Finns Gud?

[xion]

Så länge Gud håller sig i vår inre (solipsistiska) värld har jag inget att invända. I den fysiska (vetenskapliga) världen finns det ingen plats för Guds rike, Därmed inte sagt att det inte finns plats för andlighet.

Nej, Guds rike är ingen solipsistisk verklighet, utan ett område där det gudomliga och mänskliga möts—varken helt objektivt eller subjektivt. Det som sker där avspeglas i den materiella världen, vilket är anledningen till att Jesus säger "Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden." Genom vårt deltagande i Guds rike påverkar vi därmed skeendet på jorden.

Var finns då (enligt dig) Guds rike?

[Mlw]

Var finns då (enligt dig) Guds rike?

Religiösa och mystiska traditioner pekar ofta på medvetandetillstånd eller verklighetsaspekter som överskrider subjekt-objekt-dikotomin. Som exempel kan nämnas buddhismens icke-dualistiska begrepp och kristna mystikers erfarenheter av förening med Gud. Även västlig filosofi och psykologi har introducerat ett begrepp kallat "intersubjektivitet." Sist men inte minst antyder kvantmekaniken ett område där observatören och det observerade inte helt kan särskiljas, vilket utmanar den strikta uppdelningen mellan subjekt och objekt. Mätproblemet och vågfunktionens kollaps illustrerar detta "mellantillstånd."

[xion]

Var finns då (enligt dig) Guds rike?

Religiösa och mystiska traditioner pekar ofta på medvetandetillstånd eller verklighetsaspekter som överskrider subjekt-objekt-dikotomin. Som exempel kan nämnas buddhismens icke-dualistiska begrepp och kristna mystikers erfarenheter av förening med Gud. Även västlig filosofi och psykologi har introducerat ett begrepp kallat "intersubjektivitet." Sist men inte minst antyder kvantmekaniken ett område där observatören och det observerade inte helt kan särskiljas, vilket utmanar den strikta uppdelningen mellan subjekt och objekt. Mätproblemet och vågfunktionens kollaps illustrerar detta "mellantillstånd."

Inget av det du skriver här avlägsnar Guds rike från den metafysiska (solipsistiska) miljön.

[Mlw]

Inget av det du skriver här avlägsnar Guds rike från den metafysiska (solipsistiska) miljön.

Till yttermera visso: enligt processfilosofin, som utvecklats av Whitehead, är verkligheten varken rent subjektiv eller rent objektiv utan består av faktiska erfarenhetstillfällen som har både subjektiva och objektiva aspekter. Vår uppdelning i subjektivt och objektivt är en ren tankekonstruktion som leder fel om den dras till sin spets, vilket vi ser i Kants filosofi som mynnar ut i absurditeter.

Som professor Wilfred Cantwell Smith (religionsforskare, 1916-2000) förklarar, anser moderna rationalister att ett tankesystem måste kunna förklara verkligheten på ett tillfredsställande sätt. Detta verkar rimligt, bortsett från att de med "verklighet" enbart syftar på den icke-mänskliga världen. Detta är en orimlig begränsning eftersom vi inte bara behöver tolka verkligheten utan också måste leva i den och med varandra (jfr. Smith, "Belief and History", 1977, s. 28). Smith säger:

Ett tankesystem som, oavsett hur 'vetenskapligt' det utger sig för att vara, finner kristen (eller islamisk, eller buddhistisk) tanketradition antingen meningslös eller helt enkelt falsk, avslöjar därmed att det kan förstå och tolka den fysiska naturen men inte människans värld. (s. 33)

Vi har inget annat val än att leva i den mänskliga verkligheten, som inte är identisk med den fysikaliska. Detta förklarar varför vi behöver ett dubbelt perspektiv på verkligheten. Om vi inte tar den andliga dimensionen på allvar riskerar vi att tappa orienteringen i tillvaron.

[xion]

Inget av det du skriver här avlägsnar Guds rike från den metafysiska (solipsistiska) miljön.

Till yttermera visso: enligt processfilosofin, som utvecklats av Whitehead, är verkligheten varken rent subjektiv eller rent objektiv utan består av faktiska erfarenhetstillfällen som har både subjektiva och objektiva aspekter. Vår uppdelning i subjektivt och objektivt är en ren tankekonstruktion som leder fel om den dras till sin spets, vilket vi ser i Kants filosofi som mynnar ut i absurditeter.

