Kants kausalitetsfälla

[hakkapeliitta]

Tänk om Kants Ande dök upp idag och Anden fick se hur mycket vi vet som inte hans samtida inte visste.
Undrar om Anden ens skulle orka dra upp "tinget i sig"?
Det är otroligt viktigt att sätta kunskapen i sitt historiska sammanhang. Hur såg samhället ut då, vilka tankar var dominerande, varifrån kom dessa tankar? Hur levde folk?

[Pilatus]

Tänk om Kants Ande dök upp idag och Anden fick se hur mycket vi vet som inte hans samtida inte visste.
Undrar om Anden ens skulle orka dra upp "tinget i sig"?
Det är otroligt viktigt att sätta kunskapen i sitt historiska sammanhang. Hur såg samhället ut då, vilka tankar var dominerande, varifrån kom dessa tankar? Hur levde folk?

Kant har säkert fortfarande ett stort inflytande. Hur kan vi veta något, vad menar vi med a priori-kunskap, kan man verkligen veta något utan erfarenhet. Kant var i grunden sund och avvisade metafysiskt spekulerande. Men han lämnade en dörr öppen till "tinget i sig" och skapade ett utrymme för tanken om en själ som inte påverkas av naturvetenskapens lagar.

Ernst Mach kan ses som en fortsättning på Kant, men genom en radikal "städning". Han tog Kants idé om att vi bara når fenomenen, men kastade bort "tinget i sig" som meningslöst bagage.

[Smisk]

Det är en metafor. Pixlar är en sak, det som visas på dem en annan som möjliggörs av pixlarnas nödvändighet för skärmen. Inga pixlar, ingen bild. Pixlarna och bilden är inte i sig det som visas på den.

Skärmen/pixlarna skapar en illusion men illusionen har en verklighetsbakgrund. Kant menade att vi inget kan veta om "tinget i sig" och vi kan endast förstå hur världen ter sig för oss genom fenomen, men i fallet tv/datorskärm vet vi exakt bakgrunden och har full koll. På vilket sätt är "tinget i sig" relevant här?

Det är en metafor för att skärmen är fenomen och det saker på den refererar till kan aldrig vara saker bortom skärmens natur.

Om vi tänker oss "ett strykjärn" så gör vi detta som "bilder på skärmen" och kommer inte ifrån det. Tänker vi att "det riktiga strykjärnet orsakar bilden av strykjärnet" så är dessa tankar "bilder på skärmen" med.

Alla tankestrukturer är mentala processer som sorterar föreställda relationer till varandra. Men det finns mycket mer djup här men det är svårt att beskriva i ord. Är man lite lagd att vara mystiker och introspektiv eller har utövat Buddhism eller något liknande så är det kanske inte så lurigt men här tycker jag att man lätt fastnar på toppen av isberget.

[unik]

Det är en metafor. Pixlar är en sak, det som visas på dem en annan som möjliggörs av pixlarnas nödvändighet för skärmen. Inga pixlar, ingen bild. Pixlarna och bilden är inte i sig det som visas på den.

Skärmen/pixlarna skapar en illusion men illusionen har en verklighetsbakgrund. Kant menade att vi inget kan veta om "tinget i sig" och vi kan endast förstå hur världen ter sig för oss genom fenomen, men i fallet tv/datorskärm vet vi exakt bakgrunden och har full koll. På vilket sätt är "tinget i sig" relevant här?

Det är en metafor för att skärmen är fenomen och det saker på den refererar till kan aldrig vara saker bortom skärmens natur.

Om vi tänker oss "ett strykjärn" så gör vi detta som "bilder på skärmen" och kommer inte ifrån det. Tänker vi att "det riktiga strykjärnet orsakar bilden av strykjärnet" så är dessa tankar "bilder på skärmen" med.

Alla tankestrukturer är mentala processer som sorterar föreställda relationer till varandra. Men det finns mycket mer djup här men det är svårt att beskriva i ord. Är man lite lagd att vara mystiker och introspektiv eller har utövat Buddhism eller något liknande så är det kanske inte så lurigt men här tycker jag att man lätt fastnar på toppen av isberget.

Hej
Undrar om du skulle kunna ge ett exempel/illustration

V

[Smisk]

Hej
Undrar om du skulle kunna ge ett exempel/illustration
V

Inom Buddhism talar man om "sinnets ursprungliga natur/grund". Konceptet kallas Dzogchen (the great completeness) och den direkta erfarenheten av den kallas Rigpa.

