Vikten av att förlåta

Traditionella religionsriktningar, men även andlighet ur ett mer generellt perspektiv.

Moderator: Moderatorgruppen

531bts
Inlägg: 920
Blev medlem: 25 aug 2017 19:46

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav 531bts » 12 sep 2018 22:15

Determinationen ligger i människans grundidentitet: medvetande. Det är existensen, konstanten. Vad hon råkar ut för berörs medvetandet av via omdömet, vilket vilar på tidigare erfarenheter, minnen, kunskap. Omdömets utveckling o beslut, eller frånvaro därav, för aktivitet i tal o handling styrs av den tolkning hon gör av allt hon erfar såsom varande gott, ont eller neutralt. I samband med de tre olika grunderfarenheterna gör hon berättelser, tolkningar som kan vara mer eller mindre verklighetsförankrade, blir till grund för personlighet o handlingsberedskap inför kommande erfarenheter. Det i sin tur styr attraktion/repulsion till medmänniskor, situationer o händelser som kan uppfattas som slump eller av den vidskeplige som ödet. En mycket komplicerad process som pågår 24 timmar om dygnet, livet ut.
Det är inte slump vilka berättelser, tolkningar man avsikligt eller oavsiktligt förtränger. Det mänskliga medvetandet förpliktigar. Att avstå det ansvaret o hänvisa till slump ändrar inget. Slump är det svarta hål människan konstruerat för att slippa Helhetsansvar, orsak o verkan.

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 17353
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav Pilatus » 12 sep 2018 22:37

531bts skrev:Slump är det svarta hål människan konstruerat för att slippa Helhetsansvar, orsak o verkan.

Om du är så deterministisk som du skriver, hur kan vi då ha något ansvar för våra handlingar? De tycks ju vara bestämda av tidigare händelser, tankar och överväganden. Du påtalar ju vikten av kausalitetslagen.

Alternativet är ju att vi har en fri vilja, vi kunde valt att handla på ett annat sätt och därmed undvikit att försätta oss i en besvärlig situation. Ibland inträffar händelser som andra helt eller delvis försätter oss i. Har vi otur kan blixten slå ner och skada oss, inte så vanligt, men det händer likväl några gånger per år i Sverige. Ibland med dödlig utgång. För alla inblandade är det en slump, det kunde inte förutses, det var inte avgjort förrän det hände, orsak och verkan.
Moderator

531bts
Inlägg: 920
Blev medlem: 25 aug 2017 19:46

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav 531bts » 13 sep 2018 01:15

Bara för att man inte kan förutse en händelse betyder det att slump är en realitet. Inga händelser kan förutses. Det är bara spåkärringar som tror det. Inget i detta universum sker utan orsak-verkan. Pga det kan levande varelser göra mer eller mindre verklighetsförankrade o sannolika beräkningar o bedömningar om vad som ska ske.
Den fria viljan ligger i att antingen förhålla oss verklighetsförankrade, låta verkligheten som den uttrycker sig i det självklara/allmängiltiga i första hand utgöra referens för beräkning o bedömning, dvs allmängiltig logik. Eller: låta preferenser, motviljor, egna o andras kommentarer o åsikter om verkligheten, dvs personlig logik, i första hand utgöra grund för överlevnad med konkurrens, manipulation o makt som oundviklig följd.
Annars, hur fri är du i förhållande till de existensiella/kroppsbevarande behoven? De är grunden, incitamenten till all aktivitet hos levande varelser. Det finns ingen frihet utan att nämna frihet från ngt.

sökandesjäl
Inlägg: 673
Blev medlem: 16 jul 2018 00:16

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav sökandesjäl » 13 sep 2018 02:14

Esther skrev:
sökandesjäl skrev:Sedan så anser jag vidare och på samma tema att offret har samma ansvar som gärningsmannen, för om inte offret kände vad denne känner så hade gärningsmannen aldrig haft lust till att angripa offret. Det är egentligen en slump vem som blir gärningsman och vem som blir offer.


Försöker att förstå.... Jag tolkar det du skriver som att : på grund av offrets ångest, rädsla och skräck samt bönade för sitt liv - så känner gärningsmannen extra mycket lust att plåga?


