Alla har vi varit döda!

[roggeman]

Vad tror ni om de påståendet?

Varför är så många av oss så rädda för döden. Kanske för att vi inte vet vad som händer med oss när vi dör. Personligen skulle jag vilja påstå att vi alla redan borde veta vad döden egentligen är. Du kan ju bara tänka på hur det var för dig 1 år, 10 år, 100 år innan du föddes. Var det en obehaglig tid? Är det något vi egentligen behöver ha ångest för?
Jag är materialist och är av den enkla åsikten att människor och djur här på jorden är biologiska varelser som styrs av de intryck som vi hela tiden utsätts för. Den fria vilja som vi tror att vi har egentligen inte existerar. Vår hjärna och kropp är skapta för att bearbeta sinnesintryck och reagera på dessa. Vi tror att vi själva styr över våra liv när vi i själva verket bara reagerar på sinnesintryck från omvärlden.
När vi dör så slutar helt enkelt de biologiska processerna i vår kropp att fungera, dvs vi slutar att existera. Det som en del kallar själen är helt enkelt de biologiska processerna i vår kropp, speciellt i hjärnan. Du kan aldrig existera i en annan varelse. Det är din kropp och hjärna tillsammans med det biologiska processerna som gör att du uppfattar dig som för vad du är.
Det vi kommer att uppleva om, med säkerhet om 150 år, är det vi upplevde för 150 år sedan.

/Roger

[Tractatus]

Så, vilka sinnesintryck tror du har format dej till strikt materialist och determinist. Ditt svar kan i princip räknas fram enär du är en maskin. Vet du att du kommer att svara av den orsaken att jag skriver till dej? Ty du är en förutsägbar robot.

Sorgligt. Tycker du inte?

Välkommen förresten.

[Deuce Deceptor]

Tja, visst. Så kan det nog vara. Vet inte om det spelar så stor roll... Jamenar vad får det för konsekvenser. Död och födsel verkar vara godtyckliga gränser i en evig dynamisk process. "Jaget" vad detta nu är, verkar vara i konstant förändring. När det tillkom och när det upphör är rätt knepigt att avgöra. Hur långt är en människas liv? "Ett andetag" för att citer lite zenbuddhism...

Visst får det konsekvenser, och kanske är jag för trött för att se deras relevans. Men vidareutvekla gärna...det kan ju va underhållande om inte annat.

Gonatt/DD

[kkklll]

Vad tror ni om de påståendet?
Du kan ju bara tänka på hur det var för dig 1 år, 10 år, 100 år innan du föddes. Var det en obehaglig tid? Är det något vi egentligen behöver ha ångest för?

/Roger

Ok, två problem:

a) Regressionsproblemet.

Vad är det som beslutar att utföra denna akt, denna tankeakt? Det måste vara, givet materialismen, även det en materiell process. Men vad är det då som reflekterar över detta etc etc. Förstår du vad jag menar? Det blir regress av det hela, kanske oändlig

b) Objektivitetsproblemet ( i brist på bättre termer )

Hur kan vi veta något om det förgångna, eller framtiden för den delen, om
tänkandet som utför denna akt uteslutande är av materiell natur? Hur kan vi veta att det förgångna verkligen har funnits om nu det tänkande som utför akten är ett här och nu och av materiellt slag? Det verkar ju vara "subjektivt", detta antagande om ett förgånget. Det enda som strängt taget finns är kemiska processer i skallen på en person här och nu, just vid själva tankeakten.

[Varney]

av vilken anledning skulle det vara en tröst för de som inte vill dö, att "ja men en gång fanns du ju inte. det kommer bli likadant. ingen fara" ..??!

är det verkligen så många som tror på att brinna i helvetet - för dem kanske det är en tröst att säga att döden kommer vara _intet_

..men, alltså roger. det är det du skriver som _är_ problemet med att dö. att man vill fortsätta finnas, inte bli oexisterande igen ..men inte har nåt att säga till om..see?