Om vi tänker oss att man försöker meditera och där söker mentala tillstånd man använder mentala processer för att generera då har vi en slags tillrättalagdhet man fyller sinnet med. Man "lägger till extra saker" med föreställningar och ansträngningar.

Här fungerar Rigpa (insikten av sinnets grund/natur) som en spontan öppning till att lägga alla "extra saker" åt sidan eftersom sinnet redan är "komplett" i varje process och tillstånd.

Syftet med Dzogchen tradition är att gå direkt på insikten om sinnets spontana kompletta natur och direkt vila i den, inte söka eller uppnå något extra.


Som jag ser det så är det Kant talar om processer av dessa "extra saker" och inte något hos sinnets spontana grund, Dzogchen.

Med andra ord, vårat inre är mer komplext och har saker av olika typer av natur som inte alla kan ses som lika.


En illustration någon nämnde är att om vi föreställer oss ett glas vatten vi ställer framför ett glas öl. Vattnet och ölen är helt olika men när vi tittar på det vi kan se så ser det ut som ett glas öl eftersom vattnet står helt framför ölen.

Den direkta erfarenheten (Rigpa) av sinnets natur/grund är i sig "komplett" och spontan och inget vi kan göra leder till eller från den. Att vila i den är något "bortom" det kant talar om eller något som visar att det han talar om som fenomen är inte "en sak" utan lager av olika aspekter av tillvaro.

Fenomenologi benar väl en del i det.

[unik]

Hej
Undrar om du skulle kunna ge ett exempel/illustration
V

Inom Buddhism talar man om "sinnets ursprungliga natur/grund". Konceptet kallas Dzogchen (the great completeness) och den direkta erfarenheten av den kallas Rigpa.

Om vi tänker oss att man försöker meditera och där söker mentala tillstånd man använder mentala processer för att generera då har vi en slags tillrättalagdhet man fyller sinnet med. Man "lägger till extra saker" med föreställningar och ansträngningar.

Här fungerar Rigpa (insikten av sinnets grund/natur) som en spontan öppning till att lägga alla "extra saker" åt sidan eftersom sinnet redan är "komplett" i varje process och tillstånd.

Syftet med Dzogchen tradition är att gå direkt på insikten om sinnets spontana kompletta natur och direkt vila i den, inte söka eller uppnå något extra.


Som jag ser det så är det Kant talar om processer av dessa "extra saker" och inte något hos sinnets spontana grund, Dzogchen.

Med andra ord, vårat inre är mer komplext och har saker av olika typer av natur som inte alla kan ses som lika.


En illustration någon nämnde är att om vi föreställer oss ett glas vatten vi ställer framför ett glas öl. Vattnet och ölen är helt olika men när vi tittar på det vi kan se så ser det ut som ett glas öl eftersom vattnet står helt framför ölen.

Den direkta erfarenheten (Rigpa) av sinnets natur/grund är i sig "komplett" och spontan och inget vi kan göra leder till eller från den. Att vila i den är något "bortom" det kant talar om eller något som visar att det han talar om som fenomen är inte "en sak" utan lager av olika aspekter av tillvaro.

Fenomenologi benar väl en del i det.

Intressant
Tack

V

[Pilatus]

Vad är det som gör att vi inte kan veta ett smack om tinget i sig, eller kan vi det? Tinget i sig är det verkliga föremålet, noumen. Det framstår som självmotsägande att det existerar och vi likväl inte vet något om strykjärnet som det är. Kant menade förstås att våra sinnesorgan inte kan ge en sann bild av det verkliga föremålet. Våra organ och vår förmåga att veta något om föremålet säkert inte motsvarar det verkliga objektet.

Jag tror jag fjärmar mig Kants epistemologi på denna punkt alltmer. Vi måste anta att våra sinnen är så bra som behövs för att göra oss en bild av välden. Sedan kommer den litet besvärligare biten. Hur vi tolkar våra sinnesdata. Utvecklingspsykologerna vet att vi lär oss se och använda våra sinnesorgan på ett effektivt sätt med hjärnans mognande. Dessutom lär vi oss hur samhälle, natur och människor fungerar i skolan. Fenomenen är på så sätt en bild av det verkliga föremålet, förutsatt att vi vet vad ett strykjärn är.

