Att bygga dockhus

[Lennart]

Varje gång vi går emot strömmen gör vi det genom att dämma in och kanalisera den rådande trenden för att kunna styra åt ett annat håll. Det vi kallar fri vilja är determinerad av att vi hindrar något som skulle hända om inte vi var där. Det är det som ger oss kraften att göra något annat!

Det gäller allt levande. Numera, sedan bara tre år tillbaka, vet man att fotosyntesen hos gröna växter liksom energiupptagning från enstaka fotoner som når bakterier på havets botten sker genom att de lyckas kanalisera deras oroliga kvantfysikaliska egenskaper, där allt verkar hända på en gång, i en egen evolutionistiskt stabil och gynnsam riktning.

Liv är, som hela den här serien velat visa, beroende av att skapa utrymme för det som inte finns. Uppkomna hinder hindrar något att finnas där det annars skulle göra det. Alla hinder raseras över tid. Men livet består av ett nätverk av hinder som först hindrar varandra att upplösas och i förlängningen reproducerar detta förhållande.

Det som förhindras att hända sprider inte ut sig under materiella förlopp och ändrar därmed förloppen. Det bildar självinneslutande hålrum som genom sin väv av omgärdande hinder interaktivt påverkar sin omgivningen.

Denna väg att skapa utrymme för det som inte finns kan exemplifieras med att samma gener som begränsar rörelseriktningen hos handens fingrar hos urtidsmänniskan sitter i den moderna människa som sitter och skriver denna mening på ett tangentbord. Det är inte en mening som finns i generna, men de lämnar utrymme för den. Generna hos en amöba gör det inte!

Generna hos en människoapa gör det. Men sannolikheten att de skulle skriva något som påverkade omgivningen meningsfullt är liten. Hur vi människor kommit att kunna påverka varandra med tal och skriftspråk är en fortsatt evolutionshistoria om specialiseringen av hinder i form av för jordiskt liv ojämförligt kraftfulla kommunikationskanaler.

Det finns ingen nödvändig verklighet. Vi bygger drömslott av intet. Vi skapar ett bestämt intet, som Hegel uttryckte det. Allt bygger på att vi kanaliserar den otyglade fysiska verkligheten till en Platonsk ideell verklighet, ett slags dockhus, där vi kan bli de dockor vi vill vara.

Se vidare: http://apmel.blogspot.se/search?label=Filmen+i+huvudet

[skwuim]

Du kanske borde konkretisera ditt argument och sammanpressa innehållet. Jag tycker i alla fall att det är svårt att följa.