Finns en absolut sanning?

[Hubert]

Tarskis formella definition är oantastlig som jag ser det.
Den gäller oavsett hur vi definierar verkligheten - ett euklidiskt universum eller Harry Potters värld eller min/din/vår delade verklighet eller ett relativistiskt universum eller Matrix eller något annat.

Alfred Tarski (1901-1983) ansåg att sanning är ett objektivt och formellt definierbart begrepp. Tarski ansåg att en sats är sann om och endast om den korresponderar med verkligheten.

Jag tror att detta är en bra och tillräcklig beskrivning av sanning. Därmed behövs inte någon förstärkning eller relativisering av sanningsbegreppet. Sanningsbegreppet är dessutom objektivt, vilket innebär att det inte är beroende av subjektiva uppfattningar eller tolkningar.

[Algotezza]

Tarskis formella definition är oantastlig som jag ser det.
Den gäller oavsett hur vi definierar verkligheten - ett euklidiskt universum eller Harry Potters värld eller min/din/vår delade verklighet eller ett relativistiskt universum eller Matrix eller något annat.

Alfred Tarski (1901-1983) ansåg att sanning är ett objektivt och formellt definierbart begrepp. Tarski ansåg att en sats är sann om och endast om den korresponderar med verkligheten.

Jag tror att detta är en bra och tillräcklig beskrivning av sanning. Därmed behövs inte någon förstärkning eller relativisering av sanningsbegreppet. Sanningsbegreppet är dessutom objektivt, vilket innebär att det inte är beroende av subjektiva uppfattningar eller tolkningar.

Var det vad Tarski ansåg? Det var hans åsikt alltså? Hur objektivt blir det? Det finns fler definitioner av sanning, t.ex. koherens.

Vad jag kan se av resonemanget ovan handlar det i grunden om olika personers åsikter som själva väljer att kalla sina åsikter objektiva och det sanningsbegrepp de valt för objektivt.

Men låt oss säga att vi kan använda korrespondens mellan en språklig utsaga och verkligheten som en definition av sanning. Utsagor måste tolkas och vad som är verkligt måste vi komma fram till. På vilket sätt utesluter detta subjektivitet och relativitet? Bara för att nämna några svårigheter.

[Hubert]

Om vi talar om påståenden som rör verkligheten så är Tarskis formella definition oantastlig.
Problemet för oss stackars människor är hur vi vet när påståendet som rör verkligheten verkligen tillhör verkligheten.

Platons grottliknelse ger oss ett banalt svar: Gå ut i verkligheten och se efter!
Min hjälte Aristoteles sa att så enkelt är det inte. Vi är (bara) människor och vi kan bara förstå verkligheten utifrån våra förutsättningar. Han listade dem och satte så småningom sin prägel på västerlandets visdomstradition.

Sanningar är propositionella - en tanke helt i linje med Aristoteles, Kant och fenomenologerna efter honom.
15 juli skrev jag "Nu är dock propositioner/påståenden de enda vi har för att kommunicera och propositionella sanningar är av typen "A är sann om, och endast om, B är sann" där A och B är påståenden."

Sanning utesluter inte subjektivitet i den mening att vi är (bara) människor och har som art begränsade resurser likt alla andra arter att kliva ut ur grottan och "se efter" - vi kan/måste göra så gott vi kan utifrån våra begränsningar. Och det gör vi! Vetenskaplig metod är ett viktigt steg.

Tarskis formella definition är oantastlig som jag ser det.
Den gäller oavsett hur vi definierar verkligheten - ett euklidiskt universum eller Harry Potters värld eller min/din/vår delade verklighet eller ett relativistiskt universum eller Matrix eller något annat.

Alfred Tarski (1901-1983) ansåg att sanning är ett objektivt och formellt definierbart begrepp. Tarski ansåg att en sats är sann om och endast om den korresponderar med verkligheten.

Jag tror att detta är en bra och tillräcklig beskrivning av sanning. Därmed behövs inte någon förstärkning eller relativisering av sanningsbegreppet. Sanningsbegreppet är dessutom objektivt, vilket innebär att det inte är beroende av subjektiva uppfattningar eller tolkningar.