Man Ray.jpg (27.61 KiB) Visad 423 gånger

[Anders]

Den där har man ju stött på med jämna mellanrum sen man började läsa filosofi för snart 20 år sen. Och jag har liksom aldrig fattat grejen med det.

När blir det intressant?

Strykjärnets inre liv må vara okänt för mig men det kommer att göra det det skall så länge den funkar och har ström. Den får vara vad den vill i sig.

Men när hittar man ett objekt där det här verkligen blir intressant? Kärleken? Gud? Jan Guillous lycka över att rödvinsflummet är tillbaka bigtime?

[Smisk]

Vad är det som gör att vi inte kan veta ett smack om tinget i sig, eller kan vi det? Tinget i sig är det verkliga föremålet, noumen. Det framstår som självmotsägande att det existerar och vi likväl inte vet något om strykjärnet som det är. Kant menade förstås att våra sinnesorgan inte kan ge en sann bild av det verkliga föremålet. Våra organ och vår förmåga att veta något om föremålet säkert inte motsvarar det verkliga objektet.

Jag tror jag fjärmar mig Kants epistemologi på denna punkt alltmer. Vi måste anta att våra sinnen är så bra som behövs för att göra oss en bild av välden. Sedan kommer den litet besvärligare biten. Hur vi tolkar våra sinnesdata. Utvecklingspsykologerna vet att vi lär oss se och använda våra sinnesorgan på ett effektivt sätt med hjärnans mognande. Dessutom lär vi oss hur samhälle, natur och människor fungerar i skolan. Fenomenen är på så sätt en bild av det verkliga föremålet, förutsatt att vi vet vad ett strykjärn är.

Jag tycker det är nyanserat och lurigt och finns problem med det. Du har väl mer en syn i linje med Rand kanske?

Som jag tror Bernardo nämner i klippet jag la in så har vi vetenskapsmän som räknat på det med matematiska modeller, spelteori och evolutionära utvecklingsteorier. Han nämner Donald Hoffman exempelvis. Kognitionsforskning, filosofi och evolutionsteori ... i en gegga?

Jag tycker det är kul och intressant men ser problem med det. Hoffman menar att vi utgår ifrån en slags naiv realism och där gör ett "intuitionens misstag". Evolutionen optimerar inte sanning utan fitness. Han och andra säger sig ha räknat på det med spelteoretiska modeller och hur man än gör så leder alla slutsatser till samma sak, sanningen om verkligheten kan inte vara det vi känner till. Att ha tillgång till en exakt verklighet är för kostsamt (omöjligt enligt Hoffman), onödigt/irrelevant och ibland kontraproduktivt. Vi uppfattar alltså inte "den verkliga strukturen" utan saker som förhåller oss till överlevnad och livsfördelar för oss.

Jag har kikat lite på det men är tveksam åt bägge håll. Jag är med på att det ligger något i det men samtidigt tänker jag att vi inte heller kan räkna oss fram till detta.

Hoffman är väldigt bra både som filosof och vetenskapsman det står klart. Och han säger själv att "det är troligtvis fel" men samtidigt verkar han övertygad om Kants grundtanke och om det jag kallar det inre och yttre. Det inre och yttre kräver olika perspektiv tillgängliga inför tillvaron och blandar vi dem filosofiskt utan att veta vad vi gör blir det rörigt

Jag tycker att både idealism och fysikalism är problematiska och hela begreppet verklighet. Begreppet verklighet är som en filosofisk ost med massa hål i ;P

[Anders]

Vad är det som gör att vi inte kan veta ett smack om tinget i sig, eller kan vi det? Tinget i sig är det verkliga föremålet, noumen. Det framstår som självmotsägande att det existerar och vi likväl inte vet något om strykjärnet som det är. Kant menade förstås att våra sinnesorgan inte kan ge en sann bild av det verkliga föremålet. Våra organ och vår förmåga att veta något om föremålet säkert inte motsvarar det verkliga objektet.

Jag tror jag fjärmar mig Kants epistemologi på denna punkt alltmer. Vi måste anta att våra sinnen är så bra som behövs för att göra oss en bild av välden. Sedan kommer den litet besvärligare biten. Hur vi tolkar våra sinnesdata. Utvecklingspsykologerna vet att vi lär oss se och använda våra sinnesorgan på ett effektivt sätt med hjärnans mognande. Dessutom lär vi oss hur samhälle, natur och människor fungerar i skolan. Fenomenen är på så sätt en bild av det verkliga föremålet, förutsatt att vi vet vad ett strykjärn är.

