Finns Gud?

[Pilatus]

En kulturell illusion, Paulus och hans medhjälpare måste ha varit utomordentligt skickliga missionärer. När sedan Konstantin gjorde den kristna tron till statsreligion spreds läran genom hela Europa. Snabbt och effektivt, kloster byggdes i mängd. Inkvisitionen bildades senare och såg till att vi trodde enligt kyrkan. Men vad var fakta, Paulus skriver ju inte om en person som funnits i närtid.

Men uppenbarelser då?

I psykologiskt sammanhang beskriver en uppenbarelse en plötslig och djup insikt eller förståelse av något tidigare okänt eller missförstått.

Mest känd är kanske berättelsen om Saulus som var på väg från Jerusalem till Damaskus. Enligt kristen tradition fick han se ett starkt ljus och höra en röst som sa ”Saul, Saul, varför förföljer du mig”? Denna händelse innebar hans plötsliga omvändelse, och i Damaskus lät han sig döpas och bli kristen.

I filmen i Det ljuva livet (La Dolce Vita, 1960) av Federico Fellini, förekommer en episod där två barn påstår att de har sett Jungfru Maria i en liten italiensk by. Händelsen skildras som en religiös uppenbarelse eller mirakel, vilket snabbt väcker enorm uppmärksamhet från allmänheten och medierna. Fellini använder denna episod inte främst för att bekräfta en verklig uppenbarelse, utan snarare för att visa hur starkt människor längtar efter mening, tröst och underverk – och hur snabbt detta kan utnyttjas av både media och massan.

[Hubert]

Hmmm... Det verkar som om inte heller du är så glad när jag frågar "Är det Gud som gett mig extra belysning för säker hemgång?"

Spännande med begreppet illusion är att det också pekar på det som inte är illusion.
Vi skiljer på verklig och illusion.
Hur gör vi det?
När jag ställer mina frågor till gatumånglarna som prånglar ut sina sekter brukar jag - elak som jag är - dra min anekdot om när jag är på väg hem från krogen och ser dubbla rader gatlyktor.
Är det Gud som gett mig extra belysning för säker hemgång?
De blir inte glada.
Kan jag, eller någon, använda denna personliga upplevelse av dubbla gatlyktor som evidens för Guds existens? Det är trots allt ett faktum att jag såg dubbla gatlyktor.
Om det upp-till-var-och-en så är det väl okej?

Något måste han väl mena med "illusion"? Vad är det som är illusoriskt? Illusionen skriver ett långt koncept som delvis är svårt att förstå. Det rör flera områden men är både abstrakt och metafysiskt (ontologiskt) och inte försumbart, en portion Gudstro. Läser man vad där står skriver han om egna lösningar på gravitation, tid, rum och psykologiska (filosofiska) begrepp som jaget. Men sammanfattningsvis, vad slags världsbild leder det till? Något visuellt begripligt, eller stannar det vid matematik och en principskiss? Vem förstår?

Det finns illusioner då man misstolkar något, tar det för något annat än det är. Och det finns hallucinationer som innebär att man ser något som bevisligen inte finns annat än i ens eget medvetande.

Bygger tron på Gud på illusioner eller hallucinationer?

[Hubert]

Vad är det för imaginära fenomen, imaginär bakgrund och imaginär miljö du talar om?
Eller är jag för begränsad i i min "rent atomära argumentering" - vad nu det betyder - för att begripa?

Konceptet beskriver strukturer via en atomär modell innefattande imaginära fenomen baserade
på skalär balans, vilket antyder att ”jaget” i minst något avseende har en imaginär bakgrund.
Det är i denna imaginära miljö ett högre samband, ”Gud”, inte kan uteslutas.
Om det finns någon substans i mitt koncept befinner sig denna bakgrund ”bortom rum-tiden”
och dess dimensioner inkl koordinater. Detta och särskilt konsekvensen av Citat A och B, ger den
komplexa atomära växelverkan modellen inkl aktuell metafysik, unika tolkningsförutsättningar
rörande tänkbart betraktelsesätt av begreppet Gud. Det är av det skälet jag hävdar, är att
konceptet, inte minst ur ett teologiskt perspektiv, erbjuder fascinerande tolkningsmöjligheter,
bortom ateistens i sammanhanget ofta begränsade rent atomära argumentering.

