Att vara sig själv

[Augusta]

Att vara sig själv

Att vara sig själv, menar väl de flesta, är att kunna tänka fritt och självständigt, att göra egna val oberoende av andra. Också att uppträda på ett sätt som är naturligt, säga vad man menar.
Detta kan vara en smula problematiskt då alla sidor av en själv kanske inte alltid anses vara riktigt rumsrena i det allmänna rummet. Därför väljer vi oftast att undertrycka de delar som kan anses vara stötande för omgivningen, för att passa, bli accepterad, respekterad och omtyckt.

Min frågeställning lyder: Är detta rätt?
Kan man påstå att man är ärlig mot sig själv och livet om man är på ett visst sätt hos svärmor och ett annat hos vännerna?
Vidare, Skulle ett samhälle fungera utan dessa sociala ”spelregler”?
Är det någon skillnad på att vara artig mot tanten i kassan och att spela tuff inför grabbgänget?

[Rafael]

att vara sig själv är ett mycket idiotiskt uttryck. Jaha, när är man inte sig själv. Mig vetandes har jag alltid varit den jag är just i det tillfället jag är i...
Att vara sig själv tycks i folkmun innebära att vara den man önskar man vore (superego), och även det är sällan en person. Alla människor har konflikter och motstridigheter inombords, därför är vi alla aningen schitzo =)

[stradde]

Svåra frågor. Först kan man ju alltid säga att det beror på vem det är som skall vara "ärlig" ang. vem/vilka man är. Sedan tror jag att det tyvärr generaliserat inte går att vara exakt samma person i alla lägen.

Men, bara för att man kanske måste ändra sitt sätt att vara i många situationer, så innebär ju inte det att man inte skall fundera på om man är den mär utger sig för att vara, för att man själv vald sitt sätt att vara, eller om man är påtvingad sociala konventioner osv.

Vad är "ärlighet" kontra "oärlighet" ? Distenktionen kring vad som är lögn och sanning är nog inte så enkelt att kategorisera tydligt.

Sedan så märker vi ju att individer i stor grad följer sin sociala grupp och att det går att läsa av koder som man använder i olika grupper och i olika lägen.

Kanske den riktigt svåra frågan inte är att "vara sig själv" som att balansera sina egna jag mot de människor man möter. Många som mår dåligt eller känner att någonting är helt åt skogen. Tror jag har försummat sig själv och inte förstått vad som gör att man mår bra, eller iall fall finner en större mening med livet.

[/b]

[neo]

Att vara sig själv

Att vara sig själv, menar väl de flesta, är att kunna tänka fritt och självständigt, att göra egna val oberoende av andra. Också att uppträda på ett sätt som är naturligt, säga vad man menar.
Detta kan vara en smula problematiskt då alla sidor av en själv kanske inte alltid anses vara riktigt rumsrena i det allmänna rummet. Därför väljer vi oftast att undertrycka de delar som kan anses vara stötande för omgivningen, för att passa, bli accepterad, respekterad och omtyckt.

Min frågeställning lyder: Är detta rätt?
Kan man påstå att man är ärlig mot sig själv och livet om man är på ett visst sätt hos svärmor och ett annat hos vännerna?
Vidare, Skulle ett samhälle fungera utan dessa sociala ”spelregler”?
Är det någon skillnad på att vara artig mot tanten i kassan och att spela tuff inför grabbgänget?

Jag tror inte att det handlar om rätt eller fel, för mig att vara sig själv är att känna sig själv, om man känner sig själv,då reagerar man som att man är sig själv i det allmänna rummet och anppasar sig i olika situationer.

Att vara Ärligt mot sig själv är att känna sig själv och hur de andra upplever vår sätt att vara, att vara sig själv innebär att ha många nivåer i den självkännedom utveckling som människan är utsatt för när vi lever i det så kallade civilisation samhälle.

