Vad är Ego?

[iris]

Däremot har alla levande människor samma medvetande - sant.

Kanske menar du att människans medvetande är likartat för alla individer, (dvs till sin struktur är likartat). Jag tror dock att vår sensibilitet och perceptionsförmåga är mycket olika individer emellan. Genotypen har säkert stora likheter, men (för att vara mycket drastisk) för barnen som fötts i Islamiska staten i Irak och Syrien så skulle jag inte tro att nyansering och känslighet utvecklas och odlas i en speciellt gynnsam mylla.

Nej och ja. Nej det är faktiskt - samma, och ja det är faktiskt likartat (inte för alla individer för där måste vi ju innefatta alla levande varelser och även levande entiteter - träd och blommor och växter av alla slag, mikroorganismer) för alla människor. Inte levande individer - individ är ju som vi vet två av samma art, olika arter mm - men där dessa inte är identiska=samma.

Nyansering och känslighet hos barn i Islamska staten?
Syrien är något annat, som även Saudi är och andra som vi anser - extrema "yttre" miljöer.

Där jag faktiskt jämställer Islamska statens yttre miljö med Nord Korea och med forna Sovjet och andra likande totalitära stater där dyrkan av en människa - nassar och Musse och andra --- faller under samma kategori.

Nyansering hos de individer som föds upp i extrema dödskulturer som de närmast ovannämnda? Det är svårt att "avprogrammera" och kan vara som med barnhemsbarnen i forna Rumänen eller barn som vuxit upp med djur. De brukar dö eftersom deras kognitiva skador är så massiva och de som inte dör skapar mycket förstörelse då människans förmåga att ändå fungera "rationellt" (här sagt som intelligens utan omdömesförmåga, utan förmåga till kritiskt tänkande därmed förmåga att kunna ta in andra former än de givna och inpräntade). Står de alla utom räddning?
Nja - det finns lyckade experiment som visat att vissa går att "rädda" och omprogrammera eller avprogrammera. Men inte alla.
Det som är farligt är att föreställa sig att en viss typ av doktrin - ensam - kan åstadkomma detta. Det är inte fallet vad jag känner till. Det är många sammanfallande faktorer som samspelar i att skapa en viss mall inom människan.
Tror jag har relativ bra kläm på de flesta av dessa faktorer som behöver sammanfalla för att skapa dödsmaskiner. Tror att det finns mycket bra kunskap om detta även i den amerikanska militärens olika forskningar.
Problemet med de sistnämnda är att de jobbar med redan formade individer och de första med att forma individer...

Lite så...

[531bts]

Så länge den vuxna människan inte utgår från medvetande som grundidentitet o låter tankesinnet identifiera sig med tanke-/minnesprocesser, fastnar hon i illusionen om ett unikt o enastående "jag". Hon hamnar i dilemmat att spänna vagnen för hästen o inte tvärtom. Idéer o egna minnesbaserade berättelser om ett fiktivt "jag" blir referens o utgångsläge för tolkning av allt som faller in på medvetandet. Det skapar alienation.
I det läget kan det uppstå "luckor" eller en tillfällig men illusorisk befrielse, i mötet med ett annat "jag" där man simultant godkänner uppsättningen av varandras berättelser. Ngn gemensam naturlig o allmängiltig utgångspunkt för dialog är inte aktuell. Som bäst uppstår sakliga samförstånd, avtal, vänskap o i en allmängiltig mening impulser för reproduktion, sk. förälskelse.
Detta håller den alienerade o tänkande människan krampaktigt fast vid, i hoppet om att det medfödda behovet av att bli förstådd o älskad för den hon i grunden är tillfredsställs. Ett hopplöst o omöjligt projekt när man låst fast sig i utgångsläget för sin identitet som tänkande varelse istället för medveten varelse.

