Medvetandeproblemet

[Smisk]

Det börjar komma sofistikerade metoder var i hjärnan och de olika intrycken sorteras och väcker upp inre bilder av vad det är att erfara att "se rött" som ett exempel

Vilka metoder syftar du på? Någon specifik?

Det skulle vara intressant om man kunde förklara eller avvisa hur vida celler kan sägas vara medvetna på något plan.
Det som gör celler levande kan vara samma process som är den "minsta beståndsdelen" av medvetandet.

Det skulle kunna vara så att liv och medvetande är två aspekter av samma sak. Alltså att allt levande och allt medvetet är olika varianter av samma typ av process.

Vidare skulle man då kunna utreda hur vida andra fenomen är potentiellt levande/medvetna.

[Smisk]

Mycket bra dialog mellan en fysikalist och idealist

Det finns mycket att säga utifrån detta om någon kikar på det till kaffet.

[Smisk]

Mycket bra dialog mellan en fysikalist och idealist

Det finns mycket att säga utifrån detta om någon kikar på det till kaffet.

Bland annat att de utgår från det konkreta.

Det säger inte så mycket, vad syftar du på? Kan du utveckla?

[Mlw]

Du får skriva om vad Dennett menar förklarar saken i medvetandeproblemets tråd och om boken är bra.
Har sett många grejer på youtube med honom, han är trevlig att lyssna på.

Consciousness Explained (Daniel Dennett, 1992) är en oerhört pratig bok med en massa fakta, varav en del är riktigt intressanta. Han förkastar den kartesiska dualismen samt synen på medvetandet som en essens eller som qualia. Också AI-forskningen redogörs för. Något som förvånar mig är att han ansluter sig till Dawkins memetiska teori. (En mem är ett abstrakt virus, en tankeform som på gott och ont förökar sig genom spridning och infekterar människors medvetanden.)

Han redogör för tillhörande hjärnfunktioner samt medvetandets evolution, men ingenstans förklarar han medvetandets natur, för något sådant finns inte. Att vi existerar såsom ett "jag", som tänker och observerar, är en illusion skapad av hjärnan, tycks han mena. Men själva illusionen finns trots allt, och den är oerhört viktig. Det medvetna jaget existerar såsom en abstraktion, en virtuell maskin, men den har ingen egen natur eller essens. Dennett är ju materialist och ateist, så det var vad man kunde förvänta sig. Jag orkar inte läsa hela boken, för den innehåller massor med onödig information.

But don’t I exist?

Of course you do. There you are, sitting in the chair, reading my book and raising challenges. And curiously enough, your current embodiment, though a necessary precondition for your creation, is not necessarily a requirement for your existence to be prolonged indefinitely. Now if you were a soul, a pearl of immaterial substance, we could “explain” your potential immortality only by postulating it as an inexplicable property, an ineliminable virtus dormitiva of soul-stuff. And if you were a pearl of material substance, some spectacularly special group of atoms in your brain, your mortality would depend on the physical forces holding them together (we might ask the physicists what the “half-life” of a self is). If you think of yourself as a center of narrative gravity, on the other hand, your existence depends on the persistence of that narrative (rather like the Thousand and One Arabian Nights, but all a single tale), which could theoretically survive indefinitely many switches of medium, be teleported as readily (in principle) as the evening news, and stored indefinitely as sheer information. If what you are is that organization of information that has structured your body’s control system (or, to put it in its more usual provocative form, if what you are is the program that runs on your brain’s computer), then you could in principle survive the death of your body as intact as a program can survive the destruction of the computer on which it was created and first run. Some thinkers (e.g., Penrose, 1989) find this an appalling and deeply counterintuitive implication of the view I’ve defended here. But if it is potential immortality you hanker for, the alternatives are simply indefensible. (Dennett, Consciousness Explained, ch.13)

[Smisk]

Du får skriva om vad Dennett menar förklarar saken i medvetandeproblemets tråd och om boken är bra.
Har sett många grejer på youtube med honom, han är trevlig att lyssna på.

Consciousness Explained (Daniel Dennett, 1992) är en oerhört pratig bok med en massa fakta, varav en del är riktigt intressanta. Han förkastar den kartesiska dualismen samt synen på medvetandet som en essens eller som qualia. Också AI-forskningen redogörs för. Något som förvånar mig är att han ansluter sig till Dawkins memetiska teori. (En mem är ett abstrakt virus, en tankeform som på gott och ont förökar sig genom spridning och infekterar människors medvetanden.)

