KÄRLEK - inbillning för dårar?

[* KYREUS *]

Tala om pan-demi!
Finns det något mera korkat universellt
- än just kärlek?

Frågan för dagen: är det rätt att ge upp sin autonomi
- för en annan människa?


Skeptiske *KADMOZ

[Viola]

Tala om pan-demi!
Finns det något mera korkat universellt
- än just kärlek?

Frågan för dagen: är det rätt att ge upp sin autonomi
- för en annan människa?


Skeptiske *KADMOZ

Så kärlek är detsamma som att "ge upp sin autonomi"?

[suchanother]

Varför ge upp sin självständighet?
Jag gav aldrig upp min autonomi. Istället är vi två parallella universum med var sin bigbang, ibland möts vi, en lätt touch så att vi får bekräftelse om att inte vara ensamma i universum. Ibland, när vi tittar på stjärnhimlen, uppfattar vi oss som små bitar i en större helhet.

Trevlig midsommar alla!

[* KYREUS *]

Granska verkligheten: så många som upplever att man i sin kärlekesrelation tvingats ge upp sig själv; förlorat sin sk autonomi. Själv upplever jag kärleken långtifrån så........ Men frågan kvarstår - hur upplever människan kärleken?

Ännu en fråga för dagen: Kan man älska en annan människa
helt och fullt - och ändå bevara
sin integritet - intakt??


*KADMOZ

[suchanother]

Vilken fråga från en präst!
Och jag som i min naivitet trodde att prästerna predikade gränslös kärlek utan förbehåll.
Kärlek handlar om tillit, om en förtrogen vän som man litar på. Din bästa kompis helt enkelt. I ömhet visar man sin uppskattning.

(är lite blödig idag)

[Hymer]

Som jag ser det så bygger det mesta av en människas personlighet och integritet redan på hennes interaktioner och förhållanden till andra människor. En helt ensam person som aldrig skulle träffa några andra människor skulle knappast existera annat än fysiskt, och när man finner sin stora kärlek så är det som om man träffar den första riktiga människan någonsin. Ömsesidigt växer man och blir till en ny människa, med större personlighet, integritet och autonomi.

(Annars har man nog träffat fel person...)

[* KYREUS *]

"Vilken fråga från en präst", anför Du. Här uppstår ett identitetsproblem: jag, KADMOZ, är inte här på sajten som präst för att predika. Predika det vanliga; det lämpliga - även om jag ibland skriver som präst och DÅ UNDERTECKNAR INLÄGGEN MED MITT PRÄSTNAMN OCH TILLÄGGET - PRÄST.

Nej, KADMOZ, är min signatur för att som en i mängden få skriva relativt fritt och som filosofen Socrates en gång gjorde (den sk maieutiken) ställa frågor om sånt som intresserar mig.

- Vad jag anser själv då i sakfrågorna?

Ifall du följer KADMOS författande här på sajten ser du snart att jag ofta lyfter en fråga - som här rätt provocerande uttryckt - och sedan så småningom när många sagt sitt; då återkommer jag med min personliga uppfattning.

- Följer nämligen den klassiska tesen: EN INTELLIGENT STÄLLD FRÅGA BLIR OFTA INTRESSANTARE ÄN ETT SNABBT SUBJEKTIVT SVAR.

(ps - påstår därmed inte att min frågor är särskilt intelligenta;
men vill gärna fråga om sånt som intresserar mig/ds)


wallraffande *KADMOZ

[daemonion]

Ganska provocerande fråga KADMOZ...

För att kunna avgöra om kärlek bara är inbillning eller inte
måste vi gå till botten med vad vi menar med kärlek.

Begreppet kärlek är förstås begränsat till vad vi som individer
lägger in i begreppet. Lägger vi inte in något i begreppet
betyder inte kärlek någonting.

Men det skulle nog vara väldigt naivt att säga att
människor inte lägger in något i detta begrepp. Att de inte
haft en erfarenhet av något faktiskt som de benämner "kärlek".

Därmed inte sagt att detta "något" är samma sak för alla individer.
En del kanske kopplar samman romantiska känslor med kärlek,
andra kanske en upplevelse av stor tillfredsställelse och mening
i tillvaron.

Själv lägger jag inte in något så begränsat och statiskt i det.
Jag ser kärleken som väldigt nyanserad och djup och ser
bara romantiska känslor, upplevelse av mening och attraktion
(och så mycket mer) som olika manifestationer av detta grundlösa jag lägger in i det abstrakta begreppet "kärlek".

Eftersom jag gör det finns kärlek i allra högsta grad i mitt liv.

[* KYREUS *]

Tack för mänskliga och fina reflektioner.
Men!! Jag saknade en sak faktiskt när jag läste dina ord:

- Vad är Kärlekens Källa??


Fråga för dagen: är KÄRLEKEN "självuppfinnande",
eller kan man försöka identifiera
dess sk källa??

wallraff *KADMOZ

[daemonion]

Fråga för dagen: är KÄRLEKEN "självuppfinnande",
eller kan man försöka identifiera
dess sk källa??

Det är en svår men intressant fråga...

Man kanske kan se det som så att vissa omständigheter
gynnar kärlekens närvaro i oss människor?

Till exempel skulle väl de flesta hålla med om
att om vi omger oss med ting vi förnimmer som vackra
upplever vi en form av kärlek till dessa ting.

