Solipsism är nonsens!

[CAUSTIX]

Solipsismen ( metafysisk )är vederlagd så fort du frågar dig om den. Om solipsismen vore riktig så skulle inga frågor behöva ställas då de i sig själv redan vore besvarade då du och frågorna respektive svaren vore ett och det hela. I och med att du är tvungen att förhålla dig till en verklighet så kan du inte vara den, du skulle då inte behöva förhålla dig till något överhuvudtaget, inte ens dig själv.
Att det finns en objektiv verklighet i meningen att dina föreställningar refererar till något (objekt) som inte tillhör subjektet men som endast kan nås genom subjektet är väl inte så problematiskt.

[J R Auk]

Om solipsismen vore riktig så skulle inga frågor behöva ställas då de i sig själv redan vore besvarade då du och frågorna respektive svaren vore ett och det hela.

Finner vi svar eller skapar vi dom?
Jag missar helt din poäng här vad menar du egentligen?

[Johan Ågren]

Jag tror jag förstår. Skrev ett svar för flera dagar sedan, väldigt sent och efter diverse substanser:

Men om den solipsistiska verklighetsbilden innehåller horisonter för det jag som ståller frågorna? (Det här är inte min modell), men även ett jag som i sig omfattar allt kan innehålla dolda världar; och allt är inte besvarat utifrån jagets begränsning att omfatta detta.

Solipsismen är inte riktig utifrån det perspektiv att jagets verklighetsbild omfattar allt vad som är. Jaget är (i min modell) ytterst utsatt för indokrinering och vanföreställningar av de skeenden som föreligger verklighetens beskaffenhet. Transcenderingen är ett närmande av de skeenden som verkligen sker.

Genom dessa horisonter så har subjektet att förhålla sig till ett objekt det inte känner, även i en solipsistisk modell. Eller helt enkelt; jag glömde det! Glömskan skulle i en verklig solipsistisk modell innebära att det glömda var ickeexisterande. Men om det i modellen det glömda fortfarande existerade bortom horisonten så skulle det innebära att solipsismen rymmde något utöver subjektets tolkning. Skulle detta fortfarande klassas som en solipsistisk modell? Om inte så vore solipsismen "nonsens" utifrån mitt sätt att bedöma verklighetens beskaffenhet.

Jag är starkt övertygad om att det existerar skeenden utöver vad jag i detta ögonblick erfar. Har jag då befriat mig från att klassas som solipsist, eller kan jag klassas som en glömsk solipsist som gömmer på verklighetens beskaffenhet i mitt eget väsen?

Vad skulle det innebära om en solipsist glömde vad som var? Som jag ser det måste det glömda existera för att det åter ska kunna bli funnet, det är dolt, och inte ickeexisterande. Hur som helst så tror jag på det dolda, och den (psyko)syntetiska processen individen har att förhålla sig till.

Ytterst kanske bara en existerar, men genom differentiering och det dolda uppstår mångfalden. Ungefär som multiple personality disorder.

Johan

[CAUSTIX]

Det vore underligt om du behövde fråga något som du i dig själv är. Om solipsismen ( metafysisk ) vore riktig så vore ju du/jag allt det som fanns, alltså det enda subsisterande. Jag skulle då inte behöva fråga något då jag är allt som finns alltså både frågan och svaret, eller snarare en fråga sskulle aldrig uppkomma då det skulle förutsätta att det fanns något som du inte visste och då är ju frågan om solipsismen redan besvarad. Om vi skulle säga att det finns något sådant som glömska eller minne så skulle det förutsätta tiden och då vore du ju inte allt utan beroende av tid. Alla sådana invändningar som omedvetenhet eller glömska , undermedvetet eller frågeställningar överhuvud besvara frågan om en metafysisk solipsism.
i och med att du inte är allt så måste det finnas något som är skilt i från dig som du riktar dig i mot när du frågar. Det samma måste gälla för alla ändliga varelser.

