Hypnos

[Filosofitrollet]

Är det någon som har provat på hypnos eller som kan hypnotisera. Jag skulle vilja lära mig att hypnotisera.
Någon som har några övningar om hur man hypnotiserar någon?

[dangdang]

Finns hypnos egentligen på riktigt? Om det bara fungerar på vissa personer, så blir iaf jag misstänksam.
Är det inte bara nån form av självsuggestion?

[Tractatus]

Finns en professor i parapsykologi och hypnologi vid Lunds universitet.

[dangdang]

det är väl knappast ett bevis på tex spöken, men jag kan tro på att han finns.

[Tractatus]

Nej det är inget bevis. Men det är bevisligen ett indicium på att ämnet tas på allvar.

[dangdang]

Vet inte? Läste den där "vetenskap eller villfarelse" det verkade kanske inte vara helt solklart det där med vetenskapligheten bara för att det råkade finnas en profesur, kommer inte ihåg riktigt men det var min uppfattning.

[Filosofitrollet]

Finns hypnos egentligen på riktigt?
Är det inte bara nån form av självsuggestion?

Vad jag förstår så är det just vad det är. enda skillnaden är att någon leder en in i ett självhypnotiskt tillstånd.

[dangdang]

Varför ska man då vilja bli hypnotiserad? Vari ligger värdet undrar jag.
Ger den hypnotiserade en bra beskrivning av verkligheten eller något helt annat om den bara inbillar sig? Och hur utvärderas detta?
Jag vill om hypnos finns och varför det isåfall inte fungerar på alla människor.
Det jag har läst och fått för mig förklarat är att man ökar sina chanser att kunna bli hypnotiserad om man mediterar. Detta är dock ännu en sak jag inte vet hur man gör.

[Kallekula]

Hypnos och meditation är besläktade. Jag som glad amatör lyckades nästan hypnotisera min vän. Och då hade jag enbart läst en bok om detta. Tilläggas bär att min vän är en van meditatör. Det bidrog säkerligen till saken.

Att meditera upplevs som avslappnande och skön. Samma sak sa min vän, efter det att en annan bekant lyckades att hypnotisera han fullt ut. Misstänker att det är så för de flesta som blir hypnotiserade.

Långvariga effekter av hypotisk suggestion är väl tvivelaktigt.
Att hypnos hjälper psykologer att koncentrera sig på minnesbilder är väl väldokumenterat. Finns inget hokus pokus med hypnos men inget speciellt märkvärdigt heller för den delan.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Hypnos

[Johan Ågren]

Jag befann mig en gång i ett slutet sällskap där vi hyrt in en "hypnotisör" som använde sina talanger i underhållningssyfte (vet inte om det var förbjudet på den tiden). En av mina bekanta bads sätta sig på en stol och hålla fast sig i stolens sits, och när hypnotisören sedan sa att han inte kunde komma loss från stolen så såg jag till min förvåning hur han slet och drog utan att komma loss. Efter detta sa han att stolen brändes - och min bekant flög upp som han fått eld i baken. Så det handlar verkligen om att man inte längre kan kontrollera vad man kan och inte kan göra.

Här är experiment utförda av professor John Björkhem (som kanske ska tas med en nypa salt även om jag tycker det verkar rimligt):

I det första experimentet fick försökspersonen suggestionen att han skulle se sitt porträtt i profil på ett blankt kort som Björkhem visade honom och som var märkt på baksidan. Försökspersonen såg mycket riktigt porträttet och undrade var Björkhem hade fått det ifrån. Själv hade han inte sett det förut. Björkhem stack så in kortet bland åtta andra blanka kort och gav bunten till försökspersonen. Denne plockade då direkt ut kortet med det hallucinatoriska porträttet. Dagen efter hade Björkhem låtit fotografera kortet och gav det tillsammans med kopian till försökspersonen. Denne såg då fortfarande sitt porträtt på originalet men inte på kopian. Hallucinationen hade alltså inte låtit fotografera sig. Några månader senare såg han fortfarande porträttet. Björkhem talade då om för honom att porträttet bara var en hallucination, men detta hade ingen verkan. Han såg det ändå. Och det gjorde han också vid kontroller tre respektive sju år senare.

