Partiskhet psykologi (typologi)

[Kreativ]

Profilen om Magnitudinem-typer är klar:
http://tidlosutbildning.blogspot.se/p/m ... typer.html

Sidan med kända exempel och analys av deras fenotyp och konstitution:
http://tidlosutbildning.blogspot.se/p/f ... dinem.html

Några exempel på forumet (som kan läsas i utbildande syfte): Sceptisk, hakkapeliitta, Zokrates, och xion.
Kanske Antic och Anders också.

[Kreativ]

Profilen om Abstractum-typer är klar:
http://tidlosutbildning.blogspot.se/p/a ... typer.html

Sidan med kända exempel och analys av deras fenotyp och konstitution:
http://tidlosutbildning.blogspot.se/p/f ... um_18.html

Enda exemplet på forumet (förutom undertecknad) jag noterat är Pilatus. Hade väntat mig lite fler exempel, men det verkar inte vara en vanlig typ i Sverige. Hade särskilt svårt att finna svenska exempel och har aldrig mött en vuxen (äldre) människa som var Abstractum i riktiga livet. Det känns väldigt konstigt att vara en så ovanlig typ eftersom det därmed är svårt att finna exempel på vad man kan vara lämpad för. Vet inte om Pilatus har kämpat med något av detta i livet, hade varit intressant att höra i så fall då mitt intryck är att de flesta på forumet är betydligt äldre än mig.

Finns det någon tråd med foton på filosofiforum medlemmar?

[Algotezza]

Härligt att kunna systematisera, diagnosticera och etikettera. Tryggt och bra. För vem?

[Kreativ]

Jag har redan noterat din kritik, varför upprepa dig? Vad är det som stör dig med diagnosticering?

Tidigare sa du följande:

Även om de kanske vara nyttiga och vägledande... kanske kan de till och med ge en djupare förståelse för varandra och för att vara människa.

Har du helt tagit tillbaka detta nu?

[Algotezza]

Jag har redan noterat din kritik, varför upprepa dig? Vad är det som stör dig med diagnosticering?

Tidigare sa du följande:

Även om de kanske vara nyttiga och vägledande... kanske kan de till och med ge en djupare förståelse för varandra och för att vara människa.

Har du helt tagit tillbaka detta nu?

Jag är bara skeptisk till syftet med diagnosticering oavsett sammanhang. Eller är det OK att göra det oberoende av vilken situation man befinner sig i? Diagnoser i psykiatrin är ju till för att kunna behandla s.k. psykiatriska sjukdomstillstånd. Men samtidigt kan de vara stigmatiserande etiketter. Man blir sin diagnos. Man blir hospitaliserad. Passiviserad via den andres blick.

Som du ser pendlar jag mellan att vara positiv och skeptisk.

På ett vis innebär ju livet hela tiden att systematisera och etikettera. Det känns bara lite märkligt ibland. Kommer att tänka på olika slags s.k. rasforskning där man talar om olika typer.

http://www.samer.se/1028?template=print_faktablad

[Kreativ]

Allt kan missbrukas. Men låt mig försöka lägga fram några argument för varför just denna typologi kan stödja hälsa.

På ett vis innebär ju livet hela tiden att systematisera och etikettera. Det känns bara lite märkligt ibland. Kommer att tänka på olika slags s.k. rasforskning där man talar om olika typer.

Min partiskhet psykologi argumenterar att dessa typer existerar inom alla raser, vilket kan främja idéer om jämställdhet mellan raser och förhindra stereotyper.

Utan en typologi generaliseras ofta människor till sitt kön, ras, ålder, yrke, politiska åsikt, o s v. Jag såg nyligen en video på Youtube där en dam kategoriserade män i de tre kategorierna "Alfa (starka ledartyper)," "Beta (lydiga medborgare)," och "Omega (losers utanför samhället)." Detta är hur folk börjar se världen utan en ordentlig forskning kring vad människor verkligen är och vad naturen har gjort dem lämpade för.

