Skapandeångest?

[KrisOdman]

Hej.

Jag ska skriva mitt examensarbete i dramapedagogik nu. Min frågeställning är i skrivande stund någonting i stil med "Varför känner vi fruktan inför att skapa, och hur kan vi bemästra den fruktan?"

Anledningen till att jag skriver här och ber om hjälp är för att jag behöver hitta relevant litteratur/människor att intervjua. Det verkar svårt att finna information om detta ämne.


Bakgrund:

Vid flera tillfällen har jag, i en gruppsituation där gruppen uppmanas att tillsammans, eller individuellt, måla/sjunga/utöva annat skapande, upplevt att en eller flera deltagare i gruppen får så mycket ångest (prestationsångest?) att de känner att de måste lämna gruppen och gå ut för att, i de mest extrema fall, hyperventilera.

Jag har många gånger pratat med människor som berättar att de får ångest bara av att tänka på att måla/skriva/spela musik/sjunga osv. Till och med ifall de skulle vara garanterade att ingen skulle höra dem sjunga, se deras tavla eller läsa deras text skulle de våga skapa – de "känner sig dumma" även inför sig själva. Jag tycker det är så intressant! Vad är det som gör att en människa inte ens kan vara så snäll mot sig själv att när hen befinner sig i ensamhet ge sig en bedömningsfri, konkurrensfri frizon att agera i. Den som bedömer (egot?) är så närvarande.

Många människor verkar ha ett mycket starkt motstånd till att uttrycka sig "konstnärligt". Jag får bilden av grottmänniskor som är rädda för björnen som står och sniffar efter dem vid grottöppningen. Det känns som att så starka reaktioner, för att vara logiska, bör föranledas av verklig fara. Vad är det vi är rädda för?

Spontana hobbyteorier:

1) Identitetskris 1: Vi vill vara omtyckta. När jag vet att en annan person ska se det jag producerar, blir jag medveten om att personens bild av mig/min identitet kommer att påverkas. Antingen till det positiva eller till det negativa. Eftersom att jag vill att andra människor ska tycka om mig är sannolikheten större att de fortsätter att tycka om mig ifall jag avstår att visa något som eventuellt skulle kunna förändra deras bild till det sämre. Att skapa blir därför förenat med en risk. Jag har alltså en identitetskris – jag vågar inte vara mig själv.

2) Identitetskris 2: Nelson Mandela sade att människan inte är rädd för att misslyckas men rädd för att skina/överskina andra. Jantelagen osv. Människor är rädda för att verka osympatiska och självgoda (för att det kan leda till exkludering ur flocken?)


Kan ni relatera till att vara rädda för att skapa?
Vad kan det bero på?
Är det prestationsångest jag beskriver, eller är det jag annat?

[Esther]

Lite tankar samt eventuella tips.
(passus - ingen rädsla att prestera helt beroende på vad saken gäller, däremot en försiktighet i där jag misslyckats och därmed avvaktan)

Att människor kan vara rädda att agera publikt kan bero på många olika orsaker (misslyckanden, blivit utskrattade, dissade mm publikt i liknande situationer) men allt faller mer eller mindre tillbaka till egot.

I det fallet använder jag termen såsom den ofta definieras inom psykologin såsom ursprungligen definierat av Freud (han använde termen Ich _Jag) --- (i normalt tal brukar vi tänka oss en definition av egot som: en persons medvetenhet om sin egen självkänsla).

Men egot inom psykologin ses som en slags överordnad struktur som hanterar huvudsakligen tre delar som kan utgöra "fara":
från den yttre världen -
från libidot sett som identification,
samt slutligen från strängheten av super-egot.

Intressant kan vara att även se på ego defence mechanism.

[Esther]

Lite tankar samt eventuella tips.
(passus - ingen rädsla att prestera helt beroende på vad saken gäller, däremot en försiktighet i där jag misslyckats och därmed avvaktan)

Att människor kan vara rädda att agera publikt kan bero på många olika orsaker (misslyckanden, blivit utskrattade, dissade mm publikt i liknande situationer) men allt faller mer eller mindre tillbaka till egot.

I det fallet använder jag termen såsom den ofta definieras inom psykologin såsom ursprungligen definierat av Freud (han använde termen Ich _Jag) --- (i normalt tal brukar vi tänka oss en definition av egot som: en persons medvetenhet om sin egen självkänsla).

Men egot inom psykologin ses som en slags överordnad struktur som hanterar huvudsakligen tre delar som kan utgöra "fara":
från den yttre världen -
från libidot sett som identification,
samt slutligen från strängheten av super-egot.

Intressant kan vara att även se på ego defence mechanism.

Länk till de sista termerna: https://www.simplypsychology.org/defens ... nisms.html

[KrisOdman]

Tack för dina tankar!

Det hade varit spännande att intervjua någon kunnig människa. Antingen via ett fysiskt möte eller via telefon. Några tips? Någon här som hade varit öppen för det?

Kanske tänker jag mig snarare ett fokussamtal än en intervju.

