Ledsen om denna trådstart redan finns, vill gärna lägga in en ny trådstart på hur jag ser på begreppet och varför jag anser att det är värt att tänka mera på.
Nu är jag inte helt inläst på solipsismens byggstenar i minsta detalj men i runda slängar så betyder det att verkligheten och människor i den endast existerar för att din hjärna har skapat den/dem. När men beskriver det på detta vis låter det ju helt galet, som att jag skulle vara den enda människan som faktiskt finns, ni är bara en produkt av min hjärnas otroliga kreativitet. Och ja, jag håller med om att det låter inte sannolikt att så skulle vara fallet. Men jag slår ändå ett slag för denna filosofi och jag skall försöka förklara hur jag ser på den och varför jag anser att den är riktig.
Först och främst när man försöker klarlägga funktioner om människors beteenden och hur människans hjärna fungerar etc så anser jag iallafall att man måste utgå från sig själv först. Inte förän man har förstått sig själv så kan man förstå andra. Man kan ju såklart ha idéer och hypoteser om hur andra människor fungerar och detta tror jag är väldigt nyttigt även för att förstå en själv. Jag kan säga att jag studerar människor och försöker förstå deras sätt att vara och tänka mest hela tiden. Jag menar, jag jobbar ju, men samtidigt försöker jag ju förstå så mycket jag bara kan hela tiden. Trots att jag studerar andra människor och deras betenden under tiden, så ligger ju alltid fokus på att förstå mig själv. Det är ju i gund och botten därför jag studerar andra människor samtidigt. Jag har funderat och funderat, kedjerökt och funderat ännu mer. Kastat bort häften av ciggen och fortsatt fundera.
Jag har kommit fram till många bra saker om mig själv och hur min hjärna fungerar. Men hur mycket jag än har kommit fram till så återstår ju en sista fråga. Den stora frågan. Frågan som förklarar allt.
Ja, man kan ju tro att det inte finns något svar. Det kanske inte ens finns någon fråga. Men sanningen är ju att det finns en fråga inom mig som ej går att besvara. En fråga som är grunden till alla andra frågor. En fråga som alltid är närvarande. När jag skrattar, när jag gråter, när jag knullar, innan jag somnar, efter jag vaknat. Ja alltid är den närvarande. En eggande känsla av ovisshet. En känsla av att jag inte förstår.
- Vad är det du ska förstå då? Kanske du frågar.
- Allt svarar jag.
- Hur kan du förstå allt? Det är ju omöjligt.
Detta är vad jag anser vara den stora frågan, och svaret kan ju såklart skrivas om i tusen olika skildringar. Men svaret är än dock alltid detsamma. Jag känner mig rätt säker på att jag redan vet svaret på frågan. Jag är på ingen sätt en vilsen själv som söker tröst i trosföreställningar att förklara saker för mig. Och jag vet att svaret ligger i att välkomna det verkliga, och solipsismen beskriver det verkliga om man vet vad man söker efter.
Solipsismen och hur den beskriver hjärnans funktioner är något som känns ganska svårt att beskriva men jag skall försöka.
Först och främst måste man tala i termer om verkligt och overkligt. Människor som vi är och hjärnor som vi har så väljer jag att kalla det overkliga för fantasi. Alltså har vi 1; det verkliga, 2; fantasierna.
Och för att förklara hur solipsismen skulle kunna beskrivas som sann så måste vi gå igenom en hel del scenarion och jag kommer göra påståenden som är svåra att ta in och förstå. Detta är nödvändigt dock för att kunna ge denna världsbild en ärlig chans.
Solipsismen är ju en teori för att förklara relationen mellan individen och verkligheten. Dvs är vi enbart en individ som under en tidsperiod får chans att uppleva verkligheten, leva våra liv och sedan fortsätter verkligheten rulla på som vanligt efter det att vi har dött. Ja mest troligt är det ju så. Men det jag menar med Solipsismen är inte att förklara tidsaspekten mellan verklighet och upplevelse, för tid är något som är oviktigt i detta anseende. Tid och rum torde vara desamma om Solipsismen är sann. Jag återkommer till detta senare.
Om vi säger att hjärnan och medvetandet är i stort sätt samma sak, alltså det är ju hjärnan som samlar ihop all information som kommer ifrån våra sinnen och skapar en helhetsbild av verkligheten. Denna bild av verkligheten som vi ser är ju till 100% kontrollerad av våra genetiska förutsättningar. Dvs hur våra ögon, öron, känslor är uppbyggda. Verkligheten är på så sätt "programerad" på ett visst sätt för oss människor, som inte nödvändigtvis ser likadan ut för andra varelser på jorden. Detta är vår bild av hur verkligeten ser ut, och det är inget vi kan göra åt det. Detta är det enda vi kan utgå ifrån.
Hjärnan har ju ytterligare en funktion utöver att sammanställa informationen som tas emot från våra sinnen. Den funktionen är att ta beslut, vara kreativ, fundera på lösningar, fundera i tidsrummet dvs tänka på minnen och göra framtidsprognoser etc. Detta är ju på ett sätt en motsats till den första funktionen. På så vis har vi ju en hjärna som sysslar både med att framställa en bild av verkligheten och samtidigt fantisera runt den.
Detta torde ju vara i enlighet med naturliga förutsättningar vi har för att leva våra liv. Vi har en funktion som kan ta in input, och en funktion som kan ge ut, output. Det naturliga målet med att ha en hjärna uppbyggt på dessa sätt måste ju vara att låta hjärnan få leka och testa olika output, dvs olika beslut och andra kreativa krafter för att nå ett visst mål. Målet torde ju vara att må så bra som möjligt. Så om man inte mår bra, så borde ju detta bero på att vissa funktioner i hjärnan fungerar dåligt eller inte alls.