[roggeman]

a)
Alla sinnesutryck som vi får från den dag vi föds passerar våra receptorer i vår hjärna och kropp. Beroende på ålder och känslomässigt tillstånd så lagras mer eller mindre av den informationen i vår hjärna. När ytterligare sinnesutryck flödar mot oss använder vi oss av det vi tidigare lärt oss och kommer ihåg för att bearbeta den nya informationen. Detta sker helt automatiskt och dom nya tankar vi skapar, dvs från den biologiska processen i hjärnan, är ett resultat av det vi redan har lärt oss och alla intryck vi får i ett givet ögonblick. Det vi kallar tankar är endast biologiska processer i hjärnan beroende på vilken information vi har och får.

b)
Det vi vet om det förgångna har vi fått lära oss av andra och vad dessa lämnat efter sig. Det enda vi kan göra är att mer eller mindre lita på att de som "äldre människor" exempelvis berättar är sant. Dessa berättelser kan i bästa fall styrkas av materiella ting som världen före vår tid lämnat efter sig.
Av framtiden kommer vi aldrig att få veta något eftersom det är en tid som alltid ligger framför oss.

mvh

[PlaskPojken]

av vilken anledning skulle det vara en tröst för de som inte vill dö, att "ja men en gång fanns du ju inte. det kommer bli likadant. ingen fara" ..??!

är det verkligen så många som tror på att brinna i helvetet - för dem kanske det är en tröst att säga att döden kommer vara _intet_

..men, alltså roger. det är det du skriver som _är_ problemet med att dö. att man vill fortsätta finnas, inte bli oexisterande igen ..men inte har nåt att säga till om..see?

Vad har vi för rätt att fortsätta existera när allt annat omkring oss dör? En del av livet är att dö. Det är så livets kretslop fungerar. Att påstå att man har rätt att leva i all evighet, är att sätta sig över allt annat liv här på jorden, otroligt egoistiskt helt enkelt!

Jag är helt tillfreds med att jag en dag slutar existera.

Vad tror ni om de påståendet?

Varför är så många av oss så rädda för döden. Kanske för att vi inte vet vad som händer med oss när vi dör. Personligen skulle jag vilja påstå att vi alla redan borde veta vad döden egentligen är. Du kan ju bara tänka på hur det var för dig 1 år, 10 år, 100 år innan du föddes. Var det en obehaglig tid? Är det något vi egentligen behöver ha ångest för?
Jag är materialist och är av den enkla åsikten att människor och djur här på jorden är biologiska varelser som styrs av de intryck som vi hela tiden utsätts för. Den fria vilja som vi tror att vi har egentligen inte existerar. Vår hjärna och kropp är skapta för att bearbeta sinnesintryck och reagera på dessa. Vi tror att vi själva styr över våra liv när vi i själva verket bara reagerar på sinnesintryck från omvärlden.
När vi dör så slutar helt enkelt de biologiska processerna i vår kropp att fungera, dvs vi slutar att existera. Det som en del kallar själen är helt enkelt de biologiska processerna i vår kropp, speciellt i hjärnan. Du kan aldrig existera i en annan varelse. Det är din kropp och hjärna tillsammans med det biologiska processerna som gör att du uppfattar dig som för vad du är.
Det vi kommer att uppleva om, med säkerhet om 150 år, är det vi upplevde för 150 år sedan.

/Roger

Word! Bra skrivet Roger, håller med till fullo!

Mvh / PlaskPojk!

[Metrodorus]

Personligen skulle jag vilja påstå att vi alla redan borde veta vad döden egentligen är. Du kan ju bara tänka på hur det var för dig 1 år, 10 år, 100 år innan du föddes. Var det en obehaglig tid? Är det något vi egentligen behöver ha ångest för?