Han redogör för tillhörande hjärnfunktioner samt medvetandets evolution, men ingenstans förklarar han medvetandets natur, för något sådant finns inte. Att vi existerar såsom ett "jag", som tänker och observerar, är en illusion skapad av hjärnan, tycks han mena. Men själva illusionen finns trots allt, och den är oerhört viktig. Det medvetna jaget existerar såsom en abstraktion, en virtuell maskin, men den har ingen egen natur eller essens. Dennett är ju materialist och ateist, så det var vad man kunde förvänta sig. Jag orkar inte läsa hela boken, för den innehåller massor med onödig information.
]

Min uppfattning av Dennett är att han gör som så att han använder en vetenskaplig auktoritet som retoriskt knep för att spekulera om filosofiska saker som om hans uppfattning är vetenskaplig. Med andra ord, han är filosof som framställer sig som vetenskapsman men det fungerar inte på mig, jag ser igenom det knepet.

Jag gillar honom och hans filosofiska argument är givande men så är andra som säger precis tvärt om.

Som vi talat om i intilliggande trådar så kan det vara så att all materia, alltså allt fysiken handlar om, skulle kunna innefatta en typ av "inre egenskaper". Jag menar då att eftersom fysiken är empirisk och logisk så får vi endast tillgång till ena typen av egenskaper, alltså de abstrakta kvantitativa och inte de inre kvalitativa. Matematik + erfarenhet genom 5 sinnen beskriver enbart fenomen så som dem kan erfaras och beskrivas från utsidan av dem och detta är inte ett vetenskapligt problem det är en filosofiskt värdefull reflektion som sätter det vetenskapliga perspektivet i en viss kontext.

Om både insida och utsida är aspekter av existensen och manifesterad komplexitet hos fysiska fenomen (såsom fysiska processer visar oss utsidan av dem som) så innefattar det potentialen för komplexa levande processer så som liv och medvetandet vi har genom dem.

Jag ser inte att någon fakta finns som avvisar detta. Istället ser jag att om man gör som Dennett och strävar efter att argumentera för saker man inte har fakta om, alltså fysikalism, så kan man missa värdefulla saker om sakens filosofiska natur.

[David H]

Att kritisera naturvetenskap för att inte göra det är det ingen som bryr sig om, ty naturvetenskap gör inte anspråk på att åstadkomma det.
Jag vill återkomma till det jag skrivit några gånger - varför tycker somliga att det är så svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt: skönhetsupplevelsen vid solnedgången och insikten att solen inte går någonstans utan att det är jorden som vrider sig kring sin axel.
Varför måste det finnas bara EN tanke som beskriver/förklarar/eller? detta ögonblick vid solnedgången?

Historien har lärt oss att det som på min hjälte Aristoteles tid sågs som naturfilosofi - och nästan i 2000 år efter det - har knoppat av sig i olika vetenskaper som vi lärt oss känna igen redan från grundskolans NO- och SO-lektioner.
Utveckling! Tankens utveckling!

Att driva ett projekt som har målet EN sammanfattande förklaring/teori/eller? till allting ser jag som romantik i klassisk mening.
Som kritik saknar projektet värde.
Som vision förtjänar den en artikulation. Men jag tror inte att vi får se den: den saknar verklighetsförankring.
Som vetenskapligt projekt är det omöjligt.
Som filosofiskt projekt har vi t ex lysande Hegel som jag beundrar men som misslyckades med att få ande och materia att gå upp i varandra.

Jag tror detta ger en ledtråd om medvetandeproblemet, och att det kan sträcka sig ännu längre bort också. Det räcker inte med att hålla två tankar i huvudet samtidigt, det behövs mer än så. Det behövs fler tankar än vad medvetandet har utrymme för. Medvetandet är likt ett fönster där det går att se en del, men inte allt, i alla fall inte samtidigt.

Motsättningen mellan Pilatus materialism (?) och Smisks idealism tror jag kan tjäna som exempel på detta, där båda antagligen skulle få ut mer av att försöka sätta sig in i den andres perspektiv, istället för att bara argumentera för korrektheten i det egna perspektivet. Så här uttrycker Jung den motsättningen:

The sensationalist relies upon the certainty of his 'reality, and the man of the idea adheres to his psychological reality. Psychology has to recognize the existence of these two (or more) types, and must under all circumstances avoid thinking of one as a misconception of the other; and it should never seriously try to reduce, one type to the other, as though everything essentially ' other ' were only a function of the one. This does not mean that the trustworthy scientific principle - principia explicandi praeter necessitatem non sunt multiplicanda - should be abrogated. But the necessity for a plurality of psychological principles still remains.

