Barnuppfostran

[Fication]

Av en anledning man säkert kan lista ut så vill jag ta upp en diskussion kring ett ganska stort ämne, men jag tänkte att vi kunde försöka ta det i stora drag också. Och det är trevligt om folk med såväl som utan egen erfarenhet kan bidra. Ämnet är barnuppfostran.

Alla är ju överens om att barn föds som rena, oförstörda små liv. De brinner av nyfikenhet och kreativitet, de är totalt ärliga och fulla av tillit osv. De ses till och med ofta som förebilder för hur vuxna borde fungera, vilket något byggföretag anspelade på i en reklam för ett tag sen.

Sedan är nog de flesta överens om att det samhälle vi lever i inte är helt ok. Det är som sagt inget sundhetstecken att vara välanpassad till ett sjukt samhälle. Man måste anpassa sig till omgivningen och tvingas ibland in i sociala spel och destruktiva beteenden för att överleva. Går man runt och är totalt ärlig och litar på folk så riskerar man att bli bränd. I vilket fall upplevs man som väldigt jobbig. Frågan är alltså, var är det som det går snett?

Samtidigt vill jag påpeka att jag själv anser att världen inte är så genomrutten ändå. Det finns många bitar som fungerar bra och vi gör nog vårt bästa ändå. Men det är inte grejen här, vi behöver inte diskutera vad det är för fel på samhället och vad vi ska göra åt det. Det jag är ute efter är – Hur tar vi de oförstörda små liven och uppfostrar dem så att de klarar av att hantera sig själva och världen?

Vad är viktigt? Vad är självklart? Kan man ställa upp några grundläggande principer? I så fall, hur omsätter man det i vardagen?

Jag spetsar till det (eller snarare tar udden av det) genom att ställa upp bivillkoret att man ska vara beredd att genomföra det på eget barn. Alltså måste det man förespråkar ha inslag av sunt förnuft och försiktighet eftersom det inte är snällt att utsätta barn för filosofiska experiment för att man råkar vara anhängare av en viss hållning.

[gråa hår]

Jag spetsar till det (eller snarare tar udden av det) genom att ställa upp bivillkoret att man ska vara beredd att genomföra det på eget barn. Alltså måste det man förespråkar ha inslag av sunt förnuft och försiktighet eftersom det inte är snällt att utsätta barn för filosofiska experiment för att man råkar vara anhängare av en viss hållning.

Detta tyckte jag hörtes lite konstigt ut, speciellt det med att inte utsätta barn för "filosofiska experiment" för att man är tillhängare av en eller annan hållning. Kan hända att jag missförstod helt och hållet nu, men om du med hållning och filosofiska experiment menar något vid mig som far, for exempel att jag är tillhängare av en religion, politiska åsikter etc. och att dessa inte ska medverka til å påverka min barnuppfostran? Om du menar det så tror jag att det egentligen är ett omöjligt krav, jag som far vill ju uppfostra mitt barn till det som jag menar är rätt, detsamma så vill ju jag ha valgt en åskådning för att det är något som tilltalar mig som rätt, det kommer ju självklart att färga min barnuppfostring. Jag vill ju det bästa för mitt barn, men det är därmed inte säkert att jag känner det bästa än om jag tror att jag gör det. Men rätta mig om jag missförstod, för jag var som sagt lite osäker på vad du menade, fast jag tror det är något intressant.

[Fication]

Jo, ungefär som du skriver. Anta att jag är djupt troende och fullt övertygad om att det är fel att tex söka medicinsk hjälp eller blodtransfusion om jag blir sjuk - istället ber jag. Om det är dags för mig så är det. Detta är ju helt ok, jag gör ju vad jag vill med mitt liv, jag kan plåga mig, se mitt liv som ett konstverk och tom avsluta det om jag så vill eftersom jag har den rätten. Det menar jag i alla fall.

