Mening och tolkningsföreträde inom kommunikation

[hakkapeliitta]

Tolkningsföreträde är ett gummibegrepp, ungefär vem har rätt att bestämma om moralen. Vem har god moral? Varje tidsepok har väl sin moral och makten som alltid har tolkningsföreträde. Slavägarna tycke nog att de hade moralen på sin sida och därmed tolkningsföreträde eftersom de ägde makten och propagerade för slavsamhällets fördelar. Gissar att prästerna predikade att slavsamhället är naturligt och av Gud bestämd ordning där svarta är av underlägsen ras och födda till att tjäna vita.

[David H]

De som har makt har tolkningsföreträde!
Här på ff har moderatorerna det.

Instämmer i att det finns en koppling mellan tolkningsföreträde och makt. Men makt är inte något okomplicerat begrepp.
På ff har moderatorerna viss formell makt som andra användare inte har, men betyder det därmed också att moderatorerna har all den reella makten? Jag menar att så inte behöver vara fallet... det finns flera "osynliga" aspekter kring makt som kan vara värda att ta hänsyn till... kan t ex läsa på om symbolisk makt https://en.wikipedia.org/wiki/Symbolic_power

Men - 14 oktober skrev jag "Av citatet från friends.se framgår att det är den utsattes version av det som skett som ska "tas på allvar och utredas". Utredas av en oberoende instans, kan man tänka.
Utredningen kan väl i slutändan komma fram till att det inte har skett någon kränkning?"

Låter som en rimlig slutsats. Men jag upplever att friends.se då säger emot sig själv eftersom i meningen innan skriver de att det är mottagaren som har tolkningsföreträde. Är det då mottagarens upplevelse eller utredningens slutsats som har det verkliga tolkningsföreträdet, när mottagarens upplevelse är oförenlig med utredningens slutsats?

[David H]

En utmaning inom kommunikation kan vara att fokusera på vad som är relevant, och inte försvinna i lönlösa sidospår. Jag har märkt att det kan bli extra tydligt när man försöker föra en dialog med en människa med akut konfusion, demens eller nån som fått stroke och afasi/dysfasi. Många ger nog helt upp att alls kommunicera med sådan person, men omöjligt är det oftast inte. En sak som man måste lära sig är dock att det sällan är tillräckligt att tolka den andra parten bokstavligt. En person med dysfasi, exempelvis, kan säga "ja" och mena "nej". En person med demens kan påstå att du har sagt något du inte alls har sagt. En person med akut konfusion kan få hallucinationer och beskriva saker i rummet som inte alls finns där. Orden blir helt enkelt fel enligt vanligt konventionellt tolkningsmönster. Men när man väl är redo att överge detta konventionella eller invanda tolkningsmönstret kan man märka att det går att hitta sätt att kommunicera och att nå samförstånd ändå.
Jag tänker att utmaningen kan vara lite som att balansera på en spindeltråd. Det finns en smal väg du kan gå för att ta dig framåt, och ett litet steg i fel riktning kan få dig att hamna ur kurs. Det är ingen idé att försöka täppa igen hålen, istället måste du lära dig att gå bredvid hålen.
Och sen nästa steg kan vara att göra ett perspektivskifte. Tänk dig att du själv är denna person som lider av demens, och för samtal med en annan person som har ett högre medvetande och en fungerande hjärna.

[Anders]

Hur mycket makt moderatorer har beror väl på hur detaljerade reglerna är. Vissa redditforum har automatiska moderatorer som går in och tar bort inlägg som nryter mot subredditens regler. Makten bör vara motsvarande polismakt, i meningen se till att regler som ställts upp följs.

