Algotezza skrev:Esther skrev:Algotezza skrev:
Du anger olika perspektiv på tillvaron du kan anlägga som ger dig tillgång till olika dimensioner hos verkligheten, men oavsett vilket perspektiv du anlägger är det du som anlägger det, du som upplever och tolkar via dem - så allt ingår ju i ditt eget upplevande, i ditt medvetande, inte utanför det, inte via någon annan även om andra kan inspirera dig.
Att vi på sätt och vis är instängda i vår kropp och vårt medvetande tror jag ligger till grund för alla försök att komma ur detta fängelse, via språk, religion, vetenskap, droger, fantasier, kulturprodukter, kärlek och sex... Inte ens ett evigt liv kan befria oss misstänker jag. Men det är vad vi hoppas på. Komma ut ur fängelset, bli ett med Gud, befrias, frälsas från våra begränsningar... Men världen finns där utanför och är fylld med andra som också är fängslade i sina medvetanden och kroppar.
Fröding tar upp detta tema i dikten En Ghasel (ghasel är en diktform)
Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.
Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!
Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!
Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.
Självklart är det alltid mitt - men som jag sa skillnaden mellan när du flyter ihop med Gud och när du inte gör det är - om jag gör en jämförelse med något du kan känna till --- som när du ser på en röd blomma. Du ser den men den föds inte i ditt eget medvetande utan den är utanför dig och genom att du riktar blicken på den så "gör den intryck" på din näthinna utifrån och påverkar din syn och dina känslor = ditt väsen.
Du vet när det gäller Gud och det Han kan ge dig att det är "DEN ANDRE" och inte du eller fabrikationer av ditt sinne eller känslor - Jag skrev för många år sedan "jag vet inte var jag börjar och du slutar och jag slutar och du börjar" - eftersom det är som när färger blandas och du vet att din färg och ditt väsen är ditt och det som flyter in inte är du eller ditt.... förstår du skillnaden?
Tack för ditt svar!
Låter nog lite som besatthet det du beskriver. Eller andlig våldtäkt. Hur vet du att det handlar om Gud och inte om motsatsen?
Å andra sidan är ju allt och alla man möter den andre eller de andra eftersom vore de jag, hade de inte varit skilda från mig.
Jag tänker också att det jag upplever alltid uppstår i mötet mellan mina färger eller energier och omvärldens färger eller energier.
Besatthet och våldtäkt uppfattar jag vara något som man inte varken bejakar eller känner glädje eller kärlek av eller med eller igenom. Det jag beskriver är motsatsen till det du uppfattar.
Och måhända du förmår bättre uttrycka det jag upplever - för det du skriver i slutet handlar just om detta "möte" men det är mer intimt och mer nära än vad ett möte kan vara eftersom det syftar emot och går emot ett ettblivande utan att någon part blir konsumerad av motparten.
Man blir helt sig själv - så att säga... snarare.
Jag har full förståelse för att du inte kan förstå det du kanske aldrig upplevt eller varit med om. Och detta är sannerligen inte något man lär ut eller får eller kan ta eller åstadkomma via något eller övningar eller något annat - det är som jag sa - en gåva. Oförtjänad sådan.