Men det kan jag inte med mitt barn. Jag äger mig själv, men inte mitt barn. Och jag är ansvarig och skyldig att se till att mitt barn får en vettig uppväxt och den hjälp (tex medicinsk) som finns tillgänglig som krävs. Även om jag är djupt troende och medlem i en sekt och själv känner en stark övertygelse att jag ska komma till himlen på det viset har jag ju faktiskt inte rätt att sätta de ramarna på mitt barns liv. Det är lite det jag menar med försiktighet och sunt förnuft - mitt barn ska inte ha otur att ha hamnat hos just mig ...typ.

Jag kan också säga det så att jag har rätt att göra vilka val jag vill för min egen del, men jag har inte rätt att göra vilka val som helst för mitt barn. Jag kan lägga ut nakenbilder på mig själv på nätet om jag mår bra av det men jag har ingen rätt att göra detsamma med mitt barn.

[Stefan]

Alla är ju överens om att barn föds som rena, oförstörda små liv. De brinner av nyfikenhet och kreativitet, de är totalt ärliga och fulla av tillit osv. De ses till och med ofta som förebilder för hur vuxna borde fungera, vilket något byggföretag anspelade på i en reklam för ett tag sen.

What? I så fall ingår inte jag i "alla". Jag anser att mänskan föds i synd, och att vi när vi blir vuxna måste höja oss över vår djuriska natur. Det är vi inte i stånd till som barn.

Har du läst "Flugornas Herre"? Det är en bra utläggning om barnens och människans sanna natur. Endast genom organisation och kunskap kan vi undvika det helvete naturen är.

[Angelina]

Det viktigaste är att ge barnet kärlek, visa och säg att du älskar ditt barn. Ställ upp, ha tid, ta inte inte ut dina agressioner och irritationer på barnet. ( väldigt många gör det, kommer hem efter en dålig dag och skriker åt familjen, tom husdjuren far illa), svara på frågor, lek, låt barnet fatta egna beslut, ta ansvar, inspirera, var inte en general, laga mat, tvätta kläder, läs gonattsaga, undvik väckarklockor ( de traumatiserar barnet), tala vänligt till dem, le mot dem, skratta åt deras tokiga upptåg, kommunicera, använd aldrig våld och bestraffningar eller hot om dessa, engagera dig i ditt barns liv, tankar, känslor.
Alla präglar dock sina barn med sina filosofiska inställningar, medvetet eller omedvetet, det är oundvikligt.
Jag gjorde mitt bästa, för det mesta. Man kan inte forma ett barn efter egna önskningar, de har en egen agenda, det gäller att vara lyhörd.
Jag är väldigt stolt över min 16-åring, han har mycket stor integritet. Han tänker själv och ifrågasätter det han tycker är fel. Det går att föra djupa filosofiska diskussioner med honom. Han aeger.

[Luipa]

Angelina skrev: Man kan inte forma ett barn efter egna önskningar, de har en egen agenda, det gäller att vara lyhörd.

Ligger mycket i detta. Jag och mina två äldsta syskon har alla fått en liknande uppväxt. Föräldrarna har iallafall fårhållit sig på samma sett till oss. Men oj vad vi reagerat annorlunda. Mig har deras inställning passat som handen i handsken, de andra två är inte riktigt lika nöjda.

[Fication]

What? I så fall ingår inte jag i "alla". Jag anser att mänskan föds i synd, och att vi när vi blir vuxna måste höja oss över vår djuriska natur. Det är vi inte i stånd till som barn.

Coolt! Du får gärna utveckla vad som skiljer den djuriska naturen från oss vuxna. Menar du att barn föds onda, med en inneboende ondska som måste övervinnas?
Själv kan jag ju hålla med om att barn av naturen är egoistiska, fast det är de ju eftersom de inte kan känna medkänsla och empati. Det är något som lärs in ungefär som hundvalpen lär sig bithämning av ren erfarenhet genom att valpkompisen skriker när den blir tuggad på.

Har du läst "Flugornas Herre"? Det är en bra utläggning om barnens och människans sanna natur. Endast genom organisation och kunskap kan vi undvika det helvete naturen är.

