Förlorande bidrag i tidskriften Skrivas tävlingar

Dela med dig av egen litteratur, musik och konst.

Moderator: Moderatorgruppen

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Förlorande bidrag i tidskriften Skrivas tävlingar

Inläggav Algotezza » 30 apr 2015 13:56

Icke vinnande bidrag till en novelltävling i tidskriften Skriva

Vilse vill se

Året var 1965 och konung Gustav VI Adolf var rikets högste chef och företrädare. Hos oss var vår Fader Läkaren familjens högste chef och företrädare. På bilder där vi dricker eftermiddagskaffe kan betraktaren tydligt se vem som bestämmer, eftersom vår Fader aldrig är med på en enda bild.

En solig aprilsöndag medan vår Moder, vår Faders Fru, diskade efter middagen, vilket på den tiden var namnet på lunchen, for vår Fader med oss söner till Skogen i hans splitter nya, tvåfärgade Volvo Amazon. Lymlarna skulle gå sin sedvanliga entimmes promenad medan vår Fader enligt traditionen skulle läsa söndagstidningen och röka en pipa fylld med Hamiltons Blandning. Pipor var för ”riktiga män” och röktes både inomhus på Kontoret och utomhus. ”Cigaretter är för kvinnor”, hävdade vår Fader med emfas, liksom likörer. Whiskey var manligt.

Luften var aprilmässig, frisk och krispig, även om vi inte använde det ordet på den tiden. Vinden lynnig men solen sken och skogsfåglarna underhöll oss. ”Ska vi ta en ny runda?” undrade brorsan. ”Kör i vind, sa Kalle Blomster!” skrattade jag förväntansfullt som en av de absolut sista användarna av det uttrycket. Jag fattade precis vad vi skulle göra när vi ”tog en ny runda”.

En bra bit in i skogen, där vi inte varit tidigare, och på behörigt avstånd från vår Fader och med ett slags sumpigt område precis intill, var det dags. Vi kände inte längre lukten från vår Faders rökdon. Brorsan plockade fram cigaretterna han snott, men han talade inte om var. De såg märkliga ut. Tändstickor hade han också. I en helt svart ask. ”Vi är nog vilse”, sade brorsan med ett snett leende. ”Är vi?” svarade jag och försökte dölja min oro.

Fågellivet var i full gång. Det var bofink och koltrast, olika sångare, och en hackspetts morsesignaler ekade mellan de ännu långt ifrån utslagna bokarna. Och ett läte jag inte kände igen. Liksom dovt. Där fanns gran och fur och överst i de höga furorna brukade hägrarna häcka. Men 1967 efter oktoberstormen var deras saga all när stormen fällt deras hem.

Vi blossade på en stund. Jag kände mig allt mer illa till mods. Brorsan verkade inte bry sig och stoltserade med djupa halsbloss men det klarade inte jag av. Men så hade ju brorsan haft några år längre på sig att öva sig i denna ädla konst. ”Ska vi ta vägen över träsket där?” undrade han med en utmanande glimt i ögat. ”Jag tror det är en genväg…” Som om vår situation inte bekom honom det minsta… Jag hade kollat med klockan. Tiden hade gått fort. Vi var en halvtimme försenade. Det var kört för oss. Livremmen väntade. Fastän barnaga var förbjuden.

Den där sumpiga genvägen såg inte särskilt inbjudande ut. Det bubblade till ibland och då och då fångade vinden upp ett sumpgasmoln som blandades med den borttynande cigarettröken till en ganska oroande mixtur.

När vi kommit halvvägs, hoppande från tuva till tuva och det inte fanns någon återvändo, fastnade min ena träsko och sögs ner med ett otäckt ”slurp”, samtidigt som en sumpgasbubbla exploderade. Jag tyckte jag såg något där nere. ”Var det en fisk?” skrek jag till brorsan. ”Vad då?” ”Något grönt och slemmigt, tyckte jag…” ”Äh, det var nog ingenting…”

Jag tappade den andra träskon och var tvungen att ta mig fram i strumplästen. Tiden rann iväg och jag kände redan livremmen mot skinkorna. Jag kunde se vår Faders upprörda ansikte och höra hans ilskna röst när vi var tillbaka på mötesplatsen. Plötsligt dök en grön slemmig arm upp genom tuvan brorsan stod på och högg tag i hans fot.

Den grönslemmiga armen drog ner honom medan han vrålade av rädsla och smärta. Vad skulle jag göra? Han bara försvann i djupet. Min bror. Min ende bror.

Plötsligt tog sumpmarken slut. Jag hörde röster som pratade och skrattade. Vår Faders röst. Och min Äldre Broders. Jag hade träskorna på mig igen.

”Hej, hej”, ropade vår Fader och min Broder. ”Nu vet du också, eller hur?” ”Vet vad då?” ”Ja, det där, det där som du vet.”

