Jag har som sagt inte läst mycket västerländsk filosofi och skulle behöva hjälp av er att klargöra lite saker. Jag har läst lite om dessa begrepp, men jag har inte fått någon klar inblick i vad de innebär (alltså jag har en ytlig förståelse för begreppen, men känner att jag behöver fördjupa den)
Jag vill alltså förstå vad hur man kan:
- Definiera metafysik
- Definiera ontologi
- Definiera epistemologi
Sen vill jag även förstå deras relationer mellan varandra.
Vidare vill jag förstå sammanhanget då dessa begrepp först nämdes, och kanske lite noteringar om hur innebörden i begreppen historiskt kommit att förändras (om de gjort det och när och varför - detta behöver inte vara långa utdragningar, korta notiser och exempel räcker)
Jag har personligen mystiska dragningar och vill även förstå "konflikten" mellan Planton och Aristoteles som jag upplever vara en konflikt mellan transcendens och immanens. Eller har jag missuppfattat detta?
Vad jag har förstått så ville t.ex. Heidegger "gå tillbaka till platon". Han var kritisk till "metafysik" men samtidigt verkade han ha inslag av "metafysik". Detta verkar på något sätt väldigt begreppsförvirrat. Heidegger söker efter en "grund" och jag har läst att Heidegger själv nämt att zen ligger nära det han själv ville uttrycka.
Själv förstår jag hur jag förhåller mig "absolut" kunskap/grunder (i.o.m. mysticism/zen/buddhism/etc), men jag har inga "traditionella västerländska begrepp" i min verktygslåda, så jag vill gärna att ni lite mer inlästa kan förklara dessa begrepp för mig, så att jag bättre kan föra fram mina poänger i diskussionen om hur man når någon form av "absolut" grund.
Du behöver alltså inte svara på alla frågorna, men kan du något om någon fråga så skulle jag uppskatta din hjälp.
Metafysik, ontologi och epistemologi
Moderator: Moderatorgruppen
-
Skogsälvan
- Avslutat konto
- Inlägg: 5804
- Blev medlem: 28 jun 2005 18:54
haha, jag tror alla är rädda för PJ, ingen törs eftersom de tror att det är nån kugggrej med nåt lurt bakom =O
=D
det jag undrar är, jimmy, du brukar vara den första att kolla upp saker på nätet. är det rena definitioner du är ute efter så borde du gjort det, inte sant? alltså utgår jag lite slarvigt från att det du vill ha är FF-klientelets uppfattningar, ..?
(jag antar att jag inte ingår i den skaran, eftersom jag nog inte pratat i några sådana trådar här på forumet. så känner mig heller inte manad att lägga mig i =) skulle vara om jag pratat metafysik då, som för mig betyder vad orden står för, ungefär, fysik, vet alla vad det är, meta - vet väl också alla? även om det är svårare kanske att sätta ord på. ~ (de stora-) frågor om tingens yttersta/innersta/egentliga tillstånd, lite existentiellt blir det ju.. )
=D
det jag undrar är, jimmy, du brukar vara den första att kolla upp saker på nätet. är det rena definitioner du är ute efter så borde du gjort det, inte sant? alltså utgår jag lite slarvigt från att det du vill ha är FF-klientelets uppfattningar, ..?
(jag antar att jag inte ingår i den skaran, eftersom jag nog inte pratat i några sådana trådar här på forumet. så känner mig heller inte manad att lägga mig i =) skulle vara om jag pratat metafysik då, som för mig betyder vad orden står för, ungefär, fysik, vet alla vad det är, meta - vet väl också alla? även om det är svårare kanske att sätta ord på. ~ (de stora-) frågor om tingens yttersta/innersta/egentliga tillstånd, lite existentiellt blir det ju.. )
Tack Skogsälvan för att du ser oss alla! Hur du ska tolka det vet jag inte. För min egen del beror att jag inte svarat på detta högintressanta inlägg förrän nu på att jag inte sett det förrän nu. Det beror i sin tur på att jag varit otroligt våldskåt den senaste tiden och tillbringat större delen av dator-fritiden på att läsa på om olika sorters knivar m.m.
Och så till PopJimmy:
Eftersom du frågar om hur man kan definiera metafysik, ontologi och epistemologi (och inte hur exempelvis folk som inte lyckats åstadkomma något positivt med sin filosofi historiskt brukar definiera dessa begrepp) vill jag direkt hänvisa till min nyliga tråd i ämnet, Hovnarrs filosofiska buljong (ser att jag missat att svara Avatar och CAUSTIX där, ska göra det). Jag vet att du nosat på den tidigare - vad tyckte du om det du fann där. Var något oklart? Duger den att använda som en möjligt utgångspunkt för diskussionen?
