Vad betyder "alla människor är lika värda"?

[Mlw]

Argument

Den välkända devisen "alla människor är lika värda" används i praktiken som om människor vore utbytbara, som standardiserade kugghjul i ett samhällsmaskineri. Därmed urholkas individens egenvärde: om alla är utbytbara har ingen något unikt värde. Detta leder till samma mekaniska människosyn som kännetecknat totalitära regimer som Sovjet, där kollektivet upphöjdes och människan reducerades till en funktion i maskinen. Globalistiska institutioner försöker utplåna individens unicitet, dess singularitet och sällsynthet, för att bana väg för kollektivisering och förvandla kulturen till ett värdeproducerande maskineri.

Motivering

Devisen är lömsk eftersom principen om likavärde likställs med funktionell utbytbarhet, vilket urholkar individens egenvärde, som är en av de mest grundläggande föreställningarna i västerländsk civilisation. Historien visar hur sådana idéer kan legitimera förtryck när kollektiva mål ges absolut prioritet. Vi ser idag hur det svenska kollektivet eldar på kriget i Ukraina, uppenbarligen likgiltiga inför de människor som offras. Ukrainare och ryssar reduceras till utbytbara resurser utan eget värde. Det diskuteras redan att fylla på Ukraina med arbetskraft från tredje världen, vilket illustrerar den instrumentella människosynen.

Att betrakta människor som utbytbara kugghjul undergräver idén om individens egenvärde och banar väg för kollektivistiska maktstrukturer. Historiskt har totalitära system präglats av just denna mekaniska människosyn. Devisens normativa kraft går förlorad när lika värde blir likhet i funktion, inte erkännande av varje persons unika värde. Denna glidning är oundviklig. Genom den kristna historien har människor däremot förstått att individens egenvärde är det avgörande, för det är på detta Gud fäller sitt omdöme. Det är en ytterst viktig lära som samhället nu tycks vilja avskaffa.

Kristendomen prioriterar egenvärde och inte kollektivt värde. Men devisen fungerar i en biologisk och ekonomisk kontext där individen bara är en funktionell enhet i kollektivet. Vi har ett egenvärde som individer, men endast ett abstrakt värde såsom tillhörande homo sapiens. I skolan lär man bara ut det senare, vilket syftar till att övertyga oss att svenskarna är utbytbara mot människor från andra delar av världen.

Att vissa aktörer vill utplåna individens unicitet handlar om att ekonomiska och byråkratiska krafter standardiserar kultur och mänskligt beteende för produktions- eller styrningssyften. När kulturens måttstock blir värdeproduktion snarare än mänsklig kulturell mångfald, riskerar unika uttryck och personlig autonomi att marginaliseras.

Detta är kapitalismens mörka sida: den rör sig idag i riktning mot kollektivisering och börjar därmed underminera sig själv. Kapitalismen är ju beroende av individens unicitet och drivkraft, och utan dessa förlorar systemet sin egen förutsättning.

Individualism och kollektivism

Individens egenvärde handlar inte om individualistisk själviskhet. Att förkasta kollektivism innebär inte heller att kollektiva värden ifrågasätts. Den sanna individen är alltid rotad i kollektivets kultur. Men när kulturen undermineras och splittras uppstår en glidning då individen reduceras och till slut enbart får instrumentellt värde.

Därför råder en olycklig begreppsförvirring i politiska analyser där "individualism" ställs mot "kollektivism". Men den sanna individen är inte individualist i ideologisk mening, eftersom individualism i sig bara är ännu en form av kollektivism. Det är bara ett kollektivt mönster, en kulturell norm, ett sätt att forma människor efter en viss mall.

Felet består i att individualism och kollektivism i forskningen betraktas som kulturella poler, inte som personliga egenskaper. De är kollektiva mönster som formar hur människor tänker, känner och agerar. "Individualisten" är inte en unik individ utan en produkt av en kultur som premierar självständighet, självuttryck och personlig autonomi.

När individualism blir en norm fungerar den som vilken kollektivism som helst: den formar beteenden, definierar vad som är "rätt" och "fel" sätt att vara, skapar socialt tryck och producerar likriktning. Individualism är alltså ett kollektivt ideal. Den autentiska individen är däremot rotad i en kultur, inte frikopplad från den. En individ utan kulturell förankring är inte fri utan bara lösryckt.

Vad forskningen hamnar i är att individualism och kollektivism inte är absoluta motsatser utan kulturella system som båda formar människor genom kollektiva förväntningar. Men då har individen och dess egenvärde glömts bort. Den sanna individen är inte individualist utan någon som överskrider både individualismens och kollektivismens ideologiska mallar och föredrar att växa ur en levande kultur och ett levande sammanhang.