Då visste jag. Jag log för mig själv. Från den dagen visste jag. "Vilse vill se." Och jag ser fortfarande.
Göran Egevad egevad@gmail.com

Anne
Inlägg: 6108
Blev medlem: 18 maj 2012 12:30

Vilse vill se

Inläggav Anne » 02 maj 2015 19:03

Så hur löd bidraget som vann? Jag tycker iallafall att du lyckas förmedla en väldigt intensiv känsla med den här texten. Dina ordval är också intressanta, även om det på ytan ser ut som ett "enkelt" språk detta. Krispig är ju verkligen ett speciellt ord för sensitiva individer. Och hispan... har du skrivit något om det; på början av 70-talet?

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Vilse vill se

Inläggav Algotezza » 03 maj 2015 16:58

lynx skrev:Så hur löd bidraget som vann? Jag tycker iallafall att du lyckas förmedla en väldigt intensiv känsla med den här texten. Dina ordval är också intressanta, även om det på ytan ser ut som ett "enkelt" språk detta. Krispig är ju verkligen ett speciellt ord för sensitiva individer. Och hispan... har du skrivit något om det; på början av 70-talet?


Skrev en diktsamling om hispan och tiden efteråt som 1974 som jag skulle kunna scanna in och sedan lägga en länk till här.

En tämligen ordinär novell vann. Som vanligt.
Göran Egevad egevad@gmail.com

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 17353
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

Vilse vill se

Inläggav Pilatus » 05 maj 2015 00:09

Novellen påminner om ungdomsårens alla små äventyr. Skulle kanske göra ett eget försök vid tillfälle. Vi köpte cigaretter vid järnvägsstationen, där fanns allt möjligt att välja på. Simon Arzt var populära. Och metangasbubblor har jag erfarenhet av. På vintern då sjön frös till var vi ute på den tunna isen och letade efter stora bubblor under isen. Vi var beredda med tändstickor, höll fast i kompisen bredvid och kickade hål i isen så att gasen började strömma ut. Det krävdes en viss påpasslighet med tändstickorna för att få gasen att brinna under några sekunder. I skymningen måste lågan ha synts på kilometers håll. Det var kalla vintrar och vi kände av kylan. En lätt bris fick isen att knaka in mot land. Vi vände och åkte en i taget in mot land, isen var inte många centimeter.

Bild
Moderator

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Klockan 11.15

Inläggav Algotezza » 05 maj 2015 01:15

Ännu en novell som inte vunnit i en Skrivas novelltävlingar

En olidligt het sommardag. Vi var på väg till en äldre släkting för att städa och gå och handla livets nödtorft. Råkor och kajor låg i gräset bredvid vägen med vingarna utbredda och näbbarna kippande efter luft. Strax före järnvägsbron kom vi att bråka om vilken väg vi skulle ta. Värmen gjorde att vi pumpade upp bagatellen till apokalyptiska dimensioner. Jag blev handgripligen utslängd på trottoaren och fick ta mig hem för egen maskin. Min sambo for iväg med en rivstart. Det luktade bränt gummi.

Pank – och hemma var inte nästgårds precis. Jag krafsade igenom fickorna och fann ett busskort jag hoppades det skulle finnas pengar på. Döden vore en befrielse, tänkte jag, en hugsvalelse, för dagen var helvetisk. Och vår relation vore möjligtvis värt ett billigt ståuppskämt.

Tankarna tog slut. Ekande tomhet i mitt inre. Indolens. Indifferens. Apati. Jag kollade mobilen. 11.15.

Framme vid sjukhuset där flera busslinjer strålade samman, satte jag mig ner på en hård träbänk. Mitt emot låg en kyrkogård med björkar och cypresser. Grå och vita duvor flaxade omkring. Jag kollade klockan bredvid busskylten. 11.15.

Jag kände mig orättvist behandlad. Missförstådd, kränkt. Och så var det hettan. Luften stod stilla. Vibrerade över asfalten. Strupen som ett torrt läskpapper. Säkert var min sambo lika kränkt och upprörd, när hon nu ilade vidare med nedhissade bilrutor i vår AC-lösa skorv. Men henne ville jag inte tänka på då.

11.50 skulle min buss komma. Det var bara att gilla läget och vänta. Tung i sinnet satt jag och spann min självömkande väv. Hade jag kunnat välja att dö nu, hade jag gjort det, tänkte jag. Ja, jag är beredd att dö här på bänken, tillbringa evigheten här, sitta här för alltid. De kommer att hitta mitt lik medan jag själv sitter i en evig värld som ser likadan ut. En evig väntan i limbo.

Jag sneglade mot klockan. 11.15. Plötsligt men självklart kom en svalkande fläkt från vänster till höger, medan en vibration som liknade värmevågor över asfalt men som var vinkelrät mot vägen, lika självklart passerade från samma håll. En röst eller insikt dök upp i mitt medvetande: Vi är här nu. Nu har vi kommit till denna värld. Nu är det fullbordat. nu.

Gröna, röda och blå bilar for åt båda hållen, liksom svarta och vita. En ambulans kom tyst glidande. Bussar passerade, några stannade. Men inte min. Klockan var 11.15.

