Esther skrev:531bts skrev:Hur man än vrider o vänder, blir det konsekvenser av alla aktiviteter i tanke, tal o gärning. Bestämmer man sig för att inte förlåta, blir följden att söka upprättelse, med allt vad den kan innebära. Eller så lever man med en oförrätt, faller till föga, med förträngning o sublimering som följd. Det tredje alternativet att verkligen förlåta, kräver ett stort mått av självinsikt, inlevelse o inte minst insikt o förståelse av konsekvenserna av de två andra alternativen. Kan man bemöta de mentala/känslomässiga konsekvenserna av att avstå de två första alternativen med jämnmod o förhålla sig till den/de man förlåter med samma jämnmod o med en påtaglig sinnesfrid med sitt beslut, så förlåter man. Annars kan förlåtelse lätt bli ögontjäneri o spel för galleriet.
Så, har du förlåtit?
Esther: säkert fler försök än verklig förlåtelse! De gånger jag misslyckas, har jag alltid bundit ris till egen rygg. De mentala o känslomässiga mekanismerna i förlåtandeprocessen är sällan utan smärta/lidande. Det är dock ett värre o långvarigare lidande att avstå förlåtelsearbetet. Och ett icke föraktligt mått av lättnad o eufori då man lyckas!