Hur mår ni på en skala?

[Johan Ågren]

Tänkte ta pulsen på hur ni mår här på forumet. Ni kan vara anonyma.

1. Förjävligt - på gränsen till självmord.

2. Mest ångest - ser inte så många ljusglimtar.

3. Jämna plågor - helt OK.

4. Är glad - och trivs med det mesta.

5. Sprudlande glad - det är härligt att leva!

[Guds tjänare]

Tänkte ta pulsen på hur ni mår här på forumet. Ni kan vara anonyma.

1. Förjävligt - på gränsen till självmord.

2. Mest ångest - ser inte så många ljusglimtar.

3. Jämna plågor - helt OK.

4. Är glad - och trivs med det mesta.

5. Sprudlande glad - det är härligt att leva!

Hmm..Det verkar så att ingen av följande passar mig . Jag mår väldigt bra, men jag kan inte säga att jag är glad (måste man vara glad för att må bra??). Vad väljer jag då?

/Guds tjänare

[stradde]

jag brukar tänka i % typ 60-70% bra veckor är super =) men visst det är OK , men jag har dock en del ångest. Ångesten över existensen försvinner inte lätt och jag har kommit fram till att jag måste kämpa mig likt en marathon löpare för att orka då eller senare vara kreativ, dvs. oftast skriva.

Känner mig välldigt existentialistisk , Sartre och friheten köret. Sedan så har jag nog en massa egna ider kring vad han och andra står för, eftersom jag inte läst så mycket.

Tror verkligen att konsten kan göra livet meningsfullt, och människor samt friheten. Eller friheten endast som kanske Sartre skulle virra om =))

Sedan så skall man inte underskatta dåliga perioder. Läste någonstans att många författare mår för jävligt och likväl poeter. Om man sedan skall må dåligt för att skriva bra verkar ju vara en för enkel slutledning. Men jag tror att det ligger i någonting i att kreativa personer tenderar att antingen gå igenom kontinuerliga kriser eller har varit i kriser.

men som sagt, det är vad jag tror.

Om jag inte trodde det så skulle min värld snabbt kännas mycket mer ångestfylld. Nu tror jag ialla fall att jag i lagom doser kan omvända den svarta energin till vit energi, eller hur man skall uttrycka det..


Sedan så kan man ju mycket snabbt inse att man med ett annat synsätt kan förändra otroligt mycket.

Men jag åt andra sidan att lidande många är utvecklande, om det inte är kroniskt. Åt andra sidan så spelar det ju roll , person för person.

Om en sjuk människa ger underbara konstverk till eftervärlden så har den människans liv varit otroligt viktigt för många, även om personen själv kanske ansett sig leva i helvetet.

[hovnarr]

Må bra som kvanititet av må-braighet? Tja, varför inte. Nu när jag tänker efter kan jag faktiskt inte minnas när jag senast hade en "svart period". Jag rör mig mellan inre förnöjdsamhet, nöjdhet med flyktiga inslag av irritation, och gränslös eufori över skapelsens mysterium. Jag vet inte vad det innebär att vara knäckt eller deprimerad - jag förstår inte hur det går till. Jag har lättare att förstå att man vill skära av sig en hand t.ex., än det.

[Bifrost]

2:

Känner mig fångad i mitt "jag", och trivs inte däri. Lider av tvångstankar; tänker för djupt, abstraherar, analyserar och söker svar på frågor jag inte är säker på att jag förstår, än mindre kan formulera. Tvivlar på min förmåga att hitta svaren. Det har liksom blivit en, eh, "mental cancer"; ett eget personligt andligt monster. Känner mig missanpassad, onormal och har väl blivit en bit distansierad från människorna i min omgivning, tycker inte att de förstår mig; och förstår i min tur inte dem.

Önskar så innerligt att jag kunde vara en snygg, atletisk, pantad sportkille istället för en osnygg tänkartyp. Kunna njuta av, eh, vad vet jag, big brother istället för Bergman, Gaiman och Vivaldi. Vara av naturen egoistisk istället för någon blödig jävla altruist. Slippa låtsas vara intresserad av sådant jag inte kunde bry mig mindre om, bara för att passa in. Jag hyser aningar om att jag skulle må bättre då.

Men allt som allt har jag väl det inte värre än någon annan, för alla brottas vi väl med personliga tragedier och saker hos oss själva som vi är mindre än nöjda med?

De "ljusglimtar" som finns i mitt liv finner jag hos andra människor, i vilka jag skådar så mycket potential, godhet (och jag ska vara värdenihilist? ) och skönhet. Oftast förstår inte dessa människor detta faktum själva, så jag brukar försöka uppmuntra dem, få dem att förstå hur jävla fantastiska de är. Det brukar ske med blandat resultat; men hjälper jag blott en endaste av dessa människor kan jag dö lycklig.

Oavsett; mår man dåligt kan man alltid supa sig dyngrak och döda hjärnan ett tag. Slippa stirra mot horisonten och tänka på skit som inte en enda vettig jävel bryr sig ett dyft om...

(whiskey/vodka och jordnötssmör funkar för övrigt utmärkt till att kväsa diverse smärre depressioner, garanterat)

[FIG]

jag skuller vilja påstå att livet går up och ner, ibland så mår man bra ibland inte...
men nu så mår jag bra. hälit med liter vår nu också

[Stefan]

Tänkte ta pulsen på hur ni mår här på forumet. Ni kan vara anonyma.

1. Förjävligt - på gränsen till självmord.

2. Mest ångest - ser inte så många ljusglimtar.

3. Jämna plågor - helt OK.

4. Är glad - och trivs med det mesta.