[David H]

Jag tror detta ger en ledtråd om medvetandeproblemet, och att det kan sträcka sig ännu längre bort också. Det räcker inte med att hålla två tankar i huvudet samtidigt, det behövs mer än så. Det behövs fler tankar än vad medvetandet har utrymme för. Medvetandet är likt ett fönster där det går att se en del, men inte allt, i alla fall inte samtidigt.

Motsättningen mellan Pilatus materialism (?) och Smisks idealism tror jag kan tjäna som exempel på detta, där båda antagligen skulle få ut mer av att försöka sätta sig in i den andres perspektiv, istället för att bara argumentera för korrektheten i det egna perspektivet. Så här uttrycker Jung den motsättningen:

The sensationalist relies upon the certainty of his 'reality, and the man of the idea adheres to his psychological reality. Psychology has to recognize the existence of these two (or more) types, and must under all circumstances avoid thinking of one as a misconception of the other; and it should never seriously try to reduce, one type to the other, as though everything essentially ' other ' were only a function of the one. This does not mean that the trustworthy scientific principle - principia explicandi praeter necessitatem non sunt multiplicanda - should be abrogated. But the necessity for a plurality of psychological principles still remains.

Jag har inget emot fler tankar.
Två tankar verkar jobbigt nog, eller hur?

Pilatus har perspektiv - så uppfattar jag det.
Smisk är fast i sitt.
Det är min analys.
Smisk får gärna utveckla sin vision om kunskap, vetande, sanning, osv - men hitlls har vi bara sett kritik mot alla försök att finna kunskap, vetande, sanning, osv.

Jag har svårt för att greppa både Pilatus och Smisks perspektiv, och jag menar inte att jag kan göra någon av dem full rättvisa - det blir för främmande för mig. Men något jag noterat är att det är svårt att få Pilatus att intressera sig för abstrakta principer / abstrakta relationer, och det är svårt att få Smisk att intressera sig för empirisk fakta.

[David H]

Jag tror detta ger en ledtråd om medvetandeproblemet, och att det kan sträcka sig ännu längre bort också. Det räcker inte med att hålla två tankar i huvudet samtidigt, det behövs mer än så. Det behövs fler tankar än vad medvetandet har utrymme för. Medvetandet är likt ett fönster där det går att se en del, men inte allt, i alla fall inte samtidigt.

Motsättningen mellan Pilatus materialism (?) och Smisks idealism tror jag kan tjäna som exempel på detta, där båda antagligen skulle få ut mer av att försöka sätta sig in i den andres perspektiv, istället för att bara argumentera för korrektheten i det egna perspektivet. Så här uttrycker Jung den motsättningen:

The sensationalist relies upon the certainty of his 'reality, and the man of the idea adheres to his psychological reality. Psychology has to recognize the existence of these two (or more) types, and must under all circumstances avoid thinking of one as a misconception of the other; and it should never seriously try to reduce, one type to the other, as though everything essentially ' other ' were only a function of the one. This does not mean that the trustworthy scientific principle - principia explicandi praeter necessitatem non sunt multiplicanda - should be abrogated. But the necessity for a plurality of psychological principles still remains.

Jag har inget emot fler tankar.
Två tankar verkar jobbigt nog, eller hur?

Pilatus har perspektiv - så uppfattar jag det.
Smisk är fast i sitt.
Det är min analys.
Smisk får gärna utveckla sin vision om kunskap, vetande, sanning, osv - men hitlls har vi bara sett kritik mot alla försök att finna kunskap, vetande, sanning, osv.

Att jag nämner Smisk och Pilatus har och göra med att jag upplever att de utgör så tydliga kontraster mot varandra. Det är intressant från Jungiansk synpunkt menar jag..gällande Smisk får jag intryck av att han har det introverta tänkandet som överordnad princip, en subjektsorienterad tankefunktion och med intuitionen som främsta stödfunktion för detta tänkandet. Gällande Pilatus uppfattar jag det som någon form av objektorienterat tänkande eller kännande (mer osäker på vilken funktion som är mer dominant här), och med mer stöd i sinnesförnimmelserna än intuitionen.

Själv kan jag däremot inte riktigt identifiera mig med någon av dem. Jag får intryck av att både Smisk och Pilatus intresserar sig för det faktiska, med antaganden om hur det verkligen förhåller sig (subjektsorienterat hos Smisk och objektorienterat hos Pilatus) medan jag själv nog är mer benägen att högre värdesätta möjligheter, det potentiella, snarare än det faktiska.