Att individualisten inte är en unik individ, utan en kollektivistisk produkt, underbyggs av en rad sociologiska tänkare. Durkheim menar att individualismen är en kollektiv idé som är karakteristisk för det moderna samhället. Ehrenberg betonar individualismens opersonliga natur som ett kollektivt fenomen snarare än ett individuellt drag, ett socialt delat "mytos" (jfr. Cortois, 'The myth of individualism: From individualisation to a cultural sociology of individualism', https://tinyurl.com/bdfkrrr6).

Arendt hävdar att totalitära massor växer fram ur starkt atomiserade samhällen, vilket förstärker insikten att individen måste vara kollektivt förankrad för att kunna stå emot just den typ av kollektivisering som totalitarismen kräver (https://www.thecollector.com/hannah-are ... tarianism/).

"Two Essays on Analytical Psychology" (CW 7) av Carl Gustav Jung är locus classicus för distinktionen mellan individualism och individens sanna mognandeprocess.

[xion]

Eftersom jag har uppfattningen att ingenting har något värde "i sig", (Alla värden är instrumentella),
så har inte heller en människa något värde "i sig".
Människovärdet är alltså också instrumentellt. Därför har inte alla människor samma värde.
Däremot borde alla ha samma grundläggande rättigheter.

[Anders]

Eftersom jag har uppfattningen att ingenting har något värde "i sig", (Alla värden är instrumentella),
så har inte heller en människa något värde "i sig".
Människovärdet är alltså också instrumentellt. Därför har inte alla människor samma värde.
Däremot borde alla ha samma grundläggande rättigheter.

Och samma grundläggande skyldigheter. I en modern väststat finns i viss mån båda. lag och kultur för skyldighet, en offentlig sektor för rättigheterna, och en yttrandefrihet.

[xion]

Argument

Den välkända devisen "alla människor är lika värda" används i praktiken som om människor vore utbytbara, som standardiserade kugghjul i ett samhällsmaskineri. Därmed urholkas individens egenvärde: om alla är utbytbara har ingen något unikt värde. Detta leder till samma mekaniska människosyn som kännetecknat totalitära regimer som Sovjet, där kollektivet upphöjdes och människan reducerades till en funktion i maskinen. Globalistiska institutioner försöker utplåna individens unicitet, dess singularitet och sällsynthet, för att bana väg för kollektivisering och förvandla kulturen till ett värdeproducerande maskineri.

Motivering

Devisen är lömsk eftersom principen om jämlik värdighet likställs med funktionell utbytbarhet, vilket urholkar individens egenvärde, som är en av de mest grundläggande föreställningarna i västerländsk civilisation. Historien visar hur sådana idéer kan legitimera förtryck när kollektiva mål ges absolut prioritet. Vi ser idag hur det svenska kollektivet eldar på kriget i Ukraina, uppenbarligen likgiltiga inför de människor som offras. Ukrainare och ryssar reduceras till utbytbara resurser utan eget värde. Det diskuteras redan att fylla på Ukraina med arbetskraft från tredje världen, vilket illustrerar den instrumentella människosynen.

Att betrakta människor som utbytbara kugghjul undergräver idén om individens egenvärde och banar väg för kollektivistiska maktstrukturer. Historiskt har totalitära system präglats av just denna mekaniska människosyn. Devisens normativa kraft går förlorad när lika värde blir likhet i funktion, inte erkännande av varje persons unika värde. Denna glidning är oundviklig. Genom den kristna historien har människor däremot förstått att individens egenvärde är det avgörande, för det är på detta Gud fäller sitt omdöme. Det är en ytterst viktig lära som samhället nu tycks vilja avskaffa.

Kristendomen prioriterar egenvärde och inte kollektivt värde. Men devisen fungerar i en biologisk och ekonomisk kontext där individen bara är en funktionell enhet i kollektivet. Vi har ett egenvärde som individer, men endast ett abstrakt värde såsom tillhörande homo sapiens. I skolan lär man bara ut det senare, vilket syftar till att övertyga oss att svenskarna är utbytbara mot människor från andra delar av världen.

Att vissa aktörer vill utplåna individens unicitet handlar om att ekonomiska och byråkratiska krafter standardiserar kultur och mänskligt beteende för produktions- eller styrningssyften. När kulturens måttstock blir värdeproduktion snarare än mänsklig kulturell mångfald, riskerar unika uttryck och personlig autonomi att marginaliseras.

Detta är kapitalismens mörka sida: den rör sig idag i riktning mot kollektivisering och börjar därmed underminera sig själv. Kapitalismen är ju beroende av individens unicitet och drivkraft, och utan dessa förlorar systemet sin egen förutsättning.

Individualism och kollektivism

Individens egenvärde handlar inte om individualistisk själviskhet. Att förkasta kollektivism innebär inte heller att kollektiva värden ifrågasätts. Den sanna individen är alltid rotad i kollektivets kultur. Men när kulturen undermineras och splittras uppstår en glidning då individen reduceras och till slut enbart får instrumentellt värde.