Detta var mitt argument till Zokrates, att onaturliga samhällsprocesser och skeva värderingar kring människors värde uppstår eftersom människor inte har begripit eller brytt sig om vad människor verkligen är eller mår bra av. Jag nämnde i första inlägget att en förnuftig typologi måste medge typers naturlighet och avstå från att patologisera i avsikt att bara "bota" eller fixa" typer till att anpassa sig till samhället.

Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: bättre min typologi än någon annans, då min åtminstone har en human och inkluderande synvinkel för att främja samhälleligt förnuft. Den viktigaste upptäckten jag vill föra fram är den om människors till synes naturliga funktioner, vilken har enorm filosofisk och evolutionär vikt. Den visar tydligt att det inte finns någon "ubermensch", att alla är specialiserade och måste komplementera varandra. Den har potential att främja en helt ny uppskattning av människor, samt lugna ner saker som avundsjuka och neurotiska misstankar mot andra genom att ersätta inbillningar med en klarare syn.

Den förändrade hela min syn på mänskligheten till något bättre. Jag hade själv en betydligt mer negativ syn på människor innan jag upptäckte denna synvinkel, och jag vill se om den kan göra liknande saker för andra. Jag kan tydligt se hur folk nedvärderar andra ständigt, och att denna typologi skulle främja ett betydligt mer intressant och rättvist samtal kring människan än vad som pågår och har pågått hittills.

Det kanske låter konstigt att säga det här, särskilt eftersom folk brukar betrakta typologier som en reducering och förenklande, men lika mycket kan en bra typologi bli ett nödvändigt påtvingande av komplexitet i människosynen som annars bara reduceras till generaliseringar och förenklingar som är ännu mer simplistiska och groteska än en typologi.

Jag är bara skeptisk till syftet med diagnosticering oavsett sammanhang. Eller är det OK att göra det oberoende av vilken situation man befinner sig i? Diagnoser i psykiatrin är ju till för att kunna behandla s.k. psykiatriska sjukdomstillstånd. Men samtidigt kan de vara stigmatiserande etiketter. Man blir sin diagnos. Man blir hospitaliserad. Passiviserad via den andres blick.

Jag tänker säga något radikalt nu, men jag finner det nödvändigt att betrakta människor överlag som "sjuka" eller patologiska. De som uppsöker psykiatrin är bara de som lyckats inse att de har eller utgör problem, medan andra skjuter på i livet utan att förstå sin egen destruktivitet. En opartisk typologi kan peka ut det här på ett jämställt och nödvändigt sätt, vilket är syftet med partiskhet psykologin i Tidlös utbildning. Psykologi ÄR andlighet, och bör bli mer allmän egendom och utbildning för att öka förståelse istället för att betraktas som något för "sjuka." Tills vi uppnår Tidlösa människan är mer eller mindre alla sjuka och i behov av psykiatri.

[Algotezza]

Ja, vi människor kompletterar varandra. I relationer kan ju ingen betyda eller stå för allt för motparten. Också olika perspektiv kompletterar varandra, och därmed också olika läror, vetenskaper, ideologier... Man tar till sig sådant som ger genklang i ens inre, som man sympatiserar med och finner rimligt och som rent praktiskt är användbart för en. Jag är lite skeptisk allmänt sett till universalmetoder eller perspektiv på människan och samhället som menar sig vara den enda vägen eller den enda lösningen, det enda rimliga och hållbar perspektivet på människan och samhället, världen.

Många som läst Martinus Tredje testamente ser ju detta som allena saliggörande och den enda giltiga världsbilden, nedan alla andra bara är antingen bleka kopior av denna eller helt enkelt totalt fel. Likaså menar många TT-läsare att Martinus begrepp och analyser är de enda som behövs för att skapa ett framtida fredligt världssamfund och det enda individen behöver för att utvecklas.

Sedan är jag skeptisk till talet om att "inte vara mogen" för det ena eller andra synsättet/perspektivet eller att man "vuxit förbi" ett visst synsätt. Sådant talar handlar ju ofta om att distansera sig från dem man anser "mindre utvecklade", då man förstås menar sig själv vara just mogen och utvecklad för t.ex. läsning av Tredje testamentet och för att kunna förstå ta till sig dess världsbild. Kanske räcker det att säga att det krävs viss egen erfarenhet för att ta till sig den ena eller andra läran eller världsbilden, människosynen, och inte om något slags generell andlig mognad eller överlägsenhet som skulle ge en ett högre värde.