Ja, och jag associerar också till den 4:e Alienfilmen där temat verkligen är människans genuint onda natur. Ja, det är ju verkligen en filosofiskt frågeställning som heter duga! Som Angelina påpekar så måste ju en sådan syn prägla barnets utveckling. Eller spelar det någon roll? Utveckling som utveckling?! Utveckling utifrån och in eller inifrån och ut?! Kristendom eller Buddhism?!

Tack Angelina och grattis till din 16-åring! Många bra, handfasta punkter. Här kan jag tänka mig en skillnad mot Stefan:

Man kan inte forma ett barn efter egna önskningar, de har en egen agenda, det gäller att vara lyhörd.

Det här signalerar för mig en syn på barnet som att det har en genuin kärna som man inte vill förstöra. Någon slags integritet, eller egen agenda som du uttrycker det, som det låter som om du har lyckats bevara.

[Nonstop]

Samtidigt vill jag påpeka att jag själv anser att världen inte är så genomrutten ändå. Det finns många bitar som fungerar bra och vi gör nog vårt bästa ändå. Men det är inte grejen här, vi behöver inte diskutera vad det är för fel på samhället och vad vi ska göra åt det. Det jag är ute efter är – Hur tar vi de oförstörda små liven och uppfostrar dem så att de klarar av att hantera sig själva och världen?

Vad är viktigt? Vad är självklart? Kan man ställa upp några grundläggande principer? I så fall, hur omsätter man det i vardagen?

När jag väntade vårt första barn tog jag fasta på en rad av Anna Whalgren, ungefär:"Hindra barnets upptäcktsresa bara om det föreligger livsfara".

Det har jag aldrig ångrat, och jag vet inte om det behövs så mycket mer.

[Stefan]

What? I så fall ingår inte jag i "alla". Jag anser att mänskan föds i synd, och att vi när vi blir vuxna måste höja oss över vår djuriska natur. Det är vi inte i stånd till som barn.

Coolt! Du får gärna utveckla vad som skiljer den djuriska naturen från oss vuxna. Menar du att barn föds onda, med en inneboende ondska som måste övervinnas?
Själv kan jag ju hålla med om att barn av naturen är egoistiska, fast det är de ju eftersom de inte kan känna medkänsla och empati. Det är något som lärs in ungefär som hundvalpen lär sig bithämning av ren erfarenhet genom att valpkompisen skriker när den blir tuggad på.

Spetsade som du säker förstår till mina tankar rätt rejält här. Men jag har hört att psykologer menar att människan är som mest aggressiv i tvåårsåldern! Bara det att tvååringar inte är några vidare mördare, så det blir inte så mycket gjort ändå...

För att vara lite mer seriös: vad jag framförallt vänder mig emot är den rousseanska tanken att om man inte gör någonting, så ordnar sig allt till det bästa. Tanken att civilisationen förstör barnet och människan. Jag tror att om barn inte uppfostras efter en tanke, så kommer de att utvecklas till monster, som det beskrivs i "Flugornas Herre". Vad barn behöver är en genomtänkt uppfostran. Exakt hur denna ska se ut i alla detaljer vet jag inte - jag är inte säker på att den ska vara så oerhört strikt, t ex - men att det ska finnas en uppfostran är jag säker på. Barn som lämnas för sig själva utvecklar sina sämsta sidor.

Sen är det också så att mänskan har en massa aggressiva och egoistiska impulser; och det är dessa jag avser med "den djuriska naturen". Dessa är extremt starka hos barn. Som vuxen måste man övervinna dem, så gott det går; det är delvis det civilisation handlar om. Men så vantrivs vi ju ocskå i kulturen...

Har inte sett Alienfilmerna, btw.

[hovnarr]

What? I så fall ingår inte jag i "alla". Jag anser att mänskan föds i synd, och att vi när vi blir vuxna måste höja oss över vår djuriska natur. Det är vi inte i stånd till som barn.

Har du läst "Flugornas Herre"? Det är en bra utläggning om barnens och människans sanna natur. Endast genom organisation och kunskap kan vi undvika det helvete naturen är.

