En fråga om etik

[Sceptisk]

Det som är rätt typiskt med Sverige är att vi bygger främlingskap inför varandra. Om etik handlar om hur vi ska bete oss mot varandra så förutsätter etik en gemensam utgångspunkt för är man främlingar inför varandra så har man ingenstans att börja någon diskussion. Alltså det måste finnas en medvetenhet om gemensamt ursprung för att det ska kunna finnas någon etik. Sverige har glömt bort sitt ursprung, vi har glömt bort våra gudar och står som isolerade främlingar inför varandra. Vi är bara här och vi låter oss inte diskutera detta faktum längre än så. Det vi har istället för religion får fungera som ersättning: arbete, sport och utbildning. Arbete kan ha sin etik, men sporten har en annan och utbildning har en tredje samt familjelivet en fjärde. Det finns ingen gemensam doktrin som kan förena alla dessa delar utom religionen och religionen är i stort sett död i Sverige.

Sverige har drabbats av en mängd ideologiska virus. Ett virus säger att alla är olika och det finns ingenting som går att sägas vara gemensamt (mångfald). Ett annat virus säger att alla är likadana och det finns ingenting som skiljer åt (jämlikhet). Ett tredje säger att man lever och dör och därför bör ta vara på den tid man har kvar (carpe diem/hedonism). Ett fjärde säger att ensam är stark och var och en ska sköta sitt (Svensk juche? Övermänniskoideal?). Ett femte säger att det är bäst att strunta i saker man inte själv tjänar på (pengadyrkan), alltså ta hand om ditt eget och skit i vad som händer med andra (egoism). Ett sjätte säger att du ska vara som alla andra (kollektivism), skaffa ett jobb och arbeta tills du dör eller går i pension (pliktetik) och klaga inte för du bor i ett av världens rikaste länder (tacksamhet). Ett sjunde säger att man inte ska tänka så mycket (apati). Ett åttonde säger att man ska hålla tyst - tala är silver tiga är guld (tystnad). Ett nionde säger att man ska förneka sig själv - inte tro man är något (ödmjukhet). Ett tionde säger att man ska förverkliga sig själv, osv, osv.

Det finns inget genomtänkt syfte i alla dessa idéer och ingen gemensam ståndpunkt - ingen ursprungs eller ödestanke. Det är ett surrande av olika synsätt och åsikter åt alla håll i ett kaos av oreflekterade påståenden som aldrig får någon förlösning, förklaring eller vederläggning. Sverige är ett land där "man är sig själv" och där ingen objektiv sanning tycks få lov att existera. Samtidigt som Sverige är ett av världens tryggaste länder är ändå Svenskarna ett av världens räddaste folk. Inte undra på när vi lever helt skyddslösa, helt splittrade, helt utan religion. Så mycket månar vi om att få vara oss själva att vi knappt kan leva med varandra, vi erkänner inget gemensamt ursprung eller öde så det finns inget att försvara, vi vågar inte ens tala öppet med varandra för då riskerar vi att "stöta oss" och kränka den högsta dygden hos vårt folk att "få vara sig själv".

Givetvis så är en sådan ide ohållbar när den omsätts i praktiken, varför det i efterhand uppstår en översittarkultur, terrorvälde, skitsnack och en slags indirekt "kamratuppfostran" och jantelag varpå hela saken blir sådan att den blir "för extrem" (läs: för personlig) för att ha något värde (för att kunna bibehålla god ton, läs: konsensus) och glöms helt enkelt bort. En sådan kultur skapar ängslan av att aldrig riktigt passa in varpå det utvecklar sig till ett extremt konsensusberoende och nåde den som vill visa vem dem är (se exempelvis vad som händer med personer som Tomas Di Leva och Carola mfl). Eftersom allting ändå bara glöms bort och objektivitet saknas så blir det enklast att bara leva ensam och hålla tyst. Man kan kort sagt inte diskutera vare sig religion eller politik i Sverige för då blir man utmanövrerad. Eftersom läget är sådant hur ska man kunna diskutera etik utan att bara göra sig till?

[Anders]

Man kan väl till en del skylla det här på Macklean och de andra gubbarna som donade med skiften? Vi lever inte trångt, det var ganska långt mellan folk, var och en var sin egen kung. Mindre nu, men jag minns ön jag var på som liten, där de som fiskade professionellt fortfarande var igång. Jävlar vilka egna åsikter de hade. Om allt. Och vad fel fiskarn i gården bredvid hade. I allt.

[Algotezza]

Tobias Svahn och Navid Moravi var på min skola igår och berättade om sina erfarenheter för lärare och elever. Inspirerande och positivt. Samtala, lyssna och tala. Debattera för att vinna och få andra att tycka som en själv är lönlöst. Deras perspektiv är att det nog kommer att ta en 500 år... att nå dit...

www.samtalsaktivisterna.se

[Sceptisk]

Dictatorship naturally arises out of democracy, and the most aggravated form of tyranny and slavery out of the most extreme liberty.