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum.

[Algotezza]

Hmmm... Det verkar som om inte heller du är så glad när jag frågar "Är det Gud som gett mig extra belysning för säker hemgång?"

Spännande med begreppet illusion är att det också pekar på det som inte är illusion.
Vi skiljer på verklig och illusion.
Hur gör vi det?
När jag ställer mina frågor till gatumånglarna som prånglar ut sina sekter brukar jag - elak som jag är - dra min anekdot om när jag är på väg hem från krogen och ser dubbla rader gatlyktor.
Är det Gud som gett mig extra belysning för säker hemgång?
De blir inte glada.
Kan jag, eller någon, använda denna personliga upplevelse av dubbla gatlyktor som evidens för Guds existens? Det är trots allt ett faktum att jag såg dubbla gatlyktor.
Om det upp-till-var-och-en så är det väl okej?

Det finns illusioner då man misstolkar något, tar det för något annat än det är. Och det finns hallucinationer som innebär att man ser något som bevisligen inte finns annat än i ens eget medvetande.

Bygger tron på Gud på illusioner eller hallucinationer?

Gud förser dig med allt du behöver, extra belysning eller mentalt mlrker, om man exempelvis har en panteistisk gudssyn där Gud definieras som allsmäktig, allkärleksfull och allvetande, inklusive makten över ens övertygelser och illusioner. Livet blir då som att scrolla på mobilen utan att göra egna inlägg. Man har bara frihet att stanna upp och fokusera på något eller scrolla vidare. Om Gud har all makt har man bara makt över vad man skall fokusera på. Men det är förvisso bara som man tror om Gud är allsmäktig på riktigt. Har man bevis för att Gud finns är det Gud som ger en dem. Samma sak om man har bevis för motsatsen. Smärta eller glädje ger Gud en. Gud fixar det. Gud ser, allt hör, allt upplever allt. Så det är Gud som känner smärtan och glädjen i samma grad som vi. We are stardust in the wind.

Man behöver inte tro på Gud. Man behöver inte tro på någonting. Man kan tro på vad man vill.

Det finns globalt sett olika former av teism, (poly-, mono-) samt deism, panteism, panenteism. Säkert fler. Sanatana Dharma ("hinduismen") är en kombination av mono-, poly- och panteism. Jag tror det finns en gudsbild för var och en. Och för vissa är det en tom kanvas inom ramarna.

Religion/gudstro kan vara en tillflyktsort, en tröst, erbjuda en gemenskap, vara ett maktredskap, ett andligt vapen, verka förtryckande, befriande, ögonöppnande, förblindande, en källa till uråldriga mänskliga insikter. Det är något formlöst och substanslöst kan det tyckas eftersom det kan ges vilken form och vilket innehåll man vill, önskar och känner för.

Man använder därmed religion/gudstro som man vill - eller inte.

Angående frågan om Gud finns och med tanke på de många gudsbilder som finns globalt kan svaret bli ja, nej, kanske eller jag vet inte. Det är upp till en själv.

Men varför finns religion och Gudstro? Varför har människor behov av det? Vissa i alla fall. Ligger det i människans natur? En glitch i hjärnan? Tror andra djur på Gud?

[Mlw]

Hmmm... Det verkar som om inte heller du är så glad när jag frågar "Är det Gud som gett mig extra belysning för säker hemgång?"

Det finns illusioner då man misstolkar något, tar det för något annat än det är. Och det finns hallucinationer som innebär att man ser något som bevisligen inte finns annat än i ens eget medvetande.

Bygger tron på Gud på illusioner eller hallucinationer?

Gud förser dig med allt du behöver, extra belysning eller mentalt mlrker, om man exempelvis har en panteistisk gudssyn där Gud definieras som allsmäktig, allkärleksfull och allvetande, inklusive makten över ens övertygelser och illusioner. Livet blir då som att scrolla på mobilen utan att göra egna inlägg. Man har bara frihet att stanna upp och fokusera på något eller scrolla vidare. Om Gud har all makt har man bara makt över vad man skall fokusera på. Men det är förvisso bara som man tror om Gud är allsmäktig på riktigt. Har man bevis för att Gud finns är det Gud som ger en dem. Samma sak om man har bevis för motsatsen. Smärta eller glädje ger Gud en. Gud fixar det. Gud ser, allt hör, allt upplever allt. Så det är Gud som känner smärtan och glädjen i samma grad som vi. We are stardust in the wind.