Det många missar med Flugornas herre är att allt det vi ser runt omkring oss också är resultatet av samma självorganisation som på denna brutala Barnens Ö. Se runt omkring dig - här är verklighetens "flugornas herre". Enbart skalan skiljer - tidsskalan och rymdskalan. Lagen, ordningen, organisationen och kunskapen har inte kommit på fax från himmelen. Samhället har skapat sina egna regler, precis som barnen på den ön skapar sina egna regler. De har visserligen haft kortare tid på sig att testa vad som funkar och vad som inte gör det - de har inte hunnit prövas som civilisation betraktat. Vinna eller försvinna. Dö ut eller leva vidare.

Historian i Flugornas herre är mänsklighetens historia. Det var så det var, en gång. Men barnen mognade och fick egna barn. Civilisationer bestod och civilisationer dog ut. Detta är resultatet av "flugornas herre" i stor skala - vår värld idag. Det var så vi människor valde att utforma vår existens. Vi har skapat vårt eget öde, precis som barnen i Flugornas herre. Vilket leder oss in på Fications fråga:

Du får gärna utveckla vad som skiljer den djuriska naturen från oss vuxna.

Barn mognar till vuxna. Detta sker förstås inte oberoende av yttre omständigheter, men det är ändå en individuell process, liksom frukt alltid mognar av det regn och solsken som kommer trädet till del. Mognad är fantastiskt, kanske det finaste i människan. Jag tänkte säga, det finaste förutom när kärleken verkar i människan, men vad är egentligen skillnaden mellan mognad och just detta? Kärlek kan verka i barn också, men de är desto mer beroende av de yttre omständigheterna. Just i detta är de djuriska, dvs som djuren - mer kontrollerade av yttre förhållanden (familj, övrigt socialt liv, årstiderna, hormoner, dagsform, triviala händelser etc.) än vuxna.

Vilka dynamiska jämvikter ställer in sig i civilisationer skapade av barn, av vuxna, av barn och vuxna tillsammans? Av kineser, av svenskar, av män och av kvinnor?

[Fication]

Nonstop,

Det låter helt ok tycker jag. Men hur lär du dina barn det sociala spelet? Att tänka på hur man uppfattas till skillnad från att vara helt spontan i alla lägen? Har du lagt dig i hur ditt barn interagerar med andra?

[Stefan]

What? I så fall ingår inte jag i "alla". Jag anser att mänskan föds i synd, och att vi när vi blir vuxna måste höja oss över vår djuriska natur. Det är vi inte i stånd till som barn.

Coolt! Du får gärna utveckla vad som skiljer den djuriska naturen från oss vuxna. Menar du att barn föds onda, med en inneboende ondska som måste övervinnas?
Själv kan jag ju hålla med om att barn av naturen är egoistiska, fast det är de ju eftersom de inte kan känna medkänsla och empati. Det är något som lärs in ungefär som hundvalpen lär sig bithämning av ren erfarenhet genom att valpkompisen skriker när den blir tuggad på.

Spetsade som du säker förstår till mina tankar rätt rejält här. Men jag har hört att psykologer menar att människan är som mest aggressiv i tvåårsåldern! Bara det att tvååringar inte är några vidare mördare, så det blir inte så mycket gjort ändå...

För att vara lite mer seriös: vad jag framförallt vänder mig emot är den rousseanska tanken att om man inte gör någonting, så ordnar sig allt till det bästa. Tanken att civilisationen förstör barnet och människan. Jag tror att om barn inte uppfostras efter en tanke, så kommer de att utvecklas till monster, som det beskrivs i "Flugornas Herre". Vad barn behöver är en genomtänkt uppfostran. Exakt hur denna ska se ut i alla detaljer vet jag inte - jag är inte säker på att den ska vara så oerhört strikt, t ex - men att det ska finnas en uppfostran är jag säker på. Barn som lämnas för sig själva utvecklar sina sämsta sidor.

Sen är det också så att mänskan har en massa aggressiva och egoistiska impulser; och det är dessa jag avser med "den djuriska naturen". Dessa är extremt starka hos barn. Som vuxen måste man övervinna dem, så gott det går; det är delvis det civilisation handlar om. Men så vantrivs vi ju ocskå i kulturen...