[iris]

Så länge den vuxna människan inte utgår från medvetande som grundidentitet o låter tankesinnet identifiera sig med tanke-/minnesprocesser, fastnar hon i illusionen om ett unikt o enastående "jag". Hon hamnar i dilemmat att spänna vagnen för hästen o inte tvärtom. Idéer o egna minnesbaserade berättelser om ett fiktivt "jag" blir referens o utgångsläge för tolkning av allt som faller in på medvetandet. Det skapar alienation.
I det läget kan det uppstå "luckor" eller en tillfällig men illusorisk befrielse, i mötet med ett annat "jag" där man simultant godkänner uppsättningen av varandras berättelser. Ngn gemensam naturlig o allmängiltig utgångspunkt för dialog är inte aktuell. Som bäst uppstår sakliga samförstånd, avtal, vänskap o i en allmängiltig mening impulser för reproduktion, sk. förälskelse.
Detta håller den alienerade o tänkande människan krampaktigt fast vid, i hoppet om att det medfödda behovet av att bli förstådd o älskad för den hon i grunden är tillfredsställs. Ett hopplöst o omöjligt projekt när man låst fast sig i utgångsläget för sin identitet som tänkande varelse istället för medveten varelse.

Intressant. Följer med i dina tankegångar men kan du bena isär detta en smula för att det är komprimerat. Sammanfatta och underliggande tankegångar (då detta sätt att se saker - relationer) är nya för mig och jag behöver lite mer detaljerade bitar.

[531bts]

Iris: eftersom frågan är primär i en verklig filosofisk dialog, så kanske vi kan utgå från dina specifika frågor kring mina påståenden? Är det ok?

[iris]

Iris: eftersom frågan är primär i en verklig filosofisk dialog, så kanske vi kan utgå från dina specifika frågor kring mina påståenden? Är det ok?

Hur separerar människan sitt medvetande från sin person (grundidentitet) - beskriv förloppet.

Vad skiljer ett fiktivt jag från ett äkta/sant jag?

Vari mer exakt finns skillanden mellan en människans narrativ, persona och avtalen? Går inte dessa att konsolidera? Vad är själv i förhållande till denna separation du gör?

Varför skulle tänkandet skiljas från det emotiva innehållet i behovet i kärlek? Var finns därmed det uppgående som kräver total närvaro?

[531bts]

Människan kan inte separera tänkandet från medvetandet med mindre än att försättas i medvetslöshet eller avlida.
Tänkandet o då särskilt det mänskliga tänkandet kan dra slutsatser av de erfarenheter medvetandet berörs av. De erfares av medvetandet som i grunden tre kvalitéer: gott, ont o neutralt. Utifrån dessa tre beröringar i medvetandet, gör tankesinnet bedömningar, berättelser o kunskaper av kroppsliga förnimmelser o det som faller in via sinnesportarna. Det är tankesinnets primära uppgift: att etablera adekvata kunskaper o beteenden i organiserandet av tillfredsställelsen av kroppsbevarande behov. Det är tänkandets sysselsättning till frågan: hur?
Det går inte att separera tänkandet från medvetandet, men med möjlighet till människans förmåga att ställa frågan: varför? kan hon utifrån erfarenheten av att finnas till, ta emot intryck, erfara, tänka o uttrycka behov samt iaktta skillnaden i behovsstyrd rörelse kontra mekanisk-/partikelrörelse dvs att det finns en självklar skillnad mellan det levande/medvetna o föremål. Så utifrån den egna erfarenheten av att finnas till o förståelsen av skillnaden mellan det levande o föremål kan tänkandet göra sig en föreställning om medvetandet som erfarenhet i den egna kroppen o uttryck hos andra kroppar.
Man kan alltså använda, rikta tänkandet att särskilja vad som uttrycker sig allmängiltigt, naturligt, av sig självt, det som är självklart, klart o färdigt av sig självt, o människans kommentarer (egna såväl som medmänniskors) om det naturligt sjäkvklara. Är dom överensstämmande?
Det förhållningssättet kräver ett stort mått av uppmärksamhet o disciplin.
När man använder tänkandet att (istället för "jag"-identitetens minnesbaserade motviljor o preferenser) låta det naturliga, allmängiltiga o självklara vara referens o utgångsläge, får tänkandet sin naturliga funktion o idén om ett själv som måste förverkligas tynar bort. Man ser o förstår sitt o allt levandes beroende av den verklighet vi lever av o i förhållande till, oavbrutet från morgon till kväll. Man är inte unik, avskild. Tänkandet får sin plats: det allmängiltiga o självklara som pågår i rummet blir referens istället för "jag"-identitetens minnesbaserade preferenser o motviljor. Förmågan att tänka finns o pågår precis som de övriga sinnena i förhållande till en gemensam o allmängiltig verklighet. Det finns inte längre ngt incitament eller mening för tänkandet att uppehålla sig vid dess tillfälliga preferenser, motviljor o berättelser som ngt unikt o enastående “jag". Varken hos sig själv eller medmänniskor.
Om tänkandet o dess innehåll inte är grundidentitet, vad återstår annat än medvetandet själv som just förmågan att erfara, ta emot intryck anknutet till en kropp utrustad med ett tankesinne tillsammans med de övriga fem.