En moder på en bänk till vänster ammade sitt lilla barn. Duvorna flög stillsamt bland träden tvärs över vägen. Några råkor, kråkor och kajor. En av dem landade precis framför mig, lade huvudet på sned, betraktade mig och sa kort och stillsamt: ”Krax.”

Då är jag väl död, tänkte jag. Jag har accepterat att tillbringa evigheten på detta sätt. En evig sensommardag framför en kyrkogård där jag troligen kommer att begravas fast i den värld jag lämnat. Bara sitta så här. Medan duvorna flyger bland cederträden. En moder ammar sitt barn. Bilar som kommer och går. Svårare än så här var det inte att dö. Eller vara död.

Jag sneglade på klockan. 11.15. Min buss skulle komma 11.50.

Gröna, röda och blå bilar for åt båda hållen, liksom svarta och vita. En ambulans kom tyst glidande. Bussar passerade några stannade. Men inte min. Klockan var 11.15. Modern hade ammat sitt barn färdigt och nynnade rofyllt för sig själv och den lilla.

En råka landade precis framför mig. lade huvudet på sned, betraktade mig och sa kort och stillsamt: ”Krax.”

Så kom bussen. Min buss. Jag köpte biljett med busskortet och åkte hem.

Köksklockan visade 11.15.
Göran Egevad egevad@gmail.com

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Stormen 1967

Inläggav Algotezza » 05 maj 2015 01:17

Den här vann inte heller...

- Det blåser mer nu än för en stund sen, sa Mor och tittade ut genom köksfönstret.

- Kanske det, svarade jag ointresserat, medan jag läste senaste numret av Svenska MAD som kommit i brevlådan på eftermiddagen.

Det var en tisdag i oktober 1967. Artuuri Similä, den dåtida väderprofeten, hade varnat för storm och i värsta fall orkan. Det var den som nu var på väg att pumpa upp sig. Jag fortsatte läsa Don Martins senaste serie. Vi sa så då, serie, inte strip som nu på 2010-talet.

- Kom och kolla, sa Mor, det blåser verkligen upp! Undras hur det är på bygget? Kanske Storebror kommer hem lite tidigare idag… Motvilligt gjorde jag som hon bad mig, reste mig upp som en zombie, med tidningen framför ögonen. Idag hade det varit en smartphone.

Just som jag lätt irriterat lät tidningen sjunka ner framför mig och spanade ut genom fönstret fick jag syn på en vit hund stor som en kalv som kom snabbt springande den grånande oktobereftermiddagen. Ögon som glödande kol men likväl helt döda. Den kastade sim blick mot oss och vi ryggade tillbaka.

- Nämen, usch, sa Mor. Det är ett omen! Det här kommer inte att gå väl…

Vad hon inte hade sett var att hunden - eller ”hunden” - bara språng på ett av sina bakben och använde det andra för att markera en svans. Min kompis far hade sett något liknande i sin ungdom och berättat vad det var. Det var mer än ett omen.

- Kan du hjälpa mej duka? undrade hon med vädjande röst. Inte tjatig redan från början som hon brukade.
- Kan jag väl, svarade jag, för jag var klar med tidningen.
- Det blir kåldomar till kvällsmat, fortsatte hon, det ville Far ha. På den tiden talade vi om middag och kvällsmat ute på landet. Nu talar alla fint om lunch mitt på dagen och middag på kvällen. För att inte tala om brunch…

Nu var det mörkt ute och vinden tjöt i takpannor och grannhusens TV-antenner. De såg ut att vika sig närsomhelst. Vår fanns i säkert förvar på vinden. TV:n fungerade lika bra för det, både svenska och dansk. Östtysk TV hade bara grannen, den beryktade kommunisten.

Jag hade gått till mitt och brorsans rum för att ta igen mig på sängen och lyssna på min Tandberg rullbandspelare. Dåtidens Spotify. Inspelat från Pop-65, - 66 och -67, Englands- och USA-listorna. Snart klirrade en nyckel till i låset och Far stövlade in, lika ljudligt som vanligt. Min Far – naturkraften, vulkanen. Trots vädret var han på gott humör. Jag andades ut.

- Håhåjaja,, vad det blåser i trä’a idag, citerade han och log mot oss. Kanske gillade han lite udda väder, katastrofkänning. Inte alltid lätt veta vad han gillade. Att jag börjat odla långt hår hade han i alla fall inte gillat. Han blev sur över att jag inte längre följde hans ”goda exempel”, amerikansk flygarklippning. Jänkad, som vi sa då. Den stilen hade jag gått med på till och med folkskolan men nu gick jag på gymnasiet och lyssnade på the Who och amerikansk och engelsk pop och jag ville vara och se ut som idolerna. Ett munspel hade jag redan. Nu fattades bara gitarr. Det spelade brorsan redan.

- Tror ni Storebror slutar tidigare idag på kranen? Far upprepade Mors fråga. För ovanlighets skull med oro i rösten. Känslor var kanske inte hans starkaste sida. Ett gungfly för honom.