De psykologiska begären är mimetiska genom att de uppkommer av en önskan att vara som den andre som begär, att äga det han strävar efter att äga
. -R. Girard

Men vad du skriver kan ju lika gärna vara tvärtom, denne gärningsman kanske tycker att han gör sitt offer en tjänst. Det jag vill ha det till, är att gärningsmannen söker en psykologisk kontakt och vill genom detta manipulera fram någonting. Det kan ju vara att få den andra att lida eller något helt annat.

Gärningsmannen är ju lika mycket sitt offer ( i sin egen tanke ) i handlingen som att han känner sig som gärningsman, d.v.s. han lever sig in i offrets situation och är t.o.m. avundsjuk på offret. Dessa tankar kan ju aldrig få ett stopp. Det är ju en strävan efter en omnipotens, för att sedan ge tillbaka valda delar till sin omgivning allt efter behag, precis som att en envåldshärskare som till slut tröttnar på för mycket makt och vill känna spänningen i att räcka ut en hand.

sökandesjäl
Inlägg: 673
Blev medlem: 16 jul 2018 00:16

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav sökandesjäl » 13 sep 2018 02:25

531bts skrev:
Pilatus skrev:
531bts skrev:Du lever i ett självbedrägeri o önsketänkande, för att på ett inbillat sofistikerat sätt, slippa ta ansvar för de mentala och känslomässiga reaktioner du förmodligen dagligen utsätter dig själv o dina medmänniskor för.

Varför detta hårda angrepp? Förstår du vad som är fel i sökandesjäls resonemang? Om det är så klart för dig, varför skriver du inte om det?


Hårt ja, om du med det menar engagerat o precist. Jag saknar hänsyn för nonsens. Tillskriver man slump som incitament för omdöme o handlingsberedskap bejakar man galenskap. Människan kan inte undvika mentala reaktioner på allt det hon möter i sin omgivning o i sammanhang med sina medmänniskor. En komplicerad dynamik som aldrig någonsin skulle kunna fungera så hyggligt det gör, trots den självcentrering de flesta utgår ifrån. Med ett samhälle grundat på "jag"-identitet o självcentrering är "förövare-offer" en naturlig konsekvens o inte alls slumpartat. Det enda som väger upp o kan lösa de problem som följer av det, är människans medfödda förmåga till besinning o förlåtelse. Menar man att det är slump som avgör vem som kan vara förövare eller offer, förnekar man det som möjliggör sund mänsklig samvaro.


Som jag uppfattar detta så beskriver du en samhällsvarelse, men jag kan inte se mig själv på det viset. Känner inget ansvar mot andra överhuvudtaget, mer än att man i speciella situationer empatiserar med andra.

För att förklara det så tänker jag såhär,

Ifall jag ser ett litet barn som skadat sig och gråter, ja då känner jag ömkan ( tror att det är ett bra ord i detta fall ), men att hjälpa detta barn menar jag är arbiträrt utifrån detta. Ofta ser man människor som man knappt kan uttydda att dom blir ledsna av att se människor i svåra situationer, men ändå så liksom av en princip så hjälper dom trots det den utsatte. Ofta hjälper dom den skadade tycks det för att andra människor ser på och dom känner sig pressade till detta, eller att dom har nån slags inbillad moral som dom ej vill gå emot.

sökandesjäl
Inlägg: 673
Blev medlem: 16 jul 2018 00:16

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav sökandesjäl » 13 sep 2018 02:40

klorofyll skrev:
sökandesjäl skrev:men vad jag ville lägga till var att det också krävs en spegling mellan offer och förövare, d.v.s. att förövaren tar något ifrån offret som denne vet att offret i sin tur ( medvetet...eller om omedvetet så måste det pressas fram ) hade velat taga ifrån förövaren.

Säg då vad det är!? Själv menar jag att det som förövaren berövar är en naivitet. Vad vi bör fråga oss är varför förövaren gör som den gör...


Då är det ju ingenting intressant, och då kan ju denne förövare lika gärna anfalla något materiellt objekt. Om man är taskig mot någon och denne blir ledsen så känner ialla fall jag en klump i magen. Det är ju när detta blir perverst, d.v.s. när makt, sexualdrifter, avundsjuka blandar sig in som man vill börja stjäla saker ifrån andra människor.

Men ifall offret endast är passivt, ledset och känner smärta så är det ju ingen rolig situation. Och om vi alla vore sådana jämt så hade det ju heller inte funnits några förövare, eftersom det förövaren ej kan acceptera är att andra människor sätter sig upp mot honom och försöker konkurrera ut honom. Om däremot andra människor vore förlåtande så fanns det ju inget att vinna för förövaren och då hade han ju också blivit förlåtande själv.

