Rankade filosofiska teorier

[Smisk]

Denna va lite smårolig att se.



Är det någon speciell filosofisk teori ni finner riktigt dålig eller riktigt bra?

[David H]

Denna va lite smårolig att se.



Är det någon speciell filosofisk teori ni finner riktigt dålig eller riktigt bra?

Vad sägs om "teorin" om att teorier inte hör hemma inom filosofi?

Akademisk filosofi har länge varit något av ett rött skynke för mig. Jag vantrivdes mestadels med att plugga filosofi på universitetet. Kursen i logik tyckte jag var OK, medan resten mest bara gjorde mig irriterad och frustrerad. En del av detta kan väl säga ha å göra med fixeringen vid så kallade teorier som jag själv mest uppfattade som nonsens.

Men så har jag också tänkt att det kan finnas en tid för försoning. Att akademiska filosofer som pratar om filosofiska teorier på detta sätt också kan respekteras. Och att våra olika perspektiv om vad som är filosofi och vad som är viktigt inom filosofi faktiskt inte heller nödvändigtvis behöver vara oförenliga. Två tillsynes oförenliga perspektiv kan ibland förenas genom att addera en extra dimension.

Och ordet "teori" medger jag inte är ett helt okomplicerat begrepp. Killen i videon här exempelvis tar upp Platons grottliknelse som en teori, en teori som han för övrigt rankar som "S-tier", allra bästa rang. Men vadå, kan man undra, Platons grottliknelse är väl just en liknelse, och behöver inte förstås som en teori? Och vad är teorin om att teorier inte hör hemma inom filosofi? Kanske kan kalla detta en typ av teori, men knappast är det en vanlig typ av teori. Det är inte detsamma som att exempelvis prata om vetenskaplig hypotetisk/falsifierbar teori.

En läsning av Kants kritik av det rena förnuftet menar jag kan hjälpa oss att förstå något av det problematiska med att tala om teorier inom filosofi. Kant skriver ju om olika förståndskategorier, det finns assertoriska propositioner, problematiska propositioner, nödvändiga propositioner etc. Utgår man då från att det Kant skriver bara är en "teori", och att Kant ägnar sig åt spekulation i sin bok...ja då blir plötsligt den spekulativa/problematiska kategorin överordnad, och alla andra propositioner måste underordna sig denna kategori. Hela poängen med allt han skriver går då på sätt och vis förlorad.

[Smisk]

Vad sägs om "teorin" om att teorier inte hör hemma inom filosofi?

Jag tycker om det du menar här. Det finns som du är inne på flera perspektiv på detta.

Jag har tidigare sagt att jag tycker om filosofi men inte lockas av sättet filosofer skriver om sina tankar.
Jag ser inte värdet av att mata på med så mycket text som ofta döljer tankarnas klarhet. Istället önskar jag klarhet i tankarna och tydlighet. Därför uppskattar jag filosofi på youtube faktiskt som ofta försöker förenkla. Man måste givetvis förstå att förenklingar kan vara missvisande och kräva att man experimenterar med tankarna och tänker igenom dem.

En filosof som hette Michel de Montaigne skall ha tyckt om filosofi men haft samma inställning till viss del.
Filosofer är (och kanske bör?) inte mer eller mindre intressanta än andra människor, djur eller saker.
Filosofi är något man gör för att man har lust och känner man inte lust slutar man och kan göra annat med.
Filosofi stimulerar och fokuserar mig men "långa texter om teorier" blir lite missvisande.

Viss typ av filosofi blir dock teknisk och i gränslandet till vetenskapligt. Med andra ord, en vetenskaplig metod för att hantera tankarna kan användas.

Han som hanterar klippet gör en grej av att leka med teorierna, jag tror inte man skall dra det för långt


Det jag blir nyfiken på är hur du tänker dig man bör närma sig filosofi?

[David H]

Problemet med teorier inom filosofi tänker jag kan ha och göra med att det kan leda till att propositioner sorteras in i fel förståelsekategori. Här kan vi till exempel erinra oss om Kant som delade in propositioner i 12 olika förståelsekategorier som alla måste kunna skiljas åt.

När vi diskuterar teorier, är det vanligt att det sker i två steg:
1. Första steg är att förstå vad teorin faktiskt handlar om. Vad är det som menas? Vad påstås i denna teorin och vad påstås inte i teorin?
2. Nästa steg är att kritiskt granska. Stämmer teorin, eller stämmer teorin inte? Kan teorin förkastas eller accepteras? Är teorin bra eller dålig?