5. Sprudlande glad - det är härligt att leva!

Hmm..Det verkar så att ingen av följande passar mig . Jag mår väldigt bra, men jag kan inte säga att jag är glad (måste man vara glad för att må bra??). Vad väljer jag då?

/Guds tjänare

Kanske tycker du, som Richard Whately, att "happiness is no laughing matter".

[Angelina]

Röstade på mittenalternativet, men skulle jag rösta idag blev det nog ett snäpp gladare. Kanske en daglig poll skulle vara kul, kolla dagsläget på forumet. Det varierar ju en hel del, humöret. Ett allmänt positivt tillstånd börjar dock infinna sig känns det som. Eller så är det bara våren...man ska inte ropa hej. ..eller?
Jag gillar solen.

[Dan]

2:

Känner mig fångad i mitt "jag", och trivs inte däri. Lider av tvångstankar; tänker för djupt, abstraherar, analyserar och söker svar på frågor jag inte är säker på att jag förstår, än mindre kan formulera. Tvivlar på min förmåga att hitta svaren. Det har liksom blivit en, eh, "mental cancer"; ett eget personligt andligt monster. Känner mig missanpassad, onormal och har väl blivit en bit distansierad från människorna i min omgivning, tycker inte att de förstår mig; och förstår i min tur inte dem.

Önskar så innerligt att jag kunde vara en snygg, atletisk, pantad sportkille istället för en osnygg tänkartyp. Kunna njuta av, eh, vad vet jag, big brother istället för Bergman, Gaiman och Vivaldi. Vara av naturen egoistisk istället för någon blödig jävla altruist. Slippa låtsas vara intresserad av sådant jag inte kunde bry mig mindre om, bara för att passa in. Jag hyser aningar om att jag skulle må bättre då.

Men allt som allt har jag väl det inte värre än någon annan, för alla brottas vi väl med personliga tragedier och saker hos oss själva som vi är mindre än nöjda med?

De "ljusglimtar" som finns i mitt liv finner jag hos andra människor, i vilka jag skådar så mycket potential, godhet (och jag ska vara värdenihilist? ) och skönhet. Oftast förstår inte dessa människor detta faktum själva, så jag brukar försöka uppmuntra dem, få dem att förstå hur jävla fantastiska de är. Det brukar ske med blandat resultat; men hjälper jag blott en endaste av dessa människor kan jag dö lycklig.

Oavsett; mår man dåligt kan man alltid supa sig dyngrak och döda hjärnan ett tag. Slippa stirra mot horisonten och tänka på skit som inte en enda vettig jävel bryr sig ett dyft om...

(whiskey/vodka och jordnötssmör funkar för övrigt utmärkt till att kväsa diverse smärre depressioner, garanterat)

Jag förstår precis vad du menar; jag blir ofta så fruktansvärt trött på mig själv för att jag bara kör ner mig och analyserar allting. Jag har, likt dig skulle jag tro, hela tiden alla tentakler utsträckta åt alla håll och de känner av alla känslor och spänningar i omvärlden och tar till sig och förvränger dem.

Egentligen gäller det nog bara att lära sig att försöka surfa på de vågor som bjuds i denna värld, jag försöker själv varje dag. Det är ingen skillnad på bergman och big brother, de är bara två olika uttryck av vår fantastiska dåraktighet!

[FIG]

Hur mår ni på en skala.
1. Förjävligt - på gränsen till självmord.
5% [ 2 ]
2. Mest ångest - ser inte så många ljusglimtar.
22% [ 8 ]
3. Jämna plågor - helt OK.
30% [ 11 ]
4. Är glad - och trivs med det mesta.
30% [ 11 ]
5. Sprudlande glad - det är härligt att leva!
11% [ 4 ]
Totalt antal röster : 36
(Datum 20:40 2006-07-09)

lite samastäling av joahns omrösting,,
jag hade inte räkat med att det skulle vara så stora sifor på svar 5 efter som, jag och nog endel andra har sökt sig hitt för att dom inte
mår så bra, eller har jag fell?

måga skriver att dom mår bra men inte rikit vet sin plas här i livet,
tex "Bifrost", Guds tjänare och även jag

jag tänker även på pop Jim,
för han så har väkligen detta forum varit ett ställer där han kan prata ut,,,
och får hjälp, och kanse endel tröst,,

[Rafael]

I vintras vare 1, i våras vare 2 och nu äre 3

Vid ett var jag pajj, vid två skrev jag en dikt som är rätt dålig:

Trött och vissen är min sköna,
Nu bär hon inga blommor mer
Hon, som en gång glödde så,
När solen somnade i väst,
Och himlen stod i brand,
Nu vilar hennes trötta kropp

Och sakta faller löven ner.
Måhända slår hon ut igen,
Måhända, aldrig mer...

Nu vid tre blire förhoppningsvis återigen mindre självömkan. Är t.ex. halvfärdig med en engelsk dikt:

Although I found it a bit queer,
To hear the steeple-bells ring twice,
While leaves fell through a stone patched alley;
Lit with fires red and blue,
Reflected on the mounted morning’s dew,
A golden Rah of mourning days that start anew

I walked that road which I’ve made mine,
Through wear and tear of all the time,
I’ve dragged behind,
I’ve dragged behind!
To see leaves fall,
Those golden coins dance ‘round ‘round in the wind

And without a trace of thought, while seeing doves dressed black and white,
Fly side by side in nightless night,
I walked into the coffee-shop, accompanied by the conception,
That time would open the doors of perception.

And inside the coffee-shop, upon an unused coffee-cup,
Sat the king of coffee, singing:
Drinketh me, and thou shalt not be thee

What eyes can see,
A silver-maple burnished with moonshine;
Taken from the deepest wells of oppression,
From the dream-dromes of definable reality