Minuterna sniglade sig fram. Det var som om tiden stannat. Kåldolmen i munnen växte och växte, blev allt torrare och jag tuggade utan att kunna svälja. Det var som att sitta och tugga på sågspån. Jag var nära att spy. Mor och Far var likbleka. Vinden tilltog. Storm. Orkan i byarna som det brukar heta. Vi hade radion på för ovanlighets skull. Annars skulle maten tysta både mun och radio.

Vi skulle ha glassbåtar till efterrätt. Men de blåste bort. Nådde aldrig den trygga hamnen.

Mitt i den skoningslösa vinden tyckte vi oss höra steg ute på vägen som nästan drunknade i tjuten. Mor och Far stelnade till. Jag tänkte: Måtte det vara brorsan!

Vi lyssnade intensivt, väntade bara på nyckeln i låset, att den skulle stickas i, vridas om och sedan skulle brorsan…

… men i stället: KNACK KNACK KNACK!!!

Var det en hund eller bara vinden som ylade?
Göran Egevad egevad@gmail.com

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Val 1968

Inläggav Algotezza » 05 maj 2015 01:19

Ingen vinst här heller...


Året var 1968. Valår. Socialdemokraterna var det ”statsbärande partiet”. Deras ledare, Tage Erlander, var den självklare landsfadern under rekordårens och folkhemmets ”ljuva 60-tal”.

Ute i världen hade Martin Luther King mördats i april och Robert Kennedy i juni. I maj hade det varit studentrevolt i Paris, så även i Sverige. Där hade en ung, nästan ännu finnig Olof Palme talat till revoltörerna.

Dessa händelser hade gjort min bror och mig politiskt medvetna. Vi var dock för stora individualister för att gå med i ett ungdomsförbund. Jag var 17 och han 20. Vårt hår var åt hippiehållet. Det hade vi börjat odla redan 1966. Vi klädde oss i blommiga skjortor, manchesterjeans och ökenkängor. När jag köpt min första blommiga skjorta vår fader, den barske distriktsläkaren med militäriskt kort hår, undrat om jag ”var homofil”.

Under sommaren hade brorsan och jag vikarierat som trädgårdsmästare. Vi hade tjänat ihop till transistorradio och rullbandspelare. På den spelade vi in låtar från Englands- och USA-listorna, från Kvällstoppen och 10-i-topp. Mina idoler var Who, Beatles och Doors. Vi satte samman egna listor på rullbanden.

Sedan flera år höll vi på med practical jokes. Telefonkiosken matades ständigt med tioöringar för busringningar. Två av våra påfund gladde oss länge efteråt. En sensommarnatt 1966 hade vi målat tre övergångsställen. Snacket gick om det hela hösten och vi myste för oss själva som skägglösa tomtar. Året efter hade vi haft en affischkampanj. Vi hade satt ihop tre lagom förvirrande texter på 15 lappar. De löd: ”Du som läser denna text är en idiot”, ”Tar du ner denna lapp får du cancer!” och ”Den här texten är meningslös. Varför läste du den, din klantskalle?” Vi hade satt upp dem en del träd i byn och på skolan. Snart gick snacket på konsum och raggarkaféet.

Inför skolvalet hade representanter för ungdomsförbunden haft debatt på min skola. Jag hade särskilt lagt märke till centerpartistens avslutande uppmaning: ”Rösta inte på centern – rösta enligt din övertygelse!” En reviderad variant av denna vassa formulering blev den första av fem texter vi satte samman för att pigga upp folk på valdagen: ”Rösta enligt din övertygelse, rösta på SAP!” De senaste poplåtarna strömmade inspirerande ur bandspelaren medan vi kläckte våra budskap. Andra texter blev: ”Hur du än röstar vinner SAP så det är lika bra att rösta rött!” och ”Rösta rött så röstar du rätt!” Moderaterna hade nyss bytt namn från Högerpartiet, vilket vår fader tillhörde. Därför kläckte vi denna uppmuntrande slogan: ”Hö ger krafterna åt högerkrafterna. Mu på er, alla kossor!” Den sista blev: ”Du har inget val, du måste rösta rött”. Tre av varje text.

Under natten till valdagen slank vi tysta och fnissprängda ut genom sovrumsfönstret och landade mjukt på gräsmattan. De flesta lapparna satte vi upp på skolan, som fungerade som vallokal, men även på träd och plank runtomkring. Ingen såg oss. Trodde vi.

Vi var ett väloljat maskineri: två själar, samma tanke. Sällan har två bröder varit så samspelta och haft en så lycklig stund tillsammans. Sedan var det bara att smyga hem och låtsas sova, vakna och käka frukost.

Ytterdörren låstes noggrant när läkarparet, uppklädda som till middag hos prosten, på morgonkvisten spankulerade iväg i septembersolens sken för att utföra sin samhälleliga och demokratiska plikt. Det var viktigt för dem. En mycket allvarlig historia.

Tiden stod stilla. Minuterna var timmar. Vi försökte få tiden att gå genom att berätta sjuka historier för varandra. Vi brukade köpa tidningarna HJäLP och Svenska MAD, som båda hade Lasse O’Månson som redaktör.

