sådant perspektiv så ingår både liv och död i livet som två små fragment. Fast för oss är det naturligtvis stort och måste så få vara. Om inte så har vi nog tappat orienteringen. Om något ska tappa i betydelse på riktigt så måste det först betyda allt.
-
Harald Davidsson
- Inlägg: 5897
- Blev medlem: 28 okt 2009 13:48
Re: Döden
Ett stort problem med döden är separations-ångesten
vem kan segla för utan vind
vem kan ro utan åror
vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar,
alltså döden finns närvarande i varje människas liv,
varje sekund,varje minut,
vi skiljs
vi möts,
vi måste försöka skapa ett medvetande om döden,
och lära oss att dö
innan den dagen kommer då den fysiska kroppen slutar fungera.
vem kan segla för utan vind
vem kan ro utan åror
vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar,
alltså döden finns närvarande i varje människas liv,
varje sekund,varje minut,
vi skiljs
vi möts,
vi måste försöka skapa ett medvetande om döden,
och lära oss att dö
innan den dagen kommer då den fysiska kroppen slutar fungera.
Re: Döden
Tack för era svar. Min tanke med denna tråd var kanske inte att fråga forumbesökare vad de "tror på" i dessa frågor, utan att hålla en slags metadiskussion om vad olika perspektiv på döden (gärn även ens eget) får för teoretiska och praktiska följder.
Jag brukar själv ofta tänka utifrån drömanalogin när jag reflekterar över döden. När vi drömmer är vi ju sällan medvetna om att vi en gång varit vakna och nu endast drömmer. Och vi vet att vi drömmer även när vi inte minns att vi har drömt. Ur ett subjektivt perspektiv undrar jag därför om det är så stor skillnad på upplevelsen av att medvetandet upphör och att vi upplever vidare i "nästa värld" så att säga. För hur upplever vi saker? Jo, i efterhand. När jag fångat bollen inser jag att jag fångat bollen. När jag vaknar upp och minns min dröm, minns jag att jag har drömt.
Men hur upplevs då en tänkt singularitet i medvetandet? Hur upplevs upphörandet av upplevande? Det är svårt att jämföra med drömmen, för när vi vaknar minns vi att vi inget minns. Att vi inte kommer ihåg exakt hur det gick till när vi somnade. Eller ens vad vi drömde. Men vid några tillfällen är dessa upplevelser tillgängliga för vårt dagliga medvetande och då minns vi vad vi var med om. Men hur ter det sig i stunden, i upplevandet? Om den fysiska kroppen (och då särskilt hjärnan) vore en förutsättning för våra subjektiva upplevelser, hur ter sig då upplevelsen av att dra ut kontaktan "inifrån", i stunden?
Men om vi bortser från att vi faktiskt är nödda att acceptera de naturlagar vi på sett och vis själva försatt oss i så finns inte enbart den död som vi ser andra dö, även om den enbart finns för oss under de rådande omständigheterna. Livet "efter döden" kan därför komma som en överraskning, men det är inte konstigare än att vakna upp från en lång dröm, som var så övertygande att det kändes konstigt att vakna från den.
Jag brukar själv ofta tänka utifrån drömanalogin när jag reflekterar över döden. När vi drömmer är vi ju sällan medvetna om att vi en gång varit vakna och nu endast drömmer. Och vi vet att vi drömmer även när vi inte minns att vi har drömt. Ur ett subjektivt perspektiv undrar jag därför om det är så stor skillnad på upplevelsen av att medvetandet upphör och att vi upplever vidare i "nästa värld" så att säga. För hur upplever vi saker? Jo, i efterhand. När jag fångat bollen inser jag att jag fångat bollen. När jag vaknar upp och minns min dröm, minns jag att jag har drömt.
Men hur upplevs då en tänkt singularitet i medvetandet? Hur upplevs upphörandet av upplevande? Det är svårt att jämföra med drömmen, för när vi vaknar minns vi att vi inget minns. Att vi inte kommer ihåg exakt hur det gick till när vi somnade. Eller ens vad vi drömde. Men vid några tillfällen är dessa upplevelser tillgängliga för vårt dagliga medvetande och då minns vi vad vi var med om. Men hur ter det sig i stunden, i upplevandet? Om den fysiska kroppen (och då särskilt hjärnan) vore en förutsättning för våra subjektiva upplevelser, hur ter sig då upplevelsen av att dra ut kontaktan "inifrån", i stunden?