Därför råder en olycklig begreppsförvirring i politiska analyser där "individualism" ställs mot "kollektivism". Men den sanna individen är inte individualist i ideologisk mening, eftersom individualism i sig bara är ännu en form av kollektivism. Det är bara ett kollektivt mönster, en kulturell norm, ett sätt att forma människor efter en viss mall.

Felet består i att individualism och kollektivism i forskningen betraktas som kulturella poler, inte som personliga egenskaper. De är kollektiva mönster som formar hur människor tänker, känner och agerar. "Individualisten" är inte en unik individ utan en produkt av en kultur som premierar självständighet, självuttryck och personlig autonomi.

När individualism blir en norm fungerar den som vilken kollektivism som helst: den formar beteenden, definierar vad som är "rätt" och "fel" sätt att vara, skapar socialt tryck och producerar likriktning. Individualism är alltså ett kollektivt ideal. Den autentiska individen är däremot rotad i en kultur, inte frikopplad från den. En individ utan kulturell förankring är inte fri utan bara lösryckt.

Vad forskningen hamnar i är att individualism och kollektivism inte är absoluta motsatser utan kulturella system som båda formar människor genom kollektiva förväntningar. Men då har individen och dess egenvärde glömts bort. Den sanna individen är inte individualist utan någon som överskrider både individualismens och kollektivismens ideologiska mallar och föredrar att växa ur en levande kultur och ett levande sammanhang.

Att individualisten inte är en unik individ, utan en kollektivistisk produkt, underbyggs av en rad sociologiska tänkare. Durkheim menar att individualismen är en kollektiv idé som är karakteristisk för det moderna samhället. Ehrenberg betonar individualismens opersonliga natur som ett kollektivt fenomen snarare än ett individuellt drag, ett socialt delat "mytos" (jfr. Cortois, 'The myth of individualism: From individualisation to a cultural sociology of individualism', https://tinyurl.com/bdfkrrr6).

Arendt hävdar att totalitära massor växer fram ur starkt atomiserade samhällen, vilket förstärker insikten att individen måste vara kollektivt förankrad för att kunna stå emot just den typ av kollektivisering som totalitarismen kräver (https://www.thecollector.com/hannah-are ... tarianism/).

"Two Essays on Analytical Psychology" (CW 7) av Carl Gustav Jung är locus classicus för distinktionen mellan individualism och individens sanna mognandeprocess.

Varje människa har ett instrumentellt värde för andra människor.
Detta värde kan samtidigt vara både negativt och positivt.
Enligt religiös syn så värderar Gud varje människas handlingar efter förtjänst.
Diktatorer, som Hitler, Stalin och Putin, ser människor som ett medel för att uppnå sina egna syften.
Kapitalismen fungerar på samma sätt. Människan blir ett medel för att skapa tillväxt och rikedom för ett fåtal och höjd materiell välfärd för flertalet.

[Anders]

För att försöka bemöta MLW

Med Pierre Bourdieu formas människor som individuella och kollektiva varelser av de Habitus vi växer upp med. Jag kan inte se annat än att Arendt påminner om moderna (i min och AI’s mening rätt djupt vänstervridna och liksom Arent högborgeliga) Sociologer som inte tar Habitus på allvar, tror att de är befriade från doxa och tar sina dispositioner från barndomen som sanningar.

En ”nation” är en ganska intressant social konstruktion, som rymmer många slags habitus och fält. Den ter sig för mej som ett habitus på hög nivå. Landet har lagar, institutioner, media, politik. En svensk har, med lika socialt kapital rätt svårt att förstå en Amerikan. Varför pratar de högt i miljöer där vi vill ha tystnad?

Samtidigt som det finns mer globala rörelser, rödgröna, religioner, marknadspositiva.

Allt detta formar människorna. Som individer och som kollektiva varelser.

Många som Weber och Fromm vill söka det moderna västerländska samhället i en Kalvinistisk hållning av arbetsamhet, som skapade kultur av arbetssamhet och en plattform för Teknik och Vetenskap. Samtidigt som kapitalismen skapade nya incitament för detsamma. Och att den, både genom ”guds död” och mer kunskap gav oss ångesten av friheten.

Jag tänker lite att en kugge i ett maskineri tilltalar en som mig, med rötterna i fattigdom och folkhemsårems framgångar mer än en Arendt, en som fötts i den miljö mina barn fötts i och som jag sen 25 eller möjligen 40 år lever i.
Jag tänker att dagis, skolan, lumpen jobbet både anvisar oss att bidra till det gemensamma - i min mening idealiskt inom nationen -Att man är en kugge, inte identisk med alla andra kuggar men utbytbar kugge som bidrar till det välstånd vi alla åtnjuter , men än viktigare, formar något i oss personer som måste bli lite mer vuxna än att hemfalla till att ta de dispositioner vi föds in i som mysiga sanningar.