Jaget: idén o upplevelsen av ett bestående"jag" är en illusion. Det finns inget "jag" annat än som ett oundvikligt tankeflöde av minnesbaserade preferenser o motviljor av vilka vissa återupprepas till en handlingsberedskap som navigerar dig i förhållande till medmänniskor o verklighet. Upplevt som en illusion om ett bestående "jag" o av medmänniskor som persona/personlighet.

Din tredje fråga tror jag till viss del är besvarad av min inledning. Min tes är att varje individ förr eller senare måste ta ansvar för tänkandets möjlighet till frågan varför i ett helhetsperspektiv. Att i dialog med sina medmänniskor ställa den yttersta o mest utmanande frågan: finns det en ALLMÄNGILTIG mening med det mänskliga livet o den verklighet/natur vi lever av o i förhållande till? Det är i det frivilliga deltagandet till frågeställningen o dialogen tänkandet o det mänskliga språket är "tvingat" skilja agnarna från vetet dvs vad har människan lagt till eller dragit ifrån det självklara. Hur förhåller sig min personliga logik o mening med tillvaron i förhållande till en ev. allmängiltig mening? Det är vad minst två i filosofisk dialog o i samförstånd om det tredje man gemensamt är en del i, man kan få helhetsperspektiv på sitt "själv" o förhållande till sina medmänniskor.

[iris]

Människan kan inte separera tänkandet från medvetandet med mindre än att försättas i medvetslöshet eller avlida.
Tänkandet o då särskilt det mänskliga tänkandet kan dra slutsatser av de erfarenheter medvetandet berörs av. De erfares av medvetandet som i grunden tre kvalitéer: gott, ont o neutralt. Utifrån dessa tre beröringar i medvetandet, gör tankesinnet bedömningar, berättelser o kunskaper av kroppsliga förnimmelser o det som faller in via sinnesportarna. Det är tankesinnets primära uppgift: att etablera adekvata kunskaper o beteenden i organiserandet av tillfredsställelsen av kroppsbevarande behov. Det är tänkandets sysselsättning till frågan: hur?
Det går inte att separera tänkandet från medvetandet, men med möjlighet till människans förmåga att ställa frågan: varför? kan hon utifrån erfarenheten av att finnas till, ta emot intryck, erfara, tänka o uttrycka behov samt iaktta skillnaden i behovsstyrd rörelse kontra mekanisk-/partikelrörelse dvs att det finns en självklar skillnad mellan det levande/medvetna o föremål. Så utifrån den egna erfarenheten av att finnas till o förståelsen av skillnaden mellan det levande o föremål kan tänkandet göra sig en föreställning om medvetandet som erfarenhet i den egna kroppen o uttryck hos andra kroppar.
Man kan alltså använda, rikta tänkandet att särskilja vad som uttrycker sig allmängiltigt, naturligt, av sig självt, det som är självklart, klart o färdigt av sig självt, o människans kommentarer (egna såväl som medmänniskors) om det naturligt sjäkvklara. Är dom överensstämmande?
Det förhållningssättet kräver ett stort mått av uppmärksamhet o disciplin.
När man använder tänkandet att (istället för "jag"-identitetens minnesbaserade motviljor o preferenser) låta det naturliga, allmängiltiga o självklara vara referens o utgångsläge, får tänkandet sin naturliga funktion o idén om ett själv som måste förverkligas tynar bort. Man ser o förstår sitt o allt levandes beroende av den verklighet vi lever av o i förhållande till, oavbrutet från morgon till kväll. Man är inte unik, avskild. Tänkandet får sin plats: det allmängiltiga o självklara som pågår i rummet blir referens istället för "jag"-identitetens minnesbaserade preferenser o motviljor. Förmågan att tänka finns o pågår precis som de övriga sinnena i förhållande till en gemensam o allmängiltig verklighet. Det finns inte längre ngt incitament eller mening för tänkandet att uppehålla sig vid dess tillfälliga preferenser, motviljor o berättelser som ngt unikt o enastående “jag". Varken hos sig själv eller medmänniskor.
Om tänkandet o dess innehåll inte är grundidentitet, vad återstår annat än medvetandet själv som just förmågan att erfara, ta emot intryck anknutet till en kropp utrustad med ett tankesinne tillsammans med de övriga fem.