[David H]

En utmaning inom kommunikation kan vara att fokusera på vad som är relevant, och inte försvinna i lönlösa sidospår. Jag har märkt att det kan bli extra tydligt när man försöker föra en dialog med en människa med akut konfusion, demens eller nån som fått stroke och afasi/dysfasi. Många ger nog helt upp att alls kommunicera med sådan person, men omöjligt är det oftast inte. En sak som man måste lära sig är dock att det sällan är tillräckligt att tolka den andra parten bokstavligt. En person med dysfasi, exempelvis, kan säga "ja" och mena "nej". En person med demens kan påstå att du har sagt något du inte alls har sagt. En person med akut konfusion kan få hallucinationer och beskriva saker i rummet som inte alls finns där. Orden blir helt enkelt fel enligt vanligt konventionellt tolkningsmönster. Men när man väl är redo att överge detta konventionella eller invanda tolkningsmönstret kan man märka att det går att hitta sätt att kommunicera och att nå samförstånd ändå.
Jag tänker att utmaningen kan vara lite som att balansera på en spindeltråd. Det finns en smal väg du kan gå för att ta dig framåt, och ett litet steg i fel riktning kan få dig att hamna ur kurs. Det är ingen idé att försöka täppa igen hålen, istället måste du lära dig att gå bredvid hålen.
Och sen nästa steg kan vara att göra ett perspektivskifte. Tänk dig att du själv är denna person som lider av demens, och för samtal med en annan person som har ett högre medvetande och en fungerande hjärna.

Hmm, menar du att nån som är dement skulle engagera sig i filosofiforum.se?

Personer med afasi/dysfasi, demens eller akut konfusion och hallucinationer kan tjäna som exempel där det för de flesta framgår tydligt att kommunikation inte är okomplicerat, att svårigheter och missförstånd lätt kan uppstå. För att upprätta en fungerande kommunikationslänk kan det kräva att man behöver "känna in" andra parten i samtalet, och vara kreativ i hur man väljer att bemöta. Kommunikationssvårigheter är inte unikt för samtal med personer som lider av någon av dessa diagnoser, men det kan bli extra uppenbart i sådana situationer, och därför tänkte jag det kunde tjäna som illustrerande exempel.

Grundprincipen är den samma. Jag säger något till en annan person, sen får jag en respons, och därefter har jag ett val om hur jag vill göra för att fortsätta vår kommunikation.

Till exempel, (1) jag skriver ett meddelande på filosofiforumet,och sen (2) användaren Pollen kommer med en kommentar eller fråga om vad jag skrivit. Jag har då olika val om hur jag vill bemöta. Jag skulle till exempel kunna ge ett rakt svar på frågan som blivit ställd.... Kanske skulle jag då kunna spekulera i sannolikheten för att någon diagnosticerad med demens skulle läsa trådar på filosofiforum.se. Eller om jag inte tänkt att personer med demens skulle läsa trådar på filosofiforum, så kunde jag ju då förklara att det inte alls var vad jag menat, att jag blivit misstolkad etc. etc.

Alternativ annars vore att försöka känna av vem denna person Pollen är. Varför ställs denna fråga? Vad har hen för förkunskaper? Kanske tänker jag då nåt i stil med att Pollen är en person som är klipsk och vetgirig, men har en tendens att tala innan hen tänker, och inte gärna låter sig imponeras av okonventionella abstrakta resonemang. Hur borde jag då anpassa mitt bemötande utifrån detta?

[David H]

Hur mycket makt moderatorer har beror väl på hur detaljerade reglerna är. Vissa redditforum har automatiska moderatorer som går in och tar bort inlägg som nryter mot subredditens regler. Makten bör vara motsvarande polismakt, i meningen se till att regler som ställts upp följs.

Makt må vara ett centralt begrepp, men väldigt svårt att greppa, utan att grovt förenkla. Är det någon som anser sig klart veta vad makt är och vart makten egentligen finns,,, jag kan då inte säga att jag vet att den har fel, men jag kommer troligtvis betrakta personen med skepsis. Den personen får då tala för sig själv, och borde inte förvänta sig att jag håller med och är redo att skriva under på det.
Jag säger inte att maktbegreppet är oviktigt eller omöjligt att uttala sig om, men jag föredrar vanligtvis andra mer lätthanterliga begrepp.