Som professor Wilfred Cantwell Smith (religionsforskare, 1916-2000) förklarar, anser moderna rationalister att ett tankesystem måste kunna förklara verkligheten på ett tillfredsställande sätt. Detta verkar rimligt, bortsett från att de med "verklighet" enbart syftar på den icke-mänskliga världen. Detta är en orimlig begränsning eftersom vi inte bara behöver tolka verkligheten utan också måste leva i den och med varandra (jfr. Smith, "Belief and History", 1977, s. 28). Smith säger:

Ett tankesystem som, oavsett hur 'vetenskapligt' det utger sig för att vara, finner kristen (eller islamisk, eller buddhistisk) tanketradition antingen meningslös eller helt enkelt falsk, avslöjar därmed att det kan förstå och tolka den fysiska naturen men inte människans värld. (s. 33)

Vi har inget annat val än att leva i den mänskliga verkligheten, som inte är identisk med den fysikaliska. Detta förklarar varför vi behöver ett dubbelt perspektiv på verkligheten. Om vi inte tar den andliga dimensionen på allvar riskerar vi att tappa orienteringen i tillvaron.

Håller med om detta men det betyder inte att vi behöver Gud. Vår inre verklighet är andlig så det räcker utan dubbelkommando.

[Mlw]

Håller med om detta men det betyder inte att vi behöver Gud. Vår inre verklighet är andlig så det räcker utan dubbelkommando.

Att det skulle finnas en "inre verklighet" är en ovetenskaplig myt. Jag rekommenderar Nick Chaters bok, "The Mind Is Flat: The Illusion of Mental Depth and the Improvised Mind" (2018). Vi inbillar oss att vi har tillgång till en inre värld, men i själva verket är "nästan allt vi tror oss veta om vårt eget sinne ett självbedrägeri, utfört mot oss av våra egna hjärnor" (s. 15).

[Smisk]

All religion är symbolisk. Tas den bokstavligt, t.ex. Att Gud skapade världen på sex vanliga dygn och vilade på den sjunde hamnar man fel, tror jag, för man hamnar i samma fålla som Jehovas vittnen. Religion som tröst eller filosofi som tröst, välj själv...

Jag håller med dig. Jag menar att hela vår erfarenhet delvis är metaforisk, den är "sammansatt av berättelser", den är meningsfullt organiserad som "världen för oss". Att förstå "världen" kräver att vi förstår legobitarnas natur så som den framträder för oss.

Att tänka att världen vi erfar är "världen som sådan" är samma misstag som att tänka att Gud är något vi kan ha kunskap om direkt och inte metaforiskt.

[xion]

Håller med om detta men det betyder inte att vi behöver Gud. Vår inre verklighet är andlig så det räcker utan dubbelkommando.

Att det skulle finnas en "inre verklighet" är en ovetenskaplig myt. Jag rekommenderar Nick Chaters bok, "The Mind Is Flat: The Illusion of Mental Depth and the Improvised Mind" (2018). Vi inbillar oss att vi har tillgång till en inre värld, men i själva verket är "nästan allt vi tror oss veta om vårt eget sinne ett självbedrägeri, utfört mot oss av våra egna hjärnor" (s. 15).

Men det där håller jag inte alls med om.
Stäng av våra sinnesportar så har vi ingen värld alls.
Den enda värd vi har tillgång till är den värld som vår fantasi, vår föreställningsförmåga och våra sinnen förser oss med och som vi sen bearbetar till en bild av och förhoppningsvis också en förståelse av vår tillvaro.

[Mlw]

Men det där håller jag inte alls med om.
Stäng av våra sinnesportar så har vi ingen värld alls.
Den enda värd vi har tillgång till är den värld som vår fantasi, vår föreställningsförmåga och våra sinnen förser oss med och som vi sen bearbetar till en bild av och förhoppningsvis också en förståelse av vår tillvaro.

Nej, kognitionsvetare idag förkastar den äldre föreställningen om en "inre teater" eller "mental spegelbild". Medvetandet ses mer som en aktiv konstruktionsprocess än som en passiv representation. Snarare än statiska representationer skapar hjärnan prediktiva modeller av verkligheten, som är dynamiska och uppdateras kontinuerligt. De är till för att vi ska kunna agera i världen och är därför handlingsorienterade. Inne i hjärnan pågår förutsägelser i stunden som ständigt testas mot inkommande sinnesintryck. Dessutom är de prediktiva modellerna delvis omedvetna och automatiska. Medvetandet är "platt," som Nick Chater säger.