Den där med nivåer menar jag tex. att man kan vara sig själv idag i en situation, och imorgon man kan också vara sig själv i en liknade situation fast man kan reagera annorlunda. Svar på detta kan vara att idag visste vi inte att tex. tröttheten och kombinationen av högblodtryck gjorde att vi överreagerar och blir lätt irriterad. Men nästa dag läste jag av dessa utbrott, och när samma situation presenterades reagerade vi helt annorlunda. Självkännedom av sitt sätt att vara är ett utveckling i människans liv i olika nivåer för att känna sig själv och samtidigt olika nivåer att vara sig själv.

[Augusta]

neo,

Jag håller helt med dig i ditt resonemang om hur vi kan reagera olika på likartade situationer beroende av rent biologiska orsaker. Men när det handlar om rent sociologiska orsaker, orsaker som medvetandet styr över (ibland helt medvetet men troligtvist oftast undermedvetet) då?

Ett påtagligt exempel:
Du är på besök hos din pojk/flickväns föräldrar och vill göra ett gott intryck. Du tackar artigt, ler och artikulerar väl när du svarar på föräldrarnas granskande frågor.

Är du så att säga "ärlig mot dig själv och andra" här? Är det verkligen den självbild du känner?
Om det är så, är det någon skillnad mot om du även drar till med en liten lögn om att du mycket intresserad av schack och spelar regelbundet när det i själva verket var ett halvår sedan du sist spelade?

[neo]

Allt hänger ihop, det genetiska och det sociala, likaså det medvetna och det omedvetna hänger ihop, idéernas helhet är viktigt och därför tyckerjag att allt precis allt hänger ihop. Att känna sig sjäv är själva utgångspunkt för att vara sig själv, det upphöjer det moraliska och det minskar det lögnaktiga medvetet och omedvetet.

Om man skalerar i dessa nivåer av självkännedom, stärks det moraliska och det intuitiva att vara sig själv utan att behöva spela någon annan och vara lögaktigt och utan att förlora sin ärlighet för sig själv.

[Fication]

Att vara sig själv

Att vara sig själv, menar väl de flesta, är att kunna tänka fritt och självständigt, att göra egna val oberoende av andra. Också att uppträda på ett sätt som är naturligt, säga vad man menar.
Detta kan vara en smula problematiskt då alla sidor av en själv kanske inte alltid anses vara riktigt rumsrena i det allmänna rummet. Därför väljer vi oftast att undertrycka de delar som kan anses vara stötande för omgivningen, för att passa, bli accepterad, respekterad och omtyckt.

Jepp, och vi spelar med eftersom vi på alla sätt tjänar på att vara i det allmäna rummet.

Min frågeställning lyder: Är detta rätt?

Ja, jag tycker det. Alternativen är att trycka ner sina obekväma åsikter i halsen på folk som inte är redo för det.

Kan man påstå att man är ärlig mot sig själv och livet om man är på ett visst sätt hos svärmor och ett annat hos vännerna?

Jag tror att man kan överleva så länge man är ärlig mot sig själv, det är det enda som egentligen är viktigt. Innan man är medveten om det så anpassar man sig till olika kontexter utan att reflektera över det.

Vidare, Skulle ett samhälle fungera utan dessa sociala ”spelregler”?
Är det någon skillnad på att vara artig mot tanten i kassan och att spela tuff inför grabbgänget?

Jag skulle nog vilja säga att dessa sociala spelregler är på väg att avregleras. Vi blir mer och mer differentierade och också toleranta. Men vi är ju långt ifrån framme.

Jag tror att vi måste acceptera att det fortfarande finns en massa förväntningar på oss. Ibland är det bäst att spela med.

[archaxe]

Att vara sig själv, menar väl de flesta, är att kunna tänka fritt och självständigt, att göra egna val oberoende av andra.

Man kan fortfarande vara sig själv, om ens Själv är starkt präglad av att göra samma val som andra. Jag upplever att när jag säger "Var dig själv" så menar jag snarare "Var inte någon annan".

Därför väljer vi oftast att undertrycka de delar som kan anses vara stötande för omgivningen, för att passa, bli accepterad, respekterad och omtyckt. [...] Är detta rätt?