[David H]

Alternativ annars vore att försöka känna av vem denna person Pollen är. Varför ställs denna fråga? Vad har hen för förkunskaper? Kanske tänker jag då nåt i stil med att Pollen är en person som är klipsk och vetgirig, men har en tendens att tala innan hen tänker, och inte gärna låter sig imponeras av okonventionella abstrakta resonemang. Hur borde jag då anpassa mitt bemötande utifrån detta?

Hmm, kanske är jag en person som undrar hur du (moderator) ser på oss som engagerar sig i diskussioner på ff.
Särskilt de av oss? som lider av "demens". Finns de här?
Hur ska jag annars förstå ditt inlägg från 26 november?

I inlägget från 26 november skrev jag:

Och sen nästa steg kan vara att göra ett perspektivskifte. Tänk dig att du själv är denna person som lider av demens, och för samtal med en annan person som har ett högre medvetande och en fungerande hjärna.

Det handlar inte om att säga att någon annan är dement, men att föreställa sig att man själv är det. I mitt fall är det då alltså, jag själv, rekoj, som, är den demente.

Det hände mig en situation som påminner om detta för några dagar sen, och det var väl delvis också den situationen som föranledde mig att skriva det inlägg jag skrev 26 november:
En patient som just fått byta rum på avdelningen där jag jobbar blev plötsligt väldigt förvirrad och rastlös. Hon var övertygad om att hon blivit bortförd till någon farlig plats, och hon ville göra anmälan till polisen för att någon stulit hennes saker, och hon sa att hon behövde hjälp att ringa taxi som kunde skjutsa henne hem. Jag gjorde mitt bästa för att lugna henne och orientera henne i situationen om vad som hänt. När jag förklarade för henne att hon var på sjukhuset sa hon att hon inte visste om hon kunde lita på mig.
Jag sa sen att hon alldeles nyss fått byta rum på avdelningen och det miljöombytet brukar kunna göra att man blir förvirrad. Hon sa då "det är ju du som är förvirrad!", och jag bekräftade då för henne att det kunde stämma att jag själv är förvirrad (min kollega som stod bredvid började här skratta högljutt). Strax därefter patienten sagt detta, och jag medgav att jag själv kan vara förvirrad, blev hon lugnare. Hon började smeka min hand och säga tröstande ord. Sen sa hon också att hon kände sig trygg där hon var och ville inte åka i väg någonstans. Hon blev mer som hon var innan hennes förvirring hade triggat igång.

Man kan tro att jag drev med patienten när jag sa att det kan stämma att jag är förvirrad, men jag menade det faktiskt uppriktigt, och det tror jag var något som patienten kände av (och som fick min kollega att börja skratta). Men det handlar också om att leva sig in i den andra partens situation, och spegla dennes upplevelse. Det är möjligt att patienten projicerade sin förvirring på mig, och först när jag bekräftade denna förvirring kunde hon också upptäcka förvirringen i sig själv.

[David H]

En utmaning inom kommunikation kan vara att fokusera på vad som är relevant, och inte försvinna i lönlösa sidospår. Jag har märkt att det kan bli extra tydligt när man försöker föra en dialog med en människa med akut konfusion, demens eller nån som fått stroke och afasi/dysfasi. Många ger nog helt upp att alls kommunicera med sådan person, men omöjligt är det oftast inte. En sak som man måste lära sig är dock att det sällan är tillräckligt att tolka den andra parten bokstavligt. En person med dysfasi, exempelvis, kan säga "ja" och mena "nej". En person med demens kan påstå att du har sagt något du inte alls har sagt. En person med akut konfusion kan få hallucinationer och beskriva saker i rummet som inte alls finns där. Orden blir helt enkelt fel enligt vanligt konventionellt tolkningsmönster. Men när man väl är redo att överge detta konventionella eller invanda tolkningsmönstret kan man märka att det går att hitta sätt att kommunicera och att nå samförstånd ändå.
Jag tänker att utmaningen kan vara lite som att balansera på en spindeltråd. Det finns en smal väg du kan gå för att ta dig framåt, och ett litet steg i fel riktning kan få dig att hamna ur kurs. Det är ingen idé att försöka täppa igen hålen, istället måste du lära dig att gå bredvid hålen.
Och sen nästa steg kan vara att göra ett perspektivskifte. Tänk dig att du själv är denna person som lider av demens, och för samtal med en annan person som har ett högre medvetande och en fungerande hjärna.

