Kants kausalitetsfälla

[Hubert]

Ja!

Det förefaller som du har rätt, jag kan inte finna de nödvändiga basala förklaringar och definitioner (Citat A och Citat B) som krävs för att teorin skall ha förutsättning att anses trovärdig. Det som hävdas saknar därigenom förankring/grund, vilket innebär att även detta resonemang blir alltför "frisvävande" till sin natur.

Ja, neurala processer är de biologiska mekanismer genom vilka hjärnans miljarder nervceller kommunicerar för att styra alla kroppens funktioner, tankar och känslor. Medvetandet uppkommer av dessa processer som pågår i vår hjärna. Hjärnan är ett ständigt aktivt organ som spontant analyserar och skapar modeller av världen. Enligt Michele Fariscos modell är medvetandet vår hjärnas förmåga att modellera världen omkring oss. Det är en dynamisk interaktion mellan hjärnan, kroppen och världen.

[Anders]

Finns till och med en avhandling som har en titel nåt i stil med ”The solution to David Chalmer’s Hard Problem of Consciousness”?

[Illusionen]

Finns till och med en avhandling som har en titel nåt i stil med ”The solution to David Chalmer’s Hard Problem of Consciousness”?

Begrunda gärna följande citat taget från sid 4 i konceptet, och placera därefter det som skrivs
i föregående inlägg inom ramen för ”tinget i sig” respektive ”tinget för oss”.

”EXISTENS är ett centralt begrepp inom filosofin. Existens som atomärt begrepp i sin mest grundläggande
skepnad innebär att vara i kontrast/motsats till något imaginärt ”icke varande”.
Existens-begreppet kan förenklat beskrivas som människans medvetenhet om sin egen verklighet.
Konceptet formulerar detta hypotetiskt via ett SKALÄRT balansresonemang baserat på,
”ATOMÄR EXISTENS OCH DESS BALANSERANDE ANTI-STRUKTURELLA MOTSATS”.”

Konceptet förklarar den basala komplexa bakgrunden till "DEN BALANSERANDE ANTI-STRUKTURELLA MOTSATSEN".

Notera att resonemang innefattande RUM och TID är att betrakta som atomära, ”tinget för oss”.
Genom införandet av individuellt förankrade referensberoende SKALÄRA samband ”transformeras”
det atomära perspektivet och blir metafysiskt ”tinget i sig” till sin natur. Slutsats,

”Det är via G-strängen universum sjunger sin sång.”

Kanske resonemanget är för krävande och svårt ?

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=4rV0y4s ... rt_radio=1

[Pilatus]

Finns till och med en avhandling som har en titel nåt i stil med ”The solution to David Chalmer’s Hard Problem of Consciousness”?

Det finns några stycken, en ofta citerad artikel av Michael Pelczar, och som publicerats i Philosophical Studies (2014) försöker författaren att lösa problemet genom att omdefiniera hur vi ser på mentala kvalitéer.

Det jag själv har skrivit om här på forumet är hur självmedvetandet kan ha uppkommit. Man får gå bakåt i utvecklingen och söka bland evolutionens lösningar på återkopplade funktioner (som jag tog från radiotekniken). En slags övervakande metafunktion. T ex gräsklipparen vet när det är dags att gå hem för att ladda batterierna, samma princip gäller allt levande. Det svarar på frågan om vad som är viktigast att göra just nu och att systemet uppfattar detta förhållande och håller fast vid det. En slags förstärkt självskådan som kan utvecklas mycket långt. Idén är inte ny, Norbert Wiener grundade vetenskapen cybernetik och lyfte fram återkoppling som nyckeln till hur både människor, djur och maskiner fungerar, lär sig och upprätthåller inre jämvikt. Han menade att informationsflöden och styrning förenar biologiska och tekniska system.

[Mlw]

Det är svårt att förstå varför Kant fortfarande är så populär, med tanke på att kvantfysiken i praktiken har krossat hans filosofi. Enligt Kant kan vi erfara tingen, men vi kan inte veta något om tinget‑i‑sig. I kvantfysiken är det tvärtom: vi kan inte erfara kvantobjekten, men vi vet nästan allt om kvantobjektet‑i‑sig.

Redan på 1790‑talet publicerade Herder (1744–1803) sin kritik av Kant, där han hävdar att kategorierna är förkroppsligade snarare än transcendentala. Våra kroppar "vet" redan vad substans, kausalitet, enhet, mångfald, rum och tid är. Herder menade dessutom att tänkandet är språkberoende. Därför är kategorierna språkligt‑kroppsliga formationer, inte transcendentala former.