För viss typ av propositioner är detta en sund och naturlig process. Ta till exempel en proposition om att "människan utvecklades från apan". I steg 1 behöver vi då utveckla förståelse för vad som menas med "utvecklades från apan", till exempel genom att specificera att dagens människor och dagens apar hade gemensamma förfäder som levde för omkring 10 miljoner år sen. I steg 2 kan detta sedan bedömas om det är rimligt, genom att exempelvis göra arkeologiska utgrävningar och analysera fossil med kol14-metoden.

Men om vi tar en annan proposition "alla cirklar är runda och har inga kanter". Då tror jag de flesta är överens om att den som tar denna proposition till steg 2 har missförstått något. Det är klart att någon kan studera cirklar och leta efter kanter i dessa, men den har då inte fattat poängen med påståendet. Propositionen är inte avsedd att vara hypotetisk eller spekulativ.

I filosofi menar jag att det är vanligt problem just detta att propositioner behandlas som hypotetiska eller spekulativa, enligt steg 2, trots att det inte finns något anspråk inom den förståelsekategorin. Har man hamnat vid steg 2 betyder det då att man missförstått något och behöver backa tillbaka till steg 1. Eller med andra ord, har man kommit till slutsats om att det man läser ger uttryck för en "teori", behöver man tänka om eftersom teorier inte hör hemma inom filosofi (enligt detta synsätt/narrativ).

[Smisk]

Problemet med teorier inom filosofi tänker jag kan ha och göra med att det kan leda till att propositioner sorteras in i fel förståelsekategori. Här kan vi till exempel erinra oss om Kant som delade in propositioner i 12 olika förståelsekategorier som alla måste kunna skiljas åt.

När vi diskuterar teorier, är det vanligt att det sker i två steg:
1. Första steg är att förstå vad teorin faktiskt handlar om. Vad är det som menas? Vad påstås i denna teorin och vad påstås inte i teorin?
2. Nästa steg är att kritiskt granska. Stämmer teorin, eller stämmer teorin inte? Kan teorin förkastas eller accepteras? Är teorin bra eller dålig?

Det blir svårt att tänka på något alls om man inte tänker i dessa banor tänker jag?
Det är väl Kants tanke att alla tankar som går att förstå måste kunna kategoriseras in i förståndsfack?
Dem måste med andra ord innehålla en typ av ordning man kan tänka på.

Ett problem jag har med detta som kan vara lite svårt att beskriva är att dessa möjligheter/gränser för kunskap inte alls innefattar "allt som existerar" eller ens "allt vi kan veta". Istället är det en viss typ av saker vi kan veta och på ett visst sätt. Vi kan exempelvis direkt erfara medvetandet, känslor och förnimmelser som i sig inte kan förstås genom att "göra en karta" över dem med tänkandet. Istället för att vara kvantitativt sorteringsbara så är de kvalitativt erfarbara.

Nästan allt vi förnimmer och vet något om vet vi kvalitativt och direkt erfaret. För att vi skall kunna fungera och leva måste vi ha tillgång till tillvaron på ett direkt sätt och det är först efter detta vi kan sortera saker i tänkta fack.

Som du nämnt så är kartan inte terrängen och västerländsk filosofi verkar för mig ofta blanda ihop dessa.

[Pilatus]

Det är väl Kants tanke att alla tankar som går att förstå måste kunna kategoriseras in i förståndsfack?

Kant funderade inte över verkligheten som sådan, hur den egentligen är, utan över verkligheten som vi uppfattar den. De förståndskategorier Kant tyckte sig kunna urskilja var: enhet, mångfald, totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro och nödvändighet.

[Anders]

Med start i Davids första inlägg finns lite att säga.
De yngre Z gen, Zoomers kallade, de som är i 17-18 årsåldern har ju anammat sina mormödrars sätt att se världen på, boomerakademikerna med batiktröjor. En ism är detsamma som en religion. Man ifrågasätter inget i den egna ismen utan går all-in på hela konceptet. Samma som de unga aktivisterna nu. Har det väldigt nära inpå, och annars fruktansvärt intelligenta människor faller för trycket. Jag försöker hela tiden inympa begreppet "svårt", och de tycker jag är jobbig, spoilar den goa känslan av att sitta och uppröras tillsammans, något som jag endast upplever då man pratar om sport.