[Johan Ågren]

CAUSTIX,

Men antag att du i din solipsistiska verklighet skapade horisonter i din upplevelse som du nu inte längre förmår att överblicka, ungefär som förträngda minnen. Du är den ende som existerar, men bortom dessa horisonter existerar andra delar av dig själv, t.ex. jag. En person som lider av multiple personality disorder kan husera flera jag inom samma kropp, föreställ dig samma fenomen i en modell där gestaltningen är primär och inte ett resultat av att något jag observerar objekt. Även om det inte blir en verkligt solipsistisk modell så skulle man kunna säga att bara jag existerar, fast detta jag har barriärer i sin självupplevelse, och således kan ställa frågor till dessa andra delar. Se det som en spegelsal som splittrar upp bilden av jaget, och där det inte existerar någon observationspunkt; inget spöke i maskinen. Bilderna är verkligheten, men reflektionerna och vinklarna kan vara dolda på ett sådant sätt så helheten inte upplevs homogen. OM den för ett ögonblick skulle upplevas homogen genom att alla bilder inte längre var dolda för varandra så skulle den solipsistiska verkligheten uppenbaras, men innan dess skulle den existera på ett sådant sätt att alla delar inte kände alla andra delar som sig själv.

Johan

[CAUSTIX]

Om du läser igenom vad jag skrivit riktigt noga och tänker efter så ser du att ditt exempel drabbas på precis samma sätt.

[J R Auk]

Asso nu e det lite för mycket skillda begrepp, för många som disskuterar subjektiva tankar objektivt.

Betänk att vi är en del av ett mönster, detta mönster förändras konstant.
För att vi ska kunna se mönstret i sin helhet måste vi se till alla delar. Medans vi gör detta förändras mönstret och med det oss.
Minnet av hur det var fanns kvar och det är en del av det nya mönstret.
För att kunna se "igenom" mönstrets struktur måste man alltså se helheten i det föränderliga på en och samma gång. Jag tänker mig det som en dimensionsfaktor. Visst, världen är determenistisk, konstant, och förutsägbar men bara i en given stund. Så fort den passerat, stunden, är det nya lagar som gäller, evolutionens seger över osannolikheten
Om man ser det så kan vi vara allt men ändo vara oförmögna att se allt.
Varför kan vi inte se tiden som ett bildspel? hela tiden finns där redan nu! Allt spelas upp på en gång. Men vi är i färd genom tiden, ungefär som en båt över ett hav.

Det kan vara en sanning likväl som något annat, vår oförmåga att få svar som är sanna, utan att ta till tro till högre makter, ger solismen fog för sitt påstående, på samma sätt som disskursen måste vara en disskurs.
Det är ofrånkommligt men samtidigt inte relevant. Vi måste nån gång göra val. Om vi ska begränsa oss och med vad. Problemet är att vår överdrivna interaktion med andra människor ger upphov till en bortrationalisering av valen. Dom ersätts med tro.
(Jag svamla iväg lite märker jag).

[Johan Ågren]

CAUSTIX,

föreställ dig då en AI som är självmedveten (vi kan antagas vara av samma art om vårt medvetande består av arrangemang i våra hjärnor). Denna AI är den enda existensen och dess medvetande existerar i en evig dynamisk minneskrets. Om där uppstår ett jag så kan det enbart bara vara en föreställning hos en eller flera delar av kretsarna. Enbart illusionen om jaget och den bristande kommunikationen skapar upplevelsen av att där skulle existera "någon" utanför ett av dessa jag. Genom att en "fråga" ställs till något av dessa utomstående jag så kan gapet överbryggas och delen integreras med frågeställaren. När alla frågor är ställda så är modellen solipsistisk, men var den inte det från början?

Nästa steg är att avlägsna föreställningen att det är några "kretsar" som är upphov till medvetandet. Medvetandet existerar inte som något annat än medvetandets innehåll; medvetandet är kretsarna. Det som erfar erfar inte något, och det som erfar har inget jag. Antag en substans som i sig inte har lokala lagringsenheter, utan dynamiken i den holistiska substansen är upphovet till de enskilda gestaltningarna. Dynamiken är som om rumkrökningarna skulle vara den primära orsaken till massans sammankomst och gestaltning, i stället för att bli en verkan. Se det som supersträngar som gestaltar materien utan att i sig äga något annat än denna dynamik. Där existerar ytterst aldrig några minsta lagringsenheter, aldrig någon minsta beståndsdel som vi kan gå fram och knacka på och kalla solid.

