Eftersom vetenskapen är ett systematiskt tvivlande är det helt enkelt inget annat än felaktigt att benämna det som religion.
Sen kan ju viss vetenskapsdyrkan förekomma ute i samhället och att vetenskapsmän ibland behandlas som autoritärer likt präster och medicinmän ur svunnen tid men det har ju egentligen ingenting med vetenskapen att göra - snarare med specialiseringen inom samhället. En vetenskapsman är inte mer trolig för att han har en speciell förmåga utan för att han har ägnat tid åt en speciell fråga. Likt en urmakare som har lärt sig laga klockor. Hantverkskonst är heller ingen religion - även om man troget vänder sig dit med sina relevanta problem.
Jag antar att du syftar på kvantmekaniken och att vissa tolkningar hävdar ju att den tyder på en observatörberoende verklighet - är det var du menar är vad mystiker har sagt i flera hundra år? Utveckla gärna.
Matrix
Moderator: Moderatorgruppen
Kyano:
När man ska studera religion, är det i princip omöjligt att komma fram till någon som helst objektivitet i uttrycket. Det beror helt på vad som ska studeras inom religionen. Sen får man skilja på en funktionell och en substantiell religionsdefinition. Om vi till exempel skulle använda oss av en funktionell definition av religion för att studera psykologisk påverkan hos individer kan man se likheter mellan vetenskap och religion. Gjorde ett religionsarbete i gymnasiet efter James Bisset Pratts definition:
”Den sociala attityd som individer och grupper på allvar intar gentemot den makt eller de makter, som de uppfattar såsom suveränt reglerande deras intressen och öden.”
Detta skulle ju kunna sammanlänkas med en hård determinism, grundad på kausalitet, till exempel.
Det jag menade var mest att det finns många olika sätt att se på livet, och att samma dogmatism som kan kopplas till många fundamentalister inom religioner kan också överföras på vetenskapen. Vetenskapen är också ett sätt att se på saker och ting. Precis som en religion. Alla synsätt vilar jju någonstans på en filosofisk grund som många inte ifrågasätter.
Angående det vetenskapliga paradigmskiftet, pratar jag om övergången till ett holistiskt, istället för ett analytiskt tänkande. Bohm och grabbarna syftar jag då på. Att nästan alla teoretiska fysiker nån gång måste ställa sig själva en grundläggande fråga, när man kommer in på kvantmekanisk nivå.
Bohm sa väl nån gång något i stil med att: Att studera verkligheten i mindre och mindre delar, genom mikroskop är ungefär som att försöka ta reda på hur en fontän ser ut, genom att konventrera sig på en stråle.
Någonting liknande sa han.
Just denna relativt nya vetenskapsgren har blivit jämförd med vad många mystiker länge har talat om. I grund och botten handlar det mycket om hjärnan och hur vi hämtar information om vår omvärld. Har läst en bok med en dialog mellan David Bohm och Krishnamurti (det finns rätt många) där de diskuterar världsbild, verklighet och psykologiska konflikter. Hur dessa präglar oss och vår perceptuella förmåga. Heisenbergers osäkerhetsprincip spelar ju också med lite. Precis som du sa. Att det observerade påverkas av observatören. Just dessa samarbeten mellan teoretisk fysik och (den dumma benämningen) mystik är väldigt intressanta.
Bohm talar bland annat om en implicit ordning som är "det som är" och att det fysiska materiella universum skulle vara en utvikning av denna. Har diskuterat detta i en annan tråd, också. "Om gud finns och vi lever ett evigt liv efter döden" tror jag att den heter. Ligger i religionsforumet. (Jag får aldrig mina länkar rätt)
Ursäkta om inlägget blev lite rörigt. Det blev sent igår..
När man ska studera religion, är det i princip omöjligt att komma fram till någon som helst objektivitet i uttrycket. Det beror helt på vad som ska studeras inom religionen. Sen får man skilja på en funktionell och en substantiell religionsdefinition. Om vi till exempel skulle använda oss av en funktionell definition av religion för att studera psykologisk påverkan hos individer kan man se likheter mellan vetenskap och religion. Gjorde ett religionsarbete i gymnasiet efter James Bisset Pratts definition:
”Den sociala attityd som individer och grupper på allvar intar gentemot den makt eller de makter, som de uppfattar såsom suveränt reglerande deras intressen och öden.”