Var det vad Tarski ansåg? Det var hans åsikt alltså? Hur objektivt blir det? Det finns fler definitioner av sanning, t.ex. koherens.

Vad jag kan se av resonemanget ovan handlar det i grunden om olika personers åsikter som själva väljer att kalla sina åsikter objektiva och det sanningsbegrepp de valt för objektivt.

Men låt oss säga att vi kan använda korrespondens mellan en språklig utsaga och verkligheten som en definition av sanning. Utsagor måste tolkas och vad som är verkligt måste vi komma fram till. På vilket sätt utesluter detta subjektivitet och relativitet? Bara för att nämna några svårigheter.

[Algotezza]

Ja, en definition är en definition. Den talar om hur vi kan se och handskas med ett språkligt fenomen. Den är varken sann eller falsk. Bara mer eller mindre användbar. Sanning gäller då nnehållet i språkliga utsagor och huruvida detta nnehåll överensstämmer med observerad verklighet eller ej, alltså med fakta. Hur kontrollerar man denna överensstämmelse? Det är något som skaver här av principiellt slag. Det handlar om något annat än hur våra sinnen fungerar och vad vi ser som verkligt.

Fakta och observationer uttrycker vi med ord. När vi tar oss an en utsaga för att kontrollera den mot observationer och fakta jämför vi den med en Anna språklig utsaga som uttrycker verifierad fakta.

Vi rör oss inomspråkligt hela tiden. Det är väl det som skaver. Men vad annat kan vi göra t.ex. På ett filosofiskt forum som detta?

Gå ut i världen och upplev den!

[Smisk]

Det beror väl på hur vi definierar absolut. Eller?


Vi använder språk för att kommunicera. Var och en tolkar budskapet på sitt sätt, relativt erfarenheter och förmågor, även om vi använder väldefinierade symboler och utsagor. Definitionerna tolkar vi individuellt. Allt som kan uttryckas med olika typer av språk och symboler blir tidsbundet, flyktigt och relativt.

Också det jag nyss skrev. Dess betydelse har redan glidit iväg för språket är hela tiden på glid, även om försöker se holistiskt på det vi kommunicerar och ta hänsyn till sammanhanget.

Absolut betyder att det är oberoende av något. Eftersom sanning är en egenskap hos kunskapen som beskriver kunskapens tillstånd relativt det den syftar på så kan sanningar aldrig vara absoluta. Dem är per definition beroende, relativa och bygger alltså på sammanhang.

Jag håller med om att språk är verktyg vi använder för olika saker. Språket bygger på medvetandet, direkt erfarenhet, föreställningar mm som är till vårat förfogande. Dessa är alla fakulteter (mentala förmågor) och ingen av dem är absoluta oavsett hur vi definierar absolut tänker jag.

Jag håller med Kant i detta avseende och med Matrix som metafor så har vi tillgång till "simuleringen men inte verkligheten".

Eller snarare, vi har endast tillgång till saker genom komplexitet som inkluderar relationer och därför existerar inte "en verklighet där ute" utan det vi KAN kalla verklighet är en komplex simulering vi förhåller till saker den syftar på.

[xion]

Kanske är en upplevelsen det enda som kan kallas en absolut sanning, och den är alltid subjektiv.
En utsaga kan aldrig bli sann utan en värdering.
Detta stämmer också med vad Descartes hävdade.

På vilket sätt är en upplevelse en sanning?
På vilket sätt är den absolut?

Därför att upplevelsen är det som kommer närmast fakta.

[Smisk]

Tarskis formella definition är oantastlig som jag ser det.
Den gäller oavsett hur vi definierar verkligheten - ett euklidiskt universum eller Harry Potters värld eller min/din/vår delade verklighet eller ett relativistiskt universum eller Matrix eller något annat.

Alfred Tarski (1901-1983) ansåg att sanning är ett objektivt och formellt definierbart begrepp. Tarski ansåg att en sats är sann om och endast om den korresponderar med verkligheten.

