Vikten av att förlåta
Moderator: Moderatorgruppen
Vikten av att förlåta
Att förlåta är ett sätt att befria sig själv. Genom att förlåta idioter som gör en illa eller bara är idioter i största allmänhet minskar man risken att möta dem igen för att lära sig förlåta dem. Kan man det redan har man lärt sin läxa och kan gå vidare. Som Jesus på korset.
Göran Egevad egevad@gmail.com
Re: Vikten av att förlåta
Algotezza skrev:Att förlåta är ett sätt att befria sig själv. Genom att förlåta idioter som gör en illa eller bara är idioter i största allmänhet minskar man risken att möta dem igen för att lära sig förlåta dem. Kan man det redan har man lärt sin läxa och kan gå vidare. Som Jesus på korset.
Smart! En annan variant: de som snackar skit om andra talar egentligen om sig själva, och den som lyssnar på sådant bör hastigt avlägsna sig, annars sprids problemet...
Re: Vikten av att förlåta
Det heter ju att man "inte skall ta det personligt" vilket är en ganska udda mening.
Re: Vikten av att förlåta
Min mamma var något av en stoiker http://www.mimersbrunn.se/article?id=2559 Vet inte om det är därför jag har en släng av det själv. Men. Att förlåta sig själv är inte alltid lätt. Inse att man närt en orm vid sin barm. Jag har varit öppenhjärtlig och gett villkorslös kärlek. Har jag gjort fel? Jag vet inte. Jag kommer fortsätta. Strängen kanske brister, men jag spänner min båge. Min kärlek till min nästa är större än den jag har för mig själv. Ständigt, ständigt blir folk avundsjuka på mig, vilket jag finner helt absurt. Det spelar ingen roll hur mycket jag förminskar mig, eller förfular mig. Det finns alltid där. Vad kan jag göra? Jag får leva med det.
Funderar på att skaffa en pava med GW's röda. Hade varit lite komiskt om den hade haft undertiteln som någon komiker formulerade sig: när Lambertz tystnar. Tills dess cigg och titta vidare på spektaklet. Min känslosamhet kan jag inte ge upp. Även om det vore lindrigast. Smala vägen. Hoppas jag hittar hem.
Funderar på att skaffa en pava med GW's röda. Hade varit lite komiskt om den hade haft undertiteln som någon komiker formulerade sig: när Lambertz tystnar. Tills dess cigg och titta vidare på spektaklet. Min känslosamhet kan jag inte ge upp. Även om det vore lindrigast. Smala vägen. Hoppas jag hittar hem.
Re: Vikten av att förlåta
lynx skrev:Min mamma var något av en stoiker http://www.mimersbrunn.se/article?id=2559 Vet inte om det är därför jag har en släng av det själv. Men. Att förlåta sig själv är inte alltid lätt. Inse att man närt en orm vid sin barm. Jag har varit öppenhjärtlig och gett villkorslös kärlek. Har jag gjort fel? Jag vet inte. Jag kommer fortsätta. Strängen kanske brister, men jag spänner min båge. Min kärlek till min nästa är större än den jag har för mig själv. Ständigt, ständigt blir folk avundsjuka på mig, vilket jag finner helt absurt. Det spelar ingen roll hur mycket jag förminskar mig, eller förfular mig. Det finns alltid där. Vad kan jag göra? Jag får leva med det.
Funderar på att skaffa en pava med GW's röda. Hade varit lite komiskt om den hade haft undertiteln som någon komiker formulerade sig: när Lambertz tystnar. Tills dess cigg och titta vidare på spektaklet. Min känslosamhet kan jag inte ge upp. Även om det vore lindrigast. Smala vägen. Hoppas jag hittar hem.
- oj, det var nog första gången jag läst något av dig som verkar --- inom ramen för --- normalt.
OK - ja, ditt liv måste ju reta upp många människor... som ser det som sin oerhörda plikt att få dig normal.
Du måste ha det svårt ock lida mycket. Det är väl saken... att få lida?
Eller?