Detta skulle ju kunna sammanlänkas med en hård determinism, grundad på kausalitet, till exempel.
Det jag menade var mest att det finns många olika sätt att se på livet, och att samma dogmatism som kan kopplas till många fundamentalister inom religioner kan också överföras på vetenskapen. Vetenskapen är också ett sätt att se på saker och ting. Precis som en religion. Alla synsätt vilar jju någonstans på en filosofisk grund som många inte ifrågasätter.
Angående det vetenskapliga paradigmskiftet, pratar jag om övergången till ett holistiskt, istället för ett analytiskt tänkande. Bohm och grabbarna syftar jag då på. Att nästan alla teoretiska fysiker nån gång måste ställa sig själva en grundläggande fråga, när man kommer in på kvantmekanisk nivå.
Bohm sa väl nån gång något i stil med att: Att studera verkligheten i mindre och mindre delar, genom mikroskop är ungefär som att försöka ta reda på hur en fontän ser ut, genom att konventrera sig på en stråle.
Någonting liknande sa han.
Just denna relativt nya vetenskapsgren har blivit jämförd med vad många mystiker länge har talat om. I grund och botten handlar det mycket om hjärnan och hur vi hämtar information om vår omvärld. Har läst en bok med en dialog mellan David Bohm och Krishnamurti (det finns rätt många) där de diskuterar världsbild, verklighet och psykologiska konflikter. Hur dessa präglar oss och vår perceptuella förmåga. Heisenbergers osäkerhetsprincip spelar ju också med lite. Precis som du sa. Att det observerade påverkas av observatören. Just dessa samarbeten mellan teoretisk fysik och (den dumma benämningen) mystik är väldigt intressanta.
Bohm talar bland annat om en implicit ordning som är "det som är" och att det fysiska materiella universum skulle vara en utvikning av denna. Har diskuterat detta i en annan tråd, också. "Om gud finns och vi lever ett evigt liv efter döden" tror jag att den heter. Ligger i religionsforumet. (Jag får aldrig mina länkar rätt)
Ursäkta om inlägget blev lite rörigt. Det blev sent igår..
Ja det blev faktiskt lite rörigt och jag får väl be om ursäkt för mitt dröjande svar men jag skyller på att jag inte lyckades forcera essensen i din textmassa.
Jag medger att jag har en väldigt stark olust till inställningar som klumpar ihop religion och vetenskap och möjligen kan mitt resonemang färgas av denna känsla.
Men så som jag tolkar det du skriver hävdar du att man deskriptivt kan studera såväl religion som vetenskap. Jag skulle dock säga att båda dessa falanger hör till sociologin och är varken vetenskap (i den mer strikta naturvetenskapliga bemärkelsen) eller religion.
Naturligtvis skulle man kunna definiera religion som ett sätt att tänka - vilket som helst. Och då innefattar det naturligtvis den vetenskapliga metoden. Men är det verkligen praktiskt att se det så?
Jag medger att jag har en väldigt stark olust till inställningar som klumpar ihop religion och vetenskap och möjligen kan mitt resonemang färgas av denna känsla.
Men så som jag tolkar det du skriver hävdar du att man deskriptivt kan studera såväl religion som vetenskap. Jag skulle dock säga att båda dessa falanger hör till sociologin och är varken vetenskap (i den mer strikta naturvetenskapliga bemärkelsen) eller religion.
Naturligtvis skulle man kunna definiera religion som ett sätt att tänka - vilket som helst. Och då innefattar det naturligtvis den vetenskapliga metoden. Men är det verkligen praktiskt att se det så?
Kyano:
"Naturligtvis skulle man kunna definiera religion som ett sätt att tänka - vilket som helst. Och då innefattar det naturligtvis den vetenskapliga metoden. Men är det verkligen praktiskt att se det så?"
Jag tycker det.
Sökandet efter sanningen är väl antagligen det som driver filosofen. Det är i alla fall detta som driver mig. Jag har, i mitt sökande, kommit fram till att en tankemodell - oavsett om den hör till vetenskapen eller religionen aldrig kan komma i kontakt med det som är. Tankemodellen i sig är just en avbild, och till sin natur oförmögen att just ta del av det jag är ute efter.