Jag tror att detta är en bra och tillräcklig beskrivning av sanning. Därmed behövs inte någon förstärkning eller relativisering av sanningsbegreppet. Sanningsbegreppet är dessutom objektivt, vilket innebär att det inte är beroende av subjektiva uppfattningar eller tolkningar.

Detta är som sagt otillräckligt eftersom han inte definierat verkligheten?
Detta sanningsbegrepp är heller inte objektivt, det är tankar vi själva definierat.
Det är endast, och av nödvändighet, "relationer mellan idéer".

[Smisk]

Kanske är en upplevelsen det enda som kan kallas en absolut sanning, och den är alltid subjektiv.
En utsaga kan aldrig bli sann utan en värdering.
Detta stämmer också med vad Descartes hävdade.

På vilket sätt är en upplevelse en sanning?
På vilket sätt är den absolut?

Därför att upplevelsen är det som kommer närmast fakta.

På vilket sätt är en upplevelse fakta?
Hur är en upplevelse absolut?

En upplevelse är ju bunden till funktionerna som genererar dem?
Vi förstår att våra uppfattningar är sammanhängande med flera olika saker för att existera och att dem är "genererade" på förhand och i efterhand testade mot intryck. Det är en aktiv och skapande process som likt en projektor renderar erfarenheter åt oss.

"Vi kommer inte utanför matrix".
Att erfarenheter är "sanning eller fakta" är som att säga att matrix är identisk med verkligheten, när den i själva verket är helt genererad? Maya.

[xion]

På vilket sätt är en upplevelse en sanning?
På vilket sätt är den absolut?

Därför att upplevelsen är det som kommer närmast fakta.

På vilket sätt är en upplevelse fakta?
Hur är en upplevelse absolut?

En upplevelse är ju bunden till funktionerna som genererar dem?
Vi förstår att våra uppfattningar är sammanhängande med flera olika saker för att existera och att dem är "genererade" på förhand och i efterhand testade mot intryck. Det är en aktiv och skapande process som likt en projektor renderar erfarenheter åt oss.

"Vi kommer inte utanför matrix".
Att erfarenheter är "sanning eller fakta" är som att säga att matrix är identisk med verkligheten, när den i själva verket är helt genererad? Maya.

Det jag upplever uppfattas som sant för mig, men egentligen är det bara själva upplevelsen som är sann och bara för mig.
Samma förhållande gäller för fakta. Ser jag på termometern att det är 27 grader varmt ute så är det bara just att jag ser detta på termometern som är fakta för mig.

[Smisk]

Det jag upplever uppfattas som sant för mig, men egentligen är det bara själva upplevelsen som är sann och bara för mig.
Samma förhållande gäller för fakta. Ser jag på termometern att det är 27 grader varmt ute så är det bara just att jag ser detta på termometern som är fakta för mig.

Jag tänker att när vi tänker på upplevelsen skapar vi föreställningar om den vi använder för att förstå den.
Tänker vi då "upplevelsen är sann" menar vi att den "är vad den är" och att föreställningarna då är sanna eftersom dem syftar på den.

Erfarenheten, och allt annat vi kan tänka på, ser jag inte som "i sig sanna eller falska" utan jag tänker mig att det är förhållandet mellan föreställningarnas förmåga att förklara saker för oss och hur något vi föreställer oss stämmer med det vi förställer oss.

Eftersom detta resonemang måste vara korrekt så kan det inte stämma att en "sanning kan vara absolut".
Det är som att säga att vatten som inte är vått kan existera eller relationer som inte relaterar till något.

[xion]

Jag tycker att det verkar som att de flesta av oss anser att det inte finns någon absolut sanning.
Absolut betyder ovillkorlig, utan villkor.
I dagligt tal brukar man ibland hävda att vissa sanningar inte kan eller får ifrågasättas men i så all blir den sanningen dogmatisk inte absolut.