Frid och fröjd!

[Esther]

Tack för dina tankar!

Det hade varit spännande att intervjua någon kunnig människa. Antingen via ett fysiskt möte eller via telefon. Några tips? Någon här som hade varit öppen för det?

Kanske tänker jag mig snarare ett fokussamtal än en intervju.

Frid och fröjd!

inga problem - kom du till Skåne ... jag ställer upp.

[Anders]

25c = Bara den som är född i konstnärshem eller välbärgat hem tror på allvar att den kan leva på annat än att jobba 8-5

[Algotezza]

Hej.

Jag ska skriva mitt examensarbete i dramapedagogik nu. Min frågeställning är i skrivande stund någonting i stil med "Varför känner vi fruktan inför att skapa, och hur kan vi bemästra den fruktan?"

Anledningen till att jag skriver här och ber om hjälp är för att jag behöver hitta relevant litteratur/människor att intervjua. Det verkar svårt att finna information om detta ämne.


Bakgrund:

Vid flera tillfällen har jag, i en gruppsituation där gruppen uppmanas att tillsammans, eller individuellt, måla/sjunga/utöva annat skapande, upplevt att en eller flera deltagare i gruppen får så mycket ångest (prestationsångest?) att de känner att de måste lämna gruppen och gå ut för att, i de mest extrema fall, hyperventilera.

Jag har många gånger pratat med människor som berättar att de får ångest bara av att tänka på att måla/skriva/spela musik/sjunga osv. Till och med ifall de skulle vara garanterade att ingen skulle höra dem sjunga, se deras tavla eller läsa deras text skulle de våga skapa – de "känner sig dumma" även inför sig själva. Jag tycker det är så intressant! Vad är det som gör att en människa inte ens kan vara så snäll mot sig själv att när hen befinner sig i ensamhet ge sig en bedömningsfri, konkurrensfri frizon att agera i. Den som bedömer (egot?) är så närvarande.

Många människor verkar ha ett mycket starkt motstånd till att uttrycka sig "konstnärligt". Jag får bilden av grottmänniskor som är rädda för björnen som står och sniffar efter dem vid grottöppningen. Det känns som att så starka reaktioner, för att vara logiska, bör föranledas av verklig fara. Vad är det vi är rädda för?

Spontana hobbyteorier:

1) Identitetskris 1: Vi vill vara omtyckta. När jag vet att en annan person ska se det jag producerar, blir jag medveten om att personens bild av mig/min identitet kommer att påverkas. Antingen till det positiva eller till det negativa. Eftersom att jag vill att andra människor ska tycka om mig är sannolikheten större att de fortsätter att tycka om mig ifall jag avstår att visa något som eventuellt skulle kunna förändra deras bild till det sämre. Att skapa blir därför förenat med en risk. Jag har alltså en identitetskris – jag vågar inte vara mig själv.

2) Identitetskris 2: Nelson Mandela sade att människan inte är rädd för att misslyckas men rädd för att skina/överskina andra. Jantelagen osv. Människor är rädda för att verka osympatiska och självgoda (för att det kan leda till exkludering ur flocken?)


Kan ni relatera till att vara rädda för att skapa?
Vad kan det bero på?
Är det prestationsångest jag beskriver, eller är det jag annat?

Skapa något för sig själv är väl inget problem... Problemet är väl om man offentliggör det, hur andra ska reagera... Jag skriver, tecknar, fotograferar, gör musik och har aldrig känt ångest då. Jag vet att jag kan det jag kan och kan utveckla det jag kan. Genom övning, arbete. Just nu försöker jag få till cirkulationsandningen när jag spelar didgeridoo.

Jobbar som lärare, ville bli författare. Men fattade att det inte går att leva på. Så 8 - 1630 jobbar jag, Med kreativa hobbies som nämnts. Fyllt 67 men jobbar fortfarande som lärare.

Mitt talesätt. Tid är liv. Säger man att jag har inte tid eller saknar tid betyder det... ja, sätt in liv i st f tid!

Jag skiter i om jag är en kreativ nolla eller ett geni - det är bara relativt ju. Och i andra ögon.De som gillar mina alster = tankebarn gör det, de som inte gör det, gör det inte.

Jag skapar därför att det är lustfyllt. Trevligt att läsa mina texter, kolla mina bilder, lyssna på min musik.

Andras åsikter om det jag skapat tar jag till mig när jag förmår och förstår det - det kan vara utvecklande och ge idéer.

Så jag vet faktiskt inte vad folk som vill skapa men inte vågar är rädda för... Jag förstår inte den rädslan...

Googla på mitt nick Algotezza så kan du se vad jag skapat!

Ska sanningen i fram är jag en djefla man som kan många konster men är medioker i allt. Skapande tänkande... jag ville vara ett underbarn en gång men det lyckades inte... Nu är jag lite för gammal... undergubbe?