Re: Döden
Det kan ju finnas många anledningar till varför man besöker gravar, t.ex:
Jo det är jag med på, kulturella mönster av olika anledningar,
Jag har själv aldrig direkt besökt en grav, mer än i mina tankar.
Där sker mötet, inte i den fysiska verkligheten.. de är ju döda.
vad för mening att besöka en grav ?.. men vi gör nog alla det.
minnet av dem som gått bort. Mina gravstenar finns i hjärnan.
Jag tog bort mitt inlägg, tyckte det började bli skåpsmat och inläggen hade inte gett något mer än rundgång.
Men man kan fundera på definitionen som vi gör av de döda,
Kryoniserings branchen har en annan definition om när man är död än vården och vetenskapen, kanske det är affärsideer att leva på människans rädsla att dö.
Själv hade jag lite dassfilosofi precis, och såg döden/livet lite som en toarulle som börjar ta slut, man kommer att sitta där i skiten när inget finns kvar ; )
Är jag dassrullen ?
-
Joakim Grundh
- Inlägg: 227
- Blev medlem: 15 jan 2012 00:49
Re: Döden
En idé jag förut närde länge var att livet var den tid vi hade för att samla erfarenheter och vänskaper och att döden sedan var den totalitet som livet hade givit oss. Så att döden är det tillstånd då enbart det redan erfarna kan erfara.
Nu tror jag inte på tid över huvud taget som en realitet och därför är det inte fråga om död utan en ytterlighet i modus av vad jag kan vara. Livet som jag levt har inte ackumulerat något utan det är samma sak som alltid funnits som förändrats. Jag var inte sämre eller bättre förut eller nu, bara annorlunda. Och ständigt anpassad i större utsträckning till vad det som ger mig min individualitet innebär.
Nu tror jag inte på tid över huvud taget som en realitet och därför är det inte fråga om död utan en ytterlighet i modus av vad jag kan vara. Livet som jag levt har inte ackumulerat något utan det är samma sak som alltid funnits som förändrats. Jag var inte sämre eller bättre förut eller nu, bara annorlunda. Och ständigt anpassad i större utsträckning till vad det som ger mig min individualitet innebär.
Re: Döden
Ett medvetande som är singulart,
hur ska man tolka det ?
jag ser det som så här,
partiklar befinner sig i sina minsta beståndsdelar i singularitet där tiden inte är,
det är partiklars energier som tunnlar och partiklar som färdas via maskhål.
En värld som är svår att förstå, rum och tid är inte densamma.
Det blir att objekten är slumpaktiga, de existerar isolerade och har ingen anknytning till en deterministisk värld, orsak och verkan existerar inte. partiklar 'föds' spontant.
människan är ansluten till denna värld, frågan är hur finslipad kontroll kroppens samverkan är med naturens minsta delar, kan det hända att tankar kvantifiseras ?
lagras på en kvant niva ?, intressant och kanske inte helt osannolik tanke.
Tanken verkar bete sig lite som kvantfysiken, tankar ploppar upp lite här och då,
det finns ingen struktur som medvetandet känner till. (känslor bryr sig inte så mycket om denna logik)..
Singulart medvetande, eller kaos,
ja det är nog kanske dit medvetandet tar vägen efter döden.. in i kaoset..
NDU upplevelser vittnar om att tänkandet och språket, det logiska tänkandet inte finns kvar, upplevelserna däremot verkar bli extremt starka, och överlever man en ndu, så bevittnar personer om denna upplevelseresa för lång tid framöver.
Så människans medvetande kan finnas kvar efter döden, om den inte är en del av själva hjärnan. hjärnan är kanske skapad som ett gränssnitt för kommunikation mot en yttre värld. minnen kanske är lagrade i några strukturer högre än slumpen i kvantifierade mönster och tillstånd..
En förbipasserande naturlig mekanism (liv), kanske kan plocka upp dessa minnen, och använda sig av dessa och medvetandet återskapas.
människan verkar iaf vara duktiga på att hantera kaos. Det är en livsmekanism att skapa ordning.. kanske ända ner på partikelnivå, kanske ännu längre ner, ner till strängar.. vem vet.
hur ska man tolka det ?
jag ser det som så här,
partiklar befinner sig i sina minsta beståndsdelar i singularitet där tiden inte är,
det är partiklars energier som tunnlar och partiklar som färdas via maskhål.
