Mening och tolkningsföreträde inom kommunikation

[David H]

Vad är det som bestämmer betydelsen av ett meddelande? Är det intentionen hos avsändaren som sänt meddelandet, eller tolkningen hos mottagaren som mottar meddelandet? Eller kan betydelsen vara något annat? Kan det vara flera olika betydelser? Och i så fall, vilken betydelse, om någon, borde få företräde?

För ett antal år sen skrev jag en text på detta tema, om någon är intresserad finns en länk här: Meaning and truth in communication

[David H]

En vanlig uppfattning är ofta att det är avsändaren som har bestämmanderätt över betydelsen av ett meddelande, men det är en uppfattning som inte delas på alla håll och i alla situationer. Till exempel skriver barnrättsorganisationen Friends om vad som är en "kränkning", och hävdar att det är något som avgörs av mottagaren och inte avsändaren: "Den utsatte har tolkningsföreträde. Det är alltså inte intentionen eller avsikten som avgör. Med andra ord, upplever en person att hen har blivit kränkt så ska det tas på allvar och utredas."Vad är en kränkning?

[Anders]

Jag är nog rätt mycket inne på att habitus, i en ganska bred bemärkelse, är ganska så viktigt för att bestämma tolkningsföreträde. Inom det fält diskussionen rör sig i. Mening sätter jag mer i samband med rent allmän taskig kommunikation, där det snarare handlar om att reda ut begreppen. Då kan man knappast tala om tolkningsföreträde, utan snarare utredning av mening. Även här kommer habitus in, kommer man från olika habitus, hamnar i kommunikation och använder samma ord eller symboler kan man mena helt olika saker. Har inte läst Wittgensteins senare, men antar att det här med språkspel kommer in här.

[David H]

Jag är nog rätt mycket inne på att habitus, i en ganska bred bemärkelse, är ganska så viktigt för att bestämma tolkningsföreträde. Inom det fält diskussionen rör sig i.

Hm, jo, jag använder mig också Bourdieus begrepp habitus i texten jag länkar till i första inlägget (se paragraf 5.11. m), men jag beskriver det där bara som en del av en mening/betydelse bland flera olika meningar/betydelser.

[Anders]

En vanlig uppfattning är ofta att det är avsändaren som har bestämmanderätt över betydelsen av ett meddelande, men det är en uppfattning som inte delas på alla håll och i alla situationer. Till exempel skriver barnrättsorganisationen Friends om vad som är en "kränkning", och hävdar att det är något som avgörs av mottagaren och inte avsändaren: "Den utsatte har tolkningsföreträde. Det är alltså inte intentionen eller avsikten som avgör. Med andra ord, upplever en person att hen har blivit kränkt så ska det tas på allvar och utredas."Vad är en kränkning?

Vi hade tidigare en diskussion om ondska, och då jag läser texten från Friends är det ju svårt att inte vid första påseendet hålla helhjärtat med. Men jag tycker nog att det behöver till en ingrediens av ganska klar ondska för att man enkelt skall kunna tala om en kränkning. Och en tydlighet om att tolkningen både avsändare och mottagare ger är ganska samstämmig.
Att vara irriterad på någon och inte skräda orden kan uppfattas som kränkande av den mottagande och rättmätigt av den sändande. Här kan ju det finnas både otydlighet och önskan om tolkningsföreträde hos båda parter. Betydelsen av ett meddelande tycker sig ju avsändaren, i bästa fall, ha klart för sig. Men det som händer i hjärnan hos den andra personen har man ju som avsändare oftast klart för sig, kan bli något helt annat än den betydelse man själv har från början. Skulle påstå att meddelandet snarast har avsikten att kartlägga mottagarens uppfattning, om det inte är något väldigt trivialt. "Klockan är 15:42" kan man säkert dissikera, men det blir inte lika intressant som t.ex. värdeomdömen om vad det nu vara månde.

[Anders]

Jag är nog rätt mycket inne på att habitus, i en ganska bred bemärkelse, är ganska så viktigt för att bestämma tolkningsföreträde. Inom det fält diskussionen rör sig i.