Varför jag hänvisar till den i sammanhanget är just för att dess ambition är att visa hur dessa begrepp hänger samman, vilket du efterfrågar. Ser man de klassiska definitionerna inser man det cirkulära, och behovet av ytterligare klargöranden. Kunskap [epistemologins kärna] ses som rättfärdigad sann tro; sanning [metafysikens kärna] ses som överrensstämmelse med verkligheten; och vår förståelse för verkligheten [ontologins kärna] kallar vi kunskap.
Den historiska biten kan jag inte hjälpa dig med tyvärr - det finns säkert andra som är bättre skickade. Min egen uppfattning är att det började gå åt utför med Descartes, fastän det kanske var bäst så. Inte mycket att bygga filosofi på!
Och så till PopJimmy:
PopJimmy skrev:Jag vill alltså förstå vad hur man kan:
- Definiera metafysik
- Definiera ontologi
- Definiera epistemologi
Sen vill jag även förstå deras relationer mellan varandra.
Vidare vill jag förstå sammanhanget då dessa begrepp först nämdes, och kanske lite noteringar om hur innebörden i begreppen historiskt kommit att förändras (om de gjort det och när och varför - detta behöver inte vara långa utdragningar, korta notiser och exempel räcker)
Eftersom du frågar om hur man kan definiera metafysik, ontologi och epistemologi (och inte hur exempelvis folk som inte lyckats åstadkomma något positivt med sin filosofi historiskt brukar definiera dessa begrepp) vill jag direkt hänvisa till min nyliga tråd i ämnet, Hovnarrs filosofiska buljong (ser att jag missat att svara Avatar och CAUSTIX där, ska göra det). Jag vet att du nosat på den tidigare - vad tyckte du om det du fann där. Var något oklart? Duger den att använda som en möjligt utgångspunkt för diskussionen?
Varför jag hänvisar till den i sammanhanget är just för att dess ambition är att visa hur dessa begrepp hänger samman, vilket du efterfrågar. Ser man de klassiska definitionerna inser man det cirkulära, och behovet av ytterligare klargöranden. Kunskap [epistemologins kärna] ses som rättfärdigad sann tro; sanning [metafysikens kärna] ses som överrensstämmelse med verkligheten; och vår förståelse för verkligheten [ontologins kärna] kallar vi kunskap.
Den historiska biten kan jag inte hjälpa dig med tyvärr - det finns säkert andra som är bättre skickade. Min egen uppfattning är att det började gå åt utför med Descartes, fastän det kanske var bäst så. Inte mycket att bygga filosofi på!
-
laotzu
Istället för att ge Dig definitioner delger jag mina egna erfarenheter.
Vanligen sägs att ontologin är en del av metafysiken. Metafysik handlar om vad som är verkligt kontra det som bara verkar vara verkligt - distinktionen sken/verklighet - emedan ontologi handlar om vad det som nu är verkligt är för något - varats natur. Skrifter i ämnet brukar handla om hur verkligheten är beskaffad, d.v.s. dess fundament och struktur.
Vad gäller verklighetens fundament är de traditionella hållningarna att verkligheten består av ett (monism), två (dualism) eller flera (pluralism) fundament. Nästa fråga blir då vad detta fundament är för något. Två lågoddsare i västerländsk filosofi är materia (materialism) och ande (idealism). Eller varför inte både och (dualism)? Sen har vi dem som istället förspråkar någonting tredje (neutral monism).
Sen frågar man sig självklart hur saker och ting hänger ihop, d.v.s. vilken struktur verkligheten har. Även här har vi två stora riktningar: Atomism och holism. Atomister menar att verkligheten består av många från varandra särskilda och oberoende delar emedan holisterna menar att delarna beror av helheten.
Allting gott. Men hur är det då? Ja, det är ju det som är frågan. Säg nu att någon påstår att verkligheten består av små små - faktiskt så små att vi inte ens ser dem - av varandra oberoende materia-bollar som hakar i varandra och på så sätt skapar allt vi upplever; kort och gott, en frispråkig materialist. Den självklara följdfrågan blir: Hur vet Du det? Och här kommer epistemologin in. I Sverige används den för oss svensktalande självförklarande termen kunskapsteori synonymt med epistemologi. Epistemologi handlar alltså om kunskap.