Jaget: idén o upplevelsen av ett bestående"jag" är en illusion. Det finns inget "jag" annat än som ett oundvikligt tankeflöde av minnesbaserade preferenser o motviljor av vilka vissa återupprepas till en handlingsberedskap som navigerar dig i förhållande till medmänniskor o verklighet. Upplevt som en illusion om ett bestående "jag" o av medmänniskor som persona/personlighet.

Din tredje fråga tror jag till viss del är besvarad av min inledning. Min tes är att varje individ förr eller senare måste ta ansvar för tänkandets möjlighet till frågan varför i ett helhetsperspektiv. Att i dialog med sina medmänniskor ställa den yttersta o mest utmanande frågan: finns det en ALLMÄNGILTIG mening med det mänskliga livet o den verklighet/natur vi lever av o i förhållande till? Det är i det frivilliga deltagandet till frågeställningen o dialogen tänkandet o det mänskliga språket är "tvingat" skilja agnarna från vetet dvs vad har människan lagt till eller dragit ifrån det självklara. Hur förhåller sig min personliga logik o mening med tillvaron i förhållande till en ev. allmängiltig mening? Det är vad minst två i filosofisk dialog o i samförstånd om det tredje man gemensamt är en del i, man kan få helhetsperspektiv på sitt "själv" o förhållande till sina medmänniskor.

Såsom jag läser det du skriver uppfattar jag att du uppehåller dig vid fråga ett (av mina frågor samt delvis även kring frågan om människans narrativ, persona (inte avtalen) men du besvarar inte (om inte dialogen är tänkt att besvara frågan om konsolidering). Resterande frågors svar finner jag inte i din utläggning.

Två saker jag dels vill säga, dels fråga dig. Jag som individ ( ) avskild och enskild individ pratar ofta när det gäller den här specifika frågan om erfarenhet som emotiv grundat jag "visste" men till vilket jag inte hade ord, när jag fann de rätta orden - ville jag ha den detaljerade verbala hållbara förklaringen till vad jag hade erfarit. Det har jag.
Nu min fråga: det du lägger ut ovan - är det något du vet (som vetandet baserat på både egen personlig erfarenhet och den kognitiva förståelsen av det du upplevt och vet därför att du lever det)?
Eller pratar du om - studier du har?
Mao är det - genomlevt-exekverat eller är det studerat-läst. Dvs är det praktik eller teori för dig?

[531bts]

Iris: ämnet är omfattande o tanken drar iväg till det jag menar är kärnan till problemet där även dess lösning befinner sig. Det utan att du har frågat om det, vilket är en smula hänsynslöst av mig, för det ber jag om ursäkt. Jag ber att få återkomma om du ff är intresserad.
Jag kan kortfattat redogöra för hur jag kommit fram till mina påståenden vilket kokar ner till den triviala historien om mig själv!
Vid sex års ålder lyckades jag spontant o klart formulera frågorna: varför finns jag? Är det jag upplever på riktigt? Dessa frågor kom upp titt som tätt o fick mig att känna mig ensam trots stor familj med 4 syskon o kompisar. Växte upp under 70-ta!et tränade Japansk kampsport tävlade på elitnivå (vilket jag aldrig fann meningsfullt).
Genom kampsporten kom jag i kontakt med österländsk filosofi, började meditera med olika metoder på egen hand. Fick en del obehagliga upplevelser i meditationen, som jag dryftade med en äldre träningskamrat som var journalist, hade rest mycket i asien o mediterade intensivt enligt en gammal Theravada-Buddhistisk metod (Vipassana). Det samtalet blev en vändpunkt o vårt förhållande blev en livslång vänskap där han fungerade som mentor i meditativa frågor. Jag kom senare att själv resa till Indien o genomgå ett antal Vipassana-retreats.
Den andra vändpunkten var vid 20 år, då kom jag i kontakt med Stefan Hlatky. En ungersk filosof som grundat Organisk Enhetssyn o studiecirkeln Vidga samtalet. Hans förslag till orsaks- o meningsfrågan tillsammans med mina erfarenheter fr Vipassana träningen, är min arbetshypotes o grund för mina påståenden.
Så på frågan om mina påståenden vilar på egen erfarenhet så är mitt svar ja. Jag har haft Hlatkys förslag med mig genom livet som en hypotes vilken i sig, saknar betydelse om den inte prövas i det vardagliga livet. Som Pythagoras sats; den har egentligen ingen betydelse att kunna utantill förrän man står inför själva beräkningen.
Har ingen aning om denna berättelse belyser ngt öht för dig, men jag ska återkomma o göra ett bättre försök till svar på dina frågor. Nu ska jag städa, på återseende!