Se rummet som ett utsträckt membranformat medvetande i två dimensioner; detta membran är allt. Nu uppstår resonanser över detta membran och en tredje dimension gestaltas genom krökningar i rummet. Glöm inte att medvetandet är gestaltningen i denna modell, det existerar inte någon dualitet. När dessa krökningar uppstår skapas horisonter i medvetandet som inte kan överblickas från de enskilda "jagen", men följer vi medvetandets substans "under ytan" så erfar vi att endast ett medvetande existerar, och att de enskilda jagen uppstår och upplöses beroende på hur de kopplar i detta hav av medvetande, J R Auk?

Johan

[J R Auk]

När dessa krökningar uppstår skapas horisonter i medvetandet som inte kan överblickas från de enskilda "jagen", men följer vi medvetandets substans "under ytan" så erfar vi att endast ett medvetande existerar, och att de enskilda jagen uppstår och upplöses beroende på hur de kopplar i detta hav av medvetande, J R Auk?

Johan

Jag är lite konfunderad över frågetecknet här, är det en fråga eller ett påstående?

Menar du här att vi, olika människor, är enskilda jag i ett stort medvetande, liknande Atman för hinduer?
Jag är nämligen lite kluven i sånna här frågor, jag anser inte att det har så stor betydelse, jämfört med logiskt resonemang.
Jag utgår ifrån ett rationellt perspektiv, att det finns ett rätt och fel i hur man bör bygga upp relationer till andra. Och huruvida vi är delar av samma eller individer som delar det samma är för mig nått som är irrelevant, då vi aldrig kan få bevis som är giltiga utanför subjektet.

Du nämner också en modell där man kan tänka sig världen 2 dimensionell, och det var lite det mitt exempel tidigare var tänkt att syfta till. Jag har väldigt svårt att precisera min tanke, eftersom bilden jag försöker förmedla är en 2 dimensionell hyperkub , där kom försöket till precission.
Vi kan bara färdas varje väg en gång, vi själva evolveras och förändrar därigenom uppfattningen om vad vi har kring oss.
"Om solipsismen vore riktig så skulle inga frågor behöva ställas då de i sig själv redan vore besvarade då du och frågorna respektive svaren vore ett och det hela."
I varje given situation är alla frågor redan besvarade, men svaren behöver inte veta om frågan. Och vice versa.
Tänk såhär:
Vi fryser tiden, ingen energi omvandlas (VI står utanför i det här exemplet). Ingen interaktion kan ske, enbart observation. Finns det frågor du kunde fått svar på, om omvandlingen fanns där, men inte kan få svar på nu ?
Finns det nått som existerar enbart i samverkans dynamik?

Jag hinner inte skriva allt jag tänkt nu så ett avslut för tillfället.

Om vi på en bild ser människor på en fest, vet vi inte vad som kommer hända sekunden efter bilden ?
Muskler avslöjar var kroppen är påväg, fysikens lagar har ju inte upphört att existera bara åsidosatts den lilla stund som kameran fångar. Glaset som är på väg att vältas kommer vältas.

[CAUSTIX]

Ni läser inte noga vad jag skriver. läs noga och tänk efter. Var och en måste utgå i från sig själv och se om det jaget som du är, är allt som är.

[J R Auk]

Vet du hur undersidan av din fot ser ut?
Den är en del av dig men du måste fråga dig hur den ser ut ändå.
Kanske inte den bästa liknelsen.
Varför är du så säker på att allt som hör till en enhet är enhetligt i sitt minne/medvetande?

[CAUSTIX]

Om Du är allt som är, alltså det enda subsisterande så kan det inte finnas några delar som inte är du. det kan inte finnas något skilt i från dig eller något som råder över dig så som tid rum osv. Ett minne mins NÅGOT, du kan inte minnas NÅGOT för det vore då skilt i från dig tidsligt.
Jag måste fråga mig om undersidan av foten därför att den till viss del är skiljd i från mig. I och med det faktum att jag inte ens råder över mig själv vad gäller andning tillväxt mm, så visar det ju bara min maktlöshet och att jag inte är särskilt enhetlig så som en EN-het. Jag är ju när jag tänker efter sammansatt av en massa olika delar vissa tillfälliga andra mer eller mindre permanenta.
Ett medvetande är ett medvetande om något, något som kan vara du. Men det som är medvetandet om att du är medveten om dig själv, alltså ditt självmedvetande måste vara reflexivt för att överhuvud kunna upptäcka dig själv.
Om du vore subsisterande alltet så skulle du inte behöva något medvetande om, eller reflexivt självmedvetande. Utan snarare absolut rent vetande och då inte OM utan I sig själv ( i dig själv ).