I det andra experimentet fick försökspersonen suggestionen att han skulle se en stor svart häst stå på bordet mitt i rummet, medan han däremot inte skulle kunna se några bisittare som var närvarande. Försökspersonen såg då till sin förvåning en drygt meterhög levande häst på bordet. Han gick dit och klappade hästen. Bisittarna kunde han inte se. Han såg föremål som tillhörde Björkhem men inte sådana som tillhörde någon av bisittarna. Han hörde när Björkhem skramlade med sin nyckelknippa men inte när en av bisittarna skramlade med sin, eller lät Björkhem skramla med den. Han satte sig i knäet på en av bisittarna i tron att stolen var tom och tyckte då att det kändes lite konstigt. Björkhem räckte en kruka till en av bisittarna och försökspersonen såg då krukan sväva fritt i luften. Han kände med händerna runt krukan för att undersöka hur det hela hängde ihop men kunde inte lösa mysteriet. En av bisittarna sjöng, men han hörde ingenting. Björkhem suggererade då fram sångarens huvud och försökspersonen såg detta sväva fritt i luften. Men nu tyckte han att synen var kuslig och ville lämna rummet.

I det tredje experimentet frågade försökspersonen under transen om inte hans far hade varit i rummet för en stund sedan. "Jovisst", svarade Björkhem, "han sitter ju där" och pekade på en tom stol. Försökspersonen såg då mycket riktigt fadern sitta på stolen. Fadern reste sig och gick fram till försökspersonen och hälsade. Denne tog faderns hand och sade några ord. Fadern svarade då och gick sedan tillbaka till sin plats och satte sig. Förmodligen framkallades den här hallucinationen av försökspersonen själv när han under transen råkade tänka på sin far.

I det fjärde experimentet skulle försökspersonen inte kunna förnimma sin kropp. När Björkhem bad honom röra sitt högra ben gjorde han detta men kunde inte se benet. Björkhem skakade honom i högra armen utan att han märkte det. På Björkhems fråga om han inte kände skakningarna, svarade han att han inte kunde förnimma att han hade någon arm. När Björkhem tog hans hand i sin såg han Björkhems tumme och delar av fingrarna, men han såg inte den del av Björkhems hand som låg under hans egen. Han kunde inte förnimma att han hade någon mun eller några ögon, inte ens att han hade något huvud. Han såg vad som försiggick i rummet men kunde inte förstå vad han såg med. I en spegel kunde han se allt utom sin egen kropp. Han visste inte om han satt, stod eller låg.

I det femte experimentet skulle försökspersonen se sig själv som hallucinationsgestalt sitta på en soffa i rummet. Och mycket riktigt såg han sig själv sitta där men tyckte synen var skrämmande. Han undrade om det var frågan om något slags spegeleffekt fast han såg att det inte fanns några speglar i rummet. Han undersökte om hans egna och dubbelgångarens rörelser följde varandra och fann att så inte var fallet. När han sträckte upp armen satt dubbelgångaren stilla.

I det sjätte experimentet fick försökspersonen först se en liten kvist på bordet. Så började denna växa och grönska och blev till slut ett stort äppelträd. Detta blommade, blombladen föll för vinden, och försökspersonen fångade några i handen. Så småningom utvecklades kart och äpplena växte och mognade. Då plockade försökspersonen ett av dem, förde det till munnen och åt med god smak.

I de sex exempel på hallucinationer i det yttre objektiva rummet som jag nu anfört har det handlat om experiment där hallucinationerna varit väl utvecklade. Så är dock inte fallet vid alla experiment. Men när experimenten lyckas uppträder hallucinationerna i alla dimensioner och anpassar sig väl i rummet. De är inte genomskinliga och skymmer därför föremål bakom sig, liksom de själva skyms av föremål framför sig. De har fasta konturer och uppför sig på samma sätt som deras motsvarande verkligheter kan tänkas göra.

Även när suggestionerna är torftiga kan de framkalla omfattande och livfulla upplevelser, eftersom försökspersonen själv utformar upplevelsernas detaljer kring de av hypnotisören givna idéerna. Försökspersonens samtliga sinnen är engagerade i upplevelserna såvida inte suggestionerna begränsar deras engagemang. Om en suggestion uttryckligen bara avser en synupplevelse kommer försökspersonen att se hallucinationen men inte varsebli den med de övriga sinnena.