Det där är ett av epikurismens argument mot rädslan för döden;

"Ett annat argument från Epikuros mot rädslan för döden är återgivet av Lucretius. Argumentet lyder enligt följande (i stora drag):

Den som räds döden bör fundera över tiden innan han var född. Var den plågsam? Vi anser inte att evigheten innan vi var födda som någon, för oss, fruktansvärd tid; därför borde vi inte heller tänka oss den eviga tiden efter vår död som något fruktansvärt."

och invändningen mot det argumentet brukar väl vara i stil med vad Varney skriver: "..men, det är det du skriver som _är_ problemet med att dö. att man vill fortsätta finnas, inte bli oexisterande igen ..men inte har nåt att säga till om..see?"

Och där hamnar man väl på två olika sidor, mot argumentet -man hävdar att just att ej existera är vad man är "rädd" för, eller för argumentet, man accepterar helt enkelt att man ska dö, och rädslan för döden minskar drastiskt.

[archaxe]

Tiden innan jag fanns var bedrövlig. Har ni inte märkt hur mycket bättre och trevligare världen är sen jag kom? Jag har definitivt märkt av det, och det är av ren osjälviskhet jag aldrig vill dö.

Vidare är jag osäker på om argument hjälper mot en rädsla för döden, eftersom argument (ofta) är rationella och talar till förnuftet, och rädslan (ofta) är frikopplad rationalitet. Att invända att rädslor är irrationella vore således att missa poängen. Däremot tror jag den förnuftsmässiga biten kan vara till hjälp i mognadsprocessen att överkomma rädslan. Jag tror att mycket thanatofobi bottnar i just osäkerhet, i det att inte veta. Denna känsla må vara ogrundad eller välgrundad, men den finns där och utgör (ibland) ett hinder och bör behandlas - kanske inte genom rationell argumentation på ett filosofiforum, utan med terapi.

Vidare; att säga att man var död innan man föddes tror jag är en ganska konstig användning av ordet "död".

Plaskis,

Vad har vi för rätt att fortsätta existera när allt annat omkring oss dör?

Varför vill du blanda in rättigheter i att existera? Och att vi inte skulle ha någon rätt att existera för att allt annat dör, och hänvisa till någon slags rättviseprincip, tycks mig väldigt ointuitivt och dessutom ett dåligt argument. Nästkommande klausul "Att påstå att man har rätt att leva i all evighet, är att sätta sig över allt annat liv här på jorden, otroligt egoistiskt helt enkelt! " är inte bättre det. Otroligt konstig argumentation. "Det är vår skyldighet att dö," och därför bör vi inte vara rädda att... dö? Underligt.

En del av livet är att dö.

Nja, är det verkligen så? Skulle du säga att slutet av en fotbollsmatch tillhör fotbollsmatchen (jag tänker här på det som skiljer fotbollsmatchen från den efterkommande tiden, alltså inte slutskedet av matchen.) Jag är benägen att säga att döden, så att säga, utgör gränsen för livet (om man meningsfullt kan dra en sådan gräns. Om inte annat kan mina efterlevande dra den gränsen.) Andras död utspelas i ditt liv, men din egen död gör inte det (även om den utspelas i andras liv.)

Tractatus,

Sorgligt. Tycker du inte?

Att något är sorgligt eller motbjudande är ingaluda ett argument mot att något sakförhållande skulle vara fallet. Om det nu var tänkt så, vill säga.

[PlaskPojken]

Vidare är jag osäker på om argument hjälper mot en rädsla för döden, eftersom argument (ofta) är rationella och talar till förnuftet, och rädslan (ofta) är frikopplad rationalitet. Att invända att rädslor är irrationella vore således att missa poängen. Däremot tror jag den förnuftsmässiga biten kan vara till hjälp i mognadsprocessen att överkomma rädslan. Jag tror att mycket thanatofobi bottnar i just osäkerhet, i det att inte veta. Denna känsla må vara ogrundad eller välgrundad, men den finns där och utgör (ibland) ett hinder och bör behandlas - kanske inte genom rationell argumentation på ett filosofiforum, utan med terapi.