Hm, jo, jag använder mig också Bourdieus begrepp habitus i texten jag länkar till i första inlägget (se paragraf 5.11. m), men jag beskriver det där bara som en del av en mening/betydelse bland flera olika meningar/betydelser.

Tänkte främst på tolkningsföreträdet.

[David H]

Jag är nog rätt mycket inne på att habitus, i en ganska bred bemärkelse, är ganska så viktigt för att bestämma tolkningsföreträde. Inom det fält diskussionen rör sig i.

Hm, jo, jag använder mig också Bourdieus begrepp habitus i texten jag länkar till i första inlägget (se paragraf 5.11. m), men jag beskriver det där bara som en del av en mening/betydelse bland flera olika meningar/betydelser.

Tänkte främst på tolkningsföreträdet.

Det hänger ihop menar jag. I den länkade texten använde jag inte specifikt begreppet "tolkningsföreträde", men jag menar att det är underförstått att det ändå är en central del vad det handlar om... det går använda sig av olika begrepp, men ändå mena ungefär samma sak. Om jag bara kommit på att använda begreppet "tolkningsföreträde" skulle jag antagligen gjort det.

[David H]

En vanlig uppfattning är ofta att det är avsändaren som har bestämmanderätt över betydelsen av ett meddelande, men det är en uppfattning som inte delas på alla håll och i alla situationer. Till exempel skriver barnrättsorganisationen Friends om vad som är en "kränkning", och hävdar att det är något som avgörs av mottagaren och inte avsändaren: "Den utsatte har tolkningsföreträde. Det är alltså inte intentionen eller avsikten som avgör. Med andra ord, upplever en person att hen har blivit kränkt så ska det tas på allvar och utredas."Vad är en kränkning?

Vi hade tidigare en diskussion om ondska, och då jag läser texten från Friends är det ju svårt att inte vid första påseendet hålla helhjärtat med. Men jag tycker nog att det behöver till en ingrediens av ganska klar ondska för att man enkelt skall kunna tala om en kränkning. Och en tydlighet om att tolkningen både avsändare och mottagare ger är ganska samstämmig.

I just detta exempel tror jag en viktig komponent är att det aldrig helt kommer gå att avslöja avsändarens medvetna eller omedvetna intention. En avsändare kan alltid själv hävda att den inte avsåg att kränka mottagaren, och det är ingen enkel uppgift att då motbevisa detta.
Sista meningen i stycket "Med andra ord, upplever en person att hen har blivit kränkt så ska det tas på allvar och utredas" är dock lite lurig, eftersom det inleder med "med andra ord", men fortsätter sedan med något som inte längre uttrycker mottagarens givna tolkningsföreträde. Det står bara att mottagarens upplevelse ska tas på allvar och utredas, men det uppfattar jag inte är samma sak som att ha givet tolkningsföreträde.

[Anders]

En vanlig uppfattning är ofta att det är avsändaren som har bestämmanderätt över betydelsen av ett meddelande, men det är en uppfattning som inte delas på alla håll och i alla situationer. Till exempel skriver barnrättsorganisationen Friends om vad som är en "kränkning", och hävdar att det är något som avgörs av mottagaren och inte avsändaren: "Den utsatte har tolkningsföreträde. Det är alltså inte intentionen eller avsikten som avgör. Med andra ord, upplever en person att hen har blivit kränkt så ska det tas på allvar och utredas."Vad är en kränkning?

Vi hade tidigare en diskussion om ondska, och då jag läser texten från Friends är det ju svårt att inte vid första påseendet hålla helhjärtat med. Men jag tycker nog att det behöver till en ingrediens av ganska klar ondska för att man enkelt skall kunna tala om en kränkning. Och en tydlighet om att tolkningen både avsändare och mottagare ger är ganska samstämmig.