Ytterdörren rycktes upp. Hann far öppna med nyckeln? Han klampade in med mor i släptåg. Vi betraktade den olycksbådande scenen genom dörrspringan.

Far röt: ”Pojkar! Kom hit på momangen!” Med en skrämmande van rörelse frigjorde han svångremmen från sina bruna, välpressade byxor.

Vi visste vad som väntade. Vi hade inget val.
Göran Egevad egevad@gmail.com

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Gehörsägen

Inläggav Algotezza » 05 maj 2015 01:20

Här var mitt förlorande bidrag till den stora novelltävlingen i Skriva...

Plötsligt och oväntat, som en hundralapp i en dokumentförstörare, hade urkundsintendent Justin Thyme fått absolut gehör. Inget han önskat eller velat ha. En medelålders man, kortväxt, något flintskallig med rödlätt, småkrusigt babyhår och tjocka glasögon som ramade in ett par obestämt grönblå ögon. En person som en hund hade kunnat ta för lyktstolpe. Dock en väl fungerande kugge i Urkundsinstitutets maskineri. Plikttrogen, samvetsgrann. Men utbytbar. Som vi alla. Tidigare nästan tondöv och utan rytmkänsla var han nu som en omvänd hand, en dirigenthand. Aldrig kunnat dansa, ens röra sig i takt till musik, förutom zombiestyle. Nu en Travolta, en Jackson. Om han velat.

Han funderade på om hans nya förmågor berodde på att han slagit huvudet i garageporten när han skulle ta ut sin grå citybike och cykla till jobbet dagen före... Eller var det viruset de senaste veckorna som ställt till det? Det hade hattat hit och dit ett par dagar som en vilsen foton i en camera obscura, tempen hade åkt berg- och dalbana, blodet i öronen hade pumpat som ett snälltåg på väg att spåra ur. En morgon var det elaka viruset bara helt raderat. Som ett spam i hans inkorg.

Det gick en vecka. Justin kunde in i minsta vibration redogöra för vilka toner som ingick i kråkans grova baskrax, koltrastens diskantsekvenser och till och med i grannhundens skall och utekatternas jam sessions… Det hade i förstone varit rena örongodiset för honom, ja, han njöt verkligen, för han kunde uppskatta musik som aldrig förr och röra sig till den, om han velat. Om det så var Mozart eller tradjazz. Efter ett tag dök det upp vissa avigsidor. Han kom att lida det auditiva helvetets alla kval när tonerna var en smula falska eller blå, när de låg mellan två rena, tempererade lägen. Blues tålde han alltså inte. Blå toner på munspel? Nej, tack! Sonny Boy Williamson med Yardbirds i en gammal inspelning från 1965 hade han råkat höra på radion. Det blev bara för mycket! Det var fullt jämförbart med kinesisk vattentortyr. Han kunde på ett ögonblick pricka in tonhöjden på alla typer av ljud, sång, tal, musik, buller, vadsomhelst. Han fattade inte hur.

Paradoxalt nog kunde han inte själv sjunga rena toner. Det var oerhört frustrerande. Han var lika tondöv som tidigare när det gällde den egna rösten. Efter ytterligare en vecka tålde han varken egna eller andras falskklingande röster och umgicks allt mindre med sina tidigare vänner. Bara att gå till kvarterskiosken för att köpa kvällstidningen och höra tidningsförsäljarens stämma kunde bli helt olidligt, som flytande bly i öronen. Alltmer inkrökt i sig själv, en mussla. Tidigare hade han både sjungit i duschen och visslat – fast det var så femtiotal! I duschen var det numera bara strilandet som lät, ett nästan ett högt C. Alltså falskt. Enerverande!

Det var ingen välsignad gudagåva direkt, som han oförhappandes fått, snarare i allt högre grad en förbannelse. Han hoppades det skulle vara en övergående åkomma. Om han ignorerade den borde den upplösas, försvinna, som en subliminal mardröm när solen gått upp. Han provade till och med att bokstavligt talat slå huvudet i vägen. Hoppades det skulle fungera som en återställare. Men icke. Till slut lyssnade han inte längre på musik, förutom Mozarts, ty det fanns i övrigt en ocean av toner i all musik och i omvärlden med helt plågsamma frekvensmixer. Öronproppar var det enda som hjälpte mot en värld av falska och skorrande toner. Den relativa tystnadens ljudlösa omfamning var välgörande.

Inkrökningsprocessen accelererade. Sitt arbete som urkundsintendent kunde han dock fortfarande sköta utan större problem, genom att be om arkivarbete långt ner i Urkundsinstitutets inälvor, för att slippa det mänskliga talets alla förvirrande och falska frekvenser och formanter. Det kom en bunt dokument med jämna mellanrum att diarieföra och sedan skicka vidare för scanning till en annan liten oansenlig och för honom okänd myra. Ibland kom samma bunt tillbaka och då gick proceduren smidigt i repris. En födkrok att hänga upp tillvaron på. Agnad med lönen.

När han ibland var tvungen att plocka ur öronpropparna visade det sig att innehållet i andras tal ofta blev lika med noll. Han hörde bara virrvarret av frekvenser. Hört men inte förstått. Kunde det fortsätta så?