Och samma begåvade människor blir helt upprörda då man berättar om olika ismer, har läst på mer än de flesta, och de är redo att sabla ner såväl Socialism, konservatism som liberalism. De kan inte se dem som just ismer. Idealbilder. Eller jo det kan de väl, men de har svårt för det här att INTE leva för stunden, göra allt svårt. Utan de föreställer sig genast att den som skapat konservatismen menar att man skall leva mer eller mindre exakt så.

Det är samma med de filosofiska teorierna typ materialism och utilitarism. Jag tycker de är lika bra som de stora politiska teorierna, som förresten är förvånansvärt hållbara. Ingen jävel går väl omkring och tror att man skall kunna förutsäga allt, men det är en ingrediens och möjligen en hålling i en tankesfär. Just spelet mellan t.ex. Kants pliktetik och utilitarismen är matnyttig, och tillämpbar i vardagen, i stort såväl som smått. Putin tänkte att en snabb räd in i Ukraina skulle skapa ett bättre läge för Ryssland, och sket i att krig som ide är dumt. Nu vet man ju inte riktigt vad han har för bevekelsegrunder, det är kanske ett långvarit krig han var ute efter, men om man tar av den foliehatten och ser på det kriget som en misslyckad aktion kan man helt klart se spänningen i etikerna där. Och i allt vardagligt smått där man borde det ena och det andra. Själv är hastigheten på vägen ett utmärkt exempel på pliktetik. Man kan följa hastigheten bara därför att. Det finns en regel, jag följer den, jag tror mig inte veta vad konsekvenserna blir. Själv har jag ytterst svårt för det, särskilt med hur Uppsala införde 40-gräns, hatar att vara på väg till något. Helt ärligt får faktiskt pliktetiken mej att hålla hastigheten.

En teori är en teori. Och även om man inte kör socialism rakt av, kör minimalstat rakt av eller USA 1958 rakt av så ger ismerna liksom fyrtorn i de grynnorna och skären, något att navigera efter. Det är så jag gillar att se dem. Materialismen är en såndär annan som jag som person har svårt för, det som händer i min hjärna har en enorm förrangsställning, jag har den läggningen, och jag kan bli oerhört irriterad på att "materien inte beter sig", typiskt då man har lite för mycket för handen och chansar och misslyckas... Skulle önska att hur hårt man tänkte på något skulle styra materien. Lyda den ädlaste kraften i universum. Där blir jag nästan religiös, inte minst har jag svårt för att inte bli groupie till extremt intelligenta människor jag träffar på.

Det gäller liksom - och det tycker jag gäller logiken också(något som JAG har svårt för) - att koppla tillbaka alla filosofiska tankar till den verkliga världen. Något som jag gillar hos Nietzsche, att läsa annat än Zarathustra är som att få en inblick i tankarna hos en 1800-talsmänniska. En del, som Sartre, Russell och flera av de mer framstående nutida filosoferna tar också filosofin ut i världen.

En fråga där till er som verkligen gillar logiken - tar ni den ut i världen, eller är det en sudoku för filosofiska diskussioner?

[Anders]

Det är väl Kants tanke att alla tankar som går att förstå måste kunna kategoriseras in i förståndsfack?

Kant funderade inte över verkligheten som sådan, hur den egentligen är, utan över verkligheten som vi uppfattar den. De förståndskategorier Kant tyckte sig kunna urskilja var: enhet, mångfald, totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro och nödvändighet.

Nu kan du ha läst Kritiken och inte som jag bara prolegomenan, men jag uppfattar Kant som befinnande sig i dualiteten "hur det verkligen är" vs "hur vi uppfattar hur det är". Och att han liksom försökte hitta någon slags middle ground som var framkomlig. Enligt vår perception är jorden platt och himlen består av nåt svart ett par hundra kilometer upp med lite via lysande prickar på. Verkligeten "som den verkligen är" är mer svårfångad, enklare i den naturvetenskapliga världen, hopplöst komplex i den humana världen (se där ännu en dualitet). Han tycks ända vilja försöka hitta någon slags ställe däremellan där man verkligen kan säga något (Vad fasen säger egentligen de här kategorierna om något? Att en elefant är större än en mus har inte gjort välden bättre...