De tre stora frågorna inom kunskapsteorin är: Vad är kunskap? Vad kan vi ha kunskap om? Vad är källan till kunskap? Redan Platon försökte genom Sokrates förlösa fram ett svar på den första frågan. Han presenterade det som brukar kallas den klassiska definitionen av kunskap, den som hovnarr nämner ovan: Kunskap är sann rättfärdigad tro. Sedan Platons dagar har definitionen diskuterats hej vilt. Vissa vill ha fler kritierier, andra färre. Två självklara följdfrågor är: Vad är sanning? Hur rättfärdigar man sin tro?
Som vanligt i filosofin lämnar vi frågan öppen och går vidare. Oavsett definition av kunskap, vad kan vi ha kunskap om? Kan vi t.ex. ha kunskap om yttervärlden? (De som förespråkar en oberoende yttervärld - observera att detta alltså är en metafysisk hållning, en hållning som säger något om hur verkligheten är beskaffad - kallas ofta realister.) Är det så att vi erfar verkligheten så som den är, som de naiva realisterna menar? Eller är det kanske så som de kritiska realisterna säger, att våra erfarenheter bara till viss del speglar verkligheten? Kanske är det inte ens meningsfullt att prata om en verklighet oberoende av vår kunskap, som antirealisterna förespråkar? Om kunskapen då istället är beroende av oss, på vilket sätt? Ett exempel på en idealistisk hållning i frågan är Kant, som verkar mena att verkligheten finns i oss i form av fenomen.
Även i fråga om kunskapens källa har vi två riktningar. Till att börja med de (rationalister) som menar att vi med hjälp av förnuftet kan finna säker kunskap. Sen har vi de (empirister) som istället menar att källan till kunskap är våra erfarenheter.
Här blev det ett abrupt avbrott. Slog mig att jag måste återgå till jobbet om jag skall hinna slutföra dagens plikter. Hoppas detta inte allt för uttömmande inlägg ger något.
Sommarhälsningar till Er alla,
Gustaf
PS. hovnarr: Den här gången gjorde jag som Du sagt till mig så många gånger, jag bara postade inlägget. (Våga automism!) Jag läste det inte ens två gånger... hoppas inte allt för många språkfel smugit sig in. Ha överseende! Detsamma gäller självklart faktainnhållet, som är enorm förenkling. Rätta mig gärna om Ni hittar några fel. DS.
Vanligen sägs att ontologin är en del av metafysiken. Metafysik handlar om vad som är verkligt kontra det som bara verkar vara verkligt - distinktionen sken/verklighet - emedan ontologi handlar om vad det som nu är verkligt är för något - varats natur. Skrifter i ämnet brukar handla om hur verkligheten är beskaffad, d.v.s. dess fundament och struktur.
Vad gäller verklighetens fundament är de traditionella hållningarna att verkligheten består av ett (monism), två (dualism) eller flera (pluralism) fundament. Nästa fråga blir då vad detta fundament är för något. Två lågoddsare i västerländsk filosofi är materia (materialism) och ande (idealism). Eller varför inte både och (dualism)? Sen har vi dem som istället förspråkar någonting tredje (neutral monism).
Sen frågar man sig självklart hur saker och ting hänger ihop, d.v.s. vilken struktur verkligheten har. Även här har vi två stora riktningar: Atomism och holism. Atomister menar att verkligheten består av många från varandra särskilda och oberoende delar emedan holisterna menar att delarna beror av helheten.
Allting gott. Men hur är det då? Ja, det är ju det som är frågan. Säg nu att någon påstår att verkligheten består av små små - faktiskt så små att vi inte ens ser dem - av varandra oberoende materia-bollar som hakar i varandra och på så sätt skapar allt vi upplever; kort och gott, en frispråkig materialist. Den självklara följdfrågan blir: Hur vet Du det? Och här kommer epistemologin in. I Sverige används den för oss svensktalande självförklarande termen kunskapsteori synonymt med epistemologi. Epistemologi handlar alltså om kunskap.
De tre stora frågorna inom kunskapsteorin är: Vad är kunskap? Vad kan vi ha kunskap om? Vad är källan till kunskap? Redan Platon försökte genom Sokrates förlösa fram ett svar på den första frågan. Han presenterade det som brukar kallas den klassiska definitionen av kunskap, den som hovnarr nämner ovan: Kunskap är sann rättfärdigad tro. Sedan Platons dagar har definitionen diskuterats hej vilt. Vissa vill ha fler kritierier, andra färre. Två självklara följdfrågor är: Vad är sanning? Hur rättfärdigar man sin tro?