Detta beror på att i det samhället som vi har byggt upp tillsammans så har människor inte fått chans att utveckla sin hjärnas förmåga att utveckla egna modeller för att nå målet "må bra". Detta är ju en grundläggande funktion som måste finnas i systemet för att hjärnan skall kunna balansera sig själv och utvärdera sina egna försök i att nå en bra output (bra beslut etc). Denna funktion har blivit förträngd i form av våra normer och kulturella värderingar. Dvs det har tillkommit ytterligare en funktion till hjärnans balans att skapa en bra output. Inte nog med att hjärnan måste hålla koll på 1, verkligheten, 2 fantasin. Nu måste hjärnan helt plötsligt hålla koll på en tredje kraft som påverkar outputen. Den tredje kraften är kulturen, där det finns regelsystem som straffar och bejakar vissa betéenden.
För att förstå hur denna tredje kraft påverkar våra beslut måste man analysera sina egna betéenden och hur ens känslor relaterar till denna kraft. Men för att förklara hur den smiter in i våra hjärnors balanssystem så måste man gå tillbaka långt i tiden. För denna tredje kraft äter sig in i hjärnan redan i unga år. För att ta ett exempel. Tänk dig själv när du var en bebis. Inte var det någon som brydde sig om att du kravlade omkring naken då. År gåren, du växer upp och blir ett par år gammal. Helt plötsligt tillkommer massa regler med att våra några år gammal, du ska nu ha på dig kläder. Du tittar dig omkring, du märker att människor dömer dina betéenden och du får positiva reaktioner för vissa betéenden och negativa reaktioner för andra beteénden. Din hjärna börjar nu sakta acklimatisera sig till dessa "oskriva regler". I och med detta börjar dessa "oskriva regler" att tolkas av din hjärna som något som skall följas. Inte nog med att det, dessutom när du börjar i skolan så påtvingas du ännu fler regler att följa. Och följer du inte reglerna så straffas du. Att göra fel blir skambelagt. Allt följa skolboken blir belönande. Att lyda andra människor blir belönande i ännu större grad än tidigare. Det tycks vara så att dessa "relger" blir kraftigare och kraftigare ju äldre man blir.
Tittar man på vad som händer i hjärnan under den här tiden så är det under all kritik. Hjärnan har fått noll utrymme att själv lära sig vilka beteénden som leder till vällust och "ett bra resultat" ur ett naturligt perpektiv. Att tro att en människa ska komma ut frisk och sedan leva ett lyckligt och harmoniskt liv är för mig helt ofattbart. Och sedan hamnar man i fängelse om man förgäves försöker att bryta sig loss i senare år (det finns såklart andra vägar än att bli kriminell men ni fattar vad jag menar)
Hur som helst. Nu har vi lokalserat problemet i hjärnan. Det är kulturen och den tredje kraften som den innebär som ställer till obalans i hjärnans system. Hjärnan måste hela tiden referera och jämföra sin output mot den kulturella kraften om ett visst "rätt betéende eller beslut". Detta kanske låter som en liten grej. "ja men då får man väl bara ge fan i vad andra tycker". Japp helt rätt! Det är exakt vad man måste göra. Ge fan i dessa påtvingade betéendena som inte är i enlighet med det naturliga sättet att leva.
Men detta sitter så mycket djupare än man kan tro. Det sitter djupt inne i roten av vårt hjärnsystem och vi kan inte bara "bryta oss" ur det med en axelryckning. I grund och botten har det förstört mycket av hur vi upplever verkligheten, samt vilka beslut vi tar och hur vi mår. Vi har blivit sinnessjuka på grund av denna tredje kraft. Sinnena har på ett sätt blivit förtryckta av den kulturella kraften och denna kraft erhåller så mycket befogenhet över hjärnan att det leder till katastrofala konsekvenser för hela planeten. Som om 6 miljoner judar i gaskammare inte vore nog. Två atombomer och 200 miljoner mördade människor de senaste 100 åren. Ja detta behöver vi inte gå in så mycket på men kontentan är att konsekvenserna av denna dysfunktionalitet av hjärnans beslutsorgan är oerhört kraftfulla.
I grund och botten har denna tredje kraft fått ett sådant hårt fäste i våra hjärnor att hjärnan tolkar dess signaler som verklighet. Kanske till och med kraftfullare än verkligheten. Det är detta som gör att det får sådana stora konsekvenser, för att vi tror att denna kraft är sann. Denna kraft handlar mycket om hur vi definierar oss själva och hur vi upplever världen. Vi ser världen genom ett slags kulturellt filter som värderar allting därefter. Hjärnan kan inte skilja på fantasierna OM verkligheten från verkligheten själv. Detta är oerhört farligt.
Titta på en klipp som jag tycker tydligt framställer den kulturella beslutskraften hos människan.
https://www.youtube.com/watch?v=QJO_PpvKPe8
Ja, det är enligt mig tydligt att detta är en sjuk människa. Nu tycker ju såklart många inte om denna person och håller såklart inte med om hans beslut. Men han blev ändå framröstad av folket, och många amerikaner stödjer det han gjorde.
Hur som helst. För att försöka återkoppla detta till Solipsismen så måste man vara hyfsat enig med att det finns en slags dysfuktion i gemene människas hjärna.
En person som redan från unga år har haft svårt att acceptera och följa dessa "oskriva regler" och alla måsten som kommit från höger och vänster, dvs avsaknaden av frihet att utforska själv, har på ett sätt större chans att få hjärnan att återanpassa sig till sitt naturliga tillstånd. Många får ju olika beteckningar från läkare som ADHD och allt vad det är. Och många människor börjar då tro att det är något fel på dem, och att det är därför de inte "klarar" av att lyda alla regler. Det är snarare tvärtom, dessa människor klarar inte av att lyda för att det bryter mot deras naturliga instinkter av att låta var hjärna styra var kropp. Dvs du gör det du behöver göra, och jag gör det jag behöver göra.