[Pilatus]

Kant funderade inte över verkligheten som sådan, hur den egentligen är, utan över verkligheten som vi uppfattar den. De förståndskategorier Kant tyckte sig kunna urskilja var: enhet, mångfald, totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro och nödvändighet.

Och att han liksom försökte hitta någon slags middle ground som var framkomlig. Enligt vår perception är jorden platt och himlen består av nåt svart ett par hundra kilometer upp med lite via lysande prickar på.

För många år sedan läste jag Kants utredning om sambandet mellan månen och tidvattenvågen. Han var en dugande tänkare redan då han intresserade sig för naturvetenskapen. Sedan råkade han läsa Hume och han fick sig en tankeställare. Hur förklarar vi de fenomen vi ser? Det behövdes en fungerande kunskapsteori. Kant antog att det uppstått ett onödigt motsatsförhållande mellan rationalitet och empiri. (Han var inte inte alls någon dualist.)

Verkligeten "som den verkligen är" är mer svårfångad, enklare i den naturvetenskapliga världen, hopplöst komplex i den humana världen (se där ännu en dualitet). Han tycks ända vilja försöka hitta någon slags ställe däremellan där man verkligen kan säga något (Vad fasen säger egentligen de här kategorierna om något? Att en elefant är större än en mus har inte gjort välden bättre...

Kategorierna är förnuftets verktyg, med deras hjälp beskriver och förklarar vi fenomenen, t ex tidvattnets samband med månens pådrivande verkan.

[Anders]

Kategorierna är förnuftets verktyg, med deras hjälp beskriver och förklarar vi fenomenen, t ex tidvattnets samband med månens pådrivande verkan.

Hur skulle ett sådant resonemang kunna se ut, användande Kants kategorier?

[David H]

Problemet med teorier inom filosofi tänker jag kan ha och göra med att det kan leda till att propositioner sorteras in i fel förståelsekategori. Här kan vi till exempel erinra oss om Kant som delade in propositioner i 12 olika förståelsekategorier som alla måste kunna skiljas åt.

När vi diskuterar teorier, är det vanligt att det sker i två steg:
1. Första steg är att förstå vad teorin faktiskt handlar om. Vad är det som menas? Vad påstås i denna teorin och vad påstås inte i teorin?
2. Nästa steg är att kritiskt granska. Stämmer teorin, eller stämmer teorin inte? Kan teorin förkastas eller accepteras? Är teorin bra eller dålig?

Det blir svårt att tänka på något alls om man inte tänker i dessa banor tänker jag?
Det är väl Kants tanke att alla tankar som går att förstå måste kunna kategoriseras in i förståndsfack?
Dem måste med andra ord innehålla en typ av ordning man kan tänka på.

Svåra frågor, då jag har svårt att bilda mig uppfattning exakt vad du menar med frågorna. Bara ett begrepp som "tanke" och "tänka" är ganska knepigt, och inte helt enkelt att greppa vad det innebär.
Mitt resonemang gick ungefär ut på att det kan bli förvirrat och uppstå missförstånd om man tar sig an steg 2, utan att ha steg 1 förankrat. Det kan landa i en slags oavsiktlig halmgubbe-argumentation, att man kritiserar något som ingen annan förespråkat.
I steg 2 behöver du ha klart för vilken typ av proposition du har och att göra med. En "tanke" kan kategoriseras in i olika förståndsfack, som du påpekar. Beroende på vilket förståndsfack du placerat tanken i lämpar det sig att bearbeta tanken på olika sätt.

Ett problem jag har med detta som kan vara lite svårt att beskriva är att dessa möjligheter/gränser för kunskap inte alls innefattar "allt som existerar" eller ens "allt vi kan veta". Istället är det en viss typ av saker vi kan veta och på ett visst sätt. Vi kan exempelvis direkt erfara medvetandet, känslor och förnimmelser som i sig inte kan förstås genom att "göra en karta" över dem med tänkandet. Istället för att vara kvantitativt sorteringsbara så är de kvalitativt erfarbara.

Nästan allt vi förnimmer och vet något om vet vi kvalitativt och direkt erfaret. För att vi skall kunna fungera och leva måste vi ha tillgång till tillvaron på ett direkt sätt och det är först efter detta vi kan sortera saker i tänkta fack.

Som du nämnt så är kartan inte terrängen och västerländsk filosofi verkar för mig ofta blanda ihop dessa.