Som vanligt i filosofin lämnar vi frågan öppen och går vidare. Oavsett definition av kunskap, vad kan vi ha kunskap om? Kan vi t.ex. ha kunskap om yttervärlden? (De som förespråkar en oberoende yttervärld - observera att detta alltså är en metafysisk hållning, en hållning som säger något om hur verkligheten är beskaffad - kallas ofta realister.) Är det så att vi erfar verkligheten så som den är, som de naiva realisterna menar? Eller är det kanske så som de kritiska realisterna säger, att våra erfarenheter bara till viss del speglar verkligheten? Kanske är det inte ens meningsfullt att prata om en verklighet oberoende av vår kunskap, som antirealisterna förespråkar? Om kunskapen då istället är beroende av oss, på vilket sätt? Ett exempel på en idealistisk hållning i frågan är Kant, som verkar mena att verkligheten finns i oss i form av fenomen.
Även i fråga om kunskapens källa har vi två riktningar. Till att börja med de (rationalister) som menar att vi med hjälp av förnuftet kan finna säker kunskap. Sen har vi de (empirister) som istället menar att källan till kunskap är våra erfarenheter.
Här blev det ett abrupt avbrott. Slog mig att jag måste återgå till jobbet om jag skall hinna slutföra dagens plikter. Hoppas detta inte allt för uttömmande inlägg ger något.
Sommarhälsningar till Er alla,
Gustaf
PS. hovnarr: Den här gången gjorde jag som Du sagt till mig så många gånger, jag bara postade inlägget. (Våga automism!) Jag läste det inte ens två gånger... hoppas inte allt för många språkfel smugit sig in. Ha överseende! Detsamma gäller självklart faktainnhållet, som är enorm förenkling. Rätta mig gärna om Ni hittar några fel. DS.
Alltså, det är STOR flumvarning på denna post, jag är ledsen, men jag försöker här på ett väldigt "kladdigt" sätt förklara varför man måste förstå ett begrepps större sammanhang. Ledsen att posten blev sketchig.
Subjektivitet är ett begrepp som har fått en enorm historisk laddning och som människor använder helt ohämmat eftersom de upplever att begreppet har en reell, essentiell existens. En definition är helt enkelt inte tillräcklig, eftersom olika människor har dels olika personliga associationer till begreppen men sedan har de även läst om andras personliga/historiska associationer till begreppen.
Tar vi ett annat ord: Makt. Detta är laddat på många olika sätt för många människor. Det finns ingen "essens" i ordet makt. Det finns en definition, men alla människor använder sedan denna defintion på olika sätt och sätter den i större nätverk. Endel sammankopplar begrepp som "bra" med makt, andra "dåligt" etc.
Det finns en underliggande uppfattning att begrepp och idéer är essentiella. Jag vet inte om det är pga. "Platons idé" som det är så, eller om det snarare handlar om att hjärnan hela tiden arbetar så att så den (för den ouppmärksamme) vill skapa essentiella (dvs nödvändiga) sakförhållanden hos de fragment människan upplever.
Men jag hävdar som sagt att "begrepp" är "neurala konfigurationer" i hjärnan. Alla begrepp är icke-essentiella och går att "dekonstrueras". Begrepp uppkommer helt enkelt genom varandra i ett nät av beroenden. Det går helt enkelt inte att tro att man hittat "essensen" i ett begrepp och sedan "bygga vidare på det". Man måste förstå att "essensen" man hittat bara är något tillfälligt, som man godtar för att praktiskt inte fastna i ett träsk.
Essensen är egentligen ett aggregat.
(aggregat = Anhopning, sammangyttring, helhet som bildas genom förening av (ofta olikartade) element i kemin: löst sammanhållen, ofta oregelbunden struktur, sammansatt av mindre enheter såsom molekyler, joner eller partiklar. Aggregat sammanhålls av svaga krafter och kan ha kort livslängd eller närma sig kemiska föreningar, såsom vätebundna aggregat)
Men det räcker inte heller att förstå vilka begrepp ett begrepp associeras med, vi måste förstå vad begreppes associationer, associerar med. När vi gått några steg i att kartlägga ett begrepps "träd" eller "nätverk" av associationer, ja då kan vi börja att närma oss ömsesidig förståelse för något, eftersom våra "neurala konfiguerationer" i hjärnan eller "epistemoligska/logiska nätverk av sakförhållanden". Ett sakförhållande består av två saker: sak och förhållande, dvs element och relation. Dessa motsvaras vad jag har förstått det som i hjärnan som neuron och neural koppling (Jag kollade up det, och jag tror dessa heter synapser) Är det någon som läst neuropsykologi så kan den gärna få klargöra för mig om detta låter rimligt! (Gustaf vart är du????)
