Förnuftet är ett verktyg som bygger på regler. Allt som är förnuftigt är genomtänkt med regeltankar. Förståelsen som föds av förnuftet är indirekt, det är något vi tänker oss fram till i en tankeprocess.
Känsla å andra sidan är något vi erfar direkt som ett svar på hur vi värderar, motiveras och erfar något intuitivt. Känslor driver, guidar och visar oss beteenden som har värde för oss. Är vi uppmärksamma så svarar de på frågor som "hur skall jag handla här?", "vad skall jag uppmärksamma i denna relationen?", "hur känner du här?" etc.
Hume och Kant är två filosofer som krånglat med detta.
Med mina ord så kan man säga att Hume menade att förnuft och känsla, regeltänk och värderingar, är oberoende. Känsla är det som motiverar oss och förnuftet är ett verktyg för känslorna i vårat beteende. Förnuftet motiverar inte beteende, känsla gör. Det svarar inte på moraliska frågor, känsla och begär gör.
Kant menade att regeltänkande kan ge oss kunskap om hur vi bör handla och att känslorna inte har med det att göra. Förnuftet kan själv oberoende användas för att veta hur vi skall handla. Handlar vi efter känsloimpulser utan att tänka har vi ingen moral då den skapas av förnuftet, tänkandet.
Hans metod för detta är att ställa sig inför en handling utreda om den är rätt med frågan "Vill jag att detta beteende är en universell naturlag?".
Som jag tänker mig detta så krävs bägge komponenter för att vi skall kunna fungera över huvud taget. Frågan Kant ställer sig tyder inte på att förnuftet är det som leder till moral utan frågan är en spegel som visar oss saker ur ett perspektiv som utesluter handlingar vi känner negativt inför.
Kant menade att regler ensamt kan svara på hur vi bör vara men det är i själva verket känslorna vi använder när vi med denna regelfråga utreder en situation. Det som händer är att vi med tanken visar ett perspektiv genom vilket känslor tilldelar handlingen värde att svara mot.
Om jag i min relation till en annan utesluter den andres värden, alltså allt den själv sätter värde på, utesluter jag den personens inre i min relation till den. Om jag istället omhuldar den andres värden och på så sätt sätter värde på personen, räknar med personen som person, kommer känslorna att svara mot det.
Förmågan att ta någon annans inre perspektiv och att VÄLJA att sätta värde på den är något vi kan stärka med medveten inlevelse. Lever jag mig in i en annan persons situation, har känslorna med mig och värderar personen samarbetar jag med hela mitt sätt att känna saker inför, alltså att förhålla värderelationer till.
De är två högtalare som kan spela samma musik och utesluter inte varandra, de spelar olika kanaler. Ett resonemang kan leda till perspektiv som ger känslor, begär och värden något att fästa på och känslor till perspektiv som kan resoneras med.
Så det kategoriska imperativet är inte en "lagbunden moral" vi gör rätt att anpassa oss till och fel att inte räkna med. Det är en metod för att hitta ett perspektiv som tänder en lampa som kan visa vad som motiverar oss att känna saker och handla på ett bra sätt.
Kant verkar vara lite för snäv och nästan tvångsmässig i sitt tänkande kring förnuftets regler och sätt att hitta vad som gäller och inte gäller inför våra liv. Även om det "kategoriska imperativet" är ett värdefullt filter att rena tankarna med för att hitta ett sätt att värdera saker på så skall man passa sig så man inte filtrerar bort kreativitet, spontanitet, personlighet och hela ens Själ i processen
KAN vi ens veta om det är rätt?