[Anne]

Varje skapande är samtidigt ett förstörande. Din ton bryter tystnaden, ditt första penseldrag bryter dukens renhet. Många dömer sig själva väl hårt. Många underskattar sig själva. Många vill inte stå i centrum; kan vara när alla sjunger för en på ens födelsedag som liknelse. Kan röra sig om en tankeblockad. Om någon säger till mig "berätta något roligt!" kan jag få hjärnstopp. Likadant om jag ska skriva en novell nu som vars ämne jag för tillfället är in the mood med. Känns som jag gör lite våld på mig själv om jag ändå utför uppgiften. Nu för tiden svämmas vi över med info. Inte sjutton kommer jag ihåg alla t ex avsnitt av Dallas som jag har sett. Sålunda kan jag inte vara helt säker på att det jag skapar är mitt eget verk. Ja, några snabbreflektioner. Fråga dina kursare om de kan förklara sin reaktion och lycka till!

[Algotezza]

För att konstruera/skapa något måste man destruera något annat. Det är sant. Det kan kännas jobbigt kanske...

Alla lånar av alla. Det gäller bara att göra det man lånat till sitt eget.

Austin Kleons Steel like an artist finns på svenska nu: Stjäl som en artist. Läs den! Kul och rolig bok! Handbok i kreativitet. Finns på adlibris.

https://www.adlibris.com/se/bok/stjal-som-en-konstnar-10-saker-ingen-berattat-for-dig-om-kreativitet-9789187043055?gclid=Cj0KCQjwiJncBRC1ARIsAOvG-a76OFDmPm687gYXOcYfhz7uD8rX5cpdBuceSKhGCVE1PudookdkEE4aAtjEEALw_wcB

[Anne]

Ska fundera på boktipset.

[Algotezza]

Ska fundera på boktipset.

Köpte den på engelska när jag var i Australien förra gången 2013. Mkt rolig och lärorik. Andra boken handlar om att dela med sig av sin kunskaper och trix. Har jag också köpt. Längtar efter en tredje del...

[KrisOdman]

Fan.

Jag har börjat tvivla på ifall människor verkligen känner såhär, och hur många som faktiskt gör det. Har människor denna sorts låsningar/begränsningar? Jag vet att jag kan känna den känslan ibland och JAG tror att många gör det I VARIERANDE GRAD.

Rädslan för att visa upp för andra vem en egentligen är. Rädslan för att göra fel för då kanske folk kommer att tycka om mig mindre än de gjorde innan.

Min tanke var att ta reda på vad rädslan kan grunda sig i och sedan undersöka hur drama kan hjälpa till att bemästra den rädslan.

Har jag valt ett för brett ämne?
Hur ska jag skriva om detta?
Kan jag begränsa mig på något sätt?


Jag tycker att det är intressant, men jag känner mig vilsen ...

[Esther]

Fan.

Jag har börjat tvivla på ifall människor verkligen känner såhär, och hur många som faktiskt gör det. Har människor denna sorts låsningar/begränsningar? Jag vet att jag kan känna den känslan ibland och JAG tror att många gör det I VARIERANDE GRAD.

Rädslan för att visa upp för andra vem en egentligen är. Rädslan för att göra fel för då kanske folk kommer att tycka om mig mindre än de gjorde innan.

Min tanke var att ta reda på vad rädslan kan grunda sig i och sedan undersöka hur drama kan hjälpa till att bemästra den rädslan.

Har jag valt ett för brett ämne?
Hur ska jag skriva om detta?
Kan jag begränsa mig på något sätt?


Jag tycker att det är intressant, men jag känner mig vilsen ...

Det är brett - om du ska skriva något paper kring detta bör du begränsa det.
Begränsningen kan vara att du undersöker om det finns en korrelation mellan att möta sina rädslor genom att göra det man är rädd för.
Det finns sådana undersökningar som du kan läsa in dig på.

[KrisOdman]

Tack för tipset!

Jag läser runt och tittar på intervjuer. Det verkar som att det faller in under termen "scenskräck" och "social fobi" även om det inte handlar om en stark social fobi. Ca 15% av svenskarna har social fobi i någon utsträckning.

"Social fobi brukar beskrivas som rädslan att bli granskad av andra" säger en professor i psykologi här: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/prof ... olksjukdom

[Esther]

Tack för tipset!

Jag läser runt och tittar på intervjuer. Det verkar som att det faller in under termen "scenskräck" och "social fobi" även om det inte handlar om en stark social fobi. Ca 15% av svenskarna har social fobi i någon utsträckning.

"Social fobi brukar beskrivas som rädslan att bli granskad av andra" säger en professor i psykologi här: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/prof ... olksjukdom

Då borde det väl inte vara 15% av svenskarna - utan snarare ca 95% ---de håller ju med om allt man säger, säger emot lite tamt eller lamt - slår sig ihop bakom ryggen där de inte publikt är sedda och sedan ser de till att den som gick emot gruppen blir avsatt, förflyttad eller petad på ena eller andra sättet - bara de slipper publik konfrontation. vad kallas sådant för?
Feghet? Eller social fobi?
Var går gränsen och hur mäter man det?