(Ett neuron är en nervcell. Neuronet är den den grundläggande celltypen i nervsystemet?. Neuron finns såväl i hjärnan, där man gärna benämner dem hjärnceller i stället för nervceller, som i nerverna som skickar information från kroppen till hjärnan och tvärtom. )
Men begrepp skapar alltså en kontext dvs en väv av sakförhållanden. En kontext är helt enkelt en en godtycklig gränsdragning. Med komplexitet menar man hur många variabler (element) * relationer en kontext har. Men allt detta snack är egentligen ett snack om hur hjärnan arbetar. Dock finns det någon form av regelsystem i universum, eller snarare att universum ÄR ett regelsystem, men ett otroligt komplext sådant.
Tar vi en väldigt icke-komplex kontext som lagen om kraft: F = ma. Här har vi två variablar: dels massa och dels acceleration.
Det fysiken gör är att gå från hypotester till teorier till lagar, dvs en EXAKT definering av komplexiteten för en kontext. Andra vetenskapsgrenar som rör sig i mer komplexa sfärer behandlar en mycket större kontext. Detta gör att dessa forskare inte kan skapa lagar, utan deras material stannar vid teorier.
Alltså, fråga mig inte vart jag fått allt detta ifrån, jag har ingen aning. Andra människor har säkert andra definitioner av kontext och komplexitet, men detta är vad jag tycker mig kunna destilerat från allt snack om kontexter och komplexiet.
Många tar orden subjektivitet och objektivitet och anser att de är essentiella. De tror helt enkelt att de förstår vad "subjektivitet" respektive "objektivitet" innebär, samtidigt som de antar att alla andra människor har "laddat" orden på samma sätt. Sen börjar två personer och bråka om begreppet subjektivtet. En säger att subjektivitet är "fel" och en annan säger att det är "bra", "korrekt" etc. Eller ta ett ord som "gud" eller något annat valfritt ord som i stort sett alla människor har olika laddningar/associationer till.
Alltså det människor bråkar om är inte begreppet i sig självt, eftersom begreppet inte är något som existerar i sig själv - dvs essentiellt. De bråkar med varandra eftersom de har olika associationer/laddningar till begreppet. Skulle de bara klargöra orden skulle konflikten upphöra.
Jag tror det finns många andra filosofer som klargjort detta på bättre sätt, Wittgenstein t.ex.
Hänger du med på vad jag försöker säga?
Det jag vill förstå är alltså det nätverk dessa begrepp utgör hos olika människor. Ska man förstå något måste man alltså "börja fiska i nätet".
Jag vill alltså förstå hur människor använder dessa begrepp som verktyg, jag menar, för att använda något är det ju bäst att man förstår tanken bakom verktyget först.
Hm.. Om vi säger såhär: En definition räcker inte. För att ta ett annat begrepp: Subjektiv. Här har vi en definition av subjektiv:Varney skrev:det jag undrar är, jimmy, du brukar vara den första att kolla upp saker på nätet. är det rena definitioner du är ute efter så borde du gjort det, inte sant? alltså utgår jag lite slarvigt från att det du vill ha är FF-klientelets uppfattningar, ..?
Subjektiv, term för en personligt färgad, osaklig bild. Motsats till objektiv.
Subjektivitet, term som betecknar osaklighet, partiskhet. Motsats till objektivitet
Subjektivitet är ett begrepp som har fått en enorm historisk laddning och som människor använder helt ohämmat eftersom de upplever att begreppet har en reell, essentiell existens. En definition är helt enkelt inte tillräcklig, eftersom olika människor har dels olika personliga associationer till begreppen men sedan har de även läst om andras personliga/historiska associationer till begreppen.
Tar vi ett annat ord: Makt. Detta är laddat på många olika sätt för många människor. Det finns ingen "essens" i ordet makt. Det finns en definition, men alla människor använder sedan denna defintion på olika sätt och sätter den i större nätverk. Endel sammankopplar begrepp som "bra" med makt, andra "dåligt" etc.