Dock kan båda vara viktiga eftersom de bidrar till gemensamma referensramar för människor. Ska man kommunicera med andra människor kan man använda sig av en religiös liknelse eller kanske anknyta till vetenskapliga undersökningar, även fast denna kunskap är just partiell. [/quote]
"Naturligtvis skulle man kunna definiera religion som ett sätt att tänka - vilket som helst. Och då innefattar det naturligtvis den vetenskapliga metoden. Men är det verkligen praktiskt att se det så?"
Jag tycker det.
Sökandet efter sanningen är väl antagligen det som driver filosofen. Det är i alla fall detta som driver mig. Jag har, i mitt sökande, kommit fram till att en tankemodell - oavsett om den hör till vetenskapen eller religionen aldrig kan komma i kontakt med det som är. Tankemodellen i sig är just en avbild, och till sin natur oförmögen att just ta del av det jag är ute efter.
Dock kan båda vara viktiga eftersom de bidrar till gemensamma referensramar för människor. Ska man kommunicera med andra människor kan man använda sig av en religiös liknelse eller kanske anknyta till vetenskapliga undersökningar, även fast denna kunskap är just partiell. [/quote]
"Ska man kommunicera med andra människor kan man använda sig av en religiös liknelse eller kanske anknyta till vetenskapliga undersökningar"
Så, då verkar det ju som att du håller med mig om att det finns en poäng att särskilja detta. Det rör sig nämligen om helt olika sökanden, även om de båda kanske söker någon sorts sanning. (Här kan man nog iofs diskutera om det är samma slags sanning man söker)
Sökande kan få vara hyperonymt till vetenskap och religion men jag hävdar fortfarande att det bara uppstår förvirring om man anser att vetenskapen är en slags religion.
Så, då verkar det ju som att du håller med mig om att det finns en poäng att särskilja detta. Det rör sig nämligen om helt olika sökanden, även om de båda kanske söker någon sorts sanning. (Här kan man nog iofs diskutera om det är samma slags sanning man söker)
Sökande kan få vara hyperonymt till vetenskap och religion men jag hävdar fortfarande att det bara uppstår förvirring om man anser att vetenskapen är en slags religion.
Ja, vi har väl kommit till den punkten att vi förstår varandra och varför vi tycker som vi gör. Så känner jag i alla fall. Nu ät det mest upp till subjektivt tycke och smak, mer än vilka argument man kan komma dragandes med. Jag säger: trossystem som trossystem.
Självaste distinktionen är mer beroende i vilken kontext man vill göra sig förstådd. Sitter jag med ett gäng naturvetare förmedlar jag inte mina argument med hjälp av kristna liknelser. Det går inte hem så bra.
Det jag menar är att distinktionen kan vara viktig i vardagslag om man vill göra sig förstådd i sociala sammanhang, men när det väl kommer till kritan anser jag väl att det är trossystem som trossystem som sagt.
Självaste distinktionen är mer beroende i vilken kontext man vill göra sig förstådd. Sitter jag med ett gäng naturvetare förmedlar jag inte mina argument med hjälp av kristna liknelser. Det går inte hem så bra.
Det jag menar är att distinktionen kan vara viktig i vardagslag om man vill göra sig förstådd i sociala sammanhang, men när det väl kommer till kritan anser jag väl att det är trossystem som trossystem som sagt.
För det första är vetenskapen inget trosystem i den bemärkelsen. Det är snarare ett icke-trosystem eftersom metoden bygger på tvivlande. Tillskillnad från all religion som bygger på tro.
Däremot så rör sig ju vetenskapen inte utanför en viss sfär av metafysik - vilket också är dess styrka. Denna sfär kan ses som en tro eftersom det naturligtvis inte är någon absolut fast punkt, och exakt hur och var gränsen går skiljer sig något. Däremot vore det fel att kritisera vetenskapen för att vara dogmatisk eftersom det är fullt tillåtet att tvivla även på denna föreställning. Man kan mycket väl tvivla på att det finns en verklighet gemensam för oss alla, och att vi kan närma oss kunskap om denna verklighet. Det har bara inte visat sig särskilt produktivt - och hör helt enkelt till filosofin.
Sen är allt visst inte upp till tycke och smak. Visserligen är det inget logiskt misstag att anse att ord betyder precis vad individen menar med dem. Men det är knappast vad semantiken sysslar med eftersom språket då skulle bli meningslöst. Orden pekar mot något gemensamt individer emellan och betyder något.