Sin individualitet har vi sen på fritiden full rätt och stor möjlighet att utöva. Som mej nu, som skriver det här inlägget. 6 timmars arbetsdag, får man det rent praktiskt att flyga, då är vi hemma, i min mening(sannolikt skapad av mitt habitus). Lagom fria.

[Mlw]

Eftersom jag har uppfattningen att ingenting har något värde "i sig", (Alla värden är instrumentella),
så har inte heller en människa något värde "i sig".
Människovärdet är alltså också instrumentellt. Därför har inte alla människor samma värde.
Däremot borde alla ha samma grundläggande rättigheter.

Ingen besökare går in på en konstutställning och väljer en tavla på måfå bara för att priset är detsamma. Tvärtom: de dras till just den målning som i deras ögon bär det största egenvärdet, den som väcker resonans, igenkänning eller förundran. Värde i egentlig mening är alltså inte något som kan reduceras till en extern etikett, utan är något som uppfattas, urskiljs och bekräftas genom ett personligt omdöme.

Kristus bedömer inte människor utifrån deras instrumentella nytta, deras funktion eller deras bidrag till ett större maskineri. Ett sådant synsätt är inte bara otillräckligt utan är i grunden kyligt, abstrakt och oförenligt med den kristna antropologin. Instrumentellt värde kan appliceras på verktyg, inte på personer.

Kristus ser i stället människans egenvärde: hennes unika personlighet, hennes förmåga att älska, hennes sårbarhet, hennes längtan efter det goda. Det är detta egenvärde som gör varje människa oersättlig. Och det är därför den kristna traditionen alltid har insisterat på att människan aldrig får reduceras till ett medel för något annat, hur ädelt det målet än påstås vara.

Att tänka om människor enbart i termer av instrumentellt värde är därför inte bara en filosofisk förenkling utan ett moraliskt misstag. Det förvandlar personer till objekt, relationer till transaktioner och värdighet till funktionalitet. Det är just denna reduktion som Kristus bryter sönder genom att se varje människa som ett mål i sig, inte som ett medel.

[Mlw]

För att försöka bemöta MLW

Med Pierre Bourdieu formas människor som individuella och kollektiva varelser av de Habitus vi växer upp med. Jag kan inte se annat än att Arendt påminner om moderna (i min och AI’s mening rätt djupt vänstervridna och liksom Arent högborgeliga) Sociologer som inte tar Habitus på allvar, tror att de är befriade från doxa och tar sina dispositioner från barndomen som sanningar.

En ”nation” är en ganska intressant social konstruktion, som rymmer många slags habitus och fält. Den ter sig för mej som ett habitus på hög nivå. Landet har lagar, institutioner, media, politik. En svensk har, med lika socialt kapital rätt svårt att förstå en Amerikan. Varför pratar de högt i miljöer där vi vill ha tystnad?

Samtidigt som det finns mer globala rörelser, rödgröna, religioner, marknadspositiva.

Allt detta formar människorna. Som individer och som kollektiva varelser.

Många som Weber och Fromm vill söka det moderna västerländska samhället i en Kalvinistisk hållning av arbetsamhet, som skapade kultur av arbetssamhet och en plattform för Teknik och Vetenskap. Samtidigt som kapitalismen skapade nya incitament för detsamma. Och att den, både genom ”guds död” och mer kunskap gav oss ångesten av friheten.

Jag tänker lite att en kugge i ett maskineri tilltalar en som mig, med rötterna i fattigdom och folkhemsårems framgångar mer än en Arendt, en som fötts i den miljö mina barn fötts i och som jag sen 25 eller möjligen 40 år lever i.
Jag tänker att dagis, skolan, lumpen jobbet både anvisar oss att bidra till det gemensamma - i min mening idealiskt inom nationen -Att man är en kugge, inte identisk med alla andra kuggar men utbytbar kugge som bidrar till det välstånd vi alla åtnjuter , men än viktigare, formar något i oss personer som måste bli lite mer vuxna än att hemfalla till att ta de dispositioner vi föds in i som mysiga sanningar.

Sin individualitet har vi sen på fritiden full rätt och stor möjlighet att utöva. Som mej nu, som skriver det här inlägget. 6 timmars arbetsdag, får man det rent praktiskt att flyga, då är vi hemma, i min mening(sannolikt skapad av mitt habitus). Lagom fria.

Det är självklart att vi också har ett instrumentellt värde, och människor är med rätta stolta över sin yrkesskicklighet. Men just därför blir det tydligt att likavärdesprincipen inte kan vila på det instrumentella planet. Alla är inte lika skickliga i sina yrken. Alla arbetar inte lika hårt, och alla bidrar inte med samma ekonomiska värde till samhället. Om vi konsekvent följer det instrumentella synsättet leder det därför ofrånkomligen till en rangordning: ett A‑lag, ett B‑lag och ett C‑lag, baserat på prestation och nytta.