I just detta exempel tror jag en viktig komponent är att det aldrig helt kommer gå att avslöja avsändarens medvetna eller omedvetna intention. En avsändare kan alltid själv hävda att den inte avsåg att kränka mottagaren, och det är ingen enkel uppgift att då motbevisa detta.
Sista meningen i stycket "Med andra ord, upplever en person att hen har blivit kränkt så ska det tas på allvar och utredas" är dock lite lurig, eftersom det inleder med "med andra ord", men fortsätter sedan med något som inte längre uttrycker mottagarens givna tolkningsföreträde. Det står bara att mottagarens upplevelse ska tas på allvar och utredas, men det uppfattar jag inte är samma sak som att ha givet tolkningsföreträde.

Den enda som, eventuellt, kan avslöja avsändarens intention är avsändaren själv, och det perspektivet behövs. Och att mottagaren känner sig kränkt behöver nog mottagaren analysera också. Efter att ganska big time har varit med om det som beskrivs, och som Friends arbetar mot, så kan jag säga att det är lätt att bara känna sig som ett offer. Och sen skiljer det sig en hel del på vem offret är, vem förövaren är, på vilket fält dialogen förs då den person blir, eller upplever sig, som offer. Skulle nog påstå att de som ganska högljutt känner sig kränkta över något inte riktigt vet vad det innebär att vara ett offer på allvar. Är du verkligen utsatt kommer du köpa det narrativ som avsändaren, eller snarare avsändarna skickar och lida i tysthet.

[Algotezza]

Det beror väl i hög grad på sammanhanget och vilka som är inblandade när det gäller begreppen mening och tolkningsföreträde. Eller kan man komma fram till ett generellt svar på vad mening är och vem som ska ha tolkningsföreträde? Och vad är vitsen med att komma fram till detta eller inte komma fram till det?

[David H]

Den enda som, eventuellt, kan avslöja avsändarens intention är avsändaren själv, och det perspektivet behövs. Och att mottagaren känner sig kränkt behöver nog mottagaren analysera också. Efter att ganska big time har varit med om det som beskrivs, och som Friends arbetar mot, så kan jag säga att det är lätt att bara känna sig som ett offer. Och sen skiljer det sig en hel del på vem offret är, vem förövaren är, på vilket fält dialogen förs då den person blir, eller upplever sig, som offer. Skulle nog påstå att de som ganska högljutt känner sig kränkta över något inte riktigt vet vad det innebär att vara ett offer på allvar. Är du verkligen utsatt kommer du köpa det narrativ som avsändaren, eller snarare avsändarna skickar och lida i tysthet.

Ett problem, menar jag, är att i många sammanhang är det som att det bara kan accepteras en enda korrekt betydelse av ett meddelande. Något jag ville poängtera då är att det finns fler faktorer att ta hänsyn till, till exempel avsändarens upplevelsevärld och mottagarens upplevelsevärld.

Tycker du lyfter fram flera viktiga aspekter här, till exempel att det skiljer sig beroende på vem mottagaren är, och beroende på vilket fält dialogen förs. Oavsett om det handlar om kränkningar, eller om det handlar om något annat, så kan det vara så att den ena eller andra partens upplevelsevärld inte uppmärksammas. En konsekvens kan bli att en mottagare vars upplevelsevärld inte får någon uppmärksamhet kommer ofta att få lida i tysthet när den blir utsatt för kränkning, eller alternativt, att mottagaren försöker på olika sätt protestera som ibland kan leda till bara värre utsatthet när protesten sker inför "döva öron".

Ganska ofta är det nog så att avsändaren och mottagaren aldrig möter varandra. Av olika skäl går det inte att upprätta någon fungerande kommunikationslänk. För att bättre förstå det, tror jag det kan vara till hjälp att beskriva det som att kommunikation mellan två parter aldrig bara involverar två parter. Det finns också en tredje part involverad, som både avsändare och mottagare på olika sätt anpassar sig efter. Här kan det vara till nytta att involvera Bourdieus begrepp som doxa, fält och habitus för att få bättre förståelse.

Tolkning av ett och samma meddelande kan bli väldigt olika beroende på situation. I vissa situationer må det vara som att det står en stor osynlig mur som hindrar kontakt mellan avsändare och mottagare. En utmaning kan då vara att hitta kanaler som får en att penetrera denna muren, som skapar möjlighet för avsändare och mottagare se varandra direkt i ögonen. Ibland kan musik vara en underlättande faktor.