Lyckas man se igenom dessa "falska" idéer som tillkommit av yttre påtryckningar så har man stor chans att återfinna balansen i hjärnans spektrum om att förstå och besluta. En människa som har en mindre dysfunktionell hjärna har på så vis en större förståelse på skillnaden mellan fantasi och verklighet och kan distansera sig bättre från den kollektiva övertygelsen om gemensamma värderingar som leder till målet "må bra". Denna människa kan ta mer naturliga vägar som leder till vällust. Ju mer denna människa finner att den "vanliga" vägen var felaktig ju friskare blir hjärnan.
Ju mer hjärnan får återgå till sitt naturliga tillstånd om att återfå kontrollen över att finna målet vällust desto större blir förståelsen mellan fantasin och verkligheten. När hjärnan har blivit fri från hjärntvätt, dvs kollektiva felaktika idéer om verkligheten och målet "må bra" så sker en fantastisk separation mellan verkligheten och ideérna/fantasierna.
Det är här som solipsismens beskrivning kommer in. När hjärnan lyckas "komma loss" från den kulturella indoktrineringen så öppnas dörrar in i den djupa kapaciteten som våra hjärnor besitter. Enorm processorkapacitet att förstå världen uppstår. För att förstå hur detta kan tolkas som en egenskapande världsbild måste vi förstå hur relationen mellan hjärnan och sinnena fungerar. Detta behöver vi inga miljonkronors utrustning för. Nej det gäller bara att tänka efter lite. Vi har ju sinnena (det vi ser, hör och känner) som skickar impulser till hjärnan som "skapar" en helhetsbild av vad sinnena tar in. Detta är medvetandet. Helhetbilden av upplevelsen av verkligheten.
Tar vi bort ett sinne, ja då försvinner ju denna input från upplevelsen av verkligheten. Alltså tar vi bort hörseln, ja då "försvinner" ju ljudet från verkligheten. Tar vi bort synen, ja då "försvinner" ju ljuset från verkligheten.
Alltså kan hjärnan enbart tolka detta som delar av verkligheten försvann. Hjärnan kan inte förstå avsaknad av sinnen. Då skulle vi ju bli helt jävla galna om vi ska förstå allt som INTE FINNS snarare än att förstå det SOM FINNS. Detta är den fundamentala skillnaden som gör att solipsismen är sann. Hjärnan kan enbart förstå verkligheten som att den SKAPAS av dig! Ja detta förändrar allt.
Förstår du detta, då kan inget längre komma åt dig! Förstår du detta så kan du aldrig längre vara rädd. Förstår du detta så kan du göra exakt vad du vill. För det finns inte längre några rädslor eftersom rädslorna och ALLT ANNAT är skapade av din egen hjärna. Hur kan du vara rädd för något som du "gör" mot dig själv?
I titeln skrev jag "en världsbild för den galne". Detta menar jag på grund av att den människa som förstår detta och lever enligt vad den har förstått, kan inte bli förstådd av andra människor, tyvärr. Detta på grund av att man når en högre frekvens av intelligens. Egentligen "återgår" man ju bara till det naturliga tillståndet och man "valde" helt enkelt att gå den vägen som man mår bra av.
På grund av andra människor fortfarande påverkas av den tredje kulturella kraften i deras hjärnor så kommer de att döma den frias betéenden i enlighet med deras dysfunktionella sätt att tänka. De kan inte förstå ditt sätt att röra dig fritt i en värld full med rädsla, regler och förtryck. Vissa människor kommer ju att känna din "varma" energi och söka tröst och råd hos dig. Men de kommer förmodligen aldrig själv att kunna förstå din världsbild om att "du är skaparen av verkligheten" och därför är du GUD.
Solipismen - en världsbild för den galne
Moderator: Moderatorgruppen
Solipismen - en världsbild för den galne
Lol, ja solipsism är en världsbild för den galne, kanske blir var och en salig på sin tro, du vet!
Hur man än vänder och vrider på det så kommer det som lever alltid att vara begränsat, av sig själv, av andra eller blott av omgivningen. Människan lär sig genom att kopiera, således trycker vi ned våra naturliga instinkter, det som ligger där som ett bagage fix och färdigt innehållandes allt som behövs för att överleva, men vi går istället omkring med en nära på tom ficka jämfört med vad de flesta andra djurarter släpar på. Ju kortare barndom, desto större bagage, en krokodilunge börjar ju i det närmaste jaga direkt efter att den krypit ned i vattnet, det utan att någon ens sagt vart den skall ta vägen efter det att den lämnat ägget i stranden.
Men som sagt, djur är även de begränsade av sitt stora bagage, det hindrar dem från att utvecklas. Nu kan det ju vara så illa
att just själva utvecklingen som vi hyllar så stort, i själva verket mest är till fördärv, men vi kan inte ändra på detta så länge vi tillhör en svag djurart som behöver en fruktansvärt lång tid på oss för att växa klart, en människa är ju i stort sett som ett hjälplöst foster i flera år, helt beroende av att vuxna tar hand om den och skulle människobarnet överhuvudtaget överleva utan andra människor så krävs det ju att någon annan djurart adopterar barnet som då får den lägsta statusen i gruppen och faktiskt inte har något annat att komma med när det gäller att skydda gruppen än att påtala fara genom att skrika.
Människan är en cp skadad, hjälplös, idiotisk, efterbliven, klen och rädd varelse. Vår så kallade utveckling har tillkommit etappvis just genom att idioter har gjort saker på ett annat sätt eftersom människan har så svårt att veta hur den skall göra om den inte blir visad, utan guide måste var och en testa, efter tillräckligt många försök uppstår något nytt, det lärs in av de andra, men bryts kunskapskedjan så står de där igen på ruta noll, hur gör man eld?? Att i det läget tro på att man skulle vara en allenarådande Gud skulle sannolikt bara innebära en onödigt dumdristig fara.