Det är ju samma sak med djuren. Ifall ett rovdjur stöter på ett litet barn av en annan djurart, så tar ju denne detta lilla barn till sitt hjärta, eftersom makten ( eller att båda har lika mycket makt. men det finns en gräns barnet när barnet växer upp och börja konkurrera ) redan ligger hos rovdjuret och friktionen uppstår först när barnet blivit större och försöker konkurrera med rovdjuret.

sökandesjäl
Inlägg: 673
Blev medlem: 16 jul 2018 00:16

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav sökandesjäl » 13 sep 2018 03:21

531bts skrev:Determinationen ligger i människans grundidentitet: medvetande. Det är existensen, konstanten. Vad hon råkar ut för berörs medvetandet av via omdömet, vilket vilar på tidigare erfarenheter, minnen, kunskap. Omdömets utveckling o beslut, eller frånvaro därav, för aktivitet i tal o handling styrs av den tolkning hon gör av allt hon erfar såsom varande gott, ont eller neutralt. I samband med de tre olika grunderfarenheterna gör hon berättelser, tolkningar som kan vara mer eller mindre verklighetsförankrade, blir till grund för personlighet o handlingsberedskap inför kommande erfarenheter. Det i sin tur styr attraktion/repulsion till medmänniskor, situationer o händelser som kan uppfattas som slump eller av den vidskeplige som ödet. En mycket komplicerad process som pågår 24 timmar om dygnet, livet ut.
Det är inte slump vilka berättelser, tolkningar man avsikligt eller oavsiktligt förtränger. Det mänskliga medvetandet förpliktigar. Att avstå det ansvaret o hänvisa till slump ändrar inget. Slump är det svarta hål människan konstruerat för att slippa Helhetsansvar, orsak o verkan.



Nu förstår jag dig bättre, men vad är det som säger att jag eller andra passivt vill låta oss styras av en maktstruktur som andra människor redan skapat, även fast vi i viss mån själva också är fångade däri. Vet inte exakt hur du tänker, men detta är ju nästan som Nietzsches eternal return eller österländska icke-dualistiska läror fast ändå inget av delarna.

Nietzsches vill ju acceptera allt som sker honom, men han ger ju inte upp på det sättet inför sin omvärld som du verkar vilja göra, emedan dom österländska lärorna väl snarare handlar om att ge upp det som du istället verkar vilja bekräfta. Du är på nåt sätt en extremt västerländskt tänkande filosof som ligger precis intill men ändå diametralt motsatt buddhismens läror.

Själv så kan jag inte riktigt förstå ditt tankesätt eftersom vi människor ju hela tiden påverkar varandras viljor, så varför ska jag plötsligt ge upp allting för att blidka överheten? Det kan hända att så ändå blir fallet, men varför acceptera sig som slagen redan ifrån första början. Såna som dig borde vara en dröm för västerländska härskare.

Esther
Inlägg: 6736
Blev medlem: 15 jan 2018 19:53
Ort: Österlen

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav Esther » 13 sep 2018 06:28

sökandesjäl skrev:
Esther skrev:
sökandesjäl skrev:Sedan så anser jag vidare och på samma tema att offret har samma ansvar som gärningsmannen, för om inte offret kände vad denne känner så hade gärningsmannen aldrig haft lust till att angripa offret. Det är egentligen en slump vem som blir gärningsman och vem som blir offer.


Försöker att förstå.... Jag tolkar det du skriver som att : på grund av offrets ångest, rädsla och skräck samt bönade för sitt liv - så känner gärningsmannen extra mycket lust att plåga?


De psykologiska begären är mimetiska genom att de uppkommer av en önskan att vara som den andre som begär, att äga det han strävar efter att äga
. -R. Girard

Men vad du skriver kan ju lika gärna vara tvärtom, denne gärningsman kanske tycker att han gör sitt offer en tjänst. Det jag vill ha det till, är att gärningsmannen söker en psykologisk kontakt och vill genom detta manipulera fram någonting. Det kan ju vara att få den andra att lida eller något helt annat.

Gärningsmannen är ju lika mycket sitt offer ( i sin egen tanke ) i handlingen som att han känner sig som gärningsman, d.v.s. han lever sig in i offrets situation och är t.o.m. avundsjuk på offret. Dessa tankar kan ju aldrig få ett stopp. Det är ju en strävan efter en omnipotens, för att sedan ge tillbaka valda delar till sin omgivning allt efter behag, precis som att en envåldshärskare som till slut tröttnar på för mycket makt och vill känna spänningen i att räcka ut en hand.