Det faktum att du retar upp människor med vem du är, hur du är - samt hur du lever så att de plågar dig och förföljer dig samt förlöjligar dig verkar ju vara något märkligt.
Varför tror du det? Hur är det med pillar och lugnande och sömntabletterna och (jo du dricker ju...).
I övrigt verkar du må bra --- inga orgier där inte.
Veritas vos liberabit
Re: Vikten av att förlåta
Algotezza skrev:Att förlåta är ett sätt att befria sig själv. Genom att förlåta idioter som gör en illa eller bara är idioter i största allmänhet minskar man risken att möta dem igen för att lära sig förlåta dem. Kan man det redan har man lärt sin läxa och kan gå vidare. Som Jesus på korset.
Frågan är... hur - med vad, vilket "verktyg", med vilken mall - kommer man fram till att just andra är idioter? Så att man behöver förlåta dem?
Jesus på korset?
Ja, det måste ju reta upp människor till MAX - hänga där och tro att man vet något som de inte vet och på grund av det sista - till på råga på allt förlåta dem. Förfärligt.
Mycket bättre var det som de som hängde - spikade upp - honom där gjorde.
Idiot, hädare, utmanare, tror han är något - nu djävlar ska ha få se: spotta på, plåga, piska, låta släpa sitt kors, hänga upp och JUBLA... "där är han idioten - äntligen gick det för oss alla - vi kom samtidigt" --- härligt!
Eller?
För vilken djävla idiot hänger där efter allt vi fått honom att gå igenom och förlåter?
Pissråtta.... - eller hur?
Veritas vos liberabit
Re: Vikten av att förlåta
Esther skrev:lynx skrev:Min mamma var något av en stoiker http://www.mimersbrunn.se/article?id=2559 Vet inte om det är därför jag har en släng av det själv. Men. Att förlåta sig själv är inte alltid lätt. Inse att man närt en orm vid sin barm. Jag har varit öppenhjärtlig och gett villkorslös kärlek. Har jag gjort fel? Jag vet inte. Jag kommer fortsätta. Strängen kanske brister, men jag spänner min båge. Min kärlek till min nästa är större än den jag har för mig själv. Ständigt, ständigt blir folk avundsjuka på mig, vilket jag finner helt absurt. Det spelar ingen roll hur mycket jag förminskar mig, eller förfular mig. Det finns alltid där. Vad kan jag göra? Jag får leva med det.
Funderar på att skaffa en pava med GW's röda. Hade varit lite komiskt om den hade haft undertiteln som någon komiker formulerade sig: när Lambertz tystnar. Tills dess cigg och titta vidare på spektaklet. Min känslosamhet kan jag inte ge upp. Även om det vore lindrigast. Smala vägen. Hoppas jag hittar hem.
- oj, det var nog första gången jag läst något av dig som verkar --- inom ramen för --- normalt.
OK - ja, ditt liv måste ju reta upp många människor... som ser det som sin oerhörda plikt att få dig normal.
Du måste ha det svårt ock lida mycket. Det är väl saken... att få lida?
Eller?
Det faktum att du retar upp människor med vem du är, hur du är - samt hur du lever så att de plågar dig och förföljer dig samt förlöjligar dig verkar ju vara något märkligt.
Varför tror du det? Hur är det med pillar och lugnande och sömntabletterna och (jo du dricker ju...).
I övrigt verkar du må bra --- inga orgier där inte.
Ååkej... Vad menar du med normal? Vi får börja där innan du passar på att byta ämne.
Re: Vikten av att förlåta
lynx skrev:Ååkej... Vad menar du med normal? Vi får börja där innan du passar på att byta ämne.
Ibland --- undrar jag.
HUR mycket är det lovligt att tro om andras idioti?
Vad exakt tänker du dig?
Vad som är norm - är det slags beteende som i en viss kultur eller grupp anses vara norm - den är därmed olika för olika grupper och kulturer. Det som kan vara normalt (anses normalt) en viss grupp anses inte vara det i en annan.