Man behöver inte tro på Gud. Man behöver inte tro på någonting. Man kan tro på vad man vill.

Det finns globalt sett olika former av teism, (poly-, mono-) samt deism, panteism, panenteism. Säkert fler. Sanatana Dharma ("hinduismen") är en kombination av mono-, poly- och panteism. Jag tror det finns en gudsbild för var och en. Och för vissa är det en tom kanvas inom ramarna.

Religion/gudstro kan vara en tillflyktsort, en tröst, erbjuda en gemenskap, vara ett maktredskap, ett andligt vapen, verka förtryckande, befriande, ögonöppnande, förblindande, en källa till uråldriga mänskliga insikter. Det är något formlöst och substanslöst kan det tyckas eftersom det kan ges vilken form och vilket innehåll man vill, önskar och känner för.

Man använder därmed religion/gudstro som man vill - eller inte.

Angående frågan om Gud finns och med tanke på de många gudsbilder som finns globalt kan svaret bli ja, nej, kanske eller jag vet inte. Det är upp till en själv.

Men varför finns religion och Gudstro? Varför har människor behov av det? Vissa i alla fall. Ligger det i människans natur? En glitch i hjärnan? Tror andra djur på Gud?

Det är uppenbart hälsosamt ur ett psykologiskt perspektiv att erkänna existensen av något större än människan—något bortom de historiska exempel där människor som Hitler, Stalin eller Mao upphöjts till närmast gudomlig status. I frånvaro av gudstro följer den logiska slutsatsen att människan är universums högsta väsen, vilket i sin yttersta konsekvens betyder att någon enskild individ (kanske jag!) skulle vara alltings högsta instans. En sådan världsbild bär fröet till katastrof. Historien har gett oss tillräckligt med exempel på detta. En världsbild där enskilda människor blir sina egna högsta auktoriteter innehåller verkligen frön till både personlig hybris och samhällelig katastrof.

Historien vittnar om hur totalitära system ofrånkomligt utvecklar pseudoreligiösa kulter kring sina ledare. När människan upphöjs till högsta auktoritet, utan någon överordnad instans att stå till svars inför, följer ofelbart omfattande lidande. Således: även om vi förkastar gudstron får vi ändå religion—men en där människan har usurperat gudomens plats.

Människan tycks bära på ett grundläggande behov av att relatera till något som överskrider det mänskliga, något större än den egna existensen. Detta förhållningssätt skapar en nödvändig ödmjukhet och ett vidgat perspektiv som är avgörande både för vår psykiska hälsa och för ett fungerande samhälle.

[Pilatus]

Det är uppenbart hälsosamt ur ett psykologiskt perspektiv att erkänna existensen av något större än människan ...

Ett påstående om motsatsen är lika giltigt. Kristna människor är inte mer friska än de som tror att verkligheten inte har någon relation till gudar. Ingen människa har blivit botad genom något gudomligt ingripande. Det borde finnas någon som kunde (under kontrollerade former) visa upp att detta skett.

[Mlw]

Det är uppenbart hälsosamt ur ett psykologiskt perspektiv att erkänna existensen av något större än människan ...

Ett påstående om motsatsen är lika giltigt. Kristna människor är inte mer friska än de som tror att verkligheten inte har någon relation till gudar. Ingen människa har blivit botad genom något gudomligt ingripande. Det borde finnas någon som kunde (under kontrollerade former) visa upp att detta skett.

Ett annat sätt att närma sig frågan är genom kontrafaktisk analys av historiska ateistiska stater. Särskilt belysande är exemplet Kina under Mao, med katastrofala sociala experiment som "Det stora språnget framåt" och kulturrevolutionen. Det är värt att undersöka om den officiella ateismen var en bidragande faktor till dessa kollektiva psykoser.

Mattias Desmet behandlar i "The Psychology of Totalitarianism" (2022) fenomenet "mass formation" som förklaringsmodell för kollektiv psykos. I samma ämnessfär har Douglas Murray publicerat "Kollektiv galenskap: genus, etnicitet och identitet" (2020, svensk utgåva), där han analyserar identitetspolitikens framväxt och dess samhälleliga konsekvenser, med särskilt fokus på frågor kring sexuell läggning, feminism, etnicitet och könsidentitet.