Återigen svårt för mig att greppa exakt vad du menar, men spontant tycker jag det låter rimligt. Angående karta och terräng så menar jag att det är en användbar distinktion, men okomplicerat är det knappast. Sett från vissa perspektiv kan det nog vara så att kartan smälter ihop med terrängen och terrängen smälter ihop med kartan... Jag tänker att verkligheten rymmer fler dimensioner än vad vårt språk och medvetande har tillgång till. Och säg hur vore det att förklara t ex en åttadimensionell verklighet med ett tredimensionellt språk? Vi måste nog då göra vissa förenklingar för att det någotsånär ska kunna bli greppbart för oss. Jag tänker att distinktionen mellan karta och terräng kanske inte ger en förklaring om verklighetens sanna natur, men att det kan vara en slags förenkling som hjälper oss en bit på vägen till att bättre förstå (lite som att använda imaginära tal inom matematiken).

[Pilatus]

Kategorierna är förnuftets verktyg, med deras hjälp beskriver och förklarar vi fenomenen, t ex tidvattnets samband med månens pådrivande verkan.

Hur skulle ett sådant resonemang kunna se ut, användande Kants kategorier?

Det finns de som försökt se en metod.
Omdömets modalitet har avseende på dess giltighetsgrad, och i hithörande avseende är omdömet enligt Kants ordning antingen problematiskt, om predikatet tänkes möjligen gälla om subjektet,
asser-toriskt, om predikatet tankes verkligen gälla om subjektet, eller apodiktiskt, om predikatet tänkes nödvändigt gälla om subjektet. De motsvarande kategorierna äro möjlighet — omöjlighet, tillvaro —icketillvaro, nödvändighet — tillfällighet. Ref Gunnar Landtman, 1922

[Anders]

Kategorierna är förnuftets verktyg, med deras hjälp beskriver och förklarar vi fenomenen, t ex tidvattnets samband med månens pådrivande verkan.

Hur skulle ett sådant resonemang kunna se ut, användande Kants kategorier?

Det finns de som försökt se en metod.
Omdömets modalitet har avseende på dess giltighetsgrad, och i hithörande avseende är omdömet enligt Kants ordning antingen problematiskt, om predikatet tänkes möjligen gälla om subjektet,
asser-toriskt, om predikatet tankes verkligen gälla om subjektet, eller apodiktiskt, om predikatet tänkes nödvändigt gälla om subjektet. De motsvarande kategorierna äro möjlighet — omöjlighet, tillvaro —icketillvaro, nödvändighet — tillfällighet. Ref Gunnar Landtman, 1922

Känns fortfarande rätt långt från att förstå hur tidvattnet och månen samverkar.

[David H]

Med start i Davids första inlägg finns lite att säga.
De yngre Z gen, Zoomers kallade, de som är i 17-18 årsåldern har ju anammat sina mormödrars sätt att se världen på, boomerakademikerna med batiktröjor. En ism är detsamma som en religion. Man ifrågasätter inget i den egna ismen utan går all-in på hela konceptet. Samma som de unga aktivisterna nu. Har det väldigt nära inpå, och annars fruktansvärt intelligenta människor faller för trycket. Jag försöker hela tiden inympa begreppet "svårt", och de tycker jag är jobbig, spoilar den goa känslan av att sitta och uppröras tillsammans, något som jag endast upplever då man pratar om sport.

Och samma begåvade människor blir helt upprörda då man berättar om olika ismer, har läst på mer än de flesta, och de är redo att sabla ner såväl Socialism, konservatism som liberalism. De kan inte se dem som just ismer. Idealbilder. Eller jo det kan de väl, men de har svårt för det här att INTE leva för stunden, göra allt svårt. Utan de föreställer sig genast att den som skapat konservatismen menar att man skall leva mer eller mindre exakt så.

Det är samma med de filosofiska teorierna typ materialism och utilitarism. Jag tycker de är lika bra som de stora politiska teorierna, som förresten är förvånansvärt hållbara. Ingen jävel går väl omkring och tror att man skall kunna förutsäga allt, men det är en ingrediens och möjligen en hålling i en tankesfär. Just spelet mellan t.ex. Kants pliktetik och utilitarismen är matnyttig, och tillämpbar i vardagen, i stort såväl som smått. Putin tänkte att en snabb räd in i Ukraina skulle skapa ett bättre läge för Ryssland, och sket i att krig som ide är dumt. Nu vet man ju inte riktigt vad han har för bevekelsegrunder, det är kanske ett långvarit krig han var ute efter, men om man tar av den foliehatten och ser på det kriget som en misslyckad aktion kan man helt klart se spänningen i etikerna där. Och i allt vardagligt smått där man borde det ena och det andra. Själv är hastigheten på vägen ett utmärkt exempel på pliktetik. Man kan följa hastigheten bara därför att. Det finns en regel, jag följer den, jag tror mig inte veta vad konsekvenserna blir. Själv har jag ytterst svårt för det, särskilt med hur Uppsala införde 40-gräns, hatar att vara på väg till något. Helt ärligt får faktiskt pliktetiken mej att hålla hastigheten.