Det finns en underliggande uppfattning att begrepp och idéer är essentiella. Jag vet inte om det är pga. "Platons idé" som det är så, eller om det snarare handlar om att hjärnan hela tiden arbetar så att så den (för den ouppmärksamme) vill skapa essentiella (dvs nödvändiga) sakförhållanden hos de fragment människan upplever.
Men jag hävdar som sagt att "begrepp" är "neurala konfigurationer" i hjärnan. Alla begrepp är icke-essentiella och går att "dekonstrueras". Begrepp uppkommer helt enkelt genom varandra i ett nät av beroenden. Det går helt enkelt inte att tro att man hittat "essensen" i ett begrepp och sedan "bygga vidare på det". Man måste förstå att "essensen" man hittat bara är något tillfälligt, som man godtar för att praktiskt inte fastna i ett träsk.
Essensen är egentligen ett aggregat.
(aggregat = Anhopning, sammangyttring, helhet som bildas genom förening av (ofta olikartade) element i kemin: löst sammanhållen, ofta oregelbunden struktur, sammansatt av mindre enheter såsom molekyler, joner eller partiklar. Aggregat sammanhålls av svaga krafter och kan ha kort livslängd eller närma sig kemiska föreningar, såsom vätebundna aggregat)
Men det räcker inte heller att förstå vilka begrepp ett begrepp associeras med, vi måste förstå vad begreppes associationer, associerar med. När vi gått några steg i att kartlägga ett begrepps "träd" eller "nätverk" av associationer, ja då kan vi börja att närma oss ömsesidig förståelse för något, eftersom våra "neurala konfiguerationer" i hjärnan eller "epistemoligska/logiska nätverk av sakförhållanden". Ett sakförhållande består av två saker: sak och förhållande, dvs element och relation. Dessa motsvaras vad jag har förstått det som i hjärnan som neuron och neural koppling (Jag kollade up det, och jag tror dessa heter synapser) Är det någon som läst neuropsykologi så kan den gärna få klargöra för mig om detta låter rimligt! (Gustaf vart är du????)
(Ett neuron är en nervcell. Neuronet är den den grundläggande celltypen i nervsystemet?. Neuron finns såväl i hjärnan, där man gärna benämner dem hjärnceller i stället för nervceller, som i nerverna som skickar information från kroppen till hjärnan och tvärtom. )
Men begrepp skapar alltså en kontext dvs en väv av sakförhållanden. En kontext är helt enkelt en en godtycklig gränsdragning. Med komplexitet menar man hur många variabler (element) * relationer en kontext har. Men allt detta snack är egentligen ett snack om hur hjärnan arbetar. Dock finns det någon form av regelsystem i universum, eller snarare att universum ÄR ett regelsystem, men ett otroligt komplext sådant.
Tar vi en väldigt icke-komplex kontext som lagen om kraft: F = ma. Här har vi två variablar: dels massa och dels acceleration.
Det fysiken gör är att gå från hypotester till teorier till lagar, dvs en EXAKT definering av komplexiteten för en kontext. Andra vetenskapsgrenar som rör sig i mer komplexa sfärer behandlar en mycket större kontext. Detta gör att dessa forskare inte kan skapa lagar, utan deras material stannar vid teorier.
Alltså, fråga mig inte vart jag fått allt detta ifrån, jag har ingen aning. Andra människor har säkert andra definitioner av kontext och komplexitet, men detta är vad jag tycker mig kunna destilerat från allt snack om kontexter och komplexiet.
Många tar orden subjektivitet och objektivitet och anser att de är essentiella. De tror helt enkelt att de förstår vad "subjektivitet" respektive "objektivitet" innebär, samtidigt som de antar att alla andra människor har "laddat" orden på samma sätt. Sen börjar två personer och bråka om begreppet subjektivtet. En säger att subjektivitet är "fel" och en annan säger att det är "bra", "korrekt" etc. Eller ta ett ord som "gud" eller något annat valfritt ord som i stort sett alla människor har olika laddningar/associationer till.
Alltså det människor bråkar om är inte begreppet i sig självt, eftersom begreppet inte är något som existerar i sig själv - dvs essentiellt. De bråkar med varandra eftersom de har olika associationer/laddningar till begreppet. Skulle de bara klargöra orden skulle konflikten upphöra.
Jag tror det finns många andra filosofer som klargjort detta på bättre sätt, Wittgenstein t.ex.
Hänger du med på vad jag försöker säga?
Det jag vill förstå är alltså det nätverk dessa begrepp utgör hos olika människor. Ska man förstå något måste man alltså "börja fiska i nätet".