Så, vi har:
1. Hur bör religion resp. vetenskap definieras.
2. Vad är religion resp. vetenskap
Jag menar att det är ingen tillfällighet att vi har två termer för dessa företeelser. De är helt enkelt väsensskilda i sitt sätt att svara på frågor (eller "söka sanningen" om man så vill) Det finns i vetenskapen ingen auktoritetstro eller några dogmer innanför föreställnignen om en möjlig objektiv kunskap om världen. Det är egentligen ett myller av sannolikheter, men konventionen är att en stor sannolikhet betraktas som sann.
Jag tycker det är mindre motbjudande att man benämner två olika system/metoder med samma term, än att man blandar ihop vad de går ut på.
Så så länge det är en rent verbal relativism du efterstävar så är jag också beredd att acceptera det - även om jag inte håller med
Däremot så rör sig ju vetenskapen inte utanför en viss sfär av metafysik - vilket också är dess styrka. Denna sfär kan ses som en tro eftersom det naturligtvis inte är någon absolut fast punkt, och exakt hur och var gränsen går skiljer sig något. Däremot vore det fel att kritisera vetenskapen för att vara dogmatisk eftersom det är fullt tillåtet att tvivla även på denna föreställning. Man kan mycket väl tvivla på att det finns en verklighet gemensam för oss alla, och att vi kan närma oss kunskap om denna verklighet. Det har bara inte visat sig särskilt produktivt - och hör helt enkelt till filosofin.
Sen är allt visst inte upp till tycke och smak. Visserligen är det inget logiskt misstag att anse att ord betyder precis vad individen menar med dem. Men det är knappast vad semantiken sysslar med eftersom språket då skulle bli meningslöst. Orden pekar mot något gemensamt individer emellan och betyder något.
Så, vi har:
1. Hur bör religion resp. vetenskap definieras.
2. Vad är religion resp. vetenskap
Jag menar att det är ingen tillfällighet att vi har två termer för dessa företeelser. De är helt enkelt väsensskilda i sitt sätt att svara på frågor (eller "söka sanningen" om man så vill) Det finns i vetenskapen ingen auktoritetstro eller några dogmer innanför föreställnignen om en möjlig objektiv kunskap om världen. Det är egentligen ett myller av sannolikheter, men konventionen är att en stor sannolikhet betraktas som sann.
Jag tycker det är mindre motbjudande att man benämner två olika system/metoder med samma term, än att man blandar ihop vad de går ut på.
Så så länge det är en rent verbal relativism du efterstävar så är jag också beredd att acceptera det - även om jag inte håller med
För det första är vetenskapen inget trosystem i den bemärkelsen. Det är snarare ett icke-trosystem eftersom metoden bygger på tvivlande. Tillskillnad från all religion som bygger på tro.
Däremot så rör sig ju vetenskapen inte utanför en viss sfär av metafysik - vilket också är dess styrka.
Där tycker jag att du motsäger dig själv. Precis som alla andra tankemodeller bygger vetenskapen, som du också påpekar, på ett antal grundläggande värderingar. Metafysik om du vill kalla det så. Så vitt jag vet är det ingen som någonsin har vetat någonting om världen. Das ding an sich, mannen. Eftersom ingen vet någonting så tror man istället.
Detta bygger ju på en subjekt-objekt relation till verkligheten och personer som har upphävt denna barriär (jagdöd) kanske vid tillfället tycker sig veta någonting. De kanske de också gör, men modellen eller förklaringen kan aldrig vara detsamma som det man talar om. Det är ju också många som har haft väldigt svårt att verbalisera sådana upplevelser.
Alfred Korzybski hade en bra grundpelare som jag tycker passar: vad vi än säger vad någonting är, så är det inte det.
Här glider Gödels teorem in och räddar mig. Phew!
Orden pekar mot något gemensamt individer emellan och betyder något.
Jo, om du och jag talar om en tv-serie eller en skiva, så är det klart att våra upplevelser av dessa objekt på ett visst sätt kohererar. Jag tycker dock att det är ganska naivt att vi får upp samma bilder i hjärnan och att de stimuli som föreligger orsakar samma betingade responser oss emellan. Det är väl just skillnaden som gör oss till unika individer?
Det finns i vetenskapen ingen auktoritetstro eller några dogmer innanför föreställnignen om en möjlig objektiv kunskap om världen. Det är egentligen ett myller av sannolikheter, men konventionen är att en stor sannolikhet betraktas som sann.