Hos försökspersonen tycks ibland en viss intellektuell bedömning äga rum i det undermedvetna innan detta sänder upp den beställda hallucinationen. Om suggestionen t ex avser en elefant och försöksrummet är litet, kan hallucinationen framträda som en elefantunge eller en leksakselefant. Men en elefant blir det. Försökspersonen kan inte undvika suggestionens idémässiga innebörd, men han kan utforma hallucinationen på ett för miljön passande sätt.

Vad så hallucinationerna i det inre subjektiva rummet beträffar, upplevs de som realiteter så länge de varar. Men när försökspersonen väcks ur transen inser han i allmänhet att de bara var egenartade psykiska företeelser och ingenting annat.

Ett exempel på hallucinationer i det inre subjektiva rummet har vi i ett experiment där Björkhem bad försökspersonen att, som han sade, "drömma" om Uppsala domkyrkas invigning år 1435. Denne berättade då att han befann sig i en folksamling och sträckte på sig för att kunna se bättre. Han såg flera höga herrar gå in genom kyrkans portal. En man var klädd i blåa kläder och hade pansar på sig. Han trodde att det var Engelbrekt. Alla var klädda i ålderdomliga kläder. Emellertid kunde han inte ta reda på vad föreställningen betydde. Då Björkhem bad honom fråga någon, kunde han inte göra detta.

Det märkliga faktum att hallucinationer kan upplevas som högst påtaglig verklighet illustreras av ett intressant experiment som en hypnotisör företog med en kvinnlig psykologistudent för att se om hon kunde skilja mellan en verklig person och en yttre hallucination av denne. Studenten försattes i hypnotisk trans och placerades på den mellersta av tre stolar. En väninna till henne kom så in och satte sig på en av de andra stolarna.

"Vem är det som sitter till höger om dig?", frågar hypnotisören. "Det är min väninna", svarar studenten. "Nej, hon sitter ju på din vänstra sida", säger hypnotisören. Studenten vänder sig då åt vänster och upptäckter hallucinationen av väninnan. "Du förstår säkert att en av de båda gestalterna är en hallucination", säger hypnotisören, "men vilken av dem?"

Studenten betraktar båda gestalterna och känner på dem men kan inte omedelbart avgöra vilken av dem som är hallucinationen. Hypnotisören uppmanar henne då att fundera ut ett sätt att skilja på dem. Hon funderar en stund och pekar därefter på hallucinationen och säger "det är hallucinationen." "Det stämmer", säger hypnotisören, "men hur kom du på lösningen?" "Jo", svarar studenten, "jag befallde i tankarna båda att sträcka fram armarna, och eftersom en hallucination lyder mentala kommandon så sträckte den fram armarna."

Tidskompression

Slutligen skall jag så säga något om den suggestionseffekt som kan betecknas med ordet tidskompression. Här handlar det om inre hallucinationer som inte på något sätt är märkbara för omgivningen.

Experiment med tidskompression har bl a utförts av den norske psykologen Harald Schjelderup. Experimenten visar att ett långt och innehållsrikt upplevelsematerial kan rymmas inom en kort transperiod. Med andra ord så kan en försöksperson i trans under t ex två sekunder uppleva ett händelseförlopp som i det normala vakentillståndet sträcker sig över en timme. Därvid förefaller det försökspersonen som om den två sekunder långa upplevelsen faktiskt varade i en hel timme.

Vid ett sådant experiment gav Schjelderup en kvinna suggestionen att hon skulle uppleva ett helt liv medan han höll handen på hennes panna. Det livet skulle vara av ett annat slag än det hon nu levde. Det skulle vara förlagt till en annan plats och en annan tid. Schjelderup höll handen på hennes panna i en minut och under den korta tiden upplevde hon ett liv som kinesisk kvinna.