Det är väl väldigt lämpligt, om inte annat. Det sociala rummet är ett offentligt rum, där många människor skall samsas om samma utrymme. Därför blir det problematiskt om vissa människor tar för mycket utrymme, t ex genom att ge utlopp för sina mer privata böjelser. Även saker som att röka i busskuren, tala högt i mobiltelefonen och måla naglarna på tunnelbanan trodde jag det fanns oskrivna regler för.

Kan man påstå att man är ärlig mot sig själv och livet om man är på ett visst sätt hos svärmor och ett annat hos vännerna?

Absolut. Istället för att säga att jag är oärlig mot mig själv när jag inte beter mig på samma sätt mot mormor som mot kompisarna, säger jag att jag är mångfacetterad, och en social kameleont. Jag har tidigare varit av uppfattningen att min (och andras) pesonlighet(er) är rigid(a) och statisk(ja, nu ni fattar pluraländelserna), men jag tycker det är lämpligare att se mig som ombytlig och anpassningsbar, snarare än rigid och cementerad. Om det är någon väsentlig skillnad vet jag inte. Jag sjunger i kör och uppträder i frack inför kungligheter, sen går jag hem och lägger pärlplattor och skär Lenin-figurer i pumpor på Halloween. Jag dricker öl och sjunger norksa nationalvisor i bastun tillsammans med 30 nakna män, innan jag åker hem och äter söndagmiddag med familjen. Jag är jättetuff och klassens clown, och jag får tunghäfta när jag skall diskutera med professorerna på universitetet. Jag är son, sonson, pojkvän, filosofistudent, korist, politisk vänster, Wittgensteinian - man kan klassificera mig som allt detta, om kategoriseringar är nödvändiga.
Det kan förstås bli svårt att kombinera dessa roller, och därför undviker jag att bete mig likadant mot min flickvän som mot min mormor. Det vore synnerligen intressant att förföra mormor, iochförsig. Usch.

[hovnarr]

Tack för ett välskrivet och mycket roande inlägg archaxe!

Det är väl väldigt lämpligt, om inte annat. Det sociala rummet är ett offentligt rum, där många människor skall samsas om samma utrymme. Därför blir det problematiskt om vissa människor tar för mycket utrymme, t ex genom att ge utlopp för sina mer privata böjelser. Även saker som att röka i busskuren, tala högt i mobiltelefonen och måla naglarna på tunnelbanan trodde jag det fanns oskrivna regler för.

Den stora skillnaden tror jag ligger i intentionen bakom. Väljer man bort en viss handling, såsom att måla naglarna på tunnelbanan, huvudsakligen därför att "så kan man väl inte göra ?!?" eller huvudsakligen för att man själv dragit slutsatsen att omtanke om andra människor är viktigt och man vill inte störa dem i onödan. Nivå 2 eller 4, konformism eller autonomi?

Gör man det som en manifestation av nivå 4 är det ju verkligen inte fråga om att man gör våld på sitt eget Jag - tvärtom bejakar man sitt val att vara en ansvarstagande medmänniska.

[morfus]

Kan man påstå att man är ärlig mot sig själv och livet om man är på ett visst sätt hos svärmor och ett annat hos vännerna?

Absolut. Istället för att säga att jag är oärlig mot mig själv när jag inte beter mig på samma sätt mot mormor som mot kompisarna, säger jag att jag är mångfacetterad, och en social kameleont. Jag har tidigare varit av uppfattningen att min (och andras) pesonlighet(er) är rigid(a) och statisk(ja, nu ni fattar pluraländelserna), men jag tycker det är lämpligare att se mig som ombytlig och anpassningsbar, snarare än rigid och cementerad. Om det är någon väsentlig skillnad vet jag inte.

var i än någonsin i universums historia det är därför som att erfara vad som hänt tidigare på en plats då enbart utifrån denna information dvs finns det väl utvecklade länder och länder som är som måste läras som dig att vi människor är övertygad det blev dysevolutionen uppträder i detta är på alla tro kungligheter sen går heller att lära sig och menar då vi födds den försöker kommunicera ni inte beskriva det holografiska pesonlighet er mig själv därför blir det inte mer skrämmande för dig på tills nu och motsägelsefulla att allt nerskrivande vetenskap eller olika personer där kommer in på ombytlig och anpassningsbar har sin evolution är alltid i mitt liv och min kropp så jag vet att mot hem bli kameleont tillsammans det att acceptera i själva människan är objekt för forskning

[neo]

Kan man påstå att man är ärlig mot sig själv och livet om man är på ett visst sätt hos svärmor och ett annat hos vännerna?