Oavsett tror jag i alla fall att det finns ett värde i alla dessa attityder och funktioner. Menar inte att det ena är bättre eller sämre än det andra, men att det är naturligt att ha olika preferenser...

[Smisk]

Ja, det här bekräftar att du söker en förklaring/teori/eller? som säger vad existensens sanna natur är.
Att kritisera naturvetenskap för att inte göra det är det ingen som bryr sig om, ty naturvetenskap gör inte anspråk på att åstadkomma det.
Jag vill återkomma till det jag skrivit några gånger - varför tycker somliga att det är så svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt: skönhetsupplevelsen vid solnedgången och insikten att solen inte går någonstans utan att det är jorden som vrider sig kring sin axel.
Varför måste det finnas bara EN tanke som beskriver/förklarar/eller? detta ögonblick vid solnedgången?

Historien har lärt oss att det som på min hjälte Aristoteles tid sågs som naturfilosofi - och nästan i 2000 år efter det - har knoppat av sig i olika vetenskaper som vi lärt oss känna igen redan från grundskolans NO- och SO-lektioner.
Utveckling! Tankens utveckling!

Att driva ett projekt som har målet EN sammanfattande förklaring/teori/eller? till allting ser jag som romantik i klassisk mening.
Som kritik saknar projektet värde.
Som vision förtjänar den en artikulation. Men jag tror inte att vi får se den: den saknar verklighetsförankring.
Som vetenskapligt projekt är det omöjligt.
Som filosofiskt projekt har vi t ex lysande Hegel som jag beundrar men som misslyckades med att få ande och materia att gå upp i varandra.

Det verkar som du antyder att jag inte söker en förklaring men det gör jag så klart. Verkar som du missuppfattat något jag skrivit.

Jag håller med om det där att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jag kritiserar det där med en fundamental förklaring, jag är antireduktionist, och förhåller mig djupt kritiskt till att något skulle vara fundamentalt på sättet att det "förklarar allt annat" genom sina egenskaper. Det är helt ologiskt.

Erfarenhetens egenskaper av solnedgången är andra än solnedgångens och samtidigt överlappar sakernas fenomen delvis. Detta betyder INTE att någon av dem förklarar eller orsaker det andra.

Att det VERKAR som att solnedgången finns som ett yttre fenomen oberoende av ett inre säger inte mycket. Det säger inget om skönhetsupplevelsens natur, om det finns någon mening, syfte eller värde av varken den eller solens fysikaliska natur.

Håller med 100% av kritiken mot "en förklaring".

Jag tror dock att jag är på Hegels sida gällande ande/materia till viss del. Det blir en semantisk fråga

[Smisk]

Jag tror detta ger en ledtråd om medvetandeproblemet, och att det kan sträcka sig ännu längre bort också. Det räcker inte med att hålla två tankar i huvudet samtidigt, det behövs mer än så. Det behövs fler tankar än vad medvetandet har utrymme för. Medvetandet är likt ett fönster där det går att se en del, men inte allt, i alla fall inte samtidigt.

Motsättningen mellan Pilatus materialism (?) och Smisks idealism tror jag kan tjäna som exempel på detta, där båda antagligen skulle få ut mer av att försöka sätta sig in i den andres perspektiv, istället för att bara argumentera för korrektheten i det egna perspektivet. Så här uttrycker Jung den motsättningen:

[/quote]

Jag är inte Idealist.

Skrev lite om det här precis: viewtopic.php?f=1&t=12320&start=60

Jag tror du vet hur jag ser det men jag skulle inte kalla det för idealism.
Integralfilosofi fungerar som klassificering.

https://en.wikipedia.org/wiki/Integral_ ... Ken_Wilber)

En viktig sak är att man inte försöker förklara en sak med en annan utan istället förhåller en sak till en annan. Som med en funktion eller ett index där en sak förhålls till en annan i en relation.

Det inre och yttre förhålls till varandra, de förklarar inte varandra.
Matematik och fysik förhålls till varandra, de förklara inte varandra, de beskriver inte varandra, de "fungerar tillsammans på ett specifikt sätt".

Har jag svårt att intressera mig för empiriska fakta? Vilka fakta syftar du på? Du kanske har läst någon annan på forumet?

Jag ser en halmgubbe sticka upp här?

[Pilatus]

Jag är inte Idealist.

Men du skriver att: Jag tror dock att jag är på Hegels sida gällande ande/materia till viss del.