Detta var en väldigt bra utgångspunkt! Jag förstår lite bättre nu.hovnarr skrev:Varför jag hänvisar till den i sammanhanget är just för att dess ambition är att visa hur dessa begrepp hänger samman, vilket du efterfrågar. Ser man de klassiska definitionerna inser man det cirkulära, och behovet av ytterligare klargöranden. Kunskap [epistemologins kärna] ses som rättfärdigad sann tro; sanning [metafysikens kärna] ses som överrensstämmelse med verkligheten; och vår förståelse för verkligheten [ontologins kärna] kallar vi kunskap.
Alltså du kanske inte ska haka upp dig för mycket på ordet "kan", det jag försökte säga var hur människor har definierat dessa begrepp genom tidigare och om man genom alla olika definitioner på något sätt kan abstrahera allt detta. Jag gillade din tidigare sammanfattning. Men jag skulle samtidigt vilja förstå lite mer historia kring begreppen. Det jag stör mig lite på är att människor slänger med dessa grepp lite hur som helst, ungefär som Bush som hela tiden pratar om "freedom". Folk lurar sig själva att saker är essentiella genom att matas med samma sak om och om igen.hovnarr skrev:Eftersom du frågar om hur man kan definiera metafysik, ontologi och epistemologi (och inte hur exempelvis folk som inte lyckats åstadkomma något positivt med sin filosofi historiskt brukar definiera dessa begrepp
Jag vill alltså förstå hur människor använder dessa begrepp som verktyg, jag menar, för att använda något är det ju bäst att man förstår tanken bakom verktyget först.
Hovnarr:
Jag tycker alltid att det är intressanta utvecklingar, men jag söker här sammanfattningar och hur begrepp växt fram historiskt, lite mer åt det håll Gustaf förklarar. Alltså det är i första hand min begreppsapparat jag vill arbeta på, så jag överhuvudtaget kan vara med i diskussionerna och förstå vad människor försöker mena.
Men sen är jag naturligtvis intresserad hur människor verklar ut resonemang, i stil med din buljong. Men jag som sagt ha en bra verktygslåda, eftersom jag mer och mer känner att jag vill kunna formulera mitt flum på sätt som är begripliga för andra. Jag har en enorm "inre förståelse" (blandat med godtycklig naivitet i form av fördommar) för vissa saker, men kan som sagt inte dela med mig av den till andra, eftersom jag inte har begrepp för allt. J
Jag tycker alltid att det är intressanta utvecklingar, men jag söker här sammanfattningar och hur begrepp växt fram historiskt, lite mer åt det håll Gustaf förklarar. Alltså det är i första hand min begreppsapparat jag vill arbeta på, så jag överhuvudtaget kan vara med i diskussionerna och förstå vad människor försöker mena.
Men sen är jag naturligtvis intresserad hur människor verklar ut resonemang, i stil med din buljong. Men jag som sagt ha en bra verktygslåda, eftersom jag mer och mer känner att jag vill kunna formulera mitt flum på sätt som är begripliga för andra. Jag har en enorm "inre förståelse" (blandat med godtycklig naivitet i form av fördommar) för vissa saker, men kan som sagt inte dela med mig av den till andra, eftersom jag inte har begrepp för allt. J
PopJimmy skrev:Jag vill alltså förstå hur människor använder dessa begrepp som verktyg, jag menar, för att använda något är det ju bäst att man förstår tanken bakom verktyget först.
Även om du lyckas abstrahera betydelsen är det inte säkert att din diskussionspartner för dagen (hej Kadmos) använder begreppen i enlighet med din abstraktion. Det mest konstruktiva borde vara att låta din aktuelle diskussionspartner definiera sin användnig av dem. Ny partner ny definition o.s.v. Poängen med abstraktionen är väl att underlätta kommunikationen, eller missförstod jag dig?
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?
- Konrad Lorenz?
Jag förstår vad du menar.Luipa skrev:Även om du lyckas abstrahera betydelsen är det inte säkert att din diskussionspartner för dagen (hej Kadmos) använder begreppen i enlighet med din abstraktion. Det mest konstruktiva borde vara att låta din aktuelle diskussionspartner definiera sin användnig av dem. Ny partner ny definition o.s.v.
Alltså jag är noga med att i varje diskussion definiera begreppen. Den resterande delen av diskussionen går ju trots allt att "utveckla" nätet, dvs "fiska" i allt som är relevant, "dra" i alla trådar (synapser) tills det invecklade begreppet är fullt utvecklat.
