Animism och själstroende

[Algotezza]

Medvetande innebär väl bl.a. närvaro i tid och rum och ett spontant perspektiv på de processer man via sin perception kan uppleva och som blir till minnen omgående och som man kan jobba med via logik, förnuft och fantasi. Ett medvetande utan minne är inte mycket till medvetande.

Jag föreställer mig här ett djupperspektiv som vi ej kan medvetet förskjuta eller ändra men som utvecklas med ålder och erfarenhet.

Plus att vi kan vara medvetna om att vi är medvetna och klä denna medvetenhet i ord. Kanske är det via språket vi kan bli medvetna om att vi är medvetna.

Huruvida medvetandet överlever döden vet jag inte men jag tror och hoppas det. Mest för att dämpa dödsrädslan, kanske... En tröst även när nära och kära avlidit.

[hakkapeliitta]

När vi sover är vi då medvetna? Om vadå i så fall?
När vi vaknar väcks alla sinnen och vi observerar vårt eget jag och omgivningen. Är medvetandet detta? Kan det vara så enkelt?

[Algotezza]

När vi sover är vi då medvetna? Om vadå i så fall?
När vi vaknar väcks alla sinnen och vi observerar vårt eget jag och omgivningen. Är medvetandet detta? Kan det vara så enkelt?

Vi är medvetna hela tiden men på olika sätt. Däremot blir minnet ofta satt ur funktion när vi vaknar och det känns det som om medvetandet varit nerstängt. Drömmar är sprickor i glömskan mur.

Tror jag i alla fall.

[Pilatus]

Alltså, jag är benägen att säga att det är så nära mysterium jag kan komma. Det är ju funktionellt, att vi kan rikta vår uppmärksamhet och integrera input och erfarenheter i ett beslutsfattande. Som du ungefär skrev tidigare. Och de flesta av känslor är funktionella. Till och med njuta av en solnedgång kunde säkert sänka stressnivåer för förfäderna på savannen. Det är inget hokuspokus, av allt att döma har åtminstone alla människor samma typ av liv, av närvaro. Och man kan undra om det skapats evolutionärt, om t.ex. lägre organismer med har något datorliknande slags medvetande. Men det är ett hopp där, till det mänskliga. Och jag har ingen bra förklaring till det.

Det är förstås funktionellt att vi kan rikta vår uppmärksamhet åt förnimmelser som kan vara viktiga att göra något åt. Vi håller automatiskt uppsikt över alla slags impulser, i viss mån även under sömn, t ex något oväntat ljud från radion som vi glömt stänga av.

Kanske är vår självupplevelse inte alltid den mest funktionella då tankar på livets korthet ger oss ångest. Hur är det att inte finnas? Tanken på reinkarnation och religionens olika lösningar måste vara närliggande. Tanken på att vara bortkopplad från varje sinnesimpuls väcker obehag.

[Algotezza]

Alltså, jag är benägen att säga att det är så nära mysterium jag kan komma. Det är ju funktionellt, att vi kan rikta vår uppmärksamhet och integrera input och erfarenheter i ett beslutsfattande. Som du ungefär skrev tidigare. Och de flesta av känslor är funktionella. Till och med njuta av en solnedgång kunde säkert sänka stressnivåer för förfäderna på savannen. Det är inget hokuspokus, av allt att döma har åtminstone alla människor samma typ av liv, av närvaro. Och man kan undra om det skapats evolutionärt, om t.ex. lägre organismer med har något datorliknande slags medvetande. Men det är ett hopp där, till det mänskliga. Och jag har ingen bra förklaring till det.

Det är förstås funktionellt att vi kan rikta vår uppmärksamhet åt förnimmelser som kan vara viktiga att göra något åt. Vi håller automatiskt uppsikt över alla slags impulser, i viss mån även under sömn, t ex något oväntat ljud från radion som vi glömt stänga av.

Kanske är vår självupplevelse inte alltid den mest funktionella då tankar på livets korthet ger oss ångest. Hur är det att inte finnas? Tanken på reinkarnation och religionens olika lösningar måste vara närliggande. Tanken på att vara bortkopplad från varje sinnesimpuls väcker obehag.

Då börjar vi sannolikt hallucinera, om vi alltså fortfarande är vid liv, men våra sinnen riktade mot omvärlden fungerar dåligt.