Därför och därmed hade vi Nuremberg rättegången - för att det som 80 miljoner tyskar hade lärt sig av en snubbe och alla media och skolor undervisat tyskarna i kring judarna - inte ansågs normalt av USA som dömde dem till döden.
Svårt?
Veritas vos liberabit
Re: Vikten av att förlåta
Chilla. Svara på frågan bara då du gjorde ett konstaterande och det är väl inte så märkvärdigt att jag frågar det jag gör?
Re: Vikten av att förlåta
lynx skrev:Chilla. Svara på frågan bara då du gjorde ett konstaterande och det är väl inte så märkvärdigt att jag frågar det jag gör?
Du - som alla andra - har väl fått en hjärna att använda. Gör det.
Allt står redan.
Läs och begrunda.
Veritas vos liberabit
Re: Vikten av att förlåta
Esther skrev:Du måste ha det svårt ock lida mycket. Det är väl saken... att få lida?
Skärp dig. Det sorgliga är att du pratar med dig själv. Du har förmodligen lidit mycket. Och det är okej. Imorgon är inte som igår.
Re: Vikten av att förlåta
Klorofyll, det är klart att jag lider. Jag skrattar också. Jag är s a s självförsörjande på det planet. När jag flyger får de inte plats med hela mitt namn på biljetten så det blir ett krist där. Jag ser komiken i tragiken. Men visst gör det ont. Jag blottar mig, pekar på "här gör det ont om du ens petar på det". Skulle det då petas, visst fasiken gör det ont! Dubbelont. Men det är temporärt. Jag befarar att en idiot som gör sån' t kan få en... omgång. Det gör mig också ledsen. In i märgen ledsen. Jag kan verkligen inte förstå att det finns så elaka människor som det gör. Vikten av förlåtelse är lättnaden.
Re: Vikten av att förlåta
lynx skrev:Jag kan verkligen inte förstå att det finns så elaka människor som det gör.
Förmodligen finns det en orsak till vad människan gör (det kan tom vara ett missförstånd), som andra eller vi själva är omedvetna om. Oftast löser jag problemet ett visst sätt: Jag analyserar vad den andre tror om mig, jag försöker sätta ord på det och inser i samma stund, att jag inte är den de tror... Det upplever jag som mycket positivt. Jag kan lova att vi skulle se saken på ett annat sätt om vi visste orsaken.
Vad som hjälper mig att undvika grubblerier över sådant är att ägna mig åt saker som jag bryr mig om. För det mår jag bra av. Kan släppa annat då!
Re: Vikten av att förlåta
Låter bra, klorofyll. Jag har dessvärre djuplodad PTSD.
Re: Vikten av att förlåta
klorofyll skrev:Esther skrev:Du måste ha det svårt ock lida mycket. Det är väl saken... att få lida?
Skärp dig. Det sorgliga är att du pratar med dig själv. Du har förmodligen lidit mycket. Och det är okej. Imorgon är inte som igår.
Det är inte jag som behöver skärpa mig. Jag pratar inte med mig själv - utan med den bilden som finns i andra som tror de vet något.
Därmed talar jag till denna bilden i dem som de själva konstruerat.
Och lägger ut det som tydligen är det som man tänker.
En sak som tillhör är att - varje sak, medveten, genomförd och gjord med avsikten att ta ifrån, hindra, göra våld på, avstänga, förhindra eller något annat ont av ondo och våld - en annan person från något som de skulle ha gjort eller kunde ha gjort --- drabbar en själv.
Det finns ingen förlåtelse som tar bort straff.
Straff hör nämligen samman med akter man gjort mot andra. Inte för andra.
Utan medvetet för att skada - även om man, när man - tänkt att det bara var roligt, att man kunde, att det bara blev så... mm --- detta sitter samman med ett rättmätigt straff. Detta straff undkommer man inte.
Så - när man begrundar SITT EGET LIV - inte andras - ska man tänka på hur man orkar, kommer att ta - det man får. Det man får... utan andras inblandning och görande - är det som tillkommer en.
Ta det som en man.
Veritas vos liberabit
Återgå till "Religion och andlighet"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 22 och 0 gäster