Dessa exempel väcker frågor om den psykiska hälsans tillstånd i ett alltmer sekulariserat samhälle.

[Pilatus]

Ett annat sätt att närma sig frågan är genom kontrafaktisk analys av historiska ateistiska stater. Särskilt belysande är exemplet Kina under Mao, med katastrofala sociala experiment som "Det stora språnget framåt" och kulturrevolutionen. Det är värt att undersöka om den officiella ateismen var en bidragande faktor till dessa kollektiva psykoser.

Mattias Desmet behandlar i "The Psychology of Totalitarianism" (2022) fenomenet "mass formation" som förklaringsmodell för kollektiv psykos. I samma ämnessfär har Douglas Murray publicerat "Kollektiv galenskap: genus, etnicitet och identitet" (2020, svensk utgåva), där han analyserar identitetspolitikens framväxt och dess samhälleliga konsekvenser, med särskilt fokus på frågor kring sexuell läggning, feminism, etnicitet och könsidentitet.

Dessa exempel väcker frågor om den psykiska hälsans tillstånd i ett alltmer sekulariserat samhälle.

Vi delar säkert omdömet att Maos stormiga politik kostade miljoner människor livet. Religion betraktades som ett reaktionärt hinder för den socialistiska revolutionen. Med Deng Xiaopings makttillträde 1978 tilläts åter buddhism, daoism, islam, katolicism och protestantism. Kanske i en viss begränsad och reglerad omfattning. Vissa andliga rörelser tolereras, andra inte.

Politiken under Mao handlade mycket om makt, den blev destruktiv mot kultur och andlighet. Man tyckte väl att religion kunde likställas med Opium för folket. Man rev kyrkor och brände böcker. Mao mobiliserade en slags populistisk ilska mot intellektuella eliter. Mellan 15–45 miljoner människor dog under hungersnöden som följde.

Men jag har svårt att se att det var dessa attacken mot religion och andlighet som var huvudorsaken till det stora eländet.

[Mlw]

Vi delar säkert omdömet att Maos stormiga politik kostade miljoner människor livet. Religion betraktades som ett reaktionärt hinder för den socialistiska revolutionen. Med Deng Xiaopings makttillträde 1978 tilläts åter buddhism, daoism, islam, katolicism och protestantism. Kanske i en viss begränsad och reglerad omfattning. Vissa andliga rörelser tolereras, andra inte.

Politiken under Mao handlade mycket om makt, den blev destruktiv mot kultur och andlighet. Man tyckte väl att religion kunde likställas med Opium för folket. Man rev kyrkor och brände böcker. Mao mobiliserade en slags populistisk ilska mot intellektuella eliter. Mellan 15–45 miljoner människor dog under hungersnöden som följde.

Men jag har svårt att se att det var dessa attacken mot religion och andlighet som var huvudorsaken till det stora eländet.

I varje fall hävdar Nicolas Berdiaeff, i boken "The Russian Revolution", att det enda som kan stoppa den materialistiska religionens framfart är ett kristet återuppvaknande i världen.

Berdiaeff var en stridbar person. Marko Marković beskriver honom som "en lidelsefull person som opponerade sig mot all auktoritet, en oberoende och 'negativ' ande. Han kunde bara uttrycka sig genom motstånd och kunde inte höra ett påstående utan att genast bestrida det, så till den grad att han kunde motsäga sina egna tidigare ståndpunkter och kritisera personer som omfattade åsikter han själv tidigare förfäktat".

[Pilatus]

I varje fall hävdar Nicolas Berdiaeff, i boken "The Russian Revolution", att det enda som kan stoppa den materialistiska religionens framfart är ett kristet återuppvaknande i världen.

Berdiaeff var en stridbar person. Marko Marković beskriver honom som "en lidelsefull person som opponerade sig mot all auktoritet, en oberoende och 'negativ' ande. Han kunde bara uttrycka sig genom motstånd och kunde inte höra ett påstående utan att genast bestrida det, så till den grad att han kunde motsäga sina egna tidigare ståndpunkter och kritisera personer som omfattade åsikter han själv tidigare förfäktat".