Jag måste bekänna...
Har läst mycket hela livet, allt möjligt - och i detta har haft föreställningen av att förstå (kollat andra källor för att säkerställa att jag verkligen har förstått) - men förmår helt enkelt i detta fallet. --- läser om och om igen... men begriper absolut inte.
Det är - när jag läser andras tankar - alltid så att jag vill förstå meningen (känslorna/vad som ligger under orden) - och i detta fall är det mig förborgat. Skulle jag säga något om detta är jag förmodligen känslomässigt handikappad - för jag kan inte begripa vad du skriver.
Hur ofta jag än läser det.
Att söka kontakt och manipulera det?
Vad för slags kontakt har man då? Det är ju ingen kontakt.
Det är något man har manipulerat - och det manipulerade är ingen kontakt. Det är falskt på ena partens sida - och äkta från andra - dessa möts ju inte.
Avunden på en annan människa - har jag sedan barn - sett som totalt meningslös.
Jag funderade mycket på denna känsla som jag ser andra har - den är synlig för mig. Men jag kan inte greppa den. Den existerar inte inom mig. Det vet jag för att jag helt enkelt sedan liten saknat den. Det fanns inget andra hade, var eller är - som jag vill ha. För min tanke och mitt förnuft säger mig att jag inte kan - för om jag strävar efter att lära mig något som andra också lärt sig - blir det inte samma sak som de har. Det blir annorlunda.

Det andra äger eller är - tex en mycket vacker kvinna både kroppsligt och i allt i sitt utseende - kan jag ju inte ha. Genom att ta detta ifrån henne genom att tex köra på henne med bilen och mutilera henne, eller kasta syra i ansiktet på henne - ger ju inte mig det hon ägde.
Det är mao - meningslöst.
Det är en total icke logiskt handling. Baserad på brist på insikt och förnuft - för mig.
Då jag inte vill ha det andra har - utan är nöjd med det jag äger och har och är - har alltid varit.... känner jag inte att någon har något jag vill ha.
Då jag inte känner så - är det du beskriver ofattbart.
Jag förstår ju orden du använder - men inte de underliggande känslorna... dessa är inte förträngda hos mig och "jag har den i alla fall" --- jag bara inte har dem.
För att jag som barn insåg att jag ändå inte kan få det andra har. Jag har det jag har - och det jag har --- är jag nöjd med. Lycklig med. Tillfreds med... och jag vill lära mig, förstå eller få - det har jag fått...
Veritas vos liberabit

klorofyll
Inlägg: 9311
Blev medlem: 06 jun 2012 20:50

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav klorofyll » 13 sep 2018 07:21

Esther skrev:
klorofyll skrev:
sökandesjäl skrev:men vad jag ville lägga till var att det också krävs en spegling mellan offer och förövare, d.v.s. att förövaren tar något ifrån offret som denne vet att offret i sin tur ( medvetet...eller om omedvetet så måste det pressas fram ) hade velat taga ifrån förövaren.

Säg då vad det är!? Själv menar jag att det som förövaren berövar är en naivitet. Vad vi bör fråga oss är varför förövaren gör som den gör...


Naivitet?
Du menar att de som skändar andra tar ifrån offret tron på att människor är goda innerst inne?
Det är väl inte vad de gör?!??
Den som är ond, gör ju inte detta.....

Naivitet är en spontan positiv kraft, om det finns någon sanning i detta med "spegling" så är det att både offer och förövare vill ta initiativ, vilket inte ens är en moralisk fråga...

sökandesjäl
Inlägg: 673
Blev medlem: 16 jul 2018 00:16

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav sökandesjäl » 13 sep 2018 07:27

Till Esther främst,

Jag är ju narcissistisk, så att jag ibland behöver fylla på med elakheter för att överhuvudtaget fungera, annars så liksom försvinner jag och blir deprimerad. Tex. så klarar jag absolut inte reflektera över mig själv, ens inte att se mig själv i spegeln ( bokstavligt ) tycker jag om, så det blir att jag på nåt sätt måste fylla på min egen tomhet utifrån. Men detta behöver inte endast bestå av elakheter givetvis, nej det kan ju räcka att man är upptagen av något mycket trevligt, läsa en bok, sitta ute med en vän en sensommarkväll på balkongen osv. Men jag kan aldrig acceptera att se nån som jag finner ha makt, för då vill jag ha den själv istället, så då börjar den diaboliska cirkeln pånytt och jag glömmer av alla goda föresatser.