Det är här problemet uppstår. När egenvärdet försvagas eller förnekas, när människan reduceras till sin funktion, då öppnas dörren för en samhällslogik där värdighet blir graderbar och där vissa människors liv anses mer värdefulla än andras. Historiskt har sådana tankemönster lett i auktoritär och totalitär riktning, där individens värde bestäms av dess användbarhet för kollektivet.

Egenvärdet däremot överskrider allt instrumentellt värde. Det låter sig inte mätas, vägas eller jämföras, och det kan inte fångas av likavärdesprincipens abstrakta formuleringar. Egenvärdet är det enda som verkligen kan upprätthålla människovärdet, eftersom det gör varje individ icke‑utbytbar. Det är detta som skyddar människan från att reduceras till ett medel bland andra, och som bevarar hennes värdighet även när hennes instrumentella värde är lågt, obefintligt eller till och med negativt i ekonomiska termer.

[Vega]

Jag får nog säga att alla människor är lika värda. Dvs viktiga. Jag tror att många lever i en illusion. Alla är i princip värda att hälsas på. Om man inte tycker det, så får man problem. Men jag menar inte direkt att man måste hälsa på någon. Men jag tror att livet blir bäst om tänker efter lite.

[Mlw]

Varje människa har ett instrumentellt värde för andra människor.
Detta värde kan samtidigt vara både negativt och positivt.
Enligt religiös syn så värderar Gud varje människas handlingar efter förtjänst.
Diktatorer, som Hitler, Stalin och Putin, ser människor som ett medel för att uppnå sina egna syften.
Kapitalismen fungerar på samma sätt. Människan blir ett medel för att skapa tillväxt och rikedom för ett fåtal och höjd materiell välfärd för flertalet.

Det är inte så enkelt att "Gud värderar varje människas handlingar efter förtjänst". Det är som att säga: "Eftersom läraren betygsätter elevernas prov, så har eleverna olika värde som människor". Det leder till en värdelära som kristendomen uttryckligen avvisar. Kristen teologi säger inte att Gud "värderar efter förtjänst" i juridisk mening. Tvärtom: nåden är inte förtjänad; frälsningen är inte meritokrati; Gud "låter sin sol gå upp över onda och goda".

Om människans värde motsvaras av hennes prestationer, då är vissa människor mer värda än andra. Då får vi A‑lag, B‑lag, C‑lag. Då blir människan utbytbar och graderbar och vi hamnar i en fascistoid värdelära.

[Anders]

För att försöka bemöta MLW

Med Pierre Bourdieu formas människor som individuella och kollektiva varelser av de Habitus vi växer upp med. Jag kan inte se annat än att Arendt påminner om moderna (i min och AI’s mening rätt djupt vänstervridna och liksom Arent högborgeliga) Sociologer som inte tar Habitus på allvar, tror att de är befriade från doxa och tar sina dispositioner från barndomen som sanningar.

En ”nation” är en ganska intressant social konstruktion, som rymmer många slags habitus och fält. Den ter sig för mej som ett habitus på hög nivå. Landet har lagar, institutioner, media, politik. En svensk har, med lika socialt kapital rätt svårt att förstå en Amerikan. Varför pratar de högt i miljöer där vi vill ha tystnad?

Samtidigt som det finns mer globala rörelser, rödgröna, religioner, marknadspositiva.

Allt detta formar människorna. Som individer och som kollektiva varelser.

Många som Weber och Fromm vill söka det moderna västerländska samhället i en Kalvinistisk hållning av arbetsamhet, som skapade kultur av arbetssamhet och en plattform för Teknik och Vetenskap. Samtidigt som kapitalismen skapade nya incitament för detsamma. Och att den, både genom ”guds död” och mer kunskap gav oss ångesten av friheten.

Jag tänker lite att en kugge i ett maskineri tilltalar en som mig, med rötterna i fattigdom och folkhemsårems framgångar mer än en Arendt, en som fötts i den miljö mina barn fötts i och som jag sen 25 eller möjligen 40 år lever i.
Jag tänker att dagis, skolan, lumpen jobbet både anvisar oss att bidra till det gemensamma - i min mening idealiskt inom nationen -Att man är en kugge, inte identisk med alla andra kuggar men utbytbar kugge som bidrar till det välstånd vi alla åtnjuter , men än viktigare, formar något i oss personer som måste bli lite mer vuxna än att hemfalla till att ta de dispositioner vi föds in i som mysiga sanningar.

Sin individualitet har vi sen på fritiden full rätt och stor möjlighet att utöva. Som mej nu, som skriver det här inlägget. 6 timmars arbetsdag, får man det rent praktiskt att flyga, då är vi hemma, i min mening(sannolikt skapad av mitt habitus). Lagom fria.