Så fort man som ni i båda i era exempel gör, att särskilja eller urskilja vissa modus hos det egna solipsistiska jaget så har du redan överbevisat solipsismen.

[J R Auk]

Du är redan bestämd över vad ett medvetande är, jag är inte lika snar i min bedömning. Kan tex börsen ha ett medvetande, den upträder ju som om den har det. Stärker sin egen position och betydelse, sträcker sig ut och påverkar allt fler människot. Alla människors involvans skapar ett medvetande som inte beror på slumpens nycker utan är självgående, genom sin självbevarelsedift. Varför är du så säker på att inte allt är du, svaren kanske alltid finns där, läraren kan inte skapa svaren han kan bara visa svaren.
Min existens är ju bara jag, med mig dör allt jag vet och känner. Jag kan aldrig känna en annan människa, bara känna hennes beteendemönster, sannolikhet, erfarenhet. Våra minnen är selektiva, vi tar inte tillbaks något som har hänt i ett minne, vi tar fram vår reaktion på en händelse, vår nuvarande inställning.
Vi minns mycket sällan exakt, vi minns attribut om hur vår verklighet var vid en given punkt. Men vi skapar den bilden från våra nuvarande värderingar och generaliseringar.
Mycket kan vara men inte mycket behöver vara.

Jag tänker alltså existerar jag. Jag är alltså tänker jag. Jag är varför försöker jag vara.

Det är inte så lätt att bevisa saker som du verkar hävda, inget går att bevisa helt om alla faktorer ska vara givna.
För mig handlar det bara om möjligheter och sannolikheter.
Även om jag vore allt skulle min osäkerhet på huruvida så vore fallet aldrig kunna ge helheten självmedvetenhet. Så fort jag vänder mig från att betrakta nuet och försöker betrakta det förgångna, i försök till att säkerställa min helhet, låter jag nuet gå före mig och jag drabbas av en distansering till skeendet. Saker händer utan att jag är där.
Komplexitet rymmer många frågor. Vad är medvetandet i våra celler? Hur skapar dom mönstret vi ska byggas efter? Hur kan dom skapa något, hittar dom inte detta något?
Det vore ändå gynsammast om vi förhöll oss som om vi ensamma utgjorde alltet. Ansvaret skulle hävda sig självt bättre då.

[CAUSTIX]

Jag förstår inte hur du inte kan missförstå det jag skriver, det visar ju bara att du inte läst och tänkt efter ordentligt. det du säger är ingen kritik utan visar bara att du inte gjort som jag sagt och utgått i från dig själv så som det JAG du är. Hur du ens i ditt inlägg kommer in på sådant som om börsen skulle vara medveten och celler och allt vad det nu är, slår mig med häpnad. Inget kan vara mer irrelevant.

läs igenom det ordentligt och kritisera de tankar som verkligen uttrycks där.

[J R Auk]

Ok det du säger är:
Om allt skulle vara en enhet så skulle delarna av denna enhet behöva förhålla sig till varandra.

Eller misstolkar jag dig här?

Jag tycker du tänker ytterst linjärt och dimensionslöst, mitt exempel med börsen syftade till att ifrågasätta om inte medvetande kan uppstå inom alla dynamiska system, jag försökte påvisa att börsen har ett medvetande om sig själv.
Vad händer med din modell om "allt" visar sig vara ickelinjärt?

Och att anta att jag inte tänkt efter ordentligt måste sägas vara, inte så lite, förmätet av dig.
Läs vad jag har skrivit och tänk efter så kanske du inte är så snabb på att döma. Jag begränsar inte ämnet, och jag kan förstå att det ruinerar den position, som du för övrigt verkar hålla för sann, som du låst dig vid.
Jag är tror inte på Solipsims som en modell för vår verklighet, men det betyder inte att jag vill se någon förkasta iden om den så lättvindligt som du nu gjort.