Jesus trodde på en illusion enligt Nietzsche – en himmel, en Gud, en transcendent etik – och uppmanade människor att förneka sina jordiska impulser. Det var ett misstag som förslavade mänskligheten snarare än att befria den.

[Mlw]

Jesus trodde på en illusion enligt Nietzsche – en himmel, en Gud, en transcendent etik – och uppmanade människor att förneka sina jordiska impulser. Det var ett misstag som förslavade mänskligheten snarare än att befria den.

Som jag säger i min artikel om Nietzsche:

Mentalsjukhusen har alltid hyst personer som identifierar sig som Übermenschen. Patienter har exempelvis presenterat sig som Napoleon eller Alexander den store. Sådan identifikation tjänar till att stärka det bräckliga egot. Detta förklarar varför den aristokratiska övermänniskoidén utgör en sådan lockelse för det sköra psyket.

(Edit: jag uppdaterade länken till min artikel så att den går till den svenska versionen.)

[unik]

Jesus trodde på en illusion enligt Nietzsche – en himmel, en Gud, en transcendent etik – och uppmanade människor att förneka sina jordiska impulser. Det var ett misstag som förslavade mänskligheten snarare än att befria den.

Som jag säger i min artikel om Nietzsche:

Mentalsjukhusen har alltid hyst personer som identifierar sig som Übermenschen. Patienter har exempelvis presenterat sig som Napoleon eller Alexander den store. Sådan identifikation tjänar till att stärka det bräckliga egot. Detta förklarar varför den aristokratiska övermänniskoidén utgör en sådan lockelse för det sköra psyket.

(Edit: jag uppdaterade länken till min artikel så att den går till den svenska versionen.)

Nyfiken och behöver lite avkoppling med ett innerligt tack.
Och tro sig vara är något är något annat än att bära.
See Icarus - arca-vitae -

Ha en fin måndag

Noterar - nu har jag svaret utan läst hela din blogg - utan besvara min egen - vilket du kan gör med din -
Mallen hittar du under - Icarus - dansar och konstruerar nu - 2025-06-02 - klockan 08:32 -
Båda är i beroendeställning till varandra och det tredje elementen är du min kära - dela gärna om du inte ser det som dravel utan insikt -

[Pilatus]

Jesus trodde på en illusion enligt Nietzsche – en himmel, en Gud, en transcendent etik – och uppmanade människor att förneka sina jordiska impulser. Det var ett misstag som förslavade mänskligheten snarare än att befria den.

Som jag säger i min artikel om Nietzsche:

Mentalsjukhusen har alltid hyst personer som identifierar sig som Übermenschen. Patienter har exempelvis presenterat sig som Napoleon eller Alexander den store. Sådan identifikation tjänar till att stärka det bräckliga egot. Detta förklarar varför den aristokratiska övermänniskoidén utgör en sådan lockelse för det sköra psyket.

Är det inte litet ohederligt att blanda in mentalsjukdom här? Nietzsche bröt samman psykiskt den 3 januari 1889 i Turin. Efter detta datum skrev Nietzsche inte en rad.

Hans bok Antikrist skrevs i september 1888, alltså innan sammanbrottet, under vad han själv kallade ett år av "ständig klarhet". Det finns inget i Antikrist som tyder på att Nietzsche redan var otillräknelig, den räknas fortfarande som ett av hans sista "klara" verk. Nietzsche blev otillräknelig först i januari 1889, efter att Antikrist redan var färdigskriven. Om det fanns tidigare tecken på sjukdom är inte klarlagt, men Antikrist präglas inte av något slags förvirringstillstånd eller intellektuell otillräknelighet.

[Mlw]

Är det inte litet ohederligt att blanda in mentalsjukdom här? Nietzsche bröt samman psykiskt den 3 januari 1889 i Turin. Efter detta datum skrev Nietzsche inte en rad.

Hans bok Antikrist skrevs i september 1888, alltså innan sammanbrottet, under vad han själv kallade ett år av "ständig klarhet". Det finns inget i Antikrist som tyder på att Nietzsche redan var otillräknelig, den räknas fortfarande som ett av hans sista "klara" verk. Nietzsche blev otillräknelig först i januari 1889, efter att Antikrist redan var färdigskriven. Om det fanns tidigare tecken på sjukdom är inte klarlagt, men Antikrist präglas inte av något slags förvirringstillstånd eller intellektuell otillräknelighet.