[Pilatus]

Jag håller med dig. Jag menar att hela vår erfarenhet delvis är metaforisk, den är "sammansatt av berättelser", den är meningsfullt organiserad som "världen för oss". Att förstå "världen" kräver att vi förstår legobitarnas natur så som den framträder för oss.

Att tänka att världen vi erfar är "världen som sådan" är samma misstag som att tänka att Gud är något vi kan ha kunskap om direkt och inte metaforiskt.

Vår erfarenhet kan knappast vara metaforisk. Ordspråk är ofta metaforiska, alltså att de betyder något i överförd mening.
Religionens berättelser är ofta allegoriska, alltså något mer än en metaforisk bild. Exempel på allegorier är berättelserna om Noa, eller originalet Gilgamesheposets flodberättelse. Sådana berättelser kan vara fyllda av symboler, ex vis att floden blir en symbol för att Gud straffar ondskan.

[Smisk]

Vår erfarenhet kan knappast vara metaforisk. Ordspråk är ofta metaforiska, alltså att de betyder något i överförd mening.
Religionens berättelser är ofta allegoriska, alltså något mer än en metaforisk bild. Exempel på allegorier är berättelserna om Noa, eller originalet Gilgamesheposets flodberättelse. Sådana berättelser kan vara fyllda av symboler, ex vis att floden blir en symbol för att Gud straffar ondskan.

Ett sätt att beskriva det på är det Schopenhauer menade är "världen som representation".
Enligt honom är världen som vi upplever den en produkt av våra sinnen och intellekt. Han menade att allt vi uppfattar är "representationer" (Vorstellungen) och att dessa representationer är beroende av subjektet som upplever dem.

Detta är påverkat av Kants tankar om "världen för oss" som är det enda vi har tillgängligt. Det är endast MED dessa förmågor saker framträder genom får erfarenhet och dem framträder på ett "berättande sätt", alltså på ett meningsfullt sätt.

Jungs arketyper kan vi sedan se som universella benägenheter för psyket att tillföra mening inför världen och det är endast genom att förstå detta och dem vi kan förstå livet och världen. Även om vi inte kan "hitta Gud i världen" så kan vi "hitta benägenheten för tro" eller "spirituella arketyper" som REPRESENTERAR dessa aspekter av tillvaron.

Med andra ord, psykologiska universella mönster kan tänkas "peka på" saker som ingår i vidare universella teman vi ingår i.

Jung menade att vi kan förstå och integrera dessa arketyper i vårt medvetna jag, kan vi få insikt i de djupare strukturerna av vår psyke och hur de relaterar till världen omkring oss.

[Mlw]

Ett sätt att beskriva det på är det Schopenhauer menade är "världen som representation".
Enligt honom är världen som vi upplever den en produkt av våra sinnen och intellekt. Han menade att allt vi uppfattar är "representationer" (Vorstellungen) och att dessa representationer är beroende av subjektet som upplever dem.

Detta är påverkat av Kants tankar om "världen för oss" som är det enda vi har tillgängligt. Det är endast MED dessa förmågor saker framträder genom får erfarenhet och dem framträder på ett "berättande sätt", alltså på ett meningsfullt sätt.

Jungs arketyper kan vi sedan se som universella benägenheter för psyket att tillföra mening inför världen och det är endast genom att förstå detta och dem vi kan förstå livet och världen. Även om vi inte kan "hitta Gud i världen" så kan vi "hitta benägenheten för tro" eller "spirituella arketyper" som REPRESENTERAR dessa aspekter av tillvaron.

Med andra ord, psykologiska universella mönster kan tänkas "peka på" saker som ingår i vidare universella teman vi ingår i.

Jung menade att vi kan förstå och integrera dessa arketyper i vårt medvetna jag, kan vi få insikt i de djupare strukturerna av vår psyke och hur de relaterar till världen omkring oss.

Att hjärnan gör allt den kan för att representera verkligheten är ganska självklart, för vi har inte omedelbart insikt om verkligheten. Om vi iakttar ett litet träd, exempelvis, så måste hjärnan räkna ut ifall det är ett litet bonzaiträd eller ett stort träd som syns på avstånd. Något så "enkelt" som att uppfatta ett träds storlek involverar avancerade beräkningar och tolkningar från hjärnans sida.