Det är självklart att vi också har ett instrumentellt värde, och människor är med rätta stolta över sin yrkesskicklighet. Men just därför blir det tydligt att likavärdesprincipen inte kan vila på det instrumentella planet. Alla är inte lika skickliga i sina yrken. Alla arbetar inte lika hårt, och alla bidrar inte med samma ekonomiska värde till samhället. Om vi konsekvent följer det instrumentella synsättet leder det därför ofrånkomligen till en rangordning: ett A‑lag, ett B‑lag och ett C‑lag, baserat på prestation och nytta.

Det är här problemet uppstår. När egenvärdet försvagas eller förnekas, när människan reduceras till sin funktion, då öppnas dörren för en samhällslogik där värdighet blir graderbar och där vissa människors liv anses mer värdefulla än andras. Historiskt har sådana tankemönster lett i auktoritär och totalitär riktning, där individens värde bestäms av dess användbarhet för kollektivet.

Egenvärdet däremot överskrider allt instrumentellt värde. Det låter sig inte mätas, vägas eller jämföras, och det kan inte fångas av likavärdesprincipens abstrakta formuleringar. Egenvärdet är det enda som verkligen kan upprätthålla människovärdet, eftersom det gör varje individ icke‑utbytbar. Det är detta som skyddar människan från att reduceras till ett medel bland andra, och som bevarar hennes värdighet även när hennes instrumentella värde är lågt, obefintligt eller till och med negativt i ekonomiska termer.

Jag ser det så, att den gamla folkhemstanken, pre-Palme, löste den gordiska knuten. Helt enkelt var och en efter förmåga. Alla har olika dispositioner och gener. Men tanken är att alla drar strå till stack och får respekt för det. Jag är på nåt slags plan gynnad, högakademiker, högavlönad, haft ansvarspositioner i företag och organisationer. Men jag kan inte se med annat än respekt på människor som kör bussen jag åker i eller som hjälpte svärfar till toalettbesök under hans sista tid. Jobbet är primärt ett jobb. Jag kan lugnt säga att majoriteten av mina 40 år i arbetslivet inte har ägnats åt självförverkligande.

Men nej, du tillåts inte vara skönande på heltid. Skönanderiet får vi ta på fritiden.

Duger inte det åt alla?

[xion]

Varje människa har ett instrumentellt värde för andra människor.
Detta värde kan samtidigt vara både negativt och positivt.
Enligt religiös syn så värderar Gud varje människas handlingar efter förtjänst.
Diktatorer, som Hitler, Stalin och Putin, ser människor som ett medel för att uppnå sina egna syften.
Kapitalismen fungerar på samma sätt. Människan blir ett medel för att skapa tillväxt och rikedom för ett fåtal och höjd materiell välfärd för flertalet.

Det är inte så enkelt att "Gud värderar varje människas handlingar efter förtjänst". Det är som att säga: "Eftersom läraren betygsätter elevernas prov, så har eleverna olika värde som människor". Det leder till en värdelära som kristendomen uttryckligen avvisar. Kristen teologi säger inte att Gud "värderar efter förtjänst" i juridisk mening. Tvärtom: nåden är inte förtjänad; frälsningen är inte meritokrati; Gud "låter sin sol gå upp över onda och goda".

Om människans värde motsvaras av hennes prestationer, då är vissa människor mer värda än andra. Då får vi A‑lag, B‑lag, C‑lag. Då blir människan utbytbar och graderbar och vi hamnar i en fascistoid värdelära.

Det du kallar för "egenvärde" är egentligen inget annat än en rättighet, Rätten att ha samma möjligheter att utveckla sin personlighet utifrån egna förutsättningar som alla andra. Detta ger inte alla människor samma värde ur kollektivets synpunkt. Vårt samhälle graderar människor på flera sätt, vare sig vi vill det eller inte.

Varje gång en av dessa, i mitt tycke, "värdefulla" människor dör i unga år känns det som en stor personlig förlust. Världen har blivit fattigare.

[Anders]

Varje människa har ett instrumentellt värde för andra människor.
Detta värde kan samtidigt vara både negativt och positivt.
Enligt religiös syn så värderar Gud varje människas handlingar efter förtjänst.
Diktatorer, som Hitler, Stalin och Putin, ser människor som ett medel för att uppnå sina egna syften.
Kapitalismen fungerar på samma sätt. Människan blir ett medel för att skapa tillväxt och rikedom för ett fåtal och höjd materiell välfärd för flertalet.

Det är inte så enkelt att "Gud värderar varje människas handlingar efter förtjänst". Det är som att säga: "Eftersom läraren betygsätter elevernas prov, så har eleverna olika värde som människor". Det leder till en värdelära som kristendomen uttryckligen avvisar. Kristen teologi säger inte att Gud "värderar efter förtjänst" i juridisk mening. Tvärtom: nåden är inte förtjänad; frälsningen är inte meritokrati; Gud "låter sin sol gå upp över onda och goda".

Om människans värde motsvaras av hennes prestationer, då är vissa människor mer värda än andra. Då får vi A‑lag, B‑lag, C‑lag. Då blir människan utbytbar och graderbar och vi hamnar i en fascistoid värdelära.