Men vi har ju också det inre psykologiska tillståndet som i större grad
(relativt det yttre) påverkar hur mycket kärlek vi upplever i våra liv.
Till exempel kan vårat sätt att tänka och se på saker avgöra om vi älskar i större eller mindre grad.

Men även om yttre och inre omständigheter gynnar kärlekens
närvaro betyder ju inte det att de i sig ger upphov eller inte ger upphov
till kärleken i absolut bemärkelse, utan det kan ju vara så att de bara kanaliserar den.

Kanske har kärleken en källa eller är i sig en källa bortom allt detta konkreta?

[Luipa]

Kärlekens källa? En fråga för bra för att enbart klassas som dagens .

Kärlek av det mer villkorslösa slaget, alltså inte direkt passion eller för-älskelse vilar latent i oss alla. Den väcks när vi vågar se vår medmänniska utan att censurera eller döma intrycken. När vi i ett vaket tillstånd tar in henne som hon är, helt och fullt, utan att intellektualisera eller kategorisera vår upplevelse. Inte värjer oss mot lidandet eller berusas av förtjänsterna. Den villkorslösa kärleken är i den bemärkelsen renare än passionen som är kärlek i kombination med personligt begär.

Villkorslös kärlek, det vill säga kärlek, föds när personen låter sin egna verksamhet vila. Kärlekens källa är alltså icke-dömandet och, jag vet inte, sig självt kanske?

luipa

[Rafael]

Intressanta tankar, framför allt:

"Vilken fråga från en präst", anför Du. Här uppstår ett identitetsproblem: jag, KADMOZ, är inte här på sajten som präst för att predika. Predika det vanliga; det lämpliga - även om jag ibland skriver som präst och DÅ UNDERTECKNAR INLÄGGEN MED MITT PRÄSTNAMN OCH TILLÄGGET - PRÄST.

Nej, KADMOZ, är min signatur för att som en i mängden få skriva relativt fritt och som filosofen Socrates en gång gjorde (den sk maieutiken) ställa frågor om sånt som intresserar mig.

Så kadmoz framställer sig helst inte som en mänsklig Seraf när han vill få skriva fritt? Blir han kanske mer låst i en kristen identitet - både av oss och av honom själv - eller är han precis som oss alla stundals mycket trött på sig själv, något som lett till denna tudelning. Måhända utbrister han i Goethes anda: "Ack tvenne själar (/djävlar) bo i detta bröst!"


Frågan för dagen läses ovan.

(sen har jag hört: Varje gång man är kär, är man det för första gången. En lika god definition som någon annan?)

[daemonion]

Luipa skrev:

Kärlek av det mer villkorslösa slaget, alltså inte direkt passion eller för-älskelse vilar latent i oss alla. Den väcks när vi vågar se vår medmänniska utan att censurera eller döma intrycken. När vi i ett vaket tillstånd tar in henne som hon är, helt och fullt, utan att intellektualisera eller kategorisera vår upplevelse. Inte värjer oss mot lidandet eller berusas av förtjänsterna. Den villkorslösa kärleken är i den bemärkelsen renare än passionen som är kärlek i kombination med personligt begär.

Jag har funderat på detta... Jag har upplevt det många gånger...
Jag är inte säker på att du inte menar vad jag menar, ville bara
förtydliga lite så vi inte missförstår varandra.

Är inte detta att observera utan tanke bara att se saker och ting för vad de är? Den observationen är ju i sig tom men kan leda till kärlek och hat. Jag menar när jag exempelvis betraktar en våldtäkt utan tankar är det möjligt i ett visst mentalt tillstånd att inte döma intellektuellt, men är verkligen detta kärlek? Jag skulle snarare säga att jag i detta tankefria tillstånd upplever inre smärta och avsky. Min poäng: observationen i sig är inte kärlek men att se saker och ting för vad de är, utan att intellektuellt döma, kan göra det möjligt för oss att uppleva en kärlek (eller hat) som är fri från fördomar.

[Skogsälvan]

Solen har många strålar och jag vet inte vilken stråle du syftar på, Kadmos. Passion? Bekräftelse? Samhörighet? Beundran? Kemiska processer i våra hjärnor? Empati? Altruism? Överlevnadsinstinkt?
Nej, jag vet inte vad du fiskar efter.
Men jag säger som jag sa i en annan tråd: titta på Botticellis målning Venus och Mars. Reflektera över saken. Jag vet faktiskt inte om jag vill diskutera detta ämne djupare, då det gör mig alltför illa berörd.

[Luipa]

Min poäng: observationen i sig är inte kärlek men att se saker och ting för vad de är, utan att intellektuellt döma, kan göra det möjligt för oss att uppleva en kärlek (eller hat) som är fri från fördomar.

Jag skrev När vi i ett vaket tillstånd ... Kruxet blir då ordet vaket. Jag tror att vi kan observera ett fenomen och förhålla oss likgiltiga inför det men likgiltighet är en ignorans och inte ett vaket tillstånd. Normalt är att vi antingen förförs av det positiva, går igång på det negativa eller bara inte bryr oss, är likgiltiga.

Vet inte hur jag ska formulera det jag vill säga, huvudet är gröt. Men det vakna innebär ett, ähum, brist på bättre ord - ett öppet hjärta ...

Men hur menar du att hat kan vara fri från fördomar? Hat är ju i sig en dom. Och nej, kärlek behöver inte vara en dom för kärleken behöver inget objekt.

luipa