Absolut idealism är en ontologiskt monistisk filosofi som främst är associerad med G. W. F. Hegel och Friedrich Schelling, som båda var tyska idealistiska filosofer på 1800-talet. Ref. Wikip.

[David H]

Jag tror detta ger en ledtråd om medvetandeproblemet, och att det kan sträcka sig ännu längre bort också. Det räcker inte med att hålla två tankar i huvudet samtidigt, det behövs mer än så. Det behövs fler tankar än vad medvetandet har utrymme för. Medvetandet är likt ett fönster där det går att se en del, men inte allt, i alla fall inte samtidigt.

Motsättningen mellan Pilatus materialism (?) och Smisks idealism tror jag kan tjäna som exempel på detta, där båda antagligen skulle få ut mer av att försöka sätta sig in i den andres perspektiv, istället för att bara argumentera för korrektheten i det egna perspektivet. Så här uttrycker Jung den motsättningen:

Jag är inte Idealist.

Skrev lite om det här precis: viewtopic.php?f=1&t=12320&start=60

Jag tror du vet hur jag ser det men jag skulle inte kalla det för idealism.

OK. Det har jag respekt för. Jag skrev tidigare att jag inte tror att jag kan göra dig full rättvisa när jag ska försöka förklara/förstå din ståndpunkt, och det är nog naturligt att det landar i vissa förenklade begrepp då när jag ska försöka. "Idealism" är väl också ett ganska vagt begrepp som får olika betydelser beroende på vem som använder eller tolkar begreppet.

Integralfilosofi fungerar som klassificering.

https://en.wikipedia.org/wiki/Integral_ ... Ken_Wilber)

En viktig sak är att man inte försöker förklara en sak med en annan utan istället förhåller en sak till en annan. Som med en funktion eller ett index där en sak förhålls till en annan i en relation.

Det inre och yttre förhålls till varandra, de förklarar inte varandra.
Matematik och fysik förhålls till varandra, de förklara inte varandra, de beskriver inte varandra, de "fungerar tillsammans på ett specifikt sätt".

Mm..visst känner jag till lite om det. Vi hade tidigare en medlem här på forumet som var mycket inne på Ken Wilber, och förklarade hans teorier. Själv har jag försökt mig på att läsa lite om och av Wilber, men det fäste inte riktigt min uppmärksamhet och intresse. Kanske gör jag något mer försök senare. Och du är välkommen att försöka övertyga oss andra varför vi borde intressera oss för detta. Vad finns det för skäl till att vi borde bry oss menar du? Kan du förklara detta på ett sätt så att vi kan hålla med dig?

Har jag svårt att intressera mig för empiriska fakta? Vilka fakta syftar du på? Du kanske har läst någon annan på forumet?

Jag skrev att jag uppfattar dig som en subjektsorienterad tänkare. Det innebär inte att intresset för empirisk fakta saknas, men intresset för det empiriska får då en underordnad betydelse, medan det överordnade intresset riktar sig mot subjektiva faktorn.

Jag har inte samtalat så mycket med dig på det här forumet, så har inte så många exempel att ge från våra samtal. Men till exempel minns jag att vi diskuterade utvecklingen av människans hudfärg, och jag upplevde det som svårt att få dig att intressera dig för empiriskt forskningsmaterial/hårddata om detta som jag postade. Fick intryck av att du bemötte med resonemang på mer abstrakt nivå.

Så har jag ju läst när du diskuterat med Pilatus..att Pilatus ofta framhäver empirisk fakta, om gps-system, fysiska klockor med mer, och för dig verkar allt sådant som helt ointressant, och jag har ofta uppfattat det som att du helt ignorerat det. Jag tror det är många som håller med mig om att det du skriver på det här forumet överlag hamnar på en väldigt abstrakt nivå, och att det sällan är fokus vid empiriska fakta.

Jag ser en halmgubbe sticka upp här?

En halmgubbe som liknar dig kanske? Jag försöker inte att avsiktligt göra någon nidbild av dig. Men i mitt huvud får jag ju försöka skapa en bild av hur jag uppfattar dig. Att det kommer bli ett perfekt porträtt som liknar dig till punkt och pricka kan man väl knappast vänta sig. Så höga tankar om mig själv som skulptör har jag inte.
Men kanske är bilden du har av dig själv inte heller helt korrekt? Kanske du har något att lära dig av om hur du blir uppfattad i andras ögon? Att se sig själv i sann gestalt är knappast det enklaste.