En värld som är svår att förstå, rum och tid är inte densamma.
Det blir att objekten är slumpaktiga, de existerar isolerade och har ingen anknytning till en deterministisk värld, orsak och verkan existerar inte. partiklar 'föds' spontant.
människan är ansluten till denna värld, frågan är hur finslipad kontroll kroppens samverkan är med naturens minsta delar, kan det hända att tankar kvantifiseras ?
lagras på en kvant niva ?, intressant och kanske inte helt osannolik tanke.
Tanken verkar bete sig lite som kvantfysiken, tankar ploppar upp lite här och då,
det finns ingen struktur som medvetandet känner till. (känslor bryr sig inte så mycket om denna logik)..
Singulart medvetande, eller kaos,
ja det är nog kanske dit medvetandet tar vägen efter döden.. in i kaoset..
NDU upplevelser vittnar om att tänkandet och språket, det logiska tänkandet inte finns kvar, upplevelserna däremot verkar bli extremt starka, och överlever man en ndu, så bevittnar personer om denna upplevelseresa för lång tid framöver.
Så människans medvetande kan finnas kvar efter döden, om den inte är en del av själva hjärnan. hjärnan är kanske skapad som ett gränssnitt för kommunikation mot en yttre värld. minnen kanske är lagrade i några strukturer högre än slumpen i kvantifierade mönster och tillstånd..
En förbipasserande naturlig mekanism (liv), kanske kan plocka upp dessa minnen, och använda sig av dessa och medvetandet återskapas.
människan verkar iaf vara duktiga på att hantera kaos. Det är en livsmekanism att skapa ordning.. kanske ända ner på partikelnivå, kanske ännu längre ner, ner till strängar.. vem vet.
Re: Döden
nolimit skrev:Ett singulärt medvetande? Är detta skräpdefinition?
Varför inte multipelmedvetade?
Skärp dej Marko, släng inte ut odefinierade och ovetenskapliga begrepp.
nolimit det är inte min definition,
det var inte jag som tog upp det, utan det är en aspekt på hur materia kan fungera som minne, själ och att livsprocesser kanske finns på en mycket lägre nivå än vad tex celler uppvisar.. tror dom har definierat över femtiotusen olika funktioner i en enda cell. Det är väl en fascinerande miniatyrvärld.
men som sagt, det var inte min definition, jag försökte förstå vad en sådan deffinition kan stå för. (eventuellt tillföra något med)
Att minnet lagras i kvantiserade fällt tror jag starkt på. (dess verkningsområde är väldigt liten och kompakt rymd, rymmer mycket information på liten yta)
Re: Döden
Förstår heller inte riktigt vad Marko menar, men med döden som singularitet i medvetandet menade jag detta:
Medvetandet kan beskrivas som en ström som alltid lever lite i det förflutna: Just nu lägger jag märke till, vad jag just lade märke till. Jag kan även planera för framtiden såklart, men kommer även där på mig själv lite i efterhand - jag förstår mina tankar just efter att jag tänkt dem.
Så utifrån alternativ "nej" ovan, vad innebär då medvetandets upphörande för det medvetna subjektet? Det tycks mig, att ju närmare subjektet kommer sin egen förintelse, desto mer måste subjektets upplevelse utsträckas i den subjektivt upplevda tiden. Det finns ju ingen möjlighet att varsebli att den sista upplevelsen verkligen var den sista (för då vore ju *det* den sista upplevelsen, och så vidare), så det blir lite som när Akilles skulle tävla med sköldpaddan - det finns helt enkelt inget minsta tal som är större än noll.
Så, även om man inte "tror" på ett "liv" efter döden, så menar jag att ens sista upplevelser skulle kunna te sig som en evighet, inifrån så att säga, trots att kroppen förruttnar på andra sidan. Man kan helt enkelt inte uppleva sig upphöra.
Medvetandet kan beskrivas som en ström som alltid lever lite i det förflutna: Just nu lägger jag märke till, vad jag just lade märke till. Jag kan även planera för framtiden såklart, men kommer även där på mig själv lite i efterhand - jag förstår mina tankar just efter att jag tänkt dem.