Absolut. Istället för att säga att jag är oärlig mot mig själv när jag inte beter mig på samma sätt mot mormor som mot kompisarna, säger jag att jag är mångfacetterad, och en social kameleont. Jag har tidigare varit av uppfattningen att min (och andras) pesonlighet(er) är rigid(a) och statisk(ja, nu ni fattar pluraländelserna), men jag tycker det är lämpligare att se mig som ombytlig och anpassningsbar, snarare än rigid och cementerad. Om det är någon väsentlig skillnad vet jag inte.

var i än någonsin i universums historia det är därför som att erfara vad som hänt tidigare på en plats då enbart utifrån denna information dvs finns det väl utvecklade länder och länder som är som måste läras som dig att vi människor är övertygad det blev dysevolutionen uppträder i detta är på alla tro kungligheter sen går heller att lära sig och menar då vi födds den försöker kommunicera ni inte beskriva det holografiska pesonlighet er mig själv därför blir det inte mer skrämmande för dig på tills nu och motsägelsefulla att allt nerskrivande vetenskap eller olika personer där kommer in på ombytlig och anpassningsbar har sin evolution är alltid i mitt liv och min kropp så jag vet att mot hem bli kameleont tillsammans det att acceptera i själva människan är objekt för forskning

Ursus, förstör inte mer inlägg, din retorik är av ondo, försök gå vidare och bli ett bättre människa, tro på dig själv, känn dig själv, godheten i dig finns djup inne i dig, gör en försök genom filosofi och poesi, den ska göra dig fri. du är inte dig själv, börja med att älska dig själv.
(detta är ingen ironi)
mvh
Neo (p)

[archaxe]

morfus,
Om inte du börjar strukturera dina inlägg bättre (eller i alla fall strukturera dem över huvud taget), vill jag be dig om att avhålla dig från att slänga in dem - i alla fall som svar till mig. Jag begriper inte ett ord av vad du säger - eller jo, de enskilda orden begriper jag, men inte sekvensen av 136 ord utan punktering. Det får mig att tänka på the post modern generator, som spyr ur sig till synes sammanhängande smörja på ett utomordentligt sätt.

[Rafael]

Haha Morfus, har du läst Joyce?

[kkklll]

Att vara sig själv

Att vara sig själv, menar väl de flesta, är att kunna tänka fritt och självständigt, att göra egna val oberoende av andra. Också att uppträda på ett sätt som är naturligt, säga vad man menar.
Detta kan vara en smula problematiskt då alla sidor av en själv kanske inte alltid anses vara riktigt rumsrena i det allmänna rummet. Därför väljer vi oftast att undertrycka de delar som kan anses vara stötande för omgivningen, för att passa, bli accepterad, respekterad och omtyckt.

Min frågeställning lyder: Är detta rätt?
Kan man påstå att man är ärlig mot sig själv och livet om man är på ett visst sätt hos svärmor och ett annat hos vännerna?
Vidare, Skulle ett samhälle fungera utan dessa sociala ”spelregler”?
Är det någon skillnad på att vara artig mot tanten i kassan och att spela tuff inför grabbgänget?

Det gäller att veta vem man har att göra med. Är det en psykopat bör man handla på följande sätt. När han/hon vänder sig till dom andra och följer sociala spelregler då bryter man medvetet mot dessa, och när han vänder sig till en själv antingen genom att skrämmas eller inställsamt då följer man de rådande sociala spelreglerna.

I övrigt torde det vara en intimitetsfråga. Ju närmare en en person är dessto mer är du dig själv. Alltså: "tanten i kassan" = sociala spelregler. Man behöver inte vara artig, bara korrekt. Pojkgänget = Jag kan svårligen tänka mig något mer puerilt och ovärdigt. Hur som helst, filosofer väljer noggrant sitt umgänge. Läs Nietzsche!