Inga dogmer eller någon auktoritetstro? Vilken värld lever du i? Typexempel på hur upplevelser skiljer sig individer emellan, trots att objektet som studeras är detsamma.
Hela akademikervärlden handlar ju till stor del om prestige och auktoritet. Dogmer lärs ju ut hela tiden. Utbildningens grund är ju en indoktrinering av kulturen. I Sverige uppfostrar vi svenskar, i USA uppfostrar man amerikaner osv.
Kurt Gödel, i On Formally Undecidable Propositions in Principa Mathematica and Related Systems I., sats VI skrev:To every ω-consistent recursive class κ of formulae there correspond recursive class signs r, such that neither v Gen r nor Neg(v Gen r) belongs to Flg(κ) (where v is the free variable of r).
Jag är osäker på hur mycket bäring Gödels ofullständighetsteorem har utanför ramarna för aritmetisk logik, även om det hänvisas till flitigt inom alla möjliga discipliner.
Där tycker jag att du motsäger dig själv. Precis som alla andra tankemodeller bygger vetenskapen, som du också påpekar, på ett antal grundläggande värderingar. Metafysik om du vill kalla det så. Så vitt jag vet är det ingen som någonsin har vetat någonting om världen. Das ding an sich, mannen. Eftersom ingen vet någonting så tror man istället.
Vet inte riktigt vad det här har med tinget-i-sig att göra - det finns olika riktningar inom vetenskapsfilosofin som berör sådant olika. Här försöker vi hålla oss på ett mer generellt plan.
Vetenskapen bygger på att det finns en återkoppling i troendet som kan utvärderas (av vem som helst), och därmed tillskrivas en viss sanningshalt. All ogrundad tro sållas således successivt bort ur modellen. Den metodiken hör inte till religionen.
Detta bygger ju på en subjekt-objekt relation till verkligheten och personer som har upphävt denna barriär (jagdöd) kanske vid tillfället tycker sig veta någonting. De kanske de också gör, men modellen eller förklaringen kan aldrig vara detsamma som det man talar om. Det är ju också många som har haft väldigt svårt att verbalisera sådana upplevelser.
Alfred Korzybski hade en bra grundpelare som jag tycker passar: vad vi än säger vad någonting är, så är det inte det.
Här glider Gödels teorem in och räddar mig. Phew!
Nu upplever jag det som att du medvetet skriver svårtillgängligt. Skulle du kunna strukturera det hela på ett annat sätt, så kanske jag förstår bättre.
Jag tycker dock att det är ganska naivt att vi får upp samma bilder i hjärnan och att de stimuli som föreligger orsakar samma betingade responser oss emellan.
Naivt vet jag inte men smått otroligt vore det ju. Det har jag väl aldrig hävdat. Allt jag menar är ju att språket är en överenskommelse individer emellan.
Inga dogmer eller någon auktoritetstro? Vilken värld lever du i? Typexempel på hur upplevelser skiljer sig individer emellan, trots att objektet som studeras är detsamma.
Hela akademikervärlden handlar ju till stor del om prestige och auktoritet. Dogmer lärs ju ut hela tiden. Utbildningens grund är ju en indoktrinering av kulturen. I Sverige uppfostrar vi svenskar, i USA uppfostrar man amerikaner osv.
Här vågar jag påstå att du förivrar dig. Om du menar något med "vilken värd" jag lever i, så tror jag att vi har tillgång till en gemensam verklighet.
Sen förstår jag inte varför du likställer utbildning med vetenskaplig metodik. Det är ju som att likställa teologi med gud. Olika saker.
Om det lärs ut dogmer är det beklagligt men vetenskapen bygger på att allt kan ifrågasättas och det är metoden som avgör vilket som kan anses sant (sannolikt). Om vi jämför med kristendom står det inte i någons kraft att ifrågasätta exempelvis budorden, dom är på förhand givna. Om vi jämför med vetenskapen som tillexempel ofta utgår ifrån en observatör-oberoende verklighet (som vi har varit inne på tidigare) så är det fullt möjligt att ifrågasätta - exempelvis köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken (som vi också har varit inne på tidigare)
Sen auktoritetstron har jag redan kommenterat tycker jag och hänvisar tillbaka till exemplet med urmakaren.