[Mlw]

Jiri Benovsky (Mind and Matter, Panpsychism, Dual-Aspect Monism, and the Combination Problem, 2018) företräder "dubbelaspekt-panprotopsykism" (dual-aspect-pan-proto-psychism), som kombinerar panprotopsykism och dubbelaspektmonism. Det senare är ungefär som Russells neutrala monism, nämligen att fysiska och mentala egenskaper är två olika aspekter av samma sak. Tillvarons fundament består endast av fentala byggstenar (varken fysiska eller mentala). (Så de ska ej ses som metafysiskt neutrala, såsom hos Russell.)

Panprotopsykism betyder att de mentala byggstenarna är primitiva och saknar det makroskopiska subjektets egenskaper. Det är först när de blir kollektivt konstituerade i den makroskopiska världen som den subjektiva erfarenheten framträder. Det motsvarar hur materiella atomer konstituerar makroskopiska objekt som är helt annorlunda än sina byggstenar men ändå bibehåller sin materialitet.

Således är min tandvärk fental, dvs., den består av två aspekter, en mental och en fysisk, en subjektiv och en objektiv. Vad som tillsammans konstituerar tandvärken är mikrofentala eller protofentala entiteter. Benovsky tillämpar en slags eliminitavism och menar att den fentala tandvärken ej existerar som sådan, utan den består av fundamentala fentala entiteter som arrangeras på tandvärksvis.

Jag har varit inne på något liknande tidigare (här). Åtminstone gör Benovsky ett försök till förklaring. Materialisterna, såsom Dennett, försöker inte ens förklara den subjektiva erfarenheten, utan säger bara att det är en illusion skapad av neuronsignalering. Det saknar förklaringsvärde, ungefär som när filosofer använder begreppet "epifenomen".

[David H]

Jiri Benovsky (Mind and Matter, Panpsychism, Dual-Aspect Monism, and the Combination Problem, 2018) företräder "dubbelaspekt-panprotopsykism" (dual-aspect-pan-proto-psychism), som kombinerar panprotopsykism och dubbelaspektmonism. Det senare är ungefär som Russells neutrala monism, nämligen att fysiska och mentala egenskaper är två olika aspekter av samma sak. Tillvarons fundament består endast av fentala byggstenar (varken fysiska eller mentala). (Så de ska ej ses som metafysiskt neutrala, såsom hos Russell.)

Panprotopsykism betyder att de mentala byggstenarna är primitiva och saknar det makroskopiska subjektets egenskaper. Det är först när de blir kollektivt konstituerade i den makroskopiska världen som den subjektiva erfarenheten framträder. Det motsvarar hur materiella atomer konstituerar makroskopiska objekt som är helt annorlunda än sina byggstenar men ändå bibehåller sin materialitet.

Således är min tandvärk fental, dvs., den består av två aspekter, en mental och en fysisk, en subjektiv och en objektiv. Vad som tillsammans konstituerar tandvärken är mikrofentala eller protofentala entiteter. Benovsky tillämpar en slags eliminitavism och menar att den fentala tandvärken ej existerar som sådan, utan den består av fundamentala fentala entiteter som arrangeras på tandvärksvis.

Jag har varit inne på något liknande tidigare (här). Åtminstone gör Benovsky ett försök till förklaring. Materialisterna, såsom Dennett, försöker inte ens förklara den subjektiva erfarenheten, utan säger bara att det är en illusion skapad av neuronsignalering. Det saknar förklaringsvärde, ungefär som när filosofer använder begreppet "epifenomen".

Det låter på hela taget vettigt... men om något som jag saknar så är det själva perspektivskiftet. Är det inte det yttersta vad begreppen "subjekt" och "objekt" handlar om? Så som vi lärt oss grammatiken i grundskolan. Illusionen startade en tråd med frågeställningen "Vad utgör medvetandets referens?" - Och Algotezza svarade med en motfråga: "Vad utgör referensens medvetande?". När referensen är subjektet innebär det att man själv hamnar i objektsposition. Det kan nog vara en ganska skrämmande upplevelse, att se sig själv som objekt, men kanske nödvändigt för att nå en djupare förståelse...

[Smisk]

Jag är inte Idealist.

Men du skriver att: Jag tror dock att jag är på Hegels sida gällande ande/materia till viss del.

Absolut idealism är en ontologiskt monistisk filosofi som främst är associerad med G. W. F. Hegel och Friedrich Schelling, som båda var tyska idealistiska filosofer på 1800-talet. Ref. Wikip.

Halmgubbe?