[Vertumnus]

Varifrån kommer behovet av att ta ställning i en fråga som inte kan avgöras?
För vetenskaps mannen måste sanningen existera eller vara möjlig att formulera, i annat fall faller projektet.
Och hur är det med den filosofiska sanningen, är det sant att eller är det sant att inte?
För hantverkaren eller den tillverkande industrin är korrespondanskriteriet ett faktum.
Men hur är det med politikern, den handlande människan, homo politikus?
Skiljelinjen verkar gå mellan den som vill förstå ett skeende och den som vill iscensätta det, dvs mellan kontemplation och handlande.

[Pilatus]

Tarskis formella definition är oantastlig som jag ser det.
Den gäller oavsett hur vi definierar verkligheten - ett euklidiskt universum eller Harry Potters värld eller min/din/vår delade verklighet eller ett relativistiskt universum eller Matrix eller något annat.

Alfred Tarski (1901-1983) ansåg att sanning är ett objektivt och formellt definierbart begrepp. Tarski ansåg att en sats är sann om och endast om den korresponderar med verkligheten.

Jag tror att detta är en bra och tillräcklig beskrivning av sanning. Därmed behövs inte någon förstärkning eller relativisering av sanningsbegreppet. Sanningsbegreppet är dessutom objektivt, vilket innebär att det inte är beroende av subjektiva uppfattningar eller tolkningar.

Var det vad Tarski ansåg? Det var hans åsikt alltså? Hur objektivt blir det? Det finns fler definitioner av sanning, t.ex. koherens.

Vad jag kan se av resonemanget ovan handlar det i grunden om olika personers åsikter som själva väljer att kalla sina åsikter objektiva och det sanningsbegrepp de valt för objektivt.

Men låt oss säga att vi kan använda korrespondens mellan en språklig utsaga och verkligheten som en definition av sanning. Utsagor måste tolkas och vad som är verkligt måste vi komma fram till. På vilket sätt utesluter detta subjektivitet och relativitet? Bara för att nämna några svårigheter.

Men Tarski utvecklade sin sanningsdefinition inom ramen för formella språk. Tarski menade att naturliga språk är mycket mer komplexa och innehåller många tvetydigheter. Sanning i naturliga språk innebär fortfarande att en sats är sann om och endast om den korresponderar med verkligheten. Hans arbete har haft stort inflytande på semantik och språkteori, och har lagt grunden för en mer formell och strukturerad analys av språk, både formella och naturliga.

[Pilatus]

Varifrån kommer behovet av att ta ställning i en fråga som inte kan avgöras?
För vetenskaps-mannen måste sanningen existera eller vara möjlig att formulera, i annat fall faller projektet.

Det låter stort och närmast omöjligt att kunna finna en entydig sanning inom en forskningsuppgift. Men det beror väl mycket på vad slags hypotes som skall undersökas. Kanske kan forskaren finna värdefulla belägg för sin hypotes, eller finna att den inte kan bekräftas. Mängden kunskap ökar, eller kan preciseras. Äldre uppfattningar överges ibland och nya frågor blir formulerade.

[Smisk]

Varifrån kommer behovet av att ta ställning i en fråga som inte kan avgöras?
För vetenskaps mannen måste sanningen existera eller vara möjlig att formulera, i annat fall faller projektet.
Och hur är det med den filosofiska sanningen, är det sant att eller är det sant att inte?
För hantverkaren eller den tillverkande industrin är korrespondanskriteriet ett faktum.
Men hur är det med politikern, den handlande människan, homo politikus?
Skiljelinjen verkar gå mellan den som vill förstå ett skeende och den som vill iscensätta det, dvs mellan kontemplation och handlande.

Vårat medvetande och föreställningar "tvingar oss" att ta ställning till vad som är fakta och önskvärt.
Dessa saker kommer från våran natur och hur den förhåller sig till världen. Sanningar är det som förhåller fakta mellan dem.
Hur våra inre tankar förhåller sig till våra liv i avseendet av om dem syftar på fakta eller önskvärdheter.
Vi bidrar till att själva skapa vad vi tänker som sant och värdefullt och det är upp till oss att upptäcka detta genom våra tankar/handlingar.

Vi är alltså "inneslutna i" vår "matrixscen" som har en teleologisk design. Vår erfarenhet är "mättad på mening" som man kan uttrycka det inom fenomenologin.