Men jag vill förstå startskottet, "intentionen" bakom begreppets historia. Så jag kan förstå hur kulan penetrarat i historien och hur kulan träffat och påverkat människor. Hur människor använt dessa begrepp historiskt. Någon sköt ju trots allt.
Jag vill inte ha det perfekta "svaret" eller den perfekta "defintionen" (utan denna vill jag vara med i att hitta själv). Jag är träffad av kulan, och vill förstå vem som sköt.
Är jag obegriplig?
Jag tolkar inte dina inlägg som att du vill ha svar på exakt dom frågor du ställer. Jag tolkar dina inlägg som ett slags inre resonemang om vad du själv har att förhålla dig till intellektuellt. Eller?
Om man utgår ifrån att förnuftet och det intellektuella kommer före allting annat, då har man pålagt sig själv en tankebörda som vill sträva efter att arrengera allting annat under intellektet i en slags inre hierarki som kroppen inte behöver. Alla sinnen ställs till att bli underlägsna och mindre pålitliga och då kräver tydligen hjärnan någon form av intellektuell princip att hålla fast i för att inte komma tillbaka till sinnena.
Det "normala" läget är ju att sinnena och hjärnan samarbetar. Så hjärnan har hela tiden ett material att arbeta med, men ifall man förkastar sinnena och det fysiska då flyter man enbart runt i en tankesmörja och hjärnan har inget att förhålla sig till. Därför behövs begrepp och defenitioner som ontologi, metafysik, essentialism och epistemologi, för att hjärnan ska ha något att arbeta med.
Jag diskuterade detta med essentialism med en herre som var ovanligt öppensinnad för att vara idealist, men när jag råkade nämna att jag inte trodde på essentialism då frågade han mig hur det kom sig att jag inte blev yr i huvudet? Enligt honom så måste saker och ting ha en absolut grund som man kan förstå inellektuellt, som man kan förhålla sig till. Jag sa bara att man blir inte yr, essentialism är enbarte en intellektuell övning för att man inte ska behöva använda sig av sinnena. Då ville denne herre snabbt avbryta samtalet.
Varför vill man undvika sinnena? Jo antagligast för att de har nackdelen att kunna komma med dåliga nyheter, smärta, stress och så vidare. Idealismen har ju den fördelen att den sjänker en slags vila från allt detta så att man inte behöver tänka kring det som händer och sker i livet, istället kan man drömma sig bort. Intressant nog så fortsätter allting att fungera likadant oavsett om man är idealist eller inte.
Så vad är metafysik, ontologi och epistemologi? Vad är dom bra för?
Om man utgår ifrån att förnuftet och det intellektuella kommer före allting annat, då har man pålagt sig själv en tankebörda som vill sträva efter att arrengera allting annat under intellektet i en slags inre hierarki som kroppen inte behöver. Alla sinnen ställs till att bli underlägsna och mindre pålitliga och då kräver tydligen hjärnan någon form av intellektuell princip att hålla fast i för att inte komma tillbaka till sinnena.
Det "normala" läget är ju att sinnena och hjärnan samarbetar. Så hjärnan har hela tiden ett material att arbeta med, men ifall man förkastar sinnena och det fysiska då flyter man enbart runt i en tankesmörja och hjärnan har inget att förhålla sig till. Därför behövs begrepp och defenitioner som ontologi, metafysik, essentialism och epistemologi, för att hjärnan ska ha något att arbeta med.
Jag diskuterade detta med essentialism med en herre som var ovanligt öppensinnad för att vara idealist, men när jag råkade nämna att jag inte trodde på essentialism då frågade han mig hur det kom sig att jag inte blev yr i huvudet? Enligt honom så måste saker och ting ha en absolut grund som man kan förstå inellektuellt, som man kan förhålla sig till. Jag sa bara att man blir inte yr, essentialism är enbarte en intellektuell övning för att man inte ska behöva använda sig av sinnena. Då ville denne herre snabbt avbryta samtalet.
Varför vill man undvika sinnena? Jo antagligast för att de har nackdelen att kunna komma med dåliga nyheter, smärta, stress och så vidare. Idealismen har ju den fördelen att den sjänker en slags vila från allt detta så att man inte behöver tänka kring det som händer och sker i livet, istället kan man drömma sig bort. Intressant nog så fortsätter allting att fungera likadant oavsett om man är idealist eller inte.
Så vad är metafysik, ontologi och epistemologi? Vad är dom bra för?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 18 och 0 gäster