Inläggav förstår mig själv » 15 jul 2014 15:19
Alla har ju sin egen verklighet. där "konsumeras" så att säga livet.
Jag är nästan säker på att ögats dimension inte finns på sådant sätt jag tror man i allmänhet förstår den. det är snarare en verkan av känsla än en orsak till känsla.
Vi kan säga ett sätt att "åskådliggöra" våra värden.
Detta är även det ett påstående som (pilatus eftersöker) då det är väl förenlig med mirakel. När denna idee uppstår av sig självt, eller ja ur sina orsaker(indata/upplevelser alltså) då kommer man vara inställd på att verifiera sitt påstående genom att betrakta det rumsliga med "ögat", då förstår man att det rumsliga inte är vad man tidigare föreställt sig.
Jag har ju gett olika exempel på detta. Tex att det som sker i "rummet" är stämningskongruent väldigt mycket mer än vad man kunde förvänta sig med förklaringen att "det rörde sig om tillfälligheter, slumpen osv).
Förstår ni att detta(förutsatt att man kan bekräfta detta med "empiri", upplevelser) med nödvändighet vederlägger slump och alla andra naturlagar som vi lärt oss. För mig är detta naturens skönhet och fullkomlighet, något som naturligtvis inte fullständigt kan begripas(jag instämmer alltså i det du kommit fram till därvidlag illusionen).
När jag tex på min jour får 8-15 gravida kvinnor i stället för normalt 0, ibland 1 men väldigt sällan 2. Av 30 patienter. Vid 2 på varandra följande jourer. vidare såg jag fler gravida ute på stan. Jag samtalade även under denna vecka (var ute på lokal) med 2 gravida vilket inte händer så ofta. AT kollega som satt i samma rum som mig (var då på geriatriken) var gravid sedan har jag för mig att det var ytterligare någon jag träffade under de 1-2 veckor detta "märkliga" skedde. Som sagt slumpen anser jag inte existera.
Liknande detta sker väldigt ofta för mig.(kan mata er med exempel men det är ansträngande tidsödande) min avsikt är bara att visa hur man kan "resonera" när sådant sker.
Ja hur ska man då resonera?
Jo allt har en orsak enligt mitt sätt att se. Då det inte var slumpen(vilket jag vet läs "antagande"). Jo man gör på följande sätt och LÄS och lär er metoden!
Omedelbart när jag misstänkte att en orsak förelåg (kanske efter 5 e patienten gick tanken upp ungefär som "märkligt många gravida denna gång"). Nu då jag vet att det finns en orsak så börjar jag naturligtvis försöka förstå denna orsak. I början kunde jag inte se orsaken men jag slutade inte att tänka på det och att finna den.
Metoden är den jag använder till att förstå naturen (den enda som finns). Det måste ju vara något jag kunde "ge dem" men vad var det som jag visste som var så viktigt för dem?
Ju fler patienter jag hade (dvs händelser i naturen, observationer/upplevelser) ju mer indata/information får ju mitt förnuft att använda till att bilda teorin om orsaken. Jag visste ju inte sjäv ännu utan behövde mer observationer(patientbesök) innan jag kunde se det generella, det gemensamma. Varje upplevelse/patientbesök är ju en observation av vad som sker i naturen och enligt huvudteorin kommer teorier uppstå av sig självt när tillräckligt med sinnes data, förnimmelser har kommit in. Förnimmelserna/observationerna/indata är ju grunderna till det som kan förstås om naturen.
Som ni ser följer jag ett strikt deterministiskt sätt att förstå (annars kan inga mirakel ske eller man kan inte förstå något overhuvud taget).
Vad sa jag under besöken, vad undrade de? Vad gav jag till dem?(dvs orsaken) som jag ännu inte var medveten om. (samtidigt och formellt handlade ju besöket om en åkomma/sjukdom och avseende detta förlöpte ju besöket till synes normalt). Men jag visste ju att det fanns en djupare orsak, som förklaring(det är inte första gången jag analyserar naturen, olika samband som inte kan vara slumpen hade jag undersökt tidigare och när insikten kommer dvs när man förstår orsaken så får man samtidigt bekräftat ytterligare det man hade förstått angående determinismen och slumpen och inser naturens skönhet och oändliga ordningar och syfte i allt som "sker").
Efter ett tag började jag förstå, jag tänkte ganska mycket just då på kärleken och det faktum att vi lyckats överleva som art trotts hur väldigt komplicerat vår parning går till för att bra avkomma ska skapas. Naturligtvis är det goda känslor och självklart finns kärleken som ett medvetet gott(känsla) som är styrande till att vi "parar oss rätt". Detta är naturligtvis orsaken.
Samtidigt kom jag att tänka på min egen kärlek och vilka goda krafter som då likt en gigantisk drog gav mig och min fru energi och krafter till allt vi då gjorde (barn, arbete, studier), dessutom fattiga. Ändå var vi lyckliga och gav goda känslor till varandra "pigg", "glad", "sexet","skönt", "luktar gott", "gör på sitt egna obegripliga sätt den andre lycklig". Båda är lika bra för varandra.
När jag insåg att det var detta jag förmedlade till de gravida. Ja sa tex "älskar ni varandra"?. Vissa undrade och ville ha råd angående abort, "älskar ni varandra"? är ju det enda man behöver veta. Då vet man dels att "rätt gener, egenskaper" kommer finnas hos barnet, man vet att det som kanske kunde tyckas svårt just då. tex föreställningen om tex "ekonomi""karriär" osv att detta löser sig alltid på bästa sätt och med energi så länge kärleken finns. dvs olika "oroskänslor" som uppstod.