Jag tycker det är nyanserat och lurigt och finns problem med det. Du har väl mer en syn i linje med Rand kanske?

Som jag tror Bernardo nämner i klippet jag la in så har vi vetenskapsmän som räknat på det med matematiska modeller, spelteori och evolutionära utvecklingsteorier. Han nämner Donald Hoffman exempelvis. Kognitionsforskning, filosofi och evolutionsteori ... i en gegga?

Jag tycker det är kul och intressant men ser problem med det. Hoffman menar att vi utgår ifrån en slags naiv realism och där gör ett "intuitionens misstag". Evolutionen optimerar inte sanning utan fitness. Han och andra säger sig ha räknat på det med spelteoretiska modeller och hur man än gör så leder alla slutsatser till samma sak, sanningen om verkligheten kan inte vara det vi känner till. Att ha tillgång till en exakt verklighet är för kostsamt (omöjligt enligt Hoffman), onödigt/irrelevant och ibland kontraproduktivt. Vi uppfattar alltså inte "den verkliga strukturen" utan saker som förhåller oss till överlevnad och livsfördelar för oss.

Jag har kikat lite på det men är tveksam åt bägge håll. Jag är med på att det ligger något i det men samtidigt tänker jag att vi inte heller kan räkna oss fram till detta.

Hoffman är väldigt bra både som filosof och vetenskapsman det står klart. Och han säger själv att "det är troligtvis fel" men samtidigt verkar han övertygad om Kants grundtanke och om det jag kallar det inre och yttre. Det inre och yttre kräver olika perspektiv tillgängliga inför tillvaron och blandar vi dem filosofiskt utan att veta vad vi gör blir det rörigt

Jag tycker att både idealism och fysikalism är problematiska och hela begreppet verklighet. Begreppet verklighet är som en filosofisk ost med massa hål i ;P

1. Vilken är rands syn?
2. Vilken sanning om vilken verklighet är Hoffman ute efter? Är objektet "Värld" snarare än "Strykjärn"?
3. Vetenskap, är inte det "intersubjektivt", dvs, ett perspektiv så gott vi alla för närvarande har skapat oss? Av t.ex. hur de planeter och solar vi nu kan titta på med kikare verkar förhålla sig?

[Pilatus]

Den där har man ju stött på med jämna mellanrum sen man började läsa filosofi för snart 20 år sen. Och jag har liksom aldrig fattat grejen med det. När blir det intressant? Strykjärnets inre liv må vara okänt för mig men det kommer att göra det det skall så länge den funkar och har ström. Den får vara vad den vill i sig. Men när hittar man ett objekt där det här verkligen blir intressant? Kärleken? Gud? Jan Guillous lycka över att rödvinsflummet är tillbaka bigtime?

Dadaisterna hade sett hur mycket de eviga värdena var värda, kyrkan, andligheten, konsten och det vi beundrade, hantverksskickligheten. Det hamnade i skyttegravarnas bloblandade lervälling. Kanske skulle det gälla även för filosofin och vår tids fortsatta raserande av det vi trodde på. Konsten att ignorera sanningen, det systematiska mördandet av dem som ogillas, historierevisionismen, att ditt egentligen är mitt. Kanske har det ingen relevans för tråden, bara en lätt beröring, en association.

[unik]

Hej
Undrar om du skulle kunna ge ett exempel/illustration
V

Inom Buddhism talar man om "sinnets ursprungliga natur/grund". Konceptet kallas Dzogchen (the great completeness) och den direkta erfarenheten av den kallas Rigpa.

Om vi tänker oss att man försöker meditera och där söker mentala tillstånd man använder mentala processer för att generera då har vi en slags tillrättalagdhet man fyller sinnet med. Man "lägger till extra saker" med föreställningar och ansträngningar.

Här fungerar Rigpa (insikten av sinnets grund/natur) som en spontan öppning till att lägga alla "extra saker" åt sidan eftersom sinnet redan är "komplett" i varje process och tillstånd.

Syftet med Dzogchen tradition är att gå direkt på insikten om sinnets spontana kompletta natur och direkt vila i den, inte söka eller uppnå något extra.