Under upplevelsen var hon flicka, ung kvinna, medelålders och gammal. Hon befann sig i ett tidsskede som hon förmodade var Ming-perioden och vistades i de mest skiftande miljöer. Hon gick med små trippande steg, vilket hon trodde berodde på att fötterna var snörda. Hon var finlemmad, hade små mandelformade ögon och mörkt hår som var uppsatt i en stor bred valk. Som ung kvinna var hon bl a nere vid hamnen och där fanns det djonker och män med hårpiskor. Som vuxen hade hon en viss ställning ty hon kunde läsa och skriva. När hon blev äldre satt hon dagligen flera timmar i ett bibliotek och läste.

Upplevelsen var mycket livfull, färgrik och detaljerad. Hon mindes efter transen hur porslinet och hur mönstret på en klänning såg ut. Hon mindes att floden var blå, att djonkerna hade bruna segel och att männen på dem var klädda i urblekta byxor och tröjor. Hon mindes barn som lekte, rop och skrål från båtarna, tehus och matställen, unga kvinnor i sidendräkter med fågel- och blomstermotiv. Hon mindes sin man osv.

Man frågar sig naturligtvis var materialet till denna livfulla upplevelse hade sitt ursprung. Försökspersonen visste inte vad för slags upplevelse Schjelderup skulle framkalla och kunde därför inte ha förberett sig på något sätt. Det kinesiska livet var alltså inte utarbetat på förhand. Det tycktes komma till samtidigt som det upplevdes under loppet av en enda minut.

Schjelderup själv pekar på två förklaringsmodeller. Antingen var det fråga om en plötslig visuell reproduktion av något som försökspersonen tidigare hade hört berättas eller läst, eller var det fråga om ett diktverk som med hjälp av skapande fantasi producerades på ofattbart kort tid. Schjelderup trodde att materialet möjligen var hämtat från någon av författarinnan Pearl Bucks romaner och lät därför två personer undersöka om så var fallet. Dessa hittade dock inga iögonfallande anknytningar till romanerna. Schjelderup pekar då på möjligheten att försökspersonen hade en regressionsupplevelse av ett tidigare liv.

Man kan tro vad man vill om upplevelsematerialets ursprung. Uppenbart är dock att experimentet är en ytterst intressant illustration till idén om tidens relativitet.

Johan

[Lars]

Ursäkta om jag kanske inte kommer med nya och intressanta reflexioner kring hypnos, men jag vara bara tvungen att säga till Johan att tack för att du glider in med dessa otroligt intressanta undersökningar lite då och då. Cred!

Sen lite frågor och allmänna reflexioner. Inte uteslutande till Johan. Hoppas jag inte går för mycket off topic.

Det här med hallucinationer. Man kan lätt föreställa sig att man kan få en synhallicunation eller en hörselhallicunation. På något sätt har man svårare att föreställa sig eller sluta sig till att smaken, lukten och framför allt känseln skulle kunna bete sig på samma sätt. Det blir en skillnad eftersom vi anser att verkligheten är det vi kan ta på. Detta känner jag rent intuitivt och jag frågar mig själv om detta är en irrationell uppfattning eller kanske en försvarsmekanism som håller kvar mig i den "riktiga verkligheten" som jag upprätthåller med mina roller i sociala sammanhang etc.. You know the drill.

Under vissa psykedeliska sessioner som jag hört berättade för mig så kan det ofta vara swå att man helt och hållet tappar grepp om vad som är verkligt och vad som är hallucination. Många verkar också ha lärt sig mycket om sig själva under dessa sessioner då upplevelsen till så stor del struktureras av ens egen hjärna. Detta, kan jag tänka mig, resulterar i att man kan ta en distans till vilken person man försöker upprätthålla och ser hur irrationella beteenden man ibland upprätthåller.

Men vad är egentligen verkligt? Kan man varkligen dra en relevant distinktion mellan en hallucination och en "vanlig" upplevelse?

Är det inte bara själva upplevelsen som utgör verkligheten?

Angående tidskompression: Personen som upplever tidskompressionen upplever väl livet så långt som livet egentligen är, eller?

Detta blir ju också isf en tämligen iögonfallande distinktion, nämligen den mellan tiden som företeelse och tiden som upplevelse. Vad är verkligt? Finns tid överhuvudtaget?

Uppenbart är dock att experimentet är en ytterst intressant illustration till idén om tidens relativitet.