Håller med! Döden är svår att disskutera eftersom folk är rädda för den och därmed blir det svårare att föra en rationell dialog om varför man inte bör vara rädd för döden.

Varför vill du blanda in rättigheter i att existera? Och att vi inte skulle ha någon rätt att existera för att allt annat dör, och hänvisa till någon slags rättviseprincip, tycks mig väldigt ointuitivt och dessutom ett dåligt argument.

Jag skulle inte kalla det för en rättviseprincip, utan mer ett faktum som råder över allt där det finns liv. "Allt som lever kommer att dö". Detta är ett faktum som jag anser att alla levande ting bör acceptera. Om du inte anser att livet fungerar så, så undrar jag vad du har för föreställning av hur liv uppstår. Hursomhelst tror jag att livet fungerar så, och därmed har jag den uppfattningen att döden bara är en sak man bör acceptera som en del av livet.

Jag tror att du har en mer induviduell syn på hur liv ser ut än jag.
Jag försöker se det på ett sätt som inte bara funkar för människor. Jag är en del av ett större kretslop, och även om mitt ego säger att jag vill fortstta leva i all evighet, så har jag inte rätt till det eftersom jag tillhör detta kretslop.

Nästkommande klausul "Att påstå att man har rätt att leva i all evighet, är att sätta sig över allt annat liv här på jorden, otroligt egoistiskt helt enkelt! " är inte bättre det. Otroligt konstig argumentation. "Det är vår skyldighet att dö," och därför bör vi inte vara rädda att... dö? Underligt.

Jag påstod aldrig att just det var ett sätt att få folk att sluta vara rädda för döden. Sen är det möjligt att jag missupfattade Varneys inlägg, jag pratar endast om rädslan mot att inte alltid existera, inte om att man är rädd för själv ögonblicket man dör.

[Lars]

Jag kan inte dö. I det ögonblicket då min kropp slutar att fungera är det inte jag som ligger där och är död. Utan det är min kropp. Det är en viktig distinktion.

[halle]

är det verkligen så många som tror på att brinna i helvetet - för dem kanske det är en tröst att säga att döden kommer vara _intet_

Man behöver inte tvunget vara rädd för en skärseld eller liknande för att dödens intethet skulle kännas som en tröst. Det är ju t ex inom det buddhistiska tänkandet så att man strävar mot att komma bort ifrån det lidande som livet och existens innebär. Så önskan att leva för alltid är inte allmänmänsklig utan snarare en del av den västerländka kulturen.

(mitt första inlägg, hej på er allesammans ^^)

[roggeman]

Jag kan inte dö. I det ögonblicket då min kropp slutar att fungera är det inte jag som ligger där och är död. Utan det är min kropp. Det är en viktig distinktion.

Jag håller inte med.

Du ÄR din kropp. Som jag skrev tidigare så finns DU för att din KROPP finns och fungerar, speciellt din hjärna.
Det är ju klart att det tar längre tid för din kropp att försvinna efter döden än vad det tar för dina biologiska processer att sluta fungera.
Kanske vi någongång i framtiden kan återuppväcka en död människa som inte varit död alltför många timmar, dvs innan för mycket blivit förstört av förruttnelseprocessen. Om man får igång de biologiska processerna i hjärnan kanske det skulle vara möjligt.

mvh

[Lars]

För det första håller jag inte med dig om att jag är min kropp.

För det andra tror jag inte heller på något inre "jag".

Jag skrev det bara som en tanke som flirtar lite lätt med tanken om att allting är i förändring och ingenting försvinner utan bara förändras.

Jag tror att det råder semantiska problem mellan dig och mig. Kommunikationsproblem. Hade jag vetat exakt vad jag skulle säga för att få dig att förstå mitt argument fullt ut så hade jag gärna gjort det. Nu vet jag dock inte på vilka knappar jag ska trycka och med vilka referenser jag ska flirta med för att göra mig förstådd. Det är lite trist..