Hur man än vänder och vrider på det så kommer det som lever alltid att vara begränsat, av sig själv, av andra eller blott av omgivningen. Människan lär sig genom att kopiera, således trycker vi ned våra naturliga instinkter, det som ligger där som ett bagage fix och färdigt innehållandes allt som behövs för att överleva, men vi går istället omkring med en nära på tom ficka jämfört med vad de flesta andra djurarter släpar på. Ju kortare barndom, desto större bagage, en krokodilunge börjar ju i det närmaste jaga direkt efter att den krypit ned i vattnet, det utan att någon ens sagt vart den skall ta vägen efter det att den lämnat ägget i stranden.
Men som sagt, djur är även de begränsade av sitt stora bagage, det hindrar dem från att utvecklas. Nu kan det ju vara så illa
att just själva utvecklingen som vi hyllar så stort, i själva verket mest är till fördärv, men vi kan inte ändra på detta så länge vi tillhör en svag djurart som behöver en fruktansvärt lång tid på oss för att växa klart, en människa är ju i stort sett som ett hjälplöst foster i flera år, helt beroende av att vuxna tar hand om den och skulle människobarnet överhuvudtaget överleva utan andra människor så krävs det ju att någon annan djurart adopterar barnet som då får den lägsta statusen i gruppen och faktiskt inte har något annat att komma med när det gäller att skydda gruppen än att påtala fara genom att skrika.
Människan är en cp skadad, hjälplös, idiotisk, efterbliven, klen och rädd varelse. Vår så kallade utveckling har tillkommit etappvis just genom att idioter har gjort saker på ett annat sätt eftersom människan har så svårt att veta hur den skall göra om den inte blir visad, utan guide måste var och en testa, efter tillräckligt många försök uppstår något nytt, det lärs in av de andra, men bryts kunskapskedjan så står de där igen på ruta noll, hur gör man eld?? Att i det läget tro på att man skulle vara en allenarådande Gud skulle sannolikt bara innebära en onödigt dumdristig fara.
Solipismen - en världsbild för den galne
Om allt handlade om solipsism så skulle jag genast fråga mig. Vilka svarar jag? 
Solipismen - en världsbild för den galne
Japp Zokrates jag håller med om att man behöver all hjälp den kan få när man är en liten klen bebis. Och man behöver även hjälp längre upp i åren än så. Man behöver ju lära sig saker. Precis som du säger, att göra eld med pinnar är ju inget vi bara kan rent instinktivt. Jag motsätter mig absolut inte dessa hjälpmedel att komma framåt i livet, men det som görs är ogrundliga idèer om rätt och fel, hur man ska känna, hur man ska tycka, vad man ska vilja, hur man ska reagera osv osv säljs in genom föräldrars och andra människors redan existerande tro på dessa idéer.
Det händer när man blir irriterad, när man blir arg. Det händer till och med av ren välvilja mot den yngre individen. Detta är något vi gör omedvetet. Eller vi vet ju att vi gör det, men vi förstår inte varför eller vad som händer när vi gör det. Vi kan heller inte sluta göra det. (detta på grund av lagen om hjärnans funktioner om att följa teorier om vissa outputs, och teorierna är ju dåliga på grund av det jag skrivit ovan)
Kunskapsmönster är något som inte kommer att magiskt försvinna bara för att vi förändrar våra sätt att tänka och vara. Allt vi har lärt oss fram till nu kommer vi således fortsätta att förstå. Det är rörelsemönstret som förändras, samt förståelsen bakom kunskapsmönstret som ökar. Jag menar, vi har ju ett oerhört kunskapsförråd nu. Det är inte detta som saknas hos människan. Vi skickade ju just en rymdsond med oerhörd precision förbi Pluto som skickar bilder tillbaka till jorden. Det är ju en jävla bedrift egentligen. Vi har ju också lyckats odla celler i specifika syften osv. Men det är de bakomliggande dysfunktionerna som gör att dessa kunskaper använts i dåliga syften.
Antic. Solipsimen som jag beskriver behandlar inte det fysiska rummet egentligen. Bara upplevelsen av verkligheten. Den beskriver inte att det är bara du som finns, eller bara jag som finns. Vi ska ju leva tillsammans men med förståelsen om att du enbart sköter ditt liv, jag enbart sköter mitt liv. Vi kan hjälpas åt, eller vi kan till och med slåss ibland.
Det viktiga att förstå med min tolkning av solipsism är att det enbart förklarar relationen mellan verklighet och hur hjärnan kan förstå den. Den förklarar inte hjärnans funktion om att ta beslut eller göra kreativa bedömningar.
Vi har ju sinnena (det vi ser, hör och känner) som skickar information till hjärnan och en bild av verkligheten skapas. Hjärnan kan enbart förstå att det är sinnena och informationen som bildar verkligheten.
Tänk dig att dina ögon enbart uppfattar ettor och nollor. (vi leker med tanken bara). Dessa ettor och nollor skickas i olika mönster beroende på vad du tittar på. Den informationen skickas till processorna och operativsysystemet (hjärnan) där en analys av informationen sker.
Hjärnan börjar då "bilda" färger och former och djup beroende på detta mönster av ettor och nollor och en bild av verkligheten skapas.
På så sätt är det hjärnan som skapar bilden av verkligheten, utifrån informationen som finns. Skulle vi högre utvecklade ögon, ja då skulle vi ju se mer information och verkligheten skulle utvidgas.