Det du kallar för "egenvärde" är egentligen inget annat än en rättighet, Rätten att ha samma möjligheter att utveckla sin personlighet utifrån egna förutsättningar som alla andra. Detta ger inte alla människor samma värde ur kollektivets synpunkt. Vårt samhälle graderar människor på flera sätt, vare sig vi vill det eller inte.

Varje gång en av dessa, i mitt tycke, "värdefulla" människor dör i unga år känns det som en stor personlig förlust. Världen har blivit fattigare.

Vårt svenska samhälle har genom bara de senaste 100 åren sett väldigt olika på människor. Att inte gradera är att i sig en gradering. Även här: folkhemstanken gav en lösning.

[Mlw]

Det du kallar för "egenvärde" är egentligen inget annat än en rättighet, Rätten att ha samma möjligheter att utveckla sin personlighet utifrån egna förutsättningar som alla andra. Detta ger inte alla människor samma värde ur kollektivets synpunkt. Vårt samhälle graderar människor på flera sätt, vare sig vi vill det eller inte.

Varje gång en av dessa, i mitt tycke, "värdefulla" människor dör i unga år känns det som en stor personlig förlust. Världen har blivit fattigare.

Nej, egenvärde är individuellt och skiljer sig avsevärt mellan människor. "Rättigheter" däremot hör till samhällskontraktet och är i grunden juridiska konstruktioner, formuleringar på ett papper som gäller så länge en viss ordning består. När samhällsordningen förändras, förändras också rättigheterna. Historien visar detta tydligt: olika politiska och religiösa system har genom tiderna tilldelat människor olika rättslig status beroende på deras ställning i samhället. När islam tar över makten blir icke-muslimer dhimmis, i lagens mening mindre värda.

Det "lika värde" som ofta åberopas i modern retorik är därför en abstraktion, formulerad av institutioner som FN och EU. Det är inte något som automatiskt överlever en förändrad maktstruktur. Vad jag talar om är ett ontologiskt värde, ett värde som tillkommer individen som person och inte beror på samhällskontrakt, lagstiftning eller politiska deklarationer.

Att tro att rättigheter är något bestående och universellt är naivt. Historien visar hur snabbt de kan avskaffas eller omtolkas. Totalitära ledare som Hitler, Stalin och Mao införde på kort tid helt andra värderingssystem, där människan reducerades till sin funktion i samhällsmaskineriet. När människan ses som ett kugghjul blir hennes värde beroende av hur väl hon fungerar, och då uppstår snabbt tanken att "defekta" kugghjul kan kasseras. Ni har väl märkt att de som åberopar "alla människors lika värde" är snabba att fördöma personer som "defekta" för att sedan utsätta dem för förföljelse.

Just därför är det problematiskt att dagens diskussion om människovärde ofta rör sig på en abstrakt nivå, frikopplad från individens egenvärde. När egenvärdet försvagas och ersätts av funktionella eller juridiska definitioner, rör sig samhället i riktning mot system där människans värde blir graderbart och där individen riskerar att reduceras till ett medel för kollektiva mål. Den som motsätter sig det kollektiva målet blir då ett defekt kugghjul som måste kasseras.

[Anders]

Det du kallar för "egenvärde" är egentligen inget annat än en rättighet, Rätten att ha samma möjligheter att utveckla sin personlighet utifrån egna förutsättningar som alla andra. Detta ger inte alla människor samma värde ur kollektivets synpunkt. Vårt samhälle graderar människor på flera sätt, vare sig vi vill det eller inte.

Varje gång en av dessa, i mitt tycke, "värdefulla" människor dör i unga år känns det som en stor personlig förlust. Världen har blivit fattigare.

Nej, egenvärde är individuellt och skiljer sig avsevärt mellan människor. "Rättigheter" däremot hör till samhällskontraktet och är i grunden juridiska konstruktioner, formuleringar på ett papper som gäller så länge en viss ordning består. När samhällsordningen förändras, förändras också rättigheterna. Historien visar detta tydligt: olika politiska och religiösa system har genom tiderna tilldelat människor olika rättslig status beroende på deras ställning i samhället. När islam tar över makten blir icke-muslimer dhimmis, i lagens mening mindre värda.

Det "lika värde" som ofta åberopas i modern retorik är därför en abstraktion, formulerad av institutioner som FN och EU. Det är inte något som automatiskt överlever en förändrad maktstruktur. Vad jag talar om är ett ontologiskt värde, ett värde som tillkommer individen som person och inte beror på samhällskontrakt, lagstiftning eller politiska deklarationer.