[iris]

Iris: ämnet är omfattande o tanken drar iväg till det jag menar är kärnan till problemet där även dess lösning befinner sig. Det utan att du har frågat om det, vilket är en smula hänsynslöst av mig, för det ber jag om ursäkt. Jag ber att få återkomma om du ff är intresserad.
Jag kan kortfattat redogöra för hur jag kommit fram till mina påståenden vilket kokar ner till den triviala historien om mig själv!
Vid sex års ålder lyckades jag spontant o klart formulera frågorna: varför finns jag? Är det jag upplever på riktigt? Dessa frågor kom upp titt som tätt o fick mig att känna mig ensam trots stor familj med 4 syskon o kompisar. Växte upp under 70-ta!et tränade Japansk kampsport tävlade på elitnivå (vilket jag aldrig fann meningsfullt).
Genom kampsporten kom jag i kontakt med österländsk filosofi, började meditera med olika metoder på egen hand. Fick en del obehagliga upplevelser i meditationen, som jag dryftade med en äldre träningskamrat som var journalist, hade rest mycket i asien o mediterade intensivt enligt en gammal Theravada-Buddhistisk metod (Vipassana). Det samtalet blev en vändpunkt o vårt förhållande blev en livslång vänskap där han fungerade som mentor i meditativa frågor. Jag kom senare att själv resa till Indien o genomgå ett antal Vipassana-retreats.
Den andra vändpunkten var vid 20 är, då kom jag i kontakt med Stefan Hlatky. En ungersk filosof som grundat Organisk Enhetssyn o studiecirkeln Vidga samtalet. Hans förslag till orsaks- o meningsfrågan tillsammans med mina erfarenheter fr Vipassana träningen, är min arbetshypotes o grund för mina påståenden.
Så på frågan om mina påståenden vilar på egen erfarenhet så är mitt svar ja. Jag har haft Hlatkys förslag med mig genom livet som en hypotes vilken i sig, saknar betydelse om den inte prövas i det vardagliga livet. Som Pythagoras sats; den har egentligen ingen betydelse att kunna utantill förrän man står inför själva beräkningen.
Har ingen aning om denna berättelse belyser ngt öht för dig, men jag ska återkomma o göra ett bättre försök till svar på dina frågor. Nu ska jag städa, på återseende!

Det bekräftar det jag läser! Då din syn blir en smula pan-syn som ingår i den buddistiska tanken. Och jag ser mig skönja den i det du beskriver.
Du får gärna återkomma. Väntar tills du har tid.

[Smisk]

Jag är skeptiskt inställd till den där "jaget är en illusion" grejen.

Inte för att det är helt fel utan för att den antyder att man svarat mer på frågan vad jaget är eller inte är än vad man egentligen gjort.

Filosofiskt och vetenskapligt har man flyttat horisonten och man berör frågorna om något över huvud taget kan anses existera.
Jag är vidare skeptiskt på precis samma sätt till att man på den frågan kan svara raka ja eller nej.

En kompromiss som används inom både Vedanta och Buddhism är att tala om existensen (det som existerar) i termer av två aspekter.
Den relativa och den absoluta, den världsliga och andliga. Från det relativa perspektivet finns jaget men från det absoluta finns det inte enligt dessa begrepp.