Så satt han där i sin egen lilla skrubb, en allt ensammare korsspindel, med ännu sämre luft än i centralarkivet. Njöt av tystnaden och friden medan han pliktskyldigt fullgjorde sina uppgifter, lika noggrant som någonsin tidigare. Indolent, inåtvänd.

Så småningom hade han lärt sig att leva och fortsätta arbeta trots sitt udda handikapp. Kunde han annat? Var det som det var så var det som det var. Skulle han för alltid leva som en Mozartlyssnande eremit?

Tiden gick. Dagar blev till veckor, månader – men inte år.

Undrens tid var dock inte förbi, bara miraklens. Amor siktade med sin försåtliga pil – och sköt flinkt iväg den. En kvinna materialiserades: en prudentlig, ganska lång dam med knut i nacken, rödlätt och iförd glasögon med starka, konvexa linser. Hon levde helt upp till hans romantiska bild av idealkvinnan: lite mamma, lite syster, lite kompis. Alltså var hon ”den rätta” eller så rätt hon kunde bli i denna bullriga, förvirrande jämmerdal. Hon hade de senaste fem åren arbetat på centralarkivet, visade det sig, men det hade gått honom förbi.

Det var en onsdagsförmiddag i mitten av en ovanligt grå och slaskig november. Justin var på väg i ett ärende till Arkivchefen. Något s.k. viktigt som inte kunnat skötas via e-mail eller telefon. Trevande som en olm hade han smugit upp från sina katakomber via de grå marmortrapporna, fem våningar upp. Snigelaktigt segade han sig uppåt längs väggarna. Såg sig skrämt omkring. Hade inte vågat ta hissen. Nästan framme. Pust… Då hade hon plötsligt stått där. Bara så där vid automaten – och lapade som en lejonhona vid vattenhålet. Han glömde sitt ärende. Helt förstummad. Stammade fram något ohörbart sluddrigt till hälsning. Hon: ”Ursäkta?” ”Jag skulle…”, började han och drunknade i hennes überförstorade grå ögon. Snabbt och klumpigt rafsade han åt sig en mugg, fyllde den tills den rann över, spillde ut allt på henne, på golvet och sig själv, när han missade sin fånigt leende mun. ”Oj”, var det enda han fick ur sig. Hon bara fnissade. Plötsligt fick han matchande färg på kinderna till det rödfluffiga håret runt flinten som också den kokte kräfta.

Alla är vi barn i början, sedan tonåringar. Det var emellertid där de befann sig, Justin och Sea-Gull, som hon hette, trots att båda var medelålders. Först blygt och trevande, sedan alltmer öppet och målmedvetet närmade de sig varandra, geografiskt, intellektuellt och emotionellt. Hon berättade om sin klosterlika ensamhet sedan hennes åldriga mamma vid nittio fyllda lämnat denna världen. Vidare om sitt intresse för klassisk musik. Han fortsatte med sina intill kloning liknande intressen. Även han hade en åldrig förälder som nyss dött, fadern. Och båda var veganer.

Sea-Gull lyckades efter viss övertalning locka med honom ut. Öronproppar bar han då utom när de skulle prata förtroligt med varandra. Dock avslöjade han inte med en gång hela sanningen om varför han bar dem. I sinom tid. De skaffade sig vanan att gå Gröna Kaféet varje fredag och dricka yogi-te och till det nässelbladskex med tahini och honung. Så flöt veckorna på. En vegansk jul avverkades med idel nyttigheter och grön tomte. Nytt år följde.

En dag i slutet av januari efter en kväll med levande ljus – av paraffin – och en middag de lagat tillsammans, bestående av milt kryddiga linsbiffar, uppfriskande avokadosoppa krispiga blinier med blåhallonsylt, björksav till, mintte efteråt, kom han ut, tvekande som en hankatt kring något hett, och berättade mer utförligt om sitt två år gamla auditiva handikapp. Tiden var mogen, ansåg han. ”Det är en särskild sorts ljudkänslighet som gör att jag har öronproppar. Inte bara bullerkänslig. Jag lider av absolut gehör. Ja, just lider.” De satt nära varandra och höll varandra i händerna. Blickarna möttes. ”Du skojar väl?” sade hon. ”Har aldrig hört om nå’t liknande.” Han log förnöjt och kände sig unik, speciell, utvald. Som en som fått en miljard Likes på Facebook. Fortsatte berätta. Om hur det sannolikt hade börjat. Av en slump egentligen. Men finns slumpen? Hur han led av falska toner och skärande frekvenskrockar. Det var länge sedan han hållit en så lång och djup monolog. Rena ketchupeffekten. Äntligen fanns det en poäng med hans lidandes historia.

”Fast det kanske inte är det konstigaste som kan hända”, sade hon efter en stunds eftertanke och tillade med ett fint leende och fixstjärnor i ögonen: ”Att du och jag möttes är ett ännu större underverk!” Hon kysste honom på hans rodnande flint där han satt bredvid henne i den matchande rosa Malmstenssoffan. Hon var huvudet högre än honom, med håret uppsatt, ett och ett halvt. Tingeling med trollspöet var inte långt borta. Så löste hon upp knuten och släppte ut håret. Nästan som i schamporeklamen.