Att tro att rättigheter är något bestående och universellt är naivt. Historien visar hur snabbt de kan avskaffas eller omtolkas. Totalitära regimer som Hitler, Stalin och Mao införde på kort tid helt andra värderingssystem, där människan reducerades till sin funktion i samhällsmaskineriet. När människan ses som ett kugghjul blir hennes värde beroende av hur väl hon fungerar, och då uppstår snabbt tanken att "defekta" kugghjul kan kasseras. Ni har väl märkt att de som åberopar "alla människors lika värde" är snabba att fördöma personer som "defekta" för att sedan utsätta dem för förföljelse.

Just därför är det problematiskt att dagens diskussion om människovärde ofta rör sig på en abstrakt nivå, frikopplad från individens egenvärde. När egenvärdet försvagas och ersätts av funktionella eller juridiska definitioner, rör sig samhället i riktning mot system där människans värde blir graderbart och där individen riskerar att reduceras till ett medel för kollektiva mål. Den som motsätter sig det kollektiva målet ses då som ett defekt kugghjul som måste kasseras.

De gamla sossarna jag spenderade somrarna med ”kasserade” folk genom att säga att den var en lat jävel. Och jag uppfattade aldrig att folket där gav uttryck för nåt särskilt ”mål”. Man jobbade på, skötte sig hyggligt och så var det bra med det. Inte så dumt.

[Mlw]

De gamla sossarna jag spenderade somrarna med ”kasserade” folk genom att säga att den var en lat jävel. Och jag uppfattade aldrig att folket där gav uttryck för nåt särskilt ”mål”. Man jobbade på, skötte sig hyggligt och så var det bra med det. Inte så dumt.

Socialdemokratin har genom makarna Myrdal indirekt påverkats av statsvetaren och idéhistorikern Rudolf Kjellén (1864-1922). Han fick även betydande inflytande över den tyska stats- och geopolitik som senare kom att prägla nazismen. Kjellén utvecklade idén om staten som en organism, en överordnad helhet som står över individen. Dessa tankar togs upp av tyska geopolitiker och blev en del av den totalitära statsuppfattningen. Nazistiska tänkare som Karl Haushofer och andra geopolitiker använde Kjelléns organiska statsmodell för att legitimera föreställningen att staten står över individen, att individens värde är funktionellt snarare än inneboende, och att staten därför anses ha rätt att offra individer för helhetens överlevnad. Detta passade väl in i nazismens totalitära människosyn.

Spåren av detta sätt att tänka (där staten upphöjs till ett överordnat subjekt och individen reduceras till ett medel) lever kvar i det svenska idéarvet. Man kan argumentera för att detta delvis beror på att den kristna människosynens betoning av individens egenvärde har försvagats, vilket gör att kollektivistiska och funktionalistiska värdeperspektiv lättare får fäste. En liberaliserad variant av Rudolf Kjelléns "geopolitik" har i vår tid förverkligats i globalismen, med resultat som knappast kan beskrivas som lyckade.

Kjellén menade att Tyskland borde ekonomiskt inkorporera sina europeiska grannländer, delvis inspirerad av Nietzsches paneuropeiska ideal. I Staten som livsform (1916) tar han avstånd från den ensidigt legalistiska synen på staten som en nattväktarstat och framhåller att staten också måste ta ansvar för social välfärd. Han representerar därmed en form av socialdemokratisk/nationalsocialistisk imperialism, där staten uppfattas som en livsform som tränger in i medborgarnas liv, likformar och koordinerar dem – en tydligt hegeliansk tanke.

Hitler kom att följa flera av Kjelléns teser, och nazistpartiet förverkligade tanken att staten skulle integreras med varje aspekt av medborgarens liv, så att en organism bildades. Kjellén förkastade själva idén om den autonoma individen.

Senare utsattes Kjellén för hård kritik av svenska statsvetare. Nils Elvander menade att han "var en av de politiska tänkare som förebådade nazismens ideologiska överbyggnad men inte dess fundamentala brytning med den västerländska kulturtraditionen". Gunnar Heckscher avfärdade honom som en tänkare som ägnade sig åt "romantiska fantasier och yviga spekulationer". Jan Myrdal har sagt att hans föräldrar följde Kjellén mer än Marx, vilket visar hur inflytelserik Kjelléns organiska statssyn var i det svenska idéklimatet.

Kjellén representerar därmed en kollektivistisk tradition som fått starkt genomslag i Sverige. I dagens debatt märks fortfarande drag av denna kollektivistiska höger, delvis inspirerad av Kjelléns spekulativa idéer. Men detta synsätt är väsensskilt från den konservativa tradition som betonar individens frigörelse från kollektivet. Av det sagda framgår att högerkollektivism och vänsterkollektivism i grunden är besläktade, två uttryck för samma idéarv, och att de lätt kan övergå i varandra.

Referenser

Rudolf Kjellén. Wikipedia.

Rudolf Kjellén. New World Encyclopedia.

De intellektuella psykopaterna – mänsklighetens fiende nummer 1. Gluefox.com.

Hagård, B. (1971). Arvet från Rudolf Kjellén. Svensk Tidskrift.