- Platon

[Sceptisk]

Ni får ursäkta den stränga tonen i mitt tidigare inlägg. För att förtydliga så är min uppfattning att ytterst få Svenskar är ärliga med sina känslor. Det är väldigt svårt att få vara ärlig med vad man känner i Sverige. Känslor respekteras inte, vi misstror känslor som varande svaghet och skräms av den som till sist visar sina känslor (då de redan hunnit byggas upp till en tornado). Så vi antar att om vi skulle visa känslor så skulle det inte finnas någon hejd på någonting och det skulle bli kaos. Så de rätta känslorna måste hela tiden hållas undan av en stark viljepolis, dämpas och neutraliseras för att man ska bli accepterad. Skitsnack och att vilja göra att någon annan framstår som löjlig är heller aldrig långt borta med den olyckliga konsekvensen att det tar år att lära känna någon i Sverige och det är stort sett omöjligt att föra en meningsfull diskussion om någonting. Det är som att man måste hemlighetshålla den man verkligen är och hela tiden hamra in en stereotypisk image för att accepteras. Så i det ultraliberala Sverige så uppstår ett dolt socialt tyranni som tvingar alla att vara på sin vakt gentemot varandra för att inte göras till åtlöje. Det tragiska är att om känslor inte får lov att finnas så försvinner så mycket av vad som gör oss värda att lära känna och vad som gör att vi kan utvecklas som människor.

Min tanke är att det är inte nyttigt att ha denna självpålagda censur för länge. Det måste gå att hitta ett mellanläge där känslor kan få lov att finnas utan att det sker på bekostnad av förnuftet. Det måste kunna finnas en samexistens. Kan man diskutera etiska frågor utan att diskutera känslor? Är etik enbart kyligt förnuft, är det oetiskt att "besvära" andra genom att visa sina känslor, eller kanske det är oetiskt att förneka en så stor del av ens väsen och på så vis leva sitt liv genom att spela apa (och faktiskt föra andra bakom ljuset)? Kanske tankar och känslor inte är så avlägsna varandra som vi vill tro? Kanske de är endast två uttryckssätt av samma sak?

[Anders]

Ni får ursäkta den stränga tonen i mitt tidigare inlägg. För att förtydliga så är min uppfattning att ytterst få Svenskar är ärliga med sina känslor. Det är väldigt svårt att få vara ärlig med vad man känner i Sverige. Känslor respekteras inte, vi misstror känslor som varande svaghet och skräms av den som till sist visar sina känslor (då de redan hunnit byggas upp till en tornado). Så vi antar att om vi skulle visa känslor så skulle det inte finnas någon hejd på någonting och det skulle bli kaos. Så de rätta känslorna måste hela tiden hållas undan av en stark viljepolis, dämpas och neutraliseras för att man ska bli accepterad. Skitsnack och att vilja göra att någon annan framstår som löjlig är heller aldrig långt borta med den olyckliga konsekvensen att det tar år att lära känna någon i Sverige och det är stort sett omöjligt att föra en meningsfull diskussion om någonting. Det är som att man måste hemlighetshålla den man verkligen är och hela tiden hamra in en stereotypisk image för att accepteras. Så i det ultraliberala Sverige så uppstår ett dolt socialt tyranni som tvingar alla att vara på sin vakt gentemot varandra för att inte göras till åtlöje. Det tragiska är att om känslor inte får lov att finnas så försvinner så mycket av vad som gör oss värda att lära känna och vad som gör att vi kan utvecklas som människor.

Min tanke är att det är inte nyttigt att ha denna självpålagda censur för länge. Det måste gå att hitta ett mellanläge där känslor kan få lov att finnas utan att det sker på bekostnad av förnuftet. Det måste kunna finnas en samexistens. Kan man diskutera etiska frågor utan att diskutera känslor? Är etik enbart kyligt förnuft, är det oetiskt att "besvära" andra genom att visa sina känslor, eller kanske det är oetiskt att förneka en så stor del av ens väsen och på så vis leva sitt liv genom att spela apa (och faktiskt föra andra bakom ljuset)? Kanske tankar och känslor inte är så avlägsna varandra som vi vill tro? Kanske de är endast två uttryckssätt av samma sak?

Tror inte det där är så himla olika utomlands. De känslor som verkar visas i Frankrike, t.ex. , kan verka känslovisande, men det är lika opersonligt som vilket svenskt tigande som helst. Mer äkta känslor visas inte i plenum någonstans som jag känner till och jag kan inte se något vettigt skäl till det. Bökigare grejer tas med personer man är förtrogen med. Tycker det går alldeles utmärkt att visa vilka känslor som helt, här i Sverige. I rätt sällskap.