I och med mina kunskaper(dvs de måste uppstå på rätt sätt, genuint som en teori med kärlek till naturen som grund) som jag på ett fullständigt ärligt sätt kunde överföra till dem(utan att vare sig jag eller de förstod det som sades på detta sätt "DÅ") hur de gravida förstår det nu vet jag inte annat än att det är på sitt sätt förenligt med resten av deras grunder.
till mig gav det ytterligare fördjupade kunskaper och ytterligare bekräftelse på det jag redan visste och en hel del annat gott.
Sedan upphörde de att komma när jag fått de insikter jag behövde.
Lägg märke till här att det är inte förän man observerat naturen man kan förstå djupare orsaker utan de förklaras av det som skett.
Där brukar man missta sig så tillvida att man får ideer innan man fått möjligheten att förstå. När man inte "anstränger sig" så kommer det lättare upp teorier.
Huvudteorin eller dess essens är att även vi ska förstås som natur och utan fri vilja.
OBSERVATIONER-TEORIER-RESULTAT. Detta är essensen och så här gör vi hela tiden, (något annat gör vi inte).
Med OBSERVATION menar jag upplevelser/sinnesinput/indata/registreringar/känsla...... alla dessa betyder information.... Alla dessa är grunderna och orsaker till det vi sedan förstår.
Med TEORI menat jag den FÖRKLARING av det observerade(dvs det som sker i naturen) uppstår som tanke. dvs det vi kallar vi förstår, dvs VÅRAT FÖRNUFT.
Med RESULTAT menar jag KÄNSLA. Detta är absolut det enda som har egenvärde i naturen och är därmed orsak till absolut ALLT vi gör. Detta är de enda ABSOLUTA värderingar som existerar. Detta är den enda ABSOLUTA mening som finns med livet.
Jag säger även att huvudteorin gäller exakt alla djur utan undantag och hela tiden utan undantag. Det är inte fråga om ofta, inte hos alla, p värden, statistik eller annat utan Grunden för allt.
så pilatus när du vill ha det mer exakt förklarat (tex genom en fras, en mening eller en artikel så inser du kanske att det är omöjligt att du på sådant sätt kan förstå).
En anmärkning är att jag här i ord (dvs genom era ögon) förklarar. I verkligheten förklarar hela kroppen och känslorna detta mycket mer effektiv, snabbare och bättre än det skrivna ordet eller endimensionellt.
Även om vi inte är medvetna om det så tar vi ju imot närmast oändligt med information hela tiden. Vi har det så att säga inbyggt i oss att vara så tydliga vi kan när vi interaggerar/samtalar med andra. det undermedvetna förstår även om inte vi gör det medvetet.
När det gäller huvudteorin så förklaras den alltså bäst "live". Jag tror det var ett misstag att kalla det huvudteorin (trotts att det ju faktiskt är så). Känns viktigt att visa att det är frågan om förnuftet och inte om tro. Bäst förklarar man något utan adresslapp. Det enda jag vill/ville är att ge min kunskap om naturen till er. Denna kunskap kommer alltså ge sig till känna som "nya insikter" om naturen. Dessa beror naturligtvis inte enbart på det jag förmedlar utan präglas huvudsakligen av vilka ni är. Alla har ju olika erfarenheter(grunder) som tillsammans med de grunder jag ger leder till vad ni förstår om naturen. Dock eftersom det är "huvudteori" kommer den avspeglas i alla nya teorier om naturen som uppstår. Den präglar alltså, modifierar det som annars skulle ha uppstått.
som sagt kan man inte ge mer än vad man får, själv har min utveckling fortsatt kraftig sedan jag började skriva här. Nya tankar/insikter uppstår varje dag hos mig. Till viss del får jag det av er vilket betyder att mina ansträgningar inte varit meningslösa.
När jag började skriva var jag manisk och förstod inte hur oändligt mycket mer det fanns att förstå på samma sätt som idag. Mani kännetecknas av en positiv kraft och en energi och olika teorier/ideer som ju är bra men den maniske har stängt av sina ingående kanaler och inser inte att han måste öppna dessa för att kunna bli förstådd och lyckas med det han ville.
Denna insikt har lett till att jag inte kommer hamna på psyket mer och inte kommer få fler manier (någa läkemedel för detta tar jag inte, har inte heller någon kontakt med psykiatri).
Insikten att gå ifrån den energin/glädjen och alla positiva känslor har ersatts med något ännu bättre. Insikten om att "kunskpen om naturen" och dess känslor är ännu "skönare" än detta för den som inte själv varit manisk obegripligt sköna man känner då.
Som vanligt kan man inte eliminera, förbjuda, ta bort något gott och ersätta det med ett sämre sinnesstämning utan livet ska bli bättre och bättre hela tiden. Något gott(mani) måste ersättas med något ännu bättre (detta följer teoretiskt av huvudteorin). Anledningen till att tillståndet blir kroniskt ofta är att den som blivit manisk inte vill må sämre (doktorer tex inser inte detta innan de själva får sin mani). När den maniske spärras in, medicineras, förslavas så börjar den styras av det "onda". dvs när den maniske börjar lyda, "försöka bli normal" är det inte för att må bättre utan på grund av de föreställningar som uppstår tex angående förhålanden, ekonomi, arbete osv. Självklart kommer då en depression och passivitet uppstår.
Så här förstår man inte mani, depression inom psykiatrin naturligtvis. Man förstår knappt någon ting av värde tyvärr. Om man börjar tolerera patienterna kan man förstå dem ordentligt inte förr. Spinoza förstod tex detta. Ja även hippokrates måste ha förstått. Hans etik används inte som grundstome i psykiatrin utan psykiatern är styrd av politik och juridik(dvs straff, regler som inte har med "sjukdom" eller vårdande att göra). Man kommer alltså förbli i sin bubbla av okunnighet.(jag har själv varit sådan förr innan jag förstod mer)