Det som fungerar i praktiken fungerar. Det man har nytta och glädje av, det använder man. Enkla sanningar, kanske. Men det är väl så vi ytterst kan pröva hållbarheten i olika synsätt, läror, världsbilder. Men ofta nöjer vi oss med att konstatera att det låter rimligt eller logiskt, ty vi har ju sällan möjlighet att i våra liv praktiskt pröva alla utsagor om livet, människan och samhället som vi möter, även om vi kanske borde göra det...

[Esther]

Ja, vi människor kompletterar varandra. I relationer kan ju ingen betyda eller stå för allt för motparten. Också olika perspektiv kompletterar varandra, och därmed också olika läror, vetenskaper, ideologier... Man tar till sig sådant som ger genklang i ens inre, som man sympatiserar med och finner rimligt och som rent praktiskt är användbart för en. Jag är lite skeptisk allmänt sett till universalmetoder eller perspektiv på människan och samhället som menar sig vara den enda vägen eller den enda lösningen, det enda rimliga och hållbar perspektivet på människan och samhället, världen.

Många som läst Martinus Tredje testamente ser ju detta som allena saliggörande och den enda giltiga världsbilden, nedan alla andra bara är antingen bleka kopior av denna eller helt enkelt totalt fel. Likaså menar många TT-läsare att Martinus begrepp och analyser är de enda som behövs för att skapa ett framtida fredligt världssamfund och det enda individen behöver för att utvecklas.

Sedan är jag skeptisk till talet om att "inte vara mogen" för det ena eller andra synsättet/perspektivet eller att man "vuxit förbi" ett visst synsätt. Sådant talar handlar ju ofta om att distansera sig från dem man anser "mindre utvecklade", då man förstås menar sig själv vara just mogen och utvecklad för t.ex. läsning av Tredje testamentet och för att kunna förstå ta till sig dess världsbild. Kanske räcker det att säga att det krävs viss egen erfarenhet för att ta till sig den ena eller andra läran eller världsbilden, människosynen, och inte om något slags generell andlig mognad eller överlägsenhet som skulle ge en ett högre värde.

Det som fungerar i praktiken fungerar. Det man har nytta och glädje av, det använder man. Enkla sanningar, kanske. Men det är väl så vi ytterst kan pröva hållbarheten i olika synsätt, läror, världsbilder. Men ofta nöjer vi oss med att konstatera att det låter rimligt eller logiskt, ty vi har ju sällan möjlighet att i våra liv praktiskt pröva alla utsagor om livet, människan och samhället som vi möter, även om vi kanske borde göra det...

Mycket bra sagt. Kan inte annat än hålla med om det mesta du skriver - förutom att jag aldrig någonsin ens hade hört talas om Martinus eller hans testamente. Jag har aldrig varit en andlig sökare - så de flesta böcker kring andlighet har jag aldrig läst (inte en enda bok skriven av något helgon heller - fast jag är katolik). Jag har istället hängett mig åt att låta Herren leda mig i livet och lära mig ur detta som då varit och jag mött samt blev mig givet.

Mångfalden (och det är där jag är så vanvettigt emot socialism i alla dessa olika former) sett i tankar och åsikter (som alltid blir beskurna av de som vill bestämma vad som är rätt sätt att tänka och vara) berikar och för samhällen framåt.
De samhällen där man låter de som vill äga andras tankar och hur man ska tänka för att tänka rätt styra - går alltid under. Först fördummas de, sedan går de under eller tas över av ännu värre despoter.
Dumheten har nämligen den egenheten att den aldrig låter sig berikas av det "annorlunda" genom nyfikenhet och tillåta andra former av något som de själva inte kontrollerar och där alla är strömlinjeformade i sina tankar så att alla är "rörande överens" och kunskap hålls inom de gränser för vad den minst begåvade kan förstå.

Så din version och vision - är för mig - mycket attraktiv och en sådan man borde ha försökt bygga. I detta jasägare land - har detta projekt inte kunnat bli av. Tyvärr.