Det händer när man blir irriterad, när man blir arg. Det händer till och med av ren välvilja mot den yngre individen. Detta är något vi gör omedvetet. Eller vi vet ju att vi gör det, men vi förstår inte varför eller vad som händer när vi gör det. Vi kan heller inte sluta göra det. (detta på grund av lagen om hjärnans funktioner om att följa teorier om vissa outputs, och teorierna är ju dåliga på grund av det jag skrivit ovan)
Kunskapsmönster är något som inte kommer att magiskt försvinna bara för att vi förändrar våra sätt att tänka och vara. Allt vi har lärt oss fram till nu kommer vi således fortsätta att förstå. Det är rörelsemönstret som förändras, samt förståelsen bakom kunskapsmönstret som ökar. Jag menar, vi har ju ett oerhört kunskapsförråd nu. Det är inte detta som saknas hos människan. Vi skickade ju just en rymdsond med oerhörd precision förbi Pluto som skickar bilder tillbaka till jorden. Det är ju en jävla bedrift egentligen. Vi har ju också lyckats odla celler i specifika syften osv. Men det är de bakomliggande dysfunktionerna som gör att dessa kunskaper använts i dåliga syften.
Antic. Solipsimen som jag beskriver behandlar inte det fysiska rummet egentligen. Bara upplevelsen av verkligheten. Den beskriver inte att det är bara du som finns, eller bara jag som finns. Vi ska ju leva tillsammans men med förståelsen om att du enbart sköter ditt liv, jag enbart sköter mitt liv. Vi kan hjälpas åt, eller vi kan till och med slåss ibland.
Det viktiga att förstå med min tolkning av solipsism är att det enbart förklarar relationen mellan verklighet och hur hjärnan kan förstå den. Den förklarar inte hjärnans funktion om att ta beslut eller göra kreativa bedömningar.
Vi har ju sinnena (det vi ser, hör och känner) som skickar information till hjärnan och en bild av verkligheten skapas. Hjärnan kan enbart förstå att det är sinnena och informationen som bildar verkligheten.
Tänk dig att dina ögon enbart uppfattar ettor och nollor. (vi leker med tanken bara). Dessa ettor och nollor skickas i olika mönster beroende på vad du tittar på. Den informationen skickas till processorna och operativsysystemet (hjärnan) där en analys av informationen sker.
Hjärnan börjar då "bilda" färger och former och djup beroende på detta mönster av ettor och nollor och en bild av verkligheten skapas.
På så sätt är det hjärnan som skapar bilden av verkligheten, utifrån informationen som finns. Skulle vi högre utvecklade ögon, ja då skulle vi ju se mer information och verkligheten skulle utvidgas.
Solipismen - en världsbild för den galne
Eller tvärtom kanske (som jag misstänker) eftersom detta skulle förutsätta en fysisk värld därute, vi skulle omöjligt kunna uppleva en sådan. Men det är en annan tråd det.
Även om vi skapar upplevelsen av världen helt och hållet inom oss så är allt en helhet som inte har det minsta med solipsism att göra. Tvärtemot är vi väldigt beroende av vad andra gör och vi står och faller allihopa eftersom vi alla är en del av den här planeten. Skall något fungera har vi inte råd att vara själviska, att leka soliptisk Gud. Vi har inte råd att köra över någon. Skall något fungera så gäller egentligen bara en sak, tänk på de andra också, för drabbas de, drabbas du också. Det jag gillar minst med soliptism-tänkandet är nog själviskheten.
Ett citat
"Låt oss leva tillsammans som bröder eller gå under tillsammans som dårar"
Den dagen vi slutar hjälpa varandra är vi alla dömda att gå under.
Även om vi skapar upplevelsen av världen helt och hållet inom oss så är allt en helhet som inte har det minsta med solipsism att göra. Tvärtemot är vi väldigt beroende av vad andra gör och vi står och faller allihopa eftersom vi alla är en del av den här planeten. Skall något fungera har vi inte råd att vara själviska, att leka soliptisk Gud. Vi har inte råd att köra över någon. Skall något fungera så gäller egentligen bara en sak, tänk på de andra också, för drabbas de, drabbas du också. Det jag gillar minst med soliptism-tänkandet är nog själviskheten.
Ett citat
"Låt oss leva tillsammans som bröder eller gå under tillsammans som dårar"
Den dagen vi slutar hjälpa varandra är vi alla dömda att gå under.
Solipismen - en världsbild för den galne
Tyvärr är ju den fysiska världen det som skapat oss, vi består ju av alla dess grundämnen, vi har även utvecklats
för att klara oss i den fysiska miljön vi befinner oss i, vi är en bieffekt av att en fysisk värld existerar, inte tvärtom.
Information däremot, dess innehåll, är en intressantare aspekt då det förefaller kunna flyta mellan den fysiska
världen och vad som närmast skulle kunna ses som en virtuell aspekt av den, egentligen lite bortanför metafysikens
områden då det knappast går att förklara med att enbart studera verkligheten, lite som det du oftast är inne på Antic.
Ibland när jag släktforskat så har jag fått en vision om relationer hundratals år bakåt i tiden, när den varit tillräckligt
stark så har jag inte kunnat motstå frestelsen att kolla upp namnen och de har i de fallen verkligen existerat, det är inget
man kan läsa sig till eller få reda på genom en naturlig väg, det finns alltså en handfull sådana led som jag har funnit utan
att leta efter informationen. Tanken att både namn och platser skulle kunna ligga nedärvd i våra gener är ganska befängd,
men det är vad som faktiskt skulle krävas för att få dessa visioner.