Vad jag försökte förmedla i detta inlägg har likheter med vad freddemalte (moderator, administratör och tidigare aktiv medlem på filosofifoum) skrev om tidigare angående att göra "tolkning enligt välvillighetsprincipen". Han beskrev denna välvillighetsprincip så här:

*Välvillighetsprincipen betyder att man ska försöka tolka andras yttranden så att de framstår så rimliga som möjligt, under förutsättning att denna tolkning är möjlig i sammanhanget. Man ska alltså som en "god filosof" och argumentatör helst inte göra det lätt för sig och misstolka folks argument med mening för att lättare vinna en diskussion själv.

Jag kommer dock ihåg att jag ibland kunde bli lite irriterad på honom när han talade om dessa välvilliga tolkningar. Dels för att jag inte alltid uppfattade tolkningarna som så välvilliga, och dels för att jag uppfattade att det kunde framställas som det vore en förmån för den andra parten att få en välvillig tolkning, när det snarare borde vara en självklarhet. Men han gjorde nog ändå vad han kunde. På hela taget upplevde jag också att det gick bra att resonera med honom.

[David H]

Några dagar med syskonbarnen under jullovet fick mig återigen att tänka på dessa frågor.

Till exempel när vi spelar ett spel med en boll som går ut på att inte bli träffad av bollen:
Äldsta syskonbarnet till yngsta syskonbarnet: du blev träffad, du är ute
Yngsta syskonbarnet: jag blev inte träffad
Alla andra: vi såg att du blev träffad
Yngsta syskonbarnet: jag blev inte träffad, jag är kvar

Spelet fick här avbrytas.

Man kan då fråga vad som egentligen avgör korrekt svar. Har vi en domare - är det då domaren som ger rätta svaret? Om en majoritet är eniga - får då majoriteten avgöra svaret? Eller är det annan person som har särskild bestämmanderätt?

Man kan argumentera för att oavsett vad alla tyckte och såg, så finns det ett korrekt "objektivt" svar på huruvida syskonbarnet blev träffad eller inte. Men är det objektiva svaret meningsfullt att prata om, om det inte är känt?

Det kan tänkas vara möjligt att få mer information i ärendet. Mer empirisk data kan insamlas som i sin tur kan få personer att ändra uppfattning. Hade spelet filmats med en övervakningskamera, så kunde den filmen granskats efteråt... Men vid viss punkt måste man nog konstatera att det inte är meningsfullt att insamla mer data.
Situationen kan också tolkas och vinklas på olika sätt, kanske skapa nya insikter, genom argumentation och retorik. Syskonbarnet skulle då kunna argumentera för att han inte blev träffad, att det bara var hans kläder som blev träffade.... Men vid viss punkt måste man nog konstatera att det inte är meningsfullt att vinkla och argumentera mer.

Tänk om vi har en fotbollsmatch där vi har en domare som i en situation blåser offside. En TV-kamera indikerar tydligt att den inte var offside, men domaren gör aldrig någon eftergranskning, och den dömda offsiden blir då inte hävd. Blev det en offside eller inte offside?

Jag menar att frågan i sig inte är viktig att besvara. Fokus handlar mer om hur vi ska kunna kommunicera med varandra på meningsfullt sätt, jag tror att det långtifrån alltid är enkelt.