[Kreativ]

Era inlägg är väldigt lustiga och förutsägbara för den som är bekant med min typologi. Jag har anmärkt på denna "fiduciamiska" naivitet och behov av mångsynhet förut på forumet. Kan ni inte se att era egna resonemang är ett resultat av er egen partiskhet och individuella psykologi? Tror ni att alla människor är som er eller är förmögna att vara som er?

Också olika perspektiv kompletterar varandra, och därmed också olika läror, vetenskaper, ideologier... Man tar till sig sådant som ger genklang i ens inre, som man sympatiserar med och finner rimligt och som rent praktiskt är användbart för en. Jag är lite skeptisk allmänt sett till universalmetoder eller perspektiv på människan och samhället som menar sig vara den enda vägen eller den enda lösningen, det enda rimliga och hållbar perspektivet på människan och samhället, världen.

Detta resonemang är väldigt fint och idealistiskt, men många människor söker universalmetoder och just religioner tenderar att göra anspråk på dem. Medan saker och perspektiv kan komplementera varandra är det också vanligt att saker och perspektiv är oförenliga. Eller finns det inga lögner? Existerar ingen standard? Är forskning och kunskapsteori meningslöst?

Mycket bra sagt. Kan inte annat än hålla med om det mesta du skriver
... jag är katolik ...
Jag har istället hängett mig åt att låta Herren leda mig i livet och lära mig ur detta som då varit och jag mött samt blev mig givet.

Är inte katolicismens syn på världen att de äger den absoluta sanningen? Hur förenar du Algotezzas relativism och mångfald med katolicismens eller Bibelns dogma?

Allt detta går tillbaka till psykologi och att människor är "programmerade" att tycka och tänka olika. Men majoriteten är "extraverta" vilket i sin ursprungliga betydelse syftade på människor som föredrar att anpassa sig till externa normer, system och värderingar. Därav människors tendens att forma konsensuskulturer som håller sig till en rådande "sanning" eller värdering åt gången.

Algotezza och Esther är introverta, föredrar att följa egna idéer och värderingar (Esthers hängivenhet till "Herren" på egna villkor är bara en excentrisk form av introversion som många andra kristna inte delar). Därav den ej konsekventa skillnaden i Biblisk dogma och Esthers behov av mångsyn, eftersom personlighetsdrag är starkare: naturens programmering. Det är därför mer användbart för mig att klassifiera Esther som "Fiduciam" än "katoliker" eftersom den senare etiketten ger upphov till mer illusioner. Vilket för tankarna till en annan motsägelse i Esthers mönster: hon föredrar mångfald och verkar hålla med Algotezzas resonemang, vilken inkluderar avvisningen av etiketter, medan hon själv glatt sätter på sig etiketten "katolik."

Att trångsynthet är ett problem är uppenbart, men då den är en form av naturligt karaktärsdrag hos en mängd människor behöver den hanteras realistiskt och förnuftigt genom mer kännedom om människan. Om det är en fråga om att finna rätt vägledare, en som inkluderar acceptans, då blir detta fortfarande en universell sanning - den "universella sanningen" om mångfald. Mitt försök har varit just att utveckla en sådan visdomsnyckel eller vägledare. Problemet är att ni inte verkar begripa den.

Så [mångfald visionen] - är för mig - mycket attraktiv och en sådan man borde ha försökt bygga. I detta jasägare land - har detta projekt inte kunnat bli av. Tyvärr.

Hjälp mig då.

[Algotezza]

Era inlägg är väldigt lustiga och förutsägbara för den som är bekant med min typologi. Jag har anmärkt på denna "fiduciamiska" naivitet och behov av mångsynhet förut på forumet. Kan ni inte se att era egna resonemang är ett resultat av er egen partiskhet och individuella psykologi? Tror ni att alla människor är som er eller är förmögna att vara som er?