[David H]

Det beror väl i hög grad på sammanhanget och vilka som är iblandade när det gäller begreppen mening och tolkningsföreträde. Eller kan man komma fram till ett generellt svar på vad mening är och vem som ska ha tolkningsföreträde? Och vad är vitsen med att komma fram till detta eller inte komma fram till det?

Generella svar är generellt sett ganska ointressanta, menar jag. Vad jag själv är intresserad av är då snarare att försöka skapa narrativ för att uppmärksamma oupptäckta möjligheter. Om någon exempelvis fått för sig att betydelsen av ett meddelande bara kan vara en enda, menar jag det kan vara av intresse att presentera ett annat perspektiv där det finns flera olika parter som är involverade, och där ingen av parterna nödvändigtvis har givet tolkningsföreträde framför de andra.

[Algotezza]

Det beror väl i hög grad på sammanhanget och vilka som är iblandade när det gäller begreppen mening och tolkningsföreträde. Eller kan man komma fram till ett generellt svar på vad mening är och vem som ska ha tolkningsföreträde? Och vad är vitsen med att komma fram till detta eller inte komma fram till det?

Generella svar är generellt sett ganska ointressanta, menar jag. Vad jag själv är intresserad av är då snarare att försöka skapa narrativ för att uppmärksamma oupptäckta möjligheter. Om någon exempelvis fått för sig att betydelsen av ett meddelande bara kan vara en enda, menar jag det kan vara av intresse att presentera ett annat perspektiv där det finns flera olika parter som är involverade, och där ingen av parterna nödvändigtvis har givet tolkningsföreträde framför de andra.

Det är väl en insikt vi kan försöka tillämpa i våra vardagsliv, att det finns olika perspektiv att anlägga. Den insikten är väl kärnan i en filosofisk syn på tillvaron i allmänhet och det mänskliga livet i synnerhet.

Ett aktuellt fall är ju partiledardebatten i Agenda häromkvällen och frågon om vad beteckningen blåbrun innebär och vems tolkning som gäller. Betyder brun nazist eller ej? Är det den kränkte som har tolkningsföreträde? Var avsikten att kränka? Är det en värdeneutral beteckning?

Någon skrev på Facebook att om det inte är sant att man är nazist bör man inte bli kränkt av det. Blir man kränkt av beteckningen brun/nazist indikerar det att man är det.

Då kan man fråga sig. Om någon kallar mig för ett vidrigt äckel och rövhål och om jag känner mig kränkt, då måste jag ju vara det. Eller?

Lite off topic kanske men det är väl här man kan hamna associationsledes utifrån detta med tolkningsföreträde eller ej vid kränkningar.

[klorofyll]

Jag skulle säga att det är den allmänna känslan av rättvisa som avgör. Chefen fick en fråga, men var inte riktigt förmögen att ge ett riktigt svar, en annan person förklarade situationen. Sedan får jag höra av en tredje att det var ohövligt av den andre... Hallå eller? Man är ju inte chef för att man alltid har rätt... rigiditeten har talat.. Att vara chef är också att vara en del av en grupp...

[Pilatus]

Ett aktuellt fall är ju partiledardebatten i Agenda häromkvällen och frågon om vad beteckningen blåbrun innebär och vems tolkning som gäller. Betyder brun nazist eller ej? Är det den kränkte som har tolkningsföreträde? Var avsikten att kränka? Är det en värdeneutral beteckning?

Bolund avsåg med "blåbrun" en negativ eller respektlös konnotation, en total brist på respekt för främst SD. Han förklarade senare att det har med främlingsfientliga och högerkonservativa partier att göra och att de har sina rötter i den svenska nazismen. Bolund ansåg uppenbarligen här att han hade tolkningsföreträde. Men att kalla någon rasist och brun kan omöjligt vara någons rätt.

Ref. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/bolund-sd-ar-bruna-men-inte-nazister

Tolkningsföreträde hade jag då jag som huvudskyddsombud på ett stort företag kunde stoppa ett arbete med omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa. Där framgår det tydligt i Arbetsmiljölagen vad som gäller.