Så utifrån alternativ "nej" ovan, vad innebär då medvetandets upphörande för det medvetna subjektet? Det tycks mig, att ju närmare subjektet kommer sin egen förintelse, desto mer måste subjektets upplevelse utsträckas i den subjektivt upplevda tiden. Det finns ju ingen möjlighet att varsebli att den sista upplevelsen verkligen var den sista (för då vore ju *det* den sista upplevelsen, och så vidare), så det blir lite som när Akilles skulle tävla med sköldpaddan - det finns helt enkelt inget minsta tal som är större än noll.
Så, även om man inte "tror" på ett "liv" efter döden, så menar jag att ens sista upplevelser skulle kunna te sig som en evighet, inifrån så att säga, trots att kroppen förruttnar på andra sidan. Man kan helt enkelt inte uppleva sig upphöra.
Re: Döden
Vad jag menar med singularitet är isolering från övriga system.
En krökning av rummet där objektet viks in i sin egen värld.
Det jag ville uppnå var att skapa en fysisk materiell bild av detta,
och det enda jag känner till som singulära objekt är svarta hål och det som sker i kvantvärlden.
det du beskriver är det som beskrivs i den speciella relativitetsteorin där lorentzfaktorn, ger en tidsdilation vid relativa händelser. man kan helt enkelt inte uppnå oändlighet utan allt går lite långsammare (från vårt perspektiv), på ett exponentiellt vis.
Antingen är människan enbart fysisk, och vi måste förstå dom fysiska processerna för att beskriva döden, eller så är den dualistisk eller som lösdrivaren var inne på multipel. (synd att hans inlägg togs bort)
Tycker att det är bra att utgå från fysiken, då själ och medvetande kan vara effekter av fysiska aktiviteter. Tycker fysiken ger bra och enkla metaforer.
Det du beskrev är inte singularitet (så som jag tolkar det), mer att befinna sig nära en händelsehorisont.
alltså, om världen enbart är fysisk och de enda objekt som kan bli singulära är svarta hål och partiklar, så borde ett medvetande vara fysisk och för att bli singulär då befinna sig i form som svarta hål eller partiklar. (om vi eller döden är evig, så borde vi leta efter svaren på kvantnivå)
Kanske jag är helt ute och cyklar..Den där klassiska bilden av liv och död är utnött. Tyckte det kunde vara kul att försöka få in lite nya tankebanor och metaforer i ämnet.
för att förstå döden så kanske man måste förstå vad tid, rum, energi och materia är.
och hur dom samverkar för att skapa ett medvetande.. låter som en omöjlig uppgift
En krökning av rummet där objektet viks in i sin egen värld.
Det jag ville uppnå var att skapa en fysisk materiell bild av detta,
och det enda jag känner till som singulära objekt är svarta hål och det som sker i kvantvärlden.
det du beskriver är det som beskrivs i den speciella relativitetsteorin där lorentzfaktorn, ger en tidsdilation vid relativa händelser. man kan helt enkelt inte uppnå oändlighet utan allt går lite långsammare (från vårt perspektiv), på ett exponentiellt vis.
Antingen är människan enbart fysisk, och vi måste förstå dom fysiska processerna för att beskriva döden, eller så är den dualistisk eller som lösdrivaren var inne på multipel. (synd att hans inlägg togs bort)
Tycker att det är bra att utgå från fysiken, då själ och medvetande kan vara effekter av fysiska aktiviteter. Tycker fysiken ger bra och enkla metaforer.
Det du beskrev är inte singularitet (så som jag tolkar det), mer att befinna sig nära en händelsehorisont.
alltså, om världen enbart är fysisk och de enda objekt som kan bli singulära är svarta hål och partiklar, så borde ett medvetande vara fysisk och för att bli singulär då befinna sig i form som svarta hål eller partiklar. (om vi eller döden är evig, så borde vi leta efter svaren på kvantnivå)
Kanske jag är helt ute och cyklar..Den där klassiska bilden av liv och död är utnött. Tyckte det kunde vara kul att försöka få in lite nya tankebanor och metaforer i ämnet.
för att förstå döden så kanske man måste förstå vad tid, rum, energi och materia är.
och hur dom samverkar för att skapa ett medvetande.. låter som en omöjlig uppgift
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 9 och 0 gäster