När information flyttas mellan två fysiska objekt så borde det innebära att informationen i ett visst läge är virtuell, just i det läget befinner den sig utanför molkekylerna, alltså de byggstenar som bygger upp vårt DNA just i de avgörande replikationsutbytena. Om man betänker storleken på ett ägg och en spermie, så inser man ju att informationen i de pyttesmå delarna inte bara är oerhört stor, utan även måste vara komprimerad, ungefär som man komprimerar en datafil för att få den mindre, man tappar lite kvalitet, men om delarna som behålls är tillräckligt goda, så återskapas ändå informationen som förlorades vid dekomprimeringen. Det kanske inte endast är en kropp som skapas, utan kanske till och med erfarenheter från våra förfäder i form av deras intryck som följer med på köpet och som delvis kan återskapas och då kan man glömma bort tanken på att varje människa föds som ett oskrivet blad.
Sedan kommer man in på flyktfrågor, huruvida informationen klarar sig lika bra närapå oavsett var den befinner sig,
om en del av mig kanske alltid är utanför mig samtidigt, om det i sin tur leder till en parallell existens som är virtuell,
fast lika verklig som vår fysiska värld men bortom vår förmåga att detektera det på ett vetenskapligt vis. Det kanske
är det som är himmelriket och samtidigt ligger till grund för all religion och tron på övernaturliga fenomen?
för att klara oss i den fysiska miljön vi befinner oss i, vi är en bieffekt av att en fysisk värld existerar, inte tvärtom.
Information däremot, dess innehåll, är en intressantare aspekt då det förefaller kunna flyta mellan den fysiska
världen och vad som närmast skulle kunna ses som en virtuell aspekt av den, egentligen lite bortanför metafysikens
områden då det knappast går att förklara med att enbart studera verkligheten, lite som det du oftast är inne på Antic.
Ibland när jag släktforskat så har jag fått en vision om relationer hundratals år bakåt i tiden, när den varit tillräckligt
stark så har jag inte kunnat motstå frestelsen att kolla upp namnen och de har i de fallen verkligen existerat, det är inget
man kan läsa sig till eller få reda på genom en naturlig väg, det finns alltså en handfull sådana led som jag har funnit utan
att leta efter informationen. Tanken att både namn och platser skulle kunna ligga nedärvd i våra gener är ganska befängd,
men det är vad som faktiskt skulle krävas för att få dessa visioner.
När information flyttas mellan två fysiska objekt så borde det innebära att informationen i ett visst läge är virtuell, just i det läget befinner den sig utanför molkekylerna, alltså de byggstenar som bygger upp vårt DNA just i de avgörande replikationsutbytena. Om man betänker storleken på ett ägg och en spermie, så inser man ju att informationen i de pyttesmå delarna inte bara är oerhört stor, utan även måste vara komprimerad, ungefär som man komprimerar en datafil för att få den mindre, man tappar lite kvalitet, men om delarna som behålls är tillräckligt goda, så återskapas ändå informationen som förlorades vid dekomprimeringen. Det kanske inte endast är en kropp som skapas, utan kanske till och med erfarenheter från våra förfäder i form av deras intryck som följer med på köpet och som delvis kan återskapas och då kan man glömma bort tanken på att varje människa föds som ett oskrivet blad.
Sedan kommer man in på flyktfrågor, huruvida informationen klarar sig lika bra närapå oavsett var den befinner sig,
om en del av mig kanske alltid är utanför mig samtidigt, om det i sin tur leder till en parallell existens som är virtuell,
fast lika verklig som vår fysiska värld men bortom vår förmåga att detektera det på ett vetenskapligt vis. Det kanske
är det som är himmelriket och samtidigt ligger till grund för all religion och tron på övernaturliga fenomen?
Solipismen - en världsbild för den galne
Vi kan inte uppleva en fysisk värld lika lite som vi kan uppleva 5 cm, vi kan inte uppleva något som är något. En fysisk värld går bara att se som den är. Därmed kan bara en enda varelse leva i universum och se det på ett enda korrekt sätt, som det är. Inte ens när vi studerar en fysisk värld indirekt genom upplevelsen tycks materia vara något som faktiskt existerar. Därför frågar man sig ständigt om materien är en illusion. Släck dina sinnen, det är vad som finns kvar när du inte kan uppleva världen helt och hållet inom dig. Tänk dig universum i det stadiet skapa liv, vilket redan är en omöjligthet från början.
Tänk efter lite så ser du nog också omöjligheten i något sådant.
Tänk efter lite så ser du nog också omöjligheten i något sådant.
Solipismen - en världsbild för den galne
Tyvärr tänker du faktiskt bakvänt där Antic, då den fysiska världen utgör en grund för våra upplevelser,
för många tyvärr, den enda grunden. För att förstå det hela så måste man begripa att varje sinne har
utvecklas som en följd av en yta som skall tolkas, täckas in. Det är den fysiska världen som skall tolkas,
göras hanterlig, varför? Svaret är att liv kräver energi, energi konsumeras, energi måste samlas in,
energin som krävs för att livet skall fortgå, därav en mängd nischer inom livets utveckling, allt beroende
på var livet finns och vilka förutsätningar livet har att utvecklas vidare i just den miljön.
Om du kunde åka tillbaka i tiden 3 miljarder år så skulle du i din nuvararande nakna form dö på nån minut,
eftersom du inte är anpassad för den miljön, oavsett var på jorden, som rådde då. Varje livsform är ett
resultat av skiftande förutsättningar i miljön, varav sinnen samtidigt har utvecklats för att få ett övertag
i jakten på föda. Det tar tid att utveckla en högre intelligens hos en organism, men det krävs även en
förmåga att kunna muteras snabbt. En organisk livsform som inte har förändrats på miljarder år och fortfarande
överlever kan synas vara en optimal lösning, men den besitter inte någon högre intelligens och den har
absolut ingen möjlighet att påverka omgivningen. I viss mening kan det betraktas som ett mekaniskt liv,
ett urverk som tickar på tills planeten konsumeras av eld och därefter förvandlas till en kall död planet.