Detta var också dagen D. Den efterlängtade. Ofrånkomliga. Båda visste det utan ord. Bara med känslan. Det bara var så. Blir det som det blir så blir det som det blir. Det ödet bestämt kan man bara tacka och ta emot. Ty nu var de mogna och redo för detta stora steg, stort för dem i alla fall. Inte för majoriteten av dagens tonåringar. Efter middagens angenäma samkväm med tända ljus, god, närande och nyttig föda samt inte minst med spröd Mozart-musik i bakgrunden skulle undret ske. Middagen hade förlöpt väl med i stort sett godkända frekvenser. Även om hon vid ett tillfälle med gaffeln mot den danska blåvita tallriken råkat skrapa fram en illande blågrön, skärande ton – ett falskt högt G – fortsatte okuvligt förtrollningen.

I ljuset av de ännu brinnande stearinljusen och till tonerna av klanderfria Mozart-klanger, klädde de av sig, pirrigt upphetsade som nyblivna tonåringar. ”Du får göra precis vad du vill med mej!” lovade hon honom. ”Bara du är försiktig!” Han hyste en länge närd dröm. Alltså bad henne ställa sig på alla fyra framför honom. ”Gu’, så spännande!” utropade hon glatt överraskad. ”Ska vi göra som hundarna?”

Och allt detta och himlen därtill – till tonerna av en aria ur Trollflöjten. Men mitt i akten skrek kvinnan plötsligt till i falsett, nästan ett högt c. Eller ännu högre. En stålkam mot svarta tavlan. Det var för högt för att klinga rent, kunde han något irriterat konstatera, och det hade en skärande ilsken, knallröd biton. Som nästan stack i näsan. Han ignorerade det efter bästa förmåga och fortsatte envist med sin tappra kärlekskonst och försökte glömma. Glömma. Glömma. Fortsätta drömma.

Och till slut: ”Yes, yes, yes!” – medan hon gnydde av vällust. De släppte taget och gled utför glaciären…

Sida vid sida ett tidlöst ögonblick, svävande i de högre rymderna. I sjunde-åttonde-nionde himlen…

Så landade UFO:t. De steg ur i skimrande silverdräkter och log mot varandra och världen. Den nya världen. Trollflöjten klingade fortfarande i bakgrunden – men på ett för herr Thyme märkligt, men efterlängtat sätt. Vad var det nu?

Plötsligt insåg han vad det var för fel – om det nu kunde kallas för ”fel”.

Han log för sig själv. Befriad.
Göran Egevad egevad@gmail.com

Väderkvarn
Inlägg: 550
Blev medlem: 17 nov 2010 23:46

Förlorande bidrag i tidskriftens Skrivas tävlingar

Inläggav Väderkvarn » 05 maj 2015 08:25

Kul Algot!!! Man vill läsa fortsättningen på novellerna!
Speciellt "Stormen 1967" skulle jag vilja höra fortsättningen på!


Den enda som inte föll mig i smaken var Gehörsägen.
Det som blev fel för mig är att han blev störd av sk blå toner,det finns många med absolut gehör som spelar blues etc(sonny boy kan mycket väl ha haft absolut gehör),dessutom är den tempererade skalan som används i klassisk inte ren. Man stämmer ett piano lite falskt för att man ska kunna spela i mer än en tonart och modulera mellan tonarter, så han borde blivit störd av klassisk musik med i sådana fall. Naturskalorna är renare sett ur ett akustiskt perspektiv.

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Förlorande bidrag i tidskriftens Skrivas tävlingar

Inläggav Algotezza » 05 maj 2015 08:37

Frågan är om huvudpersonen i Gehörsägen verkligen hade absolut gehör eller om han bara var absolut störd...
Göran Egevad egevad@gmail.com

Väderkvarn
Inlägg: 550
Blev medlem: 17 nov 2010 23:46

Förlorande bidrag i tidskriftens Skrivas tävlingar

Inläggav Väderkvarn » 05 maj 2015 08:51

Ha ha man kan absolut var störd med absolut gehör.

Vertumnus
Inlägg: 1490
Blev medlem: 12 jan 2010 12:47

Förlorande bidrag i tidskriftens Skrivas tävlingar

Inläggav Vertumnus » 11 maj 2015 18:40

Jag kom att tänka på ett radioinslag jag hörde för många år sen med Harry Martinsson. Han använde odret stämning på ett sätt som jag inte hade tänkt på tidigare, inte i meningen att stämma utan i meningen att låta sig stämmas, att stämning är något man upplever efter att ha låtit sig stämmas. Han talade om en tid före radio och TV och berättade om hur människor i trakterna av norra Blekinge och södra Småland vissa vårkvällar kunde gå ut på heden för att, som han sa, låta sig stämmas i alltets tonart.