Som jag ser det så är det Kant talar om processer av dessa "extra saker" och inte något hos sinnets spontana grund, Dzogchen.

Med andra ord, vårat inre är mer komplext och har saker av olika typer av natur som inte alla kan ses som lika.


En illustration någon nämnde är att om vi föreställer oss ett glas vatten vi ställer framför ett glas öl. Vattnet och ölen är helt olika men när vi tittar på det vi kan se så ser det ut som ett glas öl eftersom vattnet står helt framför ölen.

Den direkta erfarenheten (Rigpa) av sinnets natur/grund är i sig "komplett" och spontan och inget vi kan göra leder till eller från den. Att vila i den är något "bortom" det kant talar om eller något som visar att det han talar om som fenomen är inte "en sak" utan lager av olika aspekter av tillvaro.

Fenomenologi benar väl en del i det.

Det får mig tänka på olika ting, där deras arketypiska beskaffenheter är väsensskilda med likadana typologiska betingelser av detsamma väsenbestämda/arketypiska.

Alltså likt ombytta roller.

Som att flödesskriva femton minuter varje dag.
Du känner och tänker, samt skriver ned allt som infinner sig.
Om du fastnar och inget nytt känns eller tänks upprepar du sista ordet tills något nytt dyker upp.
Som sämst blir det mycket brus av svammel inför veckoslutet.
Som bäst hittar du guldkorn bland bruset som du kan åtnjuta.

Som att känna in andningen för att andas in och andas ut naturligt under meditation.
Räkna varje omgång från 1 till 10.
Som sämst flyr tanken ifrån mantrat och så börjar man om från början.
Första tiden kanske ett inre lugn uppnås.
Som bäst vid regelbunden meditation under längre tid kan man kanske finna en plats i total stillhet utan något än själva inget.

Vet inte om processen kan vara ett ting.
Vet inte om processerna kan vara betingelser.

Det vi tror oss veta är att angivelser är tingen som skapar rummet.
Om det låter flummigt och obegripligt ber vi om ursäkt.

V

[Pilatus]

Varning! Jag lägger nu in [trådskapare moderator]. Det betyder att jag kan radera sådant som inte på något sätt har med trådens ämne att göra.
Det som har med trådens ämne att göra är Kants epistemiska funderingar och utvecklingen av kunskapsteori.

[Smisk]

1. Vilken är rands syn?

The primacy of existence, en del av Objektivismen. Existensen är oberoende av medvetandet och medvetandet är ett medel för att uppfatta den som den är. Medvetandet registrerar strykjärnet precis som det är med uppfattningarna medvetandet kan ha som det är.

2. Vilken sanning om vilken verklighet är Hoffman ute efter? Är objektet "Värld" snarare än "Strykjärn"?

Han är ute efter vetenskaplig grund för hur förhållandet mellan det inre och yttre fungerar. Han forskar på och utvecklar sätt att förstå detta på. Enligt forskningen tyder allt än så länge på att det inte är någon sann verklighet vi upplever utan en genererad erfarenhet som hjälper oss "leva våra liv" inte "se verklighet".

3. Vetenskap, är inte det "intersubjektivt", dvs, ett perspektiv så gott vi alla för närvarande har skapat oss? Av t.ex. hur de planeter och solar vi nu kan titta på med kikare verkar förhålla sig?

Jo det håller jag med om. Hoffmans experiment är vetenskapliga och bygger på intersubjektivitet, alltså dem går att falsifiera och göras av fler personer osv.

Jag bad AI punkta upp lite av Hoffmans forskning:

Evolutionär utgångspunkt
Hoffman använder evolutionsteori och spelteori för att visa att naturligt urval inte premierar sanningsenlig perception, utan perceptuella system som maximerar fitness.


User Interface Theory of Perception
Våra sinnesupplevelser (rum, tid, färg, objekt) är som ett grafiskt användargränssnitt – användbart, men inte en avbildning av verklighetens egentliga struktur.


Perception ≠ verklighet
Det vi upplever är inte världen sådan den är, utan en art‑specifik förenkling som döljer den verkliga komplexiteten.


Rum, tid och objekt är inte fundamentala
Hoffman hävdar att rumtid och fysiska objekt inte är grundläggande, utan uppstår i perceptionen – ungefär som ikoner på en datorskärm.