Men det är ju aldrig andra som tex. har din trygga självstruktur ( ialla inom detta område har du ju det ) som man vill sätta dit, nej det är just denna stabilitet som man istället ultimat söker, men i brist på detta så blir man istället elak. Tvärtom så söker man upp dom som är lika en själv ( men dom får inte vara alltför lika, men dom behöver ha vissa sidor man kanske inte accepterar hos sig själv som man hatar ). Sen vill man förstöra dessa sidor om och om igen på mera raffinerade sätt varje gång.

Jag är ju helt enkelt oerhört maktgalen och avundsjuk både på män och kvinnor. Så detta är väl lite vad jag menade. Ppå kvinnor är jag ju t.o.m. så avundsjuk att jag vill ta över deras kropp, så nånstans där slutar det väl och sen går samma repetetiva cirkel om igen.

sökandesjäl
Inlägg: 673
Blev medlem: 16 jul 2018 00:16

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav sökandesjäl » 13 sep 2018 07:31

sökandesjäl skrev:Till Esther främst,

Jag är ju narcissistisk, så att jag ibland behöver fylla på med elakheter för att överhuvudtaget fungera, annars så liksom försvinner jag och blir deprimerad. Tex. så klarar jag absolut inte reflektera över mig själv, ens inte att se mig själv i spegeln ( bokstavligt ) tycker jag om, så det blir att jag på nåt sätt måste fylla på min egen tomhet utifrån. Men detta behöver inte endast bestå av elakheter givetvis, nej det kan ju räcka att man är upptagen av något mycket trevligt, läsa en bok, sitta ute med en vän en sensommarkväll på balkongen osv. Men jag kan aldrig acceptera att se nån som jag finner ha makt, för då vill jag ha den själv istället, så då börjar den diaboliska cirkeln pånytt och jag glömmer av alla goda föresatser.


Men det är ju aldrig andra som tex. har din trygga självstruktur ( ialla inom detta område har du ju det ) som man vill sätta dit, nej det är just denna stabilitet som man istället ultimat söker, men i brist på detta så blir man istället elak. Tvärtom så söker man upp dom som är lika en själv ( men dom får inte vara alltför lika, men dom behöver ha vissa sidor man kanske inte accepterar hos sig själv som man hatar ). Sen vill man förstöra dessa sidor om och om igen på mera raffinerade sätt varje gång.

Jag är ju helt enkelt oerhört maktgalen och avundsjuk både på män och kvinnor. Så detta är väl lite vad jag menade. Ppå kvinnor är jag ju t.o.m. så avundsjuk att jag vill ta över deras kropp, så nånstans där slutar det väl och sen går samma repetetiva cirkel om igen.


Det är ju tydligt att detta beror på en infantilitet, att man har på nåt sätt stannat i en bebis omnipotenta stadie.

Användarvisningsbild
Anders
Inlägg: 7769
Blev medlem: 23 mar 2006 01:44
Kontakt:

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav Anders » 13 sep 2018 08:08

sökandesjäl skrev:Till Esther främst,

Jag är ju narcissistisk, så att jag ibland behöver fylla på med elakheter för att överhuvudtaget fungera, annars så liksom försvinner jag och blir deprimerad. Tex. så klarar jag absolut inte reflektera över mig själv, ens inte att se mig själv i spegeln ( bokstavligt ) tycker jag om, så det blir att jag på nåt sätt måste fylla på min egen tomhet utifrån. Men detta behöver inte endast bestå av elakheter givetvis, nej det kan ju räcka att man är upptagen av något mycket trevligt, läsa en bok, sitta ute med en vän en sensommarkväll på balkongen osv. Men jag kan aldrig acceptera att se nån som jag finner ha makt, för då vill jag ha den själv istället, så då börjar den diaboliska cirkeln pånytt och jag glömmer av alla goda föresatser.


Men det är ju aldrig andra som tex. har din trygga självstruktur ( ialla inom detta område har du ju det ) som man vill sätta dit, nej det är just denna stabilitet som man istället ultimat söker, men i brist på detta så blir man istället elak. Tvärtom så söker man upp dom som är lika en själv ( men dom får inte vara alltför lika, men dom behöver ha vissa sidor man kanske inte accepterar hos sig själv som man hatar ). Sen vill man förstöra dessa sidor om och om igen på mera raffinerade sätt varje gång.