En teori är en teori. Och även om man inte kör socialism rakt av, kör minimalstat rakt av eller USA 1958 rakt av så ger ismerna liksom fyrtorn i de grynnorna och skären, något att navigera efter. Det är så jag gillar att se dem. Materialismen är en såndär annan som jag som person har svårt för, det som händer i min hjärna har en enorm förrangsställning, jag har den läggningen, och jag kan bli oerhört irriterad på att "materien inte beter sig", typiskt då man har lite för mycket för handen och chansar och misslyckas... Skulle önska att hur hårt man tänkte på något skulle styra materien. Lyda den ädlaste kraften i universum. Där blir jag nästan religiös, inte minst har jag svårt för att inte bli groupie till extremt intelligenta människor jag träffar på.

Det finns lite olika synsätt om vad som utgör ismer och teorier och vad det handlar om. Och när det pratas om avståndstagande från teorier inom filosofin, menar jag det inte behöver handla om något avståndstagande från livets mest svåra och allvarliga frågor, och det behöver inte handla om något avståndstagande från verklighetsförankringen och brinnande dagsaktuella frågor.
Sättet du resonerar om teorier ser jag inte något direkt problem med heller. Problem menar jag framför allt uppstår när anspråk om fysiska verkligheten blandas ihop med metafysiska anspråk.

Här nämner du pliktetik och utilitarism... och anknyter till regeltänkande och konsekvenstänkande. Då är jag benägen att svara att självklart agerar vi utifrån regeltänkande ibland och ibland agerar vi utifrån konsekvensanalys. Det är bra att vara medveten om att vi har båda dessa (och även andra) sidor inom oss. Liksom att det kan vara bra att vara medveten om att när vi fäller värdeomdömen kan de vara förankrade i både känsla (värdeemotivism) och empiri (värdenaturalism). Men det betyder inte att vi behöver ha några metafysiska teorier om detta, som går ut på att man genom nån slags abstrakt fåtölj-analys komma fram till något kontextlöst universalsvar vilket av dessa alternativ som är rätt och vilket som är fel.

Det gäller liksom - och det tycker jag gäller logiken också(något som JAG har svårt för) - att koppla tillbaka alla filosofiska tankar till den verkliga världen. Något som jag gillar hos Nietzsche, att läsa annat än Zarathustra är som att få en inblick i tankarna hos en 1800-talsmänniska. En del, som Sartre, Russell och flera av de mer framstående nutida filosoferna tar också filosofin ut i världen.

En fråga där till er som verkligen gillar logiken - tar ni den ut i världen, eller är det en sudoku för filosofiska diskussioner?

Kopplingen till verkliga världen är superviktig inom filosofi menar jag. Att ägna sig åt logisk analys utan att ta hänsyn till verkligheten vi lever i, ja då kan det bli likt sudoku-lösande. Detta har väldigt lite med filosofi att göra, tänker jag.

Jag vet själv att jag kämpar med verklighetsanknytningen ibland. Till exempel kan jag försjunka i något strategispel där jag gör en massa logiska analyser, men ingen av dessa analyser knyter an till problemen i verkligheten jag lever i. Men det skulle inte falla mig in att säga att jag ägnar mig åt filosofi då heller.
Logik inom filosofi handlar om just detta att på olika sätt knyta an till verkligheten vi lever i, och de olika problem och utmaningar vi står inför. Logiken ser jag som en integrerad del i princip all filosofi, ibland mer tydligt uttryckt, och ibland mindre tydligt uttryckt, men alltid närvarande.

[Anders]

Skulle du David kunna ge exempel, typ motsvarande mitt om hastighet på vägen vs pliktetik och utilitaristism, hur logiken man lär sig inom filosofin kommer till användning i det dagliga livet?