Medvetandets primat
I stället för materia → medvetande föreslår han att medvetna agenter är ontologiskt grundläggande, och att det fysiska är en sekundär beskrivning.


Formell modellering
Han utvecklar matematiska modeller där verkligheten består av nätverk av medvetna agenter som interagerar enligt formella regler.


Radikal realism (men inte idealism)
Hoffman förnekar inte en objektiv verklighet – tvärtom – men menar att den är radikalt olik det vi upplever.


Kritik av fysikalism
Medvetande kan enligt Hoffman inte reduceras till hjärnprocesser, utan kräver en omvänd ontologi.

I en enda mening
Vi ser inte verkligheten som den är – vi ser ett evolutionärt användargränssnitt, bakom vilket finns en djupare verklighet av medvetna agenter.

Jag är med på hans kritik mot fysikalism men inte helt med på att hans metoder verkar bekräfta det motsatta. Däremot så kan det ligga något i erfarenheten/medvetandets natur och hur det kan kopplas till existensen. Jag kan dock inte se något bevis på det och är tveksam inför att vi någonsin skulle kunna veta det

Fysikalism är dock väldans tveksamt och då så även Rands metafysik. Här blir det dock SNABBT lurigt och svårt att förklara, lätt att missuppfatta vad man menar. Jag menar att det blir svårt eftersom vi har en stark benägenhet att ta saker från ett ytligt perspektiv. Vi är gjorda för att se röda äpplen i världen men inte alls gjorda för att få kunskap om hur vi erfar detta och vad erfarenhetens eller verklighetens natur egentligen är.

[Smisk]

Det får mig tänka på olika ting, där deras arketypiska beskaffenheter är väsensskilda med likadana typologiska betingelser av detsamma väsenbestämda/arketypiska.

Alltså likt ombytta roller.

Som att flödesskriva femton minuter varje dag.
Du känner och tänker, samt skriver ned allt som infinner sig.
Om du fastnar och inget nytt känns eller tänks upprepar du sista ordet tills något nytt dyker upp.
Som sämst blir det mycket brus av svammel inför veckoslutet.
Som bäst hittar du guldkorn bland bruset som du kan åtnjuta.

Som att känna in andningen för att andas in och andas ut naturligt under meditation.
Räkna varje omgång från 1 till 10.
Som sämst flyr tanken ifrån mantrat och så börjar man om från början.
Första tiden kanske ett inre lugn uppnås.
Som bäst vid regelbunden meditation under längre tid kan man kanske finna en plats i total stillhet utan något än själva inget.

Vet inte om processen kan vara ett ting.
Vet inte om processerna kan vara betingelser.

Det vi tror oss veta är att angivelser är tingen som skapar rummet.
Om det låter flummigt och obegripligt ber vi om ursäkt.

V

Vårat inre är komplext och det du beskriver är saker som utforskar det. Jag tänker att Kant tänkt väldigt intellektuellt runt vårat inre och använt förnuftet men som du är inne på så är våra inre svårt att "förstå som inre". Vårat linjära tänkande är gjort för att rada upp saker i en viss ordning, och det har Kant gjort bra. Men det jag beskrev om Buddhismen som utforskar saker som INTE går att rada upp på det sättet och som även du beskriver här som leder till sinnestillstånd naturligt och kreativt visar att det inre inte är något som kan greppas med enkla kategorier.

Kant menade, som han nog läst på från Aristoteles mfl, att vårat inres struktur (inte Kants ord men mina) fungerar på givna sätt och vi blir då låsta till att få kunskap genom dem. Tänkandets struktur är som en sån där låda barn stoppar klossar i och den fungerar på ett visst sätt och tar emot viss indata, vissa klossar.

Jag menar då att vårat inre är mer komplext även om det stämmer som Kant säger så har vi tillgång till andra perspektiv. Som Rigpa, tillvarons spontana kompletthet, som Buddhismen utforskar och som ger en klarhet inför tillvaron som inte den typen av kunskap Kant talar om kan ge.

Klossarna och lådan är en sak, tillvarons spontana natur en annan.

För att återknyta till Strykjärnet som är ett väldigt givet och stabilt föremål så har vi en viss relation till vår kunskap om det. Det är valt för att vara just "en kloss till vår uppenbara låda".

Men hur det känns att leva, som är en helt annan typ av "kloss", så behövs något annat.

Det är några tankar om vad jag menar med att det är mer komplext och nyanserat.