I praktiken landar det i att det viktiga är vad konsekvenserna av att man tänker sig ett jag eller att man inte gör det blir.
Den pragmatiska lösningen är att tanken att "jaget är en illusion" får sin plats i användningen av den och konsekvenserna av att tänka så.

Som jag ser det är det viktigt att tänka att man är ett jag. Det är viktigt att inte förneka sin fysiska, mentala eller andliga existens. Kropp, psyke och själ är alla aspekter av hur existensen fungerar för vår tillvaro tänker jag.

Så det är hur vi FÖRHÅLLER oss till hur vi existerar och vad konsekvenserna blir av det som är det viktigaste. I det ingår självklart hur vi tänker oss vårat "jag" till viss del.

Om förhållandet till min kropp och psyke är att det är något jag "äger" får det kvalitativa konsekvenser som kan påverkas genom att experimentera med förhållandet att jag "tillfälligt lånar" dem.

Perspektivet att världen är en andlig och fysisk scen där jag från evigheten är här tillfälligt på sättet att jag "lånar mitt jag" oavsett vad detta jag har en benägenhet att framstå fungerar psyket på ett annat sätt än om det är att jag är ett meningslöst fysiskt föremål jag råkar befinna mig i för att fysiska saker och händelser av slumpen hamnat just där

[iris]

Jag är skeptiskt inställd till den där "jaget är en illusion" grejen.

Inte för att det är helt fel utan för att den antyder att man svarat mer på frågan vad jaget är eller inte är än vad man egentligen gjort.

Filosofiskt och vetenskapligt har man flyttat horisonten och man berör frågorna om något över huvud taget kan anses existera.
Jag är vidare skeptiskt på precis samma sätt till att man på den frågan kan svara raka ja eller nej.

En kompromiss som används inom både Vedanta och Buddhism är att tala om existensen (det som existerar) i termer av två aspekter.
Den relativa och den absoluta, den världsliga och andliga. Från det relativa perspektivet finns jaget men från det absoluta finns det inte enligt dessa begrepp.

I praktiken landar det i att det viktiga är vad konsekvenserna av att man tänker sig ett jag eller att man inte gör det blir.
Den pragmatiska lösningen är att tanken att "jaget är en illusion" får sin plats i användningen av den och konsekvenserna av att tänka så.

Som jag ser det är det viktigt att tänka att man är ett jag. Det är viktigt att inte förneka sin fysiska, mentala eller andliga existens. Kropp, psyke och själ är alla aspekter av hur existensen fungerar för vår tillvaro tänker jag.

Så det är hur vi FÖRHÅLLER oss till hur vi existerar och vad konsekvenserna blir av det som är det viktigaste. I det ingår självklart hur vi tänker oss vårat "jag" till viss del.

Om förhållandet till min kropp och psyke är att det är något jag "äger" får det kvalitativa konsekvenser som kan påverkas genom att experimentera med förhållandet att jag "tillfälligt lånar" dem.

Perspektivet att världen är en andlig och fysisk scen där jag från evigheten är här tillfälligt på sättet att jag "lånar mitt jag" oavsett vad detta jag har en benägenhet att framstå fungerar psyket på ett annat sätt än om det är att jag är ett meningslöst fysiskt föremål jag råkar befinna mig i för att fysiska saker och händelser av slumpen hamnat just där

Intressanta tankar. Känner (via studier - inte hörsägen) till buddismen ganska väl (såväl som andra religioner - även om buddismen är en livsfilosofi). De som inte tror att de kommer att reinkarnera som en myra - tar allt buddismen säger utom det som är - essensen av den. Effekten av den.
Det är sk cherrypicking vilket människor som gärna lutar sig in i något de - lite grann - känner till via intellektet och vill leva enligt - samt försöker göra ofta gör.
Inget fel i det.
Frågan är bara om ett system om orsak och verkan som påvisar en effekt (vilket buddismen är enligt deras egen utsaga) - ta tex gravitationen som teori och ta bort dess - effekt - så har du allt UTOM gravitation.
Det är svårt att förstå för människor som gärna tar allt - utom.... något som är effekt.

En sak är säker. Verkligheten är inte - den objektiva (universum och allt liv på jorden) avhängigt av människans - tro om detta. Eller kunskap om detta.
Det finns ju två verkligheter - den människoskapade subjektiva och intersubjktiva och den objektiva som fungerar utan människan - hennes inverkan och hennes tro, eller kunskap.