Ett sådant liv har ingen erfarenhet av att existera, likväl är det embryot till allt annat liv.
Först i och med ett högre medvetande händer något speciellt, i och med att medvetandet ges en möjlighet
att dela informationen som flödar runt omkring oss, precis som det krävs en dator för att kunna ge ettor
och nollor mening, så får vi möjligheten att spela upp verkligheten på ett djupare plan än det enklaste livet.
Det är även då vi kan bli medvetna om något annat bortom den fysiska realiteten. Även hos den evolverade
livsarten är kroppen bara ett mekaniskt urverk, men den innehåller nu en annan substans, en själ som är
oberoende av den fysiska verklighetens murar men ändock en slags fånge så länge som kroppen är vid liv.
Jag betraktar det som att själen utgör det högre medvetandet, det är inte heller otänkbart att själen i sig
självt är en egen högt utvecklad livsform som helt enkelt besätter ett liv för att fysiskt kunna manifestera
sig trots att den i själva verket är en högre utvecklad livsart, kanske till och med äldre än universum självt,
ja, det kanske förefaller flummigt, men det är sannolikt inte en omöjlighet och vilken typ av liv skulle du ta i
anspråk om du var ett sådant liv med valmöjlighet, en encellig amöba eller en annan högre utvecklad djurart?
för många tyvärr, den enda grunden. För att förstå det hela så måste man begripa att varje sinne har
utvecklas som en följd av en yta som skall tolkas, täckas in. Det är den fysiska världen som skall tolkas,
göras hanterlig, varför? Svaret är att liv kräver energi, energi konsumeras, energi måste samlas in,
energin som krävs för att livet skall fortgå, därav en mängd nischer inom livets utveckling, allt beroende
på var livet finns och vilka förutsätningar livet har att utvecklas vidare i just den miljön.
Om du kunde åka tillbaka i tiden 3 miljarder år så skulle du i din nuvararande nakna form dö på nån minut,
eftersom du inte är anpassad för den miljön, oavsett var på jorden, som rådde då. Varje livsform är ett
resultat av skiftande förutsättningar i miljön, varav sinnen samtidigt har utvecklats för att få ett övertag
i jakten på föda. Det tar tid att utveckla en högre intelligens hos en organism, men det krävs även en
förmåga att kunna muteras snabbt. En organisk livsform som inte har förändrats på miljarder år och fortfarande
överlever kan synas vara en optimal lösning, men den besitter inte någon högre intelligens och den har
absolut ingen möjlighet att påverka omgivningen. I viss mening kan det betraktas som ett mekaniskt liv,
ett urverk som tickar på tills planeten konsumeras av eld och därefter förvandlas till en kall död planet.
Ett sådant liv har ingen erfarenhet av att existera, likväl är det embryot till allt annat liv.
Först i och med ett högre medvetande händer något speciellt, i och med att medvetandet ges en möjlighet
att dela informationen som flödar runt omkring oss, precis som det krävs en dator för att kunna ge ettor
och nollor mening, så får vi möjligheten att spela upp verkligheten på ett djupare plan än det enklaste livet.
Det är även då vi kan bli medvetna om något annat bortom den fysiska realiteten. Även hos den evolverade
livsarten är kroppen bara ett mekaniskt urverk, men den innehåller nu en annan substans, en själ som är
oberoende av den fysiska verklighetens murar men ändock en slags fånge så länge som kroppen är vid liv.
Jag betraktar det som att själen utgör det högre medvetandet, det är inte heller otänkbart att själen i sig
självt är en egen högt utvecklad livsform som helt enkelt besätter ett liv för att fysiskt kunna manifestera
sig trots att den i själva verket är en högre utvecklad livsart, kanske till och med äldre än universum självt,
ja, det kanske förefaller flummigt, men det är sannolikt inte en omöjlighet och vilken typ av liv skulle du ta i
anspråk om du var ett sådant liv med valmöjlighet, en encellig amöba eller en annan högre utvecklad djurart?
Solipismen - en världsbild för den galne
Du är medveten om att vi upplever världen helt och hållet inom oss? Och att ingen människa har den blekaste aning om vad som finns utanför våra kroppar? Och att det vi upplever inte stämmer med den antagna världen utanför?
Det jag tog upp där var ren fakta och inget som var nytt heller.
Det jag tog upp där var ren fakta och inget som var nytt heller.
Solipismen - en världsbild för den galne
Antic skrev:Du är medveten om att vi upplever världen helt och hållet inom oss? Och att ingen människa har den blekaste aning om vad som finns utanför våra kroppar? Och att det vi upplever inte stämmer med den antagna världen utanför?
Det jag tog upp där var ren fakta och inget som var nytt heller.
För att det inte skall krocka i tolkningen så får man försöka se det som att allt organiskt liv tillhör en fast fysisk verklighet
medan "själarna" tillhör en flytande dimension av verkligheten där energier inte behöver konsumeras för upprätthållandet.
Universum i sig kan mycket väl vara av en repeterande natur, där big banger ständigt återupprepas och ger upphov till nya universum där det organiska livet varje gång måste utvecklas under miljardtals år, medan den andra livsformen överlever
processen och därmed blir evig.
Solipismen - en världsbild för den galne
Vi kan inte uppleva fysik eftersom fysik är objektiv. Vi kan bara skapa fysik i upplevandet av något som inte är fysik.
Inget som är objektivt är möjligt att uppleva, det kan man bara se som det är. Dessutom ser alla objektivitet precis likadant. Det skulle betyda att alla såg världen precis likadant oavsett vilken varelse man än var, och så är det ju inte.
Alltså kan universum utanför upplevelsen omöjligt bestå av fysik. Och finns ingen fysik finns heller ingen möjlighet till liv.
