Inläggav 531bts » 23 aug 2018 10:31
Esther:
1. Vad människan kan iaktta i det vi kallar evolution är att de yttre naturliga omständigheterna o individens förmåga att hantera dessa, styr förändringen. Det har visat sig att människans kropp med den mest avancerade utrustningen för medvetandegrad, klarat sig mycket bra trots den i övrigt o i jämförelse med andra arter, förhållandevis klena o känsliga kropp vi utrustats med. Den moraliska, etiska förändringen är inte direkt evolutionärt betingad, de är konsekvenser av den, till skillnad från andra arter, mänskliga tankeförmågan. Det är oklart huruvida etiska, moraliska o kulturella aktiviteter direkt påverkar DNA o därmed den evolutionära, biologiska utvecklingen.
2. Nix, hjärnan är inte synonymt med medvetande, den är ett avancerat organ att hantera det som faller in på medvetandet. Medvetandet är förmågan att erfara, VAD som faller in på medvetandet styrs av den av naturen/evolutionen utvecklade kroppen. Omfånget av vad medvetandet kan erfara är betingat av vilken kropp medvetandet är anknutet till. Medvetandet som förmåga att erfara är densamma hos alla levande varelser, Gud inkluderad.
3. Vi kan inte "veta" mer än det som uppenbarar sig för våra sinnen, allt annat är mer eller mindre övervägda o sannolika tolkningar. Mycket tyder på att det biologiska skiktet utgör ETT system vars rörelse o förändring sannolikt överensstämmer med det evolutionen beskriver. Den är just en beskrivning inte ett filosofiskt/etiskt ställningstagande om orsaken, syftet eller det slutgiltiga målet med den biologiska förändringen, rörelsen, utvecklingen i naturen.
Jag som tror på Gud menar att rörelsen i det biologiska skiktet, beskrivet som evolution, är ett uttryck från ett levande väsen, Gud. Meningen med skapelsen o den biologiska utvecklingen är från Helhetens, Guds perspektiv att söka sällskap med sina likasinnade delar, inom sig. Att den ingående delen, människan på samma sätt som Gud, om sig själv medveten varelse, får en tillräckligt utrustad kropp för att kunna leva i, av o förhållande till skapelsen. Med en medfödd, typiskt mänsklig, förmåga att, vid sidan av de kroppsbevarande behoven, ha ett obegränsat teoretiskt perspektiv på hela tillvaron. Vilket gör det möjligt att förstå situationen o sammanhanget. Samt att via det mänskliga heltäckande språket i dialog kunna kommunicera situationen, o därigenom dels förverkliga delarnas medfödda behov att bli förstådd, älskad sinsemellan o genom det förhållande som då uppstår mellan delarna o deras organisering av samlevnad, samhällsbyggen. Förhoppningen är då att om människan, delen förstår, lever med insikt om det älskvärda i skapelsen, organiserar en samlevnad Helheten, Gud erfar som sällskap, kärlek.
4. Personlighet är knutet till identifiering, vilket i sin tur äger rum i tankesinnet. Det är människans lott; det är oundvikligt att erfara tillvaron som momentant god, ond eller neutral. En nödvändig instrumentering så att vi kan orientera oss för överlevnad. Att tankesinnet förirrar sig i berättelser o det upplevt goda som begär, åtrå o det onda som motvilja, avsky, hat är grunden för det människan identifierar som sin alldeles unika personlighet.
För det finns ingen vare sig nödvändighet eller möjlighet för Gud. Tankesinnet, var identifikationen börjar o slutar, är knutet till den ingående delen, människan, den kan vara till nytta o berikande om den står till förfogande för den allmängiltiga verkligheten o den kan vara det största hindret om den görs till ett från verkligheten avskilt unikum. Guds "personlighet" är uttrycket dvs skapelsen.