Därmed vad vi tror eller inte. Är i det universellt objektiva - nil.

Däremot har vår tro direkt inverkan på oss själva och andra människor som omger oss. Tror vi på något - gör vi nämligen detta.
När vi gör det skapar det något, detta något drar med sig andra och till slut blir det --- norm.

Finns ett jag?
UPPENBARLIGEN.
Vi vet det då vi kallar oss själva så, vi har alla erfarenheten av att vara inom vår kropp (vissa som jag - att jag är min kropp inte att jag bebor den). Vidare - om vi bara är en organism (detta säger mer eller mindre buddismen) ska vi ju ingå i det eviga kretsloppet och vi har samma betydelse som det encelliga som finns. Det är vad buddismen visar.
Det kan vara korrekt.
Men det finns även andra alternativ.
Där människans ses som (detta är den judiska trons kärna som gav upphov till messianskatrosföreställningar = kristendomen --- krist står för messias) någon som utgår ifrån en liten kärna - familjen - blir en större nation - för att utkristalliseras till en individ som just genom sin UTKRISTALLISERADE ENSKILDA individ kan ingå en förening med allt.
Det är motsatsen till buddismens slut. Men på sätt och vis liknar den.
Jaget och självet har stor betydelse sett i sin - kropp och enheten mellan tanke/vilja/känsla i den kristna tanken. Bilder och symboler (mer än ord och begrepp) leder till insikter och genererar något som blir sammanhållande. Enhetligt. Samtidigt som uppgåendet i något större inte är en förlust av den utkristalliserade individen. Tvärtom.

[531bts]

Iris: eftersom frågan är primär i en verklig filosofisk dialog, så kanske vi kan utgå från dina specifika frågor kring mina påståenden? Är det ok?

1. Hur separerar människan sitt medvetande från sin person (grundidentitet) - beskriv förloppet.

2. Vad skiljer ett fiktivt jag från ett äkta/sant jag?

3. Vari mer exakt finns skillanden mellan en människans narrativ, persona och avtalen? Går inte dessa att konsolidera? Vad är själv i förhållande till denna separation du gör?

4.Varför skulle tänkandet skiljas från det emotiva innehållet i behovet i kärlek? Var finns därmed det uppgående som kräver total närvaro?

Hej Iris, fråga 1. o 2. menar jag är besvarade.

3: det beror på vilket narrativ du avser, ett personligt eller det allmängiltiga. Avtal behövs i maktförhållanden med en intention av samverkan eller som hinder av aggression.

4. för mig är frågan fel ställd. Tänkandet kan varken skiljas från behovet av kärlek eller det vi kallar känslor. Det är som att skilja begreppet gå från ett par ben. Den mänskliga tankeförmågan är ett instrument, en utrustning, ett sinne som har sitt naturbestämda syfte. Precis som näsan är ett sinne för sitt naturbestämda syfte att känna lukt.
Behovet av kärlek finns, för att det medvetna sinne alla människor föds med, aldrig kan få perspektiv på sig själv. Det är medvetet om sig själv, men kan aldrig få perspektiv på sig själv. Det medvetna sinnet tar emot intryck, erfar o kan uttrycka behov i förhållande till den kropp det är anknutet till. Därför är det medvetna sinnet 100% beroende av ett annat medvetet sinne för att få perspektiv på medvetandet genom en annan kropps uttryck av ett medvetet sinne. Tankesinnet är det instrument som antingen kan förverkliga den speglingen genom att vara till förfogande för skapelsen så som den uttrycker sig av sig själv, eller vara motvallskärring o livet ut, ägna sig åt att förverkliga o påtvinga sina medmänniskor ett mer eller mindre verklighetsförankrat "jag". De två enda "fria" valen människan har.

[iris]

Iris: eftersom frågan är primär i en verklig filosofisk dialog, så kanske vi kan utgå från dina specifika frågor kring mina påståenden? Är det ok?

1. Hur separerar människan sitt medvetande från sin person (grundidentitet) - beskriv förloppet.

2. Vad skiljer ett fiktivt jag från ett äkta/sant jag?

3. Vari mer exakt finns skillanden mellan en människans narrativ, persona och avtalen? Går inte dessa att konsolidera? Vad är själv i förhållande till denna separation du gör?