Det är väl ganska självklart att mina åsikter är mina partiska åsikter eller synsätt. Det är lätt att via egna iakttagelser inse att alla inte delar ens synsätt eller förmår göra det,

Också olika perspektiv kompletterar varandra, och därmed också olika läror, vetenskaper, ideologier... Man tar till sig sådant som ger genklang i ens inre, som man sympatiserar med och finner rimligt och som rent praktiskt är användbart för en. Jag är lite skeptisk allmänt sett till universalmetoder eller perspektiv på människan och samhället som menar sig vara den enda vägen eller den enda lösningen, det enda rimliga och hållbar perspektivet på människan och samhället, världen.

Detta resonemang är väldigt fint och idealistiskt, men många människor söker universalmetoder och just religioner tenderar att göra anspråk på dem. Medan saker och perspektiv kan komplementera varandra är det också vanligt att saker och perspektiv är oförenliga. Eller finns det inga lögner? Existerar ingen standard? Är forskning och kunskapsteori meningslöst?

1, Söker du universalmetoder själv?

2. Vilka "saker" går ej att förena?

3. Varför ska man kunna förena perspektiv? Är det inte det man utifrån olika perspektiv kommer fram till som kan vara oförenligt med vartannat?

4. Hur definierar du en lögn? Ett falskt påstående? Eller ett medvetet falskt påstående man låtsar är en sanning?

5. Innebär forskning och kunskapsteori universalmetoder att nå sanningen?

Hur förenar du Algotezzas relativism

Jag menar inte att allt är lika sant, jag menar bara att man förstå vilket perspektiv, vilken tid och vilken situation som generat en viss sanning och vilket syfte man har med att presentera och hålla fast vid denna sanning vid en viss tidpunkt i den kontext där den presenteras.

Att trångsynthet är ett problem är uppenbart, men då den är en form av naturligt karaktärsdrag hos en mängd människor behöver den hanteras realistiskt och förnuftigt genom mer kännedom om människan. Om det är en fråga om att finna rätt vägledare, en som inkluderar acceptans, då blir detta fortfarande en universell sanning - den "universella sanningen" om mångfald. Mitt försök har varit just att utveckla en sådan visdomsnyckel eller vägledare. Problemet är att ni inte verkar begripa den.

Är inte din visdomsnyckel också beroende av ditt perspektiv? Din partsinlaga - eller befinner den sig på en oantastlig metanivå?

Varför har du behov av att vägleda andra? Bli en typologiguru? Varför tror du andra inte begriper det du presenterat? Det är en vanlig utsaga på detta forum, att andra ej begriper det man skriver. Man begriper ur sitt unika perspektiv.

[Kreativ]

1, Söker du universalmetoder själv?

Nej. Det är inte "metoder" jag söker, mer tidlös och vettig kunskap/erfarenhet genom vilket flera metoder och livsstilar kan vara lika legitima att nå den.

2. Vilka "saker" går ej att förena?

Behöver du exempel på det? Västerländsk demokrati och auktoritär diktatur t ex. Religionsfrihet och Sharialagar. Oupphörlig reinkarnation och permanent himmelrike/helvete. Mm.

3. Varför ska man kunna förena perspektiv? Är det inte det man utifrån olika perspektiv kommer fram till som kan vara oförenligt med vartannat?

Följer inte riktigt ditt resonemang här. Förtydliga?

4. Hur definierar du en lögn? Ett falskt påstående? Eller ett medvetet falskt påstående man låtsar är en sanning?

Falskt påstående.

5. Innebär forskning och kunskapsteori universalmetoder att nå sanningen?

Det är väl tvärtom, det är vägar för att nå sanningar som vi kan betrakta som universella. Kanske begriper jag inte riktigt vad du menar med "universalmetoder."

Är inte din visdomsnyckel också beroende av ditt perspektiv? Din partsinlaga - eller befinner den sig på en oantastlig metanivå?

Den kommer nära en oantastlig metanivå. Den nås mer genom en slags opartiska räkneoperationer, inte mänsklig partiskhet. Jag har tekniskt sett inte uppfunnit den, mestadels konstruerat den från olika perspektiv och bortglömda kulturella koncept och idéer. Det är mest sättet jag förmedlar den på som är nytt och originell (lämplig för vår tid), inte kärnan i budskapet.