Enligt min mening är Nietzsches "Antikrist" ett riktigt bottennapp. Han uppvisar en häpnadsväckande okunskap om både historia och kristendom. Han kallar Paulus, kärlekens apostel, för "hämndens främste apostel". Samtidigt hävdar han att den ende som förtjänar aktning är Pilatus, den romerske ståthållaren—samme man som de romerska myndigheterna avskedade för hans grymhet och despotism. Nietzsche vänder helt enkelt upp och ned på verkligheten.

Han analyserar Paulus ord: "Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud. Det står ju skrivet: Han fångar de visa i deras slughet..." (1 Kor. 3:19). Detta tolkar han märkligt nog som ett angrepp på läkare(!), vetenskapsmän och filologer(!). (Förmodligen eftersom Nietzsche själv var filolog.) Men texten syftar på Job 5:13: "Han fångar de visa i deras slughet och låter de svekfulla förhasta sig vid sina rådslag."

Paulus återkommer till temat i Romarbrevet 1:21-22: "Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar..." Paulus budskap sammanfaller här med Jesu uppmaning att samla skatter i himlen snarare än på jorden (Matt. 6:19-20). "Denna världens visdom" syftar alltså inte på vetenskap utan på den list människor använder för jordisk vinning. Tvärtom har kristendomen alltid stött medicinsk vetenskap, och det var kyrkan som grundade Europas universitet. I det medeltida Europa var det munkar och nunnor som skötte sjukvården.

Den medeltida kristna teologin erkände två vägar till Gud: tro och förnuft. Detta är Aquinos kompatiblism, läran om den dubbla sanningen. Även om kyrkan tystade Galilei var kristendomen aldrig vetenskapens och förnuftets fiende. Den föreställningen är en myt skapad av 1800-talsförfattare. Nietzsche påstår att kristendomen lade det romerska riket och dess kulturella landvinningar i ruiner. Moderna historiker hävdar tvärtom att det var kristendomens nya livskraft som gav Rom ytterligare två århundraden.

Nietzsche angriper de kristna trossatserna som ovetenskapliga, befängda och förnuftsvidriga. Men just eftersom tron är världsfrånvänd kan kristendomen samexistera med vetenskap och ett modernt samhälle. Annorlunda förhåller det sig med islam, vars trossatser berör jordiska förhållanden och därmed försvårar utvecklingen av ett avancerat samhälle och ekonomiskt system. I "Antikrist" framstår Nietzsche som en rabiat uppviglare med bristfällig kunskap om och förståelse för kristendomen.

[Pilatus]

Är det inte litet ohederligt att blanda in mentalsjukdom här? Nietzsche bröt samman psykiskt den 3 januari 1889 i Turin. Efter detta datum skrev Nietzsche inte en rad.

Hans bok Antikrist skrevs i september 1888, alltså innan sammanbrottet, under vad han själv kallade ett år av "ständig klarhet". Det finns inget i Antikrist som tyder på att Nietzsche redan var otillräknelig, den räknas fortfarande som ett av hans sista "klara" verk. Nietzsche blev otillräknelig först i januari 1889, efter att Antikrist redan var färdigskriven. Om det fanns tidigare tecken på sjukdom är inte klarlagt, men Antikrist präglas inte av något slags förvirringstillstånd eller intellektuell otillräknelighet.

Enligt min mening är Nietzsches "Antikrist" ett riktigt bottennapp. Han uppvisar en häpnadsväckande okunskap om både historia och kristendom. Han kallar Paulus, kärlekens apostel, för "hämndens främste apostel". Samtidigt hävdar han att den ende som förtjänar aktning är Pilatus, den romerske ståthållaren—samme man som de romerska myndigheterna avskedade för hans grymhet och despotism. Nietzsche vänder helt enkelt upp och ned på verkligheten.

Nietzsches analys är skarp då han ser Jesus som en irrelevant fanatiker i en judisk sektkonflikt. Pilatus agerar utan att låta sig förföras av moralism, han symboliserar romersk maktmoral, där styrka, självständighet och distans, värdesätts.

Du får förklara bättre vari Nietzsche var okunnig om historia och kristendom. Jag kan inte bedöma det, men jag tycker inte Nietzsche uppvisar några direkta tecken på galenskap.