4.Varför skulle tänkandet skiljas från det emotiva innehållet i behovet i kärlek? Var finns därmed det uppgående som kräver total närvaro?

Hej Iris, fråga 1. o 2. menar jag är besvarade.

3: det beror på vilket narrativ du avser, ett personligt eller det allmängiltiga. Avtal behövs i maktförhållanden med en intention av samverkan eller som hinder av aggression.

4. för mig är frågan fel ställd. Tänkandet kan varken skiljas från behovet av kärlek eller det vi kallar känslor. Det är som att skilja begreppet gå från ett par ben. Den mänskliga tankeförmågan är ett instrument, en utrustning, ett sinne som har sitt naturbestämda syfte. Precis som näsan är ett sinne för sitt naturbestämda syfte att känna lukt.
Behovet av kärlek finns, för att det medvetna sinne alla människor föds med, aldrig kan få perspektiv på sig själv. Det är medvetet om sig själv, men kan aldrig få perspektiv på sig själv. Det medvetna sinnet tar emot intryck, erfar o kan uttrycka behov i förhållande till den kropp det är anknutet till. Därför är det medvetna sinnet 100% beroende av ett annat medvetet sinne för att få perspektiv på medvetandet genom en annan kropps uttryck av ett medvetet sinne. Tankesinnet är det instrument som antingen kan förverkliga den speglingen genom att vara till förfogande för skapelsen så som den uttrycker sig av sig själv, eller vara motvallskärring o livet ut, ägna sig åt att förverkliga o påtvinga sina medmänniskor ett mer eller mindre verklighetsförankrat "jag". De två enda "fria" valen människan har.

Hej bts,
okej då framstår det du skrev klarare för mig. Tror vi delar helt uppfattningen om vad som är vad avseende djupliggande behov av vad vi kallar för kärlek.
Vilken differentieras från sex - vilket är en reproduktiv funktion som inte har med känslor att göra på detta djupliggande plan utan verkar vara av annan art. Människan är den enda levande organism som har "problematisk" och avvikande sexualitet (främst hannar).
Därmed kan man sluta sig till att man måste särskilja reproduktionsförmågan som kan bli enhetlig med kärlek och samma förmåga när de fungerar utan kärlek.

Att människans förmåga till kärlek är livsavgörande vet vi av de barn som lämnats i kommunistiska barnhem utan detta och fått oreparabla "hål" i sina hjärnor som inte kunnat åtgärdas senare i livet och vissa av dessa barn bara dog. Förlorade förmågan att leva.

[531bts]

Hej igen Iris: kärlek är ett oreserverat förhållande till HELA skapelsen, erotik o passion inkluderat. Det förutsätter att jag är med på noterna så som naturen uttrycker sig allmängiltigt. Så ju mer jag ägnar mitt tankesinne att förstå den allmängiltiga verkligheten som ett levande o medvetet uttryck, desto mindre kan jag låta bli att älska den. Även de motvallskärringar som sprattlar emot o för oväsen med självförverkligande o adrenalin o inte ser de givna konsekvenser det medför.
Två frågor till dig: vad är pan-syn? Varför är männens sexualitet särskilt problematisk?

[iris]

Två frågor till dig: vad är pan-syn? Varför är männens sexualitet särskilt problematisk?

Pan-syn är väl en syn (så skriver jag fram detta) att allt levande är sammanflätat (vilket det är) men där det även finns en önskan av uppgåendet i detta allmänna genom att förlora sin särart eller sin egen identitet (sådant görs ofta medvetet med Psykodelika, eller via olika former av mediation eller liknande tillstånd som är inducerade - inte kommande "inifrån i ett naturligt flöde". Vilket kallas för mysticism.

Mannen - till skillnad från kvinnan - verkar dragen till avarter av sexuellt beteende oftare. Kvinnor kan också ha detta men inte i samma omfattning som män. Det finns knappast hos djur eller i djurvärlden att djur väljer att ha sexuella akter med döda, nästan nyfödda, med andra arter än sin egen, i grupper och samtidigt, med maskiner, med plastdockor osv.
Detta är däremot mer vanligt hos människan som därmed har en slags problematisk sexualitet.