Varför har du behov av att vägleda andra? Bli en typologiguru? Varför tror du andra inte begriper det du presenterat? Det är en vanlig utsaga på detta forum, att andra ej begriper det man skriver. Man begriper ur sitt unika perspektiv.

Det är vanligt att folk inte förstår varandra, så det förvånar mig inte. Mitt behov kommer från en mängd orsaker, men främst är det värdet jag finner i det jag mödosamt fått gräva fram och inte vill ska gå förlorat - särskilt inte om risken finns att jag kommer återvända till den här planeten. Jag har också funnit att det är en av få saker jag är lämpad för. Du har ingen aning om vilken ej fördelaktig position jag befinner mig i. Människor som inte lider eller befinner sig i en lika utsatt position kan nog aldrig förstå var min motivation kommer ifrån. Jag skulle gärna överlämna visdoms- och kunskapsarbete till andra, men tyvärr ser jag ingen annan göra ett bra jobb. Varför blev du själv lärare? Till sitt väsen är det samma sak vi sysslar med. Jag ser mig inte som en guru, men ibland måste man göra väsen av sig för att kunna nå ut.

[Algotezza]

Jag vill poängtera perspektivets betydelse. Dels dert grundläggande och ofrånkomliga som vi har utifrån vår samlade erfarenhet, kunskaper, förmågor, avsikter och viljeföring, dels sådana perspektiv som är mer eller mindre medvetet konstruerade som vi kan lära in och tillägna oss. Olika vetenskapliga sådana. Men också religiösa och politiska.

Utifrån vårt grundläggande perspektiv genererar vi vilka sanningar och vilken världsbild som är möjliga ur just det perspektivet. Det är dessa senare som kan vara oförenliga.

Vi lever i samma värld men var och en har sitt perspektiv som genererar sina särskilda sanningar och sin grundläggande världsbild. När vi har liknande erfarenheter kommer våra perspektiv att likna varandra och generera liknande sanningar. Vi kan då finna en inbördes värdegemenskap och konsensus.

De flesta är inte medvetna om relationen mellan det egna perspektivet och det man håller för sant, rätt och skönt. Man bortser från sina sanningars och sin världsbilds genes. Man riskerar bli ovänner och missförstår lätt varandra.

Är der jag skrivit här ett oantastligt metaperspektiv eller kan det avfärdas som en partsinlaga?

[Kreativ]

Det du skrev är förenligt med oantastligt metaperspektiv, så jag förstår inte varför du argumenterar med mig (om det är det du gör) till att börja med?

Det var egentligen Esthers inlägg som fick mig att känna för att besvara även ditt inlägg, för taget i sig själv tyckte jag inte det fanns mycket att debattera. Kändes som du fick min poäng när jag försvarade användbarheten med min typologi och mest började prata om något annat. Inget jag förespråkar är ett hot mot olika erfarenheter, perspektiv, mångfald, eller yttrandefrihet. Men vi behöver även ett ideal som kan hantera och förebygga falskhet, trångsynhet, kulturell splittring (meningslösa konflikter) och patologi på ett konstruktivt sätt.

[Algotezza]

Jag tar upp perspektivets betydelse mer som ett komplement till vårt samtal än som polemik. Och jag tar upp det så även andra än du kan ta del av det.

Sedan innebär mitt perspektiv på metaperspektivet att vi på just metanivån kan verbalisera både objektiva och tidlösa sanningar gällande nivåerna under metanivån.

En metasanning som Sokrates uttalade om den kunskap han manifesterade på nivåerna under metanivån var Jag vet ingenting. Ser vi det som en sanning uttalad från metaperspektivets nivå blir det ingen kontradiktion.

I vilken grad en person förstår att det finns metanivåer och vad dessa innebär och hur de fungerar, kan betraktas som en probersten för den egna tankeförmågans utvecklingsnivå.

[Anders]

Den här metanivån, hur vet man om man är där i en argumentation? Det känns väldigt mycket som att man bra gärna vill att ens argument skall vara där då man känner sig säker på något. Eller är det då man ifrågasätter sina egna argument som man når den nivån?
Eller är det helt enkelt då man når en högre metafysisk nivå?