Men det betyder inte att vi har en inre mental "kopia" av världen utanför. När det gäller Jungs arketyper så har den teorin vederlagts av modern hjärnforskning. Dagens neurovetare och kognitiva psykologer avvisar bestämt idén om en omedveten mental nivå. Psykologen Vesa Talvitie säger:

Det verkar bara finnas två sfärer eller nivåer—den neurofysiologiska (kropp-hjärna) och medvetna tillstånd (känslor, mentala bilder och så vidare). Det finns inget behov av att tala om omedvetna mentala företeelser—termen 'omedvetet' syftar helt enkelt på hjärnprocesser. (Talvitie, "Freudian Unconscious and Cognitive Neuroscience", 2009, s. 83)

[Pilatus]

Vår erfarenhet kan knappast vara metaforisk. Ordspråk är ofta metaforiska, alltså att de betyder något i överförd mening.
Religionens berättelser är ofta allegoriska, alltså något mer än en metaforisk bild. Exempel på allegorier är berättelserna om Noa, eller originalet Gilgamesheposets flodberättelse. Sådana berättelser kan vara fyllda av symboler, ex vis att floden blir en symbol för att Gud straffar ondskan.

Ett sätt att beskriva det på är det Schopenhauer menade är "världen som representation".

Jo, visst sörru. Men det säger inget om karaktären på religionens berättelser, eller den form de ofta antar. Bibelns många författare har ofta något de vill att vi skall förstå, ibland hur de uppfattar världen, ofta som kamp mellan motsatser. Och det kan ju bli till spännande historier som kan broderas ut. John Steinbeck - Öster om eden (1952). William Faulkner – Absalom, Absalom! (1936), Thomas Mann – Josef och hans bröder (1933–1943) och Pearl S. Buck – Den goda jorden (1931).

[Algotezza]

Av inläggen att döma är begreppet Gud något våra hjärnor konstruerar för att ge vår tillvaro mening och syfte och det spelar då mindre roll om detta begrepp motsvaras av en verklighet oberoende av våra hjärnor.

Människan är det meningsskapande djuret (Peter Gärdenfors formulering). Mening innebär bland annat att se mönster och det är något vi "ser" även i slumpvist och kaotiskt uppkomna företeelser, som moln och andra väderfenomen.

Där det saknas mening och mönster uppfinner våra hjärnor det. Begreppet Gud blir då ett slags garant för en evig och ständig mening med den mänskliga tillvaron.

Har begreppet Gud för många slutat vara den yttersta garanten för mål och mening i vår värld? Är det idag mer en mental tvångströja eller något absurt och meningslöst när vissa politiska ledare ser sig som Guds främsta representanter i vår värld och som direkt förverkligar Guds vilja?

Men jag kan ha dragit helt felaktiga slutsatser.

[Mlw]

Av inläggen att döma är begreppet Gud något våra hjärnor konstruerar för att ge vår tillvaro mening och syfte och det spelar då mindre roll om detta begrepp motsvaras av en verklighet oberoende av våra hjärnor.

Människan är det meningsskapande djuret (Peter Gärdenfors formulering). Mening innebär bland annat att se mönster och det är något vi "ser" även i slumpvist och kaotiskt uppkomna företeelser, som moln och andra väderfenomen.

Där det saknas mening och mönster uppfinner våra hjärnor det. Begreppet Gud blir då ett slags garant för en evig och ständig mening med den mänskliga tillvaron.

Har begreppet Gud för många slutat vara den yttersta garanten för mål och mening i vår värld? Är det idag mer en mental tvångströja eller något absurt och meningslöst när vissa politiska ledare ser sig som Guds främsta representanter i vår värld och som direkt förverkligar Guds vilja?

Men jag kan ha dragit helt felaktiga slutsatser.

Problemet är att vi idag har andra fenomen som fått religiösa dimensioner: globalismen, klimatrörelsen, identitetspolitiken, konsumismen, sexualiseringen av samhället, materialismen, samt diverse ideologiska rörelser med kvasi-religiösa drag. Nyligen blev en EU-tjänsteman märkbart känslomässigt berörd när hans övertygelse om globaliseringen ifrågasattes av USA:s utrikesminister. Detta visar hur människor kan investera djupa känslomässiga övertygelser i olika världsåskådningar, på ett sätt som påminner om traditionell religiös hängivenhet.

Dessa samtida rörelser har uppstått som en följd av att traditionell religiositet förlorat sin centrala roll i samhället. Den religiösa tron har historiskt fungerat som ett skydd mot utopiska politiska ideologier som utlovar ett perfekt samhälle här och nu. När människor förlorar sin förankring i traditionell andlighet, blir de mer mottagliga för världsliga läror som gör anspråk på att kunna skapa ett jordiskt paradis.