Precis! Råkade missa den meningen och skrev ned min tanke innan.

[Kallekula]

Ändrade medvetenadetillstånd visar väl på vår sk "själs" föränderlighet och kan väl ses som en indikation på att vår själ likt vår kropp efter döden försvinner?
Jag vet helt off topic.

För mer visuella illustrationer och "cirkuskonster" kring hypnos kolla Niel ...vad heter han Mackenna (hur det nu stavas). Gick på teven för ett tag sedan. Går säkert att ladda ned på nätet.

Man kan ju försätta hypnotiserade människor i trevliga tillstånd. "Du mår bra" "Är på en vacker strand" "Din arm börjar kännas lätt...." "När du vaknar upp kommer du att må....".
Feel Good hypnos. Som en skön meditation.

Långvariga effekter av hypnotisk suggestion är tvivelaktigt men det har tex hjälpt rökare att åtminstone komma igång att sluta röka.

Människor kan inte "fastna" i hypnos. Det är en myt. Till slut somnar man bara och sedan vaknar sedan upp som vanligt.

[lurioso]

Såg en dokumentär på tv för ett par år sedan om en sjukdom som kallas "Ailen Hand Syndrom". Med det menas att den sjuke ibland förlorar kontrollen över ena armen och den får "eget liv". Dom tog ett exempel om en man som berättade hur han en kväll skulle släcka laporna i sitt hus, och när han precis släckt den första lampan åkte högerarmen upp och tände igen. Där stod han i trettio minuter och fösökte släcka lampan innan han återfick kontrollen över sin hand.

Sedan utförde dom ett experiment på en grupp frivilliga, friska människor som hypnotiserades till att, vid vissa tillfällen, tappa kontrollen över sin ena arm. En kvinna som ställde upp blev ombedd att, en vecka efter det att hypnositören gjort sitt, åka till ett köpcentrum och handla lite. När hon sedan skulle lämna en affär skulle hon öppna dörren för att gå ut men kunde inte släppa taget om handtaget. Så där stod hon i 15 minuter innan hypnositören kom och sa till henne att släppa. Då lydde handen igen. Så jag tror allt att man kan bli "fast" i hypnosen iallafall ett ganska bra tag.

[suchanother]

Freud var den första som hade en vettig förklaring till hysterisk reaktion. (Hysterisk=förlorar kontrollen över egna kroppen)
Han beskrev kvinnors hysteri (vaginalt hysteri) utifrån den tidens victorianska moral där kvinnor (och män) undertryckte sin sexualitet.

Upplevde själv en gång nåt liknande när jag läste psykologi och under en föreläsning "domnade" armen. Jag blev skiträdd förståss när armen "försvann".
Men senare förstod jag att det hela kanske var en reaktion i en stresssituation; de saker som togs upp var plågsamma för mej och jag reagerade med flykt.

Är jag helt ute och simmar?

[Filosofitrollet]

Såg en dokumentär på tv för ett par år sedan om en sjukdom som kallas "Ailen Hand Syndrom". Med det menas att den sjuke ibland förlorar kontrollen över ena armen och den får "eget liv". Dom tog ett exempel om en man som berättade hur han en kväll skulle släcka laporna i sitt hus, och när han precis släckt den första lampan åkte högerarmen upp och tände igen. Där stod han i trettio minuter och fösökte släcka lampan innan han återfick kontrollen över sin hand.

Sedan utförde dom ett experiment på en grupp frivilliga, friska människor som hypnotiserades till att, vid vissa tillfällen, tappa kontrollen över sin ena arm. En kvinna som ställde upp blev ombedd att, en vecka efter det att hypnositören gjort sitt, åka till ett köpcentrum och handla lite. När hon sedan skulle lämna en affär skulle hon öppna dörren för att gå ut men kunde inte släppa taget om handtaget. Så där stod hon i 15 minuter innan hypnositören kom och sa till henne att släppa. Då lydde handen igen. Så jag tror allt att man kan bli "fast" i hypnosen iallafall ett ganska bra tag.

Kommer ihåg den där dokumentären. Det var rätt lustigt att se hur de tappade kontrollen över armen. Interesant vad man kan göra med människor. Men i grunden är det väl de som gör det till sig själva?