Ge mig ett enda bevis för att det finns fysik utanför våra kroppar.
Inget som är objektivt är möjligt att uppleva, det kan man bara se som det är. Dessutom ser alla objektivitet precis likadant. Det skulle betyda att alla såg världen precis likadant oavsett vilken varelse man än var, och så är det ju inte.
Alltså kan universum utanför upplevelsen omöjligt bestå av fysik. Och finns ingen fysik finns heller ingen möjlighet till liv.
Ge mig ett enda bevis för att det finns fysik utanför våra kroppar.
Solipismen - en världsbild för den galne
Antic skrev:Ge mig ett enda bevis för att det finns fysik utanför våra kroppar.
Ontologi försöker beskriva vilka egenskaper som ligger i ett tings natur. Vad det är du försöker diskutera tror jag inte någon förstår.
Moderator
Solipismen - en världsbild för den galne
Antic skrev:Du är medveten om att vi upplever världen helt och hållet inom oss? Och att ingen människa har den blekaste aning om vad som finns utanför våra kroppar? Och att det vi upplever inte stämmer med den antagna världen utanför?
Det jag tog upp där var ren fakta och inget som var nytt heller.
Antic det du skriver är ungefär att alla sinnen vi människor och alla andra djur har fått på planeten är enbart där för att lura oss att tro att vi förstår något. Ungefär som att det är en enda stor konspiration där ingenting går att förstå med de verktyg vi har fått tillgivna oss.
Detta är något som går helt emot mitt sätt att se och förstå världen. Du måste lita på dina sinnen. Annars kommer du aldrig att överleva. Oavsett om verkligheten skapas inom en själv eller ej så är den enda bilden av verkligheten du har, och att motsäga dig den bilden är att motsäga livet.
Du verkar tala om två olika verkligheter. Och du talar om dessa verkligheter som en självklarhet att dessa två existerar.
Enlig mig finns bara en verklighet, och visst är det sannolikt att denna verklighet är "oändligt" djup dvs det finns oändligt många sätt att uppleva den. Detta beror ju på din genetik, hur din kropp och hjärna är uppbyggd.
Men viktigt att förstå är det sätt som du ser och upplever världen är det enda sättet du någonsin kan se den. Och att förneka dess riktighet är att leta efter en skattkista i en oändligt djupt sandstrand.
Varför kan du inte uppleva något objektivt som t.ex fysiska lagar? menar du att om du faller från en stol så upplever du inte händelsen om dragningskraften mot marken etc?
Bara för att en hund ser ett träd på ett visst sätt och du ser trädet på ett annat sätt betyder väl inte att trädet är obefintligt?
Solipismen - en världsbild för den galne
Du missförstår nog vad jag menar.
Att uppleva är enda sättet som liv skulle kunna finnas till på. Att se något som det är har inte ens med liv att göra. Det är så det blir när vi ser något som det är. Statiska exakta mått som alltid är precis lika långa för alla. En sån värld vill vi inte leva i. En värld utan färger, ljus, hörbara ljud, lukter, känsel eller smak.
Allt vi upplever upplevs som lite annorlunda från gång till gång. Tiden känns olika snabb, samma mat smakar aldrig precis likadant, osv osv. Det är liv. Vi klarar inte ens av att mäta ut 2 meter utan hjälp av ett måttband, därför att vi kan inte uppleva något som är objektivt, som ett fast mått. Vi kan bara uppskatta ett mått och den uppskattningen varierar från stund till stund.
Universum som vi upplever det existerar inte utanför upplevelsen och kan därför inte vara en illusion. Allt vi upplever är helt äkta.
Att uppleva är enda sättet som liv skulle kunna finnas till på. Att se något som det är har inte ens med liv att göra. Det är så det blir när vi ser något som det är. Statiska exakta mått som alltid är precis lika långa för alla. En sån värld vill vi inte leva i. En värld utan färger, ljus, hörbara ljud, lukter, känsel eller smak.
Allt vi upplever upplevs som lite annorlunda från gång till gång. Tiden känns olika snabb, samma mat smakar aldrig precis likadant, osv osv. Det är liv. Vi klarar inte ens av att mäta ut 2 meter utan hjälp av ett måttband, därför att vi kan inte uppleva något som är objektivt, som ett fast mått. Vi kan bara uppskatta ett mått och den uppskattningen varierar från stund till stund.
Universum som vi upplever det existerar inte utanför upplevelsen och kan därför inte vara en illusion. Allt vi upplever är helt äkta.
Solipismen - en världsbild för den galne
Antic
Jag tror att jag förstår lite hur du menar.
När jag betraktar ett föremål så "översätter" mina sinnen den inkommande informationen och skapar en "bild" i mitt medvetande.
När en fluga, eller ett annat djur, betraktar samma föremål, så kanske informationen översätts på ett helt annat sätt. Den bild som skapas är sannolikt helt annorlunda.
Då måste man fråga: Vilken bild är rätt? Hur ser verkligheten ut "egentligen"
Svaret är att båda är rätt, eller att ingen är rätt. Det finns helt enkelt ingen "objektiv" bild. Allt är subjektivt.
Jag tror att jag förstår lite hur du menar.
När jag betraktar ett föremål så "översätter" mina sinnen den inkommande informationen och skapar en "bild" i mitt medvetande.
När en fluga, eller ett annat djur, betraktar samma föremål, så kanske informationen översätts på ett helt annat sätt. Den bild som skapas är sannolikt helt annorlunda.
Då måste man fråga: Vilken bild är rätt? Hur ser verkligheten ut "egentligen"
Svaret är att båda är rätt, eller att ingen är rätt. Det finns helt enkelt ingen "objektiv" bild. Allt är subjektivt.
filosofi är att göra det begripliga obegripligt
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 5 och 0 gäster