Kant drar en skarp gräns mellan varseblivning och kunskap: utan begrepp (kategorier) finns ingen kunskap. Men en sådan gräns existerar inte. Vi kan också ha kroppslig kunskap. Bebisar förstår kausalitet: när en boll rullas bakom en skärm flyttar de blicken till skärmens slut och reagerar förvånat om bollen inte dyker upp där. Bin förstår skillnaden mellan "samma och olika". Myror navigerar med hjälp av vektorintegration. Getingar känner igen ansikten.

Det som får Kant att hamna så fel är hans benägenhet att dra skarpa gränser: mellan subjekt och objekt, kunskap och perception, förstånd och sinnlighet, form och innehåll, fenomen och noumenon, analytiskt och syntetiskt, a priori och a posteriori. En överdriven rationalism leder ofrånkomligen fel.

Herder däremot ser kontinuitet där Kant ser dikotomier: ingen klyfta mellan kropp och tanke, ingen mellan språk och värld, ingen mellan form och innehåll, ingen mellan kultur och natur, ingen mellan perception och begrepp.

Ändå fortsätter många att följa Kant, medan få intresserar sig för Herder. Vad är det med Kant som är så lockande? Hans filosofi gav upphov till en hel flora av subjektivistiska system. Varför denna vilja att förlägga verkligheten i subjektet?

Nu måste jag protestera mot mina egna dumheter. Jag beskrev Kant som subjektivist eller rationalist. Men att kalla honom "rationalist" förbiser att hela hans projekt är en kritik av rationalismen. Mitt påstående att kvantfysiken ger oss kunskap om kvantobjektet‑i‑sig är helt enkelt fel. Vår förståelse är begränsad till våra egna begreppsliga konstruktioner, formulerade i klassiska termer, organiserade komplementärt.

Mitt kvantfysiska argument är i själva verket ett kategorimisstag, eftersom Kants distinktion är transcendental och inte empirisk, och inga empiriska upptäckter kan vederlägga villkoren för möjlig erfarenhet.

Mitt Herder‑argument förväxlar transcendentalvillkor med empiriska mekanismer. Förkroppsligande och språkligt beroende är empiriska påståenden, irrelevanta på den transcendentala nivån.

Inte heller flyttar Kant verkligheten in i subjektet. Han flyttar villkoren för möjlig erfarenhet in i subjektet. Det är inte subjektivism, det är transcendental idealism.

Att man kan göra så grova fel när man resonerar kring Kant beror troligen på att hans tänkande avviker så tydligt från det naturliga tänkandet, nedärvt sedan hundratusentals år.

Problemet som kvantfysiken faktiskt utgör för kantianismen ligger i antagandet att naturen nödvändigtvis måste vara beskriven i klassiska, kontinuerliga, newtonska och deterministiska termer. Om vi accepterar kvantfysiken som en del av erfarenhetens möjliga struktur, kan Kants kategorier inte längre förbli statiska på det sätt Kant själv tänkte sig. Det innebär att de måste förstås som dynamiska, reviderbara och historiskt betingade, inte som eviga kännetecken hos förståndet. Men då är det inte längre kantianism.

[Illusionen]

Det är svårt att förstå varför Kant fortfarande är så populär, med tanke på att kvantfysiken i praktiken har krossat hans filosofi. Enligt Kant kan vi erfara tingen, men vi kan inte veta något om tinget‑i‑sig. I kvantfysiken är det tvärtom: vi kan inte erfara kvantobjekten, men vi vet nästan allt om kvantobjektet‑i‑sig.

I tråden, "VERKLIGHETEN, som funktion av referensberoende komplex skalär differens ?", 05 jun 2026 11:44
ger jag en mer nyanserad bild av vad "kvanta" representerar enligt min personliga uppfattning.
Jag kan för lite om Kant för att inta en bestämd uppfattning, men intuitionen får mig dock att tro att detta
överensstämmer med vad Kant avsåg, och hans tankar kring detta. Vad tror du ?

Bengt Hj Törnblom / Illusionen

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=0bjB-IW ... V4&index=5

[Pilatus]

Jag kan för lite om Kant för att inta en bestämd uppfattning, men intuitionen får mig dock att tro att detta överensstämmer med vad Kant avsåg, och hans tankar kring detta. Vad tror du ?

Kant säger endast att vi erfar fenomenen via de begrepp och åskådningsformer. De fungerar som medfödda "glasögon" eller inre organiseringsprinciper som gör det möjligt för oss att uppfatta och förstå sinnesintryck. Om vi med kvanta förstår materiens minsta strukturer så kan vi inte veta något om dem, endast indirekt via de fenomen de ger upphov till, t ex ljus. Niels Bohr betonade att fysik inte handlar om att upptäcka hur naturen är, utan om vad vi kan säga om naturen baserat på våra mätningar.