Zokrates skrev:Anders skrev:Men just därför att problemen inte försvinner bara man skiter i dem så finns det nog en verklighet där ute.
Och sen bekymrar jag mig mer om mitt eget än en massa politiskt korrekta globaliteter. Och ju mer trivialt ju mer uppbragt blir jag. Som att jag i Enköping råkade komma på motorvägen mot Oslo istället för mot Stockholm/Uppsala dit jag skulle. F-n vad arg jag var.
Bagateller och vardagstrubbel.
Exakt. Men fortfarande är det min värld, mitt liv som det subjekt jag är. Det liv jag lever, här och nu. Och var och en lever sitt. Med olika förutsättningar, men ändå sitt eget totalt unika liv.
Man kan fråga sig hur många som egentligen fullt ut gör det. Människor som söker sin näring i det sociala, människor som har stor fördel av att tillhöra en gruppering, säljer de sin själ till det allmäna? Var tanken i proletariatets diktatur, eller i den liberalistiska utopiska minimalstaten, att stora grupper människor skall offra sin subjektivitet för det goda "objektiva" kollektivet? De initiativrika i den första, de fattiga i den andra?
I Sverige, med toppen kanske 1967 eller 1998 fanns det en unik möjlighet för subjekten att få leva sina liv.
Att be folk att offra sina liv för en vag framtid - vilka har mage att göra det? Magikerna med kristallkulorna?