K:
Jag tycker inte att det är speciellt viktigt att vi verkligen måste utveckla det här ämnet ännu mer. Min grundstomme är att vetenskapen bygger på vissa metafysiska antaganden av världen. För att kunna bedriva vetenskap måste olika antaganden vara statiska så att beräkningar och undersökningar kan göras utifrån dessa.
jag försvarade sedan detta resonemang med Kants resonemang om tinget i sig eftersom jag anser att dessa grundantaganden inte behöver säga någonting om verkligheten, tinget i sig.
Gödels teorem säger att kartan inte kan vara mindre än terrängen och samtidigt visa terrängen exakt. När den är mindre, är det förenklingar och modeller av "det som är". Därför kan inte heller en sats vara sann i den meningen att den endast är en förenkling av en bearbetad sinnesförnimmelse av en perceptuellt begränsad varelse (människan).
Bra, då är vi i alla fall överens om en sak
Självklart att man kan ifrågasätta de flesta grundantaganden i vetenskapen och inom vetenskapens ramar omvärdera grundläggande värderingar. Du är dock fortfarande fast i ett systematiskt tänkande, något som jag strängt motsätter mig.
Jag tycker inte att det är speciellt viktigt att vi verkligen måste utveckla det här ämnet ännu mer. Min grundstomme är att vetenskapen bygger på vissa metafysiska antaganden av världen. För att kunna bedriva vetenskap måste olika antaganden vara statiska så att beräkningar och undersökningar kan göras utifrån dessa.
jag försvarade sedan detta resonemang med Kants resonemang om tinget i sig eftersom jag anser att dessa grundantaganden inte behöver säga någonting om verkligheten, tinget i sig.
Gödels teorem säger att kartan inte kan vara mindre än terrängen och samtidigt visa terrängen exakt. När den är mindre, är det förenklingar och modeller av "det som är". Därför kan inte heller en sats vara sann i den meningen att den endast är en förenkling av en bearbetad sinnesförnimmelse av en perceptuellt begränsad varelse (människan).
´Naivt vet jag inte men smått otroligt vore det ju. Det har jag väl aldrig hävdat. Allt jag menar är ju att språket är en överenskommelse individer emellan.
Bra, då är vi i alla fall överens om en sak
Självklart att man kan ifrågasätta de flesta grundantaganden i vetenskapen och inom vetenskapens ramar omvärdera grundläggande värderingar. Du är dock fortfarande fast i ett systematiskt tänkande, något som jag strängt motsätter mig.
Kyano,
Jo, det förklarar en hel del kanske.
Jag tror inte alls att man kommer närmare verkligheten genom tanke eller abstraktionsnivåer överhuvudtaget. Då tror jag bara att man går vilse i sig själv iställe. Vill du ha fasta konkreta argument för min ståndpunkt skulle vi kunna ta det i en annan tråd kanske.
Hittade också ett en grej som beskriver Gödels teorem rätt bra:
"the description is not the described"
Av ingen annan än J. Krishnamurti han själv. Ta i trä.
Jo, det förklarar en hel del kanske.
Jag tror inte alls att man kommer närmare verkligheten genom tanke eller abstraktionsnivåer överhuvudtaget. Då tror jag bara att man går vilse i sig själv iställe. Vill du ha fasta konkreta argument för min ståndpunkt skulle vi kunna ta det i en annan tråd kanske.
Hittade också ett en grej som beskriver Gödels teorem rätt bra:
"the description is not the described"
Av ingen annan än J. Krishnamurti han själv. Ta i trä.
Lars skrev:Gödels teorem säger att kartan inte kan vara mindre än terrängen och samtidigt visa terrängen exakt. När den är mindre, är det förenklingar och modeller av "det som är". Därför kan inte heller en sats vara sann i den meningen att den endast är en förenkling av en bearbetad sinnesförnimmelse av en perceptuellt begränsad varelse (människan).
Nej, det är inte vad Gödels teorem säger. Om man skall utgå från din kartanalogi så säger Gödels teorem snarast att en karta inte kan avbilda allt som finns utan att samtidigt avbilda något som inte finns. Det innebär inte att en karta inte kan vara exakt i det den avbildar, bara att den inte kan täcka alla områden. (Ta nu inte denna analogi alltför bokstavligt. Egentligen handlar Gödels teorem om formella system av en viss typ, och säger ingenting om kartor, eller för den delen, människors perceptuella begränsningar.)
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 24 och 0 gäster