Jag är ju helt enkelt oerhört maktgalen och avundsjuk både på män och kvinnor. Så detta är väl lite vad jag menade. Ppå kvinnor är jag ju t.o.m. så avundsjuk att jag vill ta över deras kropp, så nånstans där slutar det väl och sen går samma repetetiva cirkel om igen.

Har du testat att pretty much skita i andra och trivas i ditt eget sällskap? När du ser andra ser du inte mycket. De har sin skit och den skyltar de inte med.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Zizek - Om kaos, filosofi, kapitalism och globalisering
4 november 2017

sökandesjäl
Inlägg: 673
Blev medlem: 16 jul 2018 00:16

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav sökandesjäl » 13 sep 2018 08:31

Anders skrev:
sökandesjäl skrev:Till Esther främst,

Jag är ju narcissistisk, så att jag ibland behöver fylla på med elakheter för att överhuvudtaget fungera, annars så liksom försvinner jag och blir deprimerad. Tex. så klarar jag absolut inte reflektera över mig själv, ens inte att se mig själv i spegeln ( bokstavligt ) tycker jag om, så det blir att jag på nåt sätt måste fylla på min egen tomhet utifrån. Men detta behöver inte endast bestå av elakheter givetvis, nej det kan ju räcka att man är upptagen av något mycket trevligt, läsa en bok, sitta ute med en vän en sensommarkväll på balkongen osv. Men jag kan aldrig acceptera att se nån som jag finner ha makt, för då vill jag ha den själv istället, så då börjar den diaboliska cirkeln pånytt och jag glömmer av alla goda föresatser.


Men det är ju aldrig andra som tex. har din trygga självstruktur ( ialla inom detta område har du ju det ) som man vill sätta dit, nej det är just denna stabilitet som man istället ultimat söker, men i brist på detta så blir man istället elak. Tvärtom så söker man upp dom som är lika en själv ( men dom får inte vara alltför lika, men dom behöver ha vissa sidor man kanske inte accepterar hos sig själv som man hatar ). Sen vill man förstöra dessa sidor om och om igen på mera raffinerade sätt varje gång.

Jag är ju helt enkelt oerhört maktgalen och avundsjuk både på män och kvinnor. Så detta är väl lite vad jag menade. Ppå kvinnor är jag ju t.o.m. så avundsjuk att jag vill ta över deras kropp, så nånstans där slutar det väl och sen går samma repetetiva cirkel om igen.

Har du testat att pretty much skita i andra och trivas i ditt eget sällskap? När du ser andra ser du inte mycket. De har sin skit och den skyltar de inte med.


Jag har ingen stor umgängeskrets och att andra tänker likadant som mig själv och tvärtom är ingen nyhet för mig, men vissa personer däribland jag själv vill försöka analysera mig själv, sen vad man blir att komma fram till får man ju se senare.

sökandesjäl
Inlägg: 673
Blev medlem: 16 jul 2018 00:16

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav sökandesjäl » 13 sep 2018 08:59

Men det blir ju än mer perverst om man ej är öppen ( du skriver skyltar med ) med vad man känner, för det är ju i såfall ett tecken på att vi människor ej riktigt är skapta för att leva i vårt nuvarande samhälle. Så mycket är ialla fall inte jag beredd att offra för att få till ett s.k. civiliserat samhälle, för då kan allting kvitta kan jag tycka.

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 17353
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

Re: Vikten av att förlåta

Inläggav Pilatus » 13 sep 2018 10:18

531bts skrev:Inget i detta universum sker utan orsak-verkan.

Det sker hela tiden, kanske märker du det inte. Världen fungerar inte deterministiskt i det enskilda fallet. De stora talens lag jämnar ut det mesta, radioaktivt sönderfall och många händelser inom kvantmekaniken. Om ditt liv vore helt deterministiskt styrt skulle du inte ha en fri vilja, endast föreställningen om att du kunde ha handlat annorlunda vid ett givet tillfälle.

Slump är något som avgör vad som händer då händelseloppet inte är deterministiskt, alltså inte till alla delar beror på vad som hänt tidigare, och eventuella avvikelser inte kan förklaras med medvetna handlingar.
Moderator


Återgå till "Religion och andlighet"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 16 och 0 gäster