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Förlorande bidrag i tidskriftens Skrivas tävlingar

Inläggav Algotezza » 11 maj 2015 19:20

På våren cyklar jag ut i naturen och lyssnar gök. Då stämmer göken mig i sommarens tonart.
Göran Egevad egevad@gmail.com

Vertumnus
Inlägg: 1490
Blev medlem: 12 jan 2010 12:47

Förlorande bidrag i tidskriftens Skrivas tävlingar

Inläggav Vertumnus » 11 maj 2015 19:41

Algotezza skrev:På våren cyklar jag ut i naturen och lyssnar gök. Då stämmer göken mig i sommarens tonart.


Hörde första göken igår. Just in time, den nionde Maj som vanligt.

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 18459
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Förlorande bidrag i tidskriftens Skrivas tävlingar

Inläggav Algotezza » 04 sep 2015 07:20

EN HUNDS DAGBOK

Jag är hund här, för tillfället. En stor förändring mot det vanliga är det myckna utelivet, alltså långa promenader som gjorde mig så trött till en början att jag bara sov, inte ens kaninjakt kunde locka då. Sedan vande jag mig och fick upp konditionen.

Flugor och fjärilar har jag ju länge tyckt om att jaga och har jag fått många tillfällen till. Flugor är ett pikant kosttillskott i min diet. Andra intressanta djur jag träffat på är igelkottar och skator.

En kväll hörde jag ett spännande ljud i trädgården bredvid. Jag fick upp ett intressant doftstråk i nosen och rusade dit med kopplet efter mig och hittade en sådan där kul taggig mojäng som kallas igelkott. Den blev som en taggig boll så fort jag nosade på den men sedan kom extrahusse och hämtade mig så jag fick aldrig tillfälle att ta reda på om det egentligen fanns någon öppning på det där taggiga klotet. Förargliga skator har jag träffat på som hoppar fram ett par meter bort. Så fort jag närmar mig flyger de ett litet stycke till, landar och plirar listigt på mig.

Ett annat intressant djur jag träffade på en kväll kallas för hare och det är ett långbent djur som skuttar omkring. Den såg väldigt upphetsande ut att titta på när den flängde fram och tillbaka över vägen. Jag hade hemskt gärna nosat upp den men eftersom extramatte inte släppte loss mig från kopplet gick det inte att jaga upp den där minikängurun. Harstek skulle smaka gott. Det hade säkert extrahusse kunnat laga till.

I matväg är det annars mina pellets som gäller och ibland en burk Caesar. Då äter jag en hel burk och blir jättetrött efteråt. Det är skönt för hundar att få sova. Och när jag sedan vaknar framåt kvällen är det tevedags. Speciellt intressant var serien om hundens historia.

En kul och spännande sak hände förresten en av de första dagarna här när jag var ute med de stora pojkarna. Jag kom fortfarande ihåg hur uppfriskande det varit att rulla sig i en komocka vid Ales stenar. Ok, det blev dusch efteråt men hela tiden på vägen hem i bilen kände jag mig så himla stark, uppfräschad, farlig och lite duktig också. Mocka kan väl inte matte ha något emot, hon som är så förtjust i kaffe.

Nå, till saken! I ett obevakat ögonblick när pojkarna såg åt ett annat håll, hittade jag den läckraste, mest väldoftande hög med hundbajs! Alltså rullade jag mig i den, ända upp till huvudet för säkerhets skull, så att jag än en gång skulle få känna mig lika väldoftande som på midsommaraftonens morgon. Visserligen fick jag duscha den här gången också men det var det värt.

Jag har också fått träffa barnens farmor och farfar. Farfar är en lustig typ. Han verkar tycka om hundar men vill ändå retas. Han hade skaffat en sådan där mekanisk liten hund som han satte framför mig. Jag gick naturligtvis fram för att nosa på eländet när den skällde, och då tog den världens skutt bakåt och smällde till mig på nosen. Jag blev jättearg men farfar bara skrattade och hann precis dra undan leksaksvalpen innan jag slet den i stycken.

Ett annat riktigt och mer spännande djur finns på närmre håll. Det är extramattes kisse. Jag får träffa henne ibland. Rätt söt är hon men får så fult språk när hon ser mig. Mina väl utvecklade öron är liksom lite känsliga för väsningar.

De långa promenaderna är uppfriskande men tröttande, så jag vilar rätt mycket. Jag saknar visserligen mina vanliga mattar men jag trivs rätt bra här på extrastället och de tycker jag är en himla bra vakthund när mystiska typer smyger förbi framför fönstret. Då skäller jag högt och argt.

Jag har också förstått att det är extramatte som är flockens ledare så henne lyder jag alltid. Det är också därför jag inte skäller på hennes katt. De andra säger också åt mig ibland vad jag skall göra och för det mesta lyder jag. Men lite måste man ju tänja på gränserna och ibland är det bra att kontrollera vem det är som verkligen bestämmer.

Ja, det är som jag alltid sagt: det bästa hos människan är hunden!
Göran Egevad egevad@gmail.com


Återgå till "Galleri"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 1 och 0 gäst