Har inte sett Alienfilmerna, btw.

Förresten: kollade din hemsida och kom och tänka på ett roligt citat av Wittgenstein apropå lycka:

"I'm not sure why we are here, but I'm pretty sure it is not in order to enjoy ourselves!"

[Kiifen]

Barn är varken onda eller goda, de är barn och de är människor. Det "goda och onda" hör hemma i sagovärlden som typ Sagan om ringen och liknande.... drakar och orcher och så vidare... näe, det stämmer inte.

Hellre då att barn är amoraliska, men det tror jag även att vuxna är. Ingen har egentligen en jävla aning.

[Stefan]

Tolkien började faktiskt i sina brev till sin son tala om vissa mänskor som han inte gillade som "han är en av orcherna". Rätt lustigt. Han indelade inte goda och onda efter raser (var inte rasist) utan dom han tyckte var onda, vilket land de än var ifrån (träffade naturligt nog mest engelsmän) kallade han "orcher".

Övrigt...

[Fication]

Spetsade som du säker förstår till mina tankar rätt rejält här.

Ja, jag tycker om att se världen i svart-vitt.

Men jag har hört att psykologer menar att människan är som mest aggressiv i tvåårsåldern! Bara det att tvååringar inte är några vidare mördare, så det blir inte så mycket gjort ändå...

För att vara lite mer seriös: vad jag framförallt vänder mig emot är den rousseanska tanken att om man inte gör någonting, så ordnar sig allt till det bästa. Tanken att civilisationen förstör barnet och människan. Jag tror att om barn inte uppfostras efter en tanke, så kommer de att utvecklas till monster, som det beskrivs i "Flugornas Herre". Vad barn behöver är en genomtänkt uppfostran. Exakt hur denna ska se ut i alla detaljer vet jag inte - jag är inte säker på att den ska vara så oerhört strikt, t ex - men att det ska finnas en uppfostran är jag säker på. Barn som lämnas för sig själva utvecklar sina sämsta sidor.

Visst. Det är bra om vi kan skala bort alla önsketänkanden om barnet som små altruistiska änglar som kan innebära att vi tillämpar sk fri fostran. Det är ju också så att jag som fostrar är en del av civilisationen. Sedan vill man ju helst uppfostra barn att fungera i samhället och även bidra till utvecklingen av det, det måste ju vara målet.

Sen är det också så att mänskan har en massa aggressiva och egoistiska impulser; och det är dessa jag avser med "den djuriska naturen". Dessa är extremt starka hos barn. Som vuxen måste man övervinna dem, så gott det går; det är delvis det civilisation handlar om. Men så vantrivs vi ju ocskå i kulturen...

Fast jag måste nog säga att kärlek (vad nu det är), kreativitet och nyfikenhet finns från början och inte är viljemässiga akter som finns för att övervinna våra djuriska impulser.
Jag tror själv att vi har frön av allt möjligt, aggressioner, kreativitet, egoism, nyfikenhet, maktbegär, kärlek osv, och att det är de egenskaper som miljön premierar som tillåts växa. Frågan är hur vi skapar dessa miljöer.

Själv har jag tränat hund en hel del och där har vi försökt att bygga upp miljöer och situationer där hunden själv väljer rätt beteende och arbetssätt istället för att jag som hundförare ska stå och ge order. Detta för att behålla hundens egna nyfikenhet och självständighet. Jag är inne ganska mycket på samma linje när det gäller barn.

Har inte sett Alienfilmerna, btw.

Se dem, de är bra allihopa faktiskt! Temat i fyran är att alien, den perfekta rymdpredatorn, klonas med en människa och resultatet blir till slut en varelse som inte bara är en målinriktad känslolös predator utan har dessutom ärvt människans irrationella grymhet.

Jag håller med Wittgenstein.

Kiifen, man får inte passa. Man måste göra något. Har man inget vettigt förslag får man göra som alla andra för att inte ställa till med alltför stor skada med det barn vars utveckling man har ansvaret för.