Ska man göra det man vill?

[unik]

När man lyckats vänder polletten till det mer tystlåtna.
Inte göra så mycket väsen av sig.
För när du vet hur, när, var och vem du kan bli, så finns inga begränsningar och hjärnspöken.
Om du har en fiende, så är det dig själv och ingen annan, så bli vän med dig själv.
De allra flesta är ovän med sig själva, dels pga inre och yttre påverkan.
Allt sitter i huvudet, lös den ekvationen och du blir fri.

VSOMM

[Vega]

När man lyckats vänder polletten till det mer tystlåtna.
Inte göra så mycket väsen av sig.
För när du vet hur, när, var och vem du kan bli, så finns inga begränsningar och hjärnspöken.
Om du har en fiende, så är det dig själv och ingen annan, så bli vän med dig själv.
De allra flesta är ovän med sig själva, dels pga inre och yttre påverkan.
Allt sitter i huvudet, lös den ekvationen och du blir fri.

VSOMM

Vad menas med att vara vän med sig själv?

[unik]

Vega ha en fin dag.
Återkommer med ett mer sofistikerat svar vid ett senare tillfälle.

VSOMM

[Anne]

Det är väl fint att försonas med sig själv ? Igår snubblade jag över en bild på ett tyg och senare tapeter. Jag tyckte inte bara att det var snyggt/vackert - det var Mycket mer än så. Kollade upp designern William Morris som levde i England på 1800-talet. Det gjorde att jag gled in på arts and crafts rörelsen. Och prerafaeliterna (ett nytt ord för mig) som inriktade sig på konsten i den tidiga renäsansen; före konstnären Raphael. De inspirerades av naturen och jag såg t ex en arts and crafts trädgård med strama linjer kombinerat med - vad ska jag kalla det? - böljande. Nynnade leende för mig själv "vilken kombination - General och Syster sol...". Det här påminde mig om mig själv. Och jag tyckte om stilen. Jag älskar kombinationen t ex rustikt och romantiskt, framfusigt och diskret osv. Sån är jag.

[Vega]

Det är väl fint att försonas med sig själv ? Igår snubblade jag över en bild på ett tyg och senare tapeter. Jag tyckte inte bara att det var snyggt/vackert - det var Mycket mer än så. Kollade upp designern William Morris som levde i England på 1800-talet. Det gjorde att jag gled in på arts and crafts rörelsen. Och prerafaeliterna (ett nytt ord för mig) som inriktade sig på konsten i den tidiga renäsansen; före konstnären Raphael. De inspirerades av naturen och jag såg t ex en arts and crafts trädgård med strama linjer kombinerat med - vad ska jag kalla det? - böljande. Nynnade leende för mig själv "vilken kombination - General och Syster sol...". Det här påminde mig om mig själv. Och jag tyckte om stilen. Jag älskar kombinationen t ex rustikt och romantiskt, framfusigt och diskret osv. Sån är jag.

Det som är bra med att ha en känsla för smak är väl att man då kan omge sig med vackra ting som gör att man mår bra?

[Algotezza]

Det är väl fint att försonas med sig själv ? Igår snubblade jag över en bild på ett tyg och senare tapeter. Jag tyckte inte bara att det var snyggt/vackert - det var Mycket mer än så. Kollade upp designern William Morris som levde i England på 1800-talet. Det gjorde att jag gled in på arts and crafts rörelsen. Och prerafaeliterna (ett nytt ord för mig) som inriktade sig på konsten i den tidiga renäsansen; före konstnären Raphael. De inspirerades av naturen och jag såg t ex en arts and crafts trädgård med strama linjer kombinerat med - vad ska jag kalla det? - böljande. Nynnade leende för mig själv "vilken kombination - General och Syster sol...". Det här påminde mig om mig själv. Och jag tyckte om stilen. Jag älskar kombinationen t ex rustikt och romantiskt, framfusigt och diskret osv. Sån är jag.

Det som är bra med att ha en känsla för smak är väl att man då kan omge sig med vackra ting som gör att man mår bra?

Vackert för en behöver inte vara det för en annan.

[Vega]

Det är väl fint att försonas med sig själv ? Igår snubblade jag över en bild på ett tyg och senare tapeter. Jag tyckte inte bara att det var snyggt/vackert - det var Mycket mer än så. Kollade upp designern William Morris som levde i England på 1800-talet. Det gjorde att jag gled in på arts and crafts rörelsen. Och prerafaeliterna (ett nytt ord för mig) som inriktade sig på konsten i den tidiga renäsansen; före konstnären Raphael. De inspirerades av naturen och jag såg t ex en arts and crafts trädgård med strama linjer kombinerat med - vad ska jag kalla det? - böljande. Nynnade leende för mig själv "vilken kombination - General och Syster sol...". Det här påminde mig om mig själv. Och jag tyckte om stilen. Jag älskar kombinationen t ex rustikt och romantiskt, framfusigt och diskret osv. Sån är jag.

Det som är bra med att ha en känsla för smak är väl att man då kan omge sig med vackra ting som gör att man mår bra?

Vackert för en behöver inte vara det för en annan.

Inte generellt, men på det personliga planet.

[Vertumnus]

Det är väl fint att försonas med sig själv ? Igår snubblade jag över en bild på ett tyg och senare tapeter. Jag tyckte inte bara att det var snyggt/vackert - det var Mycket mer än så. Kollade upp designern William Morris som levde i England på 1800-talet. Det gjorde att jag gled in på arts and crafts rörelsen. Och prerafaeliterna (ett nytt ord för mig) som inriktade sig på konsten i den tidiga renäsansen; före konstnären Raphael. De inspirerades av naturen och jag såg t ex en arts and crafts trädgård med strama linjer kombinerat med - vad ska jag kalla det? - böljande. Nynnade leende för mig själv "vilken kombination - General och Syster sol...". Det här påminde mig om mig själv. Och jag tyckte om stilen. Jag älskar kombinationen t ex rustikt och romantiskt, framfusigt och diskret osv. Sån är jag.

Det som är bra med att ha en känsla för smak är väl att man då kan omge sig med vackra ting som gör att man mår bra?

Vackert för en behöver inte vara det för en annan.

Smak är ett slags omdöme. På samma vis som vi kan utveckla vår omdömesförmåga kan vi utveckla vår förmåga att se. Allt kräver övning, utveckling, perspektiv, smaken är mer än en privatsak. Sen verkar det ha funnits perioder i historien då förmåga att se trädde fram med större skärpa, perioder då man på något vis började se tingen på nytt. Och till dem får man räkna renässansen, holländskt 1600-tal, det sena 1700-talet och sekelskiftet 1900 med arts and craft och fler därtill.

[Algotezza]

Det som är bra med att ha en känsla för smak är väl att man då kan omge sig med vackra ting som gör att man mår bra?

Vackert för en behöver inte vara det för en annan.

Smak är ett slags omdöme. På samma vis som vi kan utveckla vår omdömesförmåga kan vi utveckla vår förmåga att se. Allt kräver övning, utveckling, perspektiv, smaken är mer än en privatsak. Sen verkar det ha funnits perioder i historien då förmåga att se trädde fram med större skärpa, perioder då man på något vis började se tingen på nytt. Och till dem får man räkna renässansen, holländskt 1600-tal, det sena 1700-talet och sekelskiftet 1900 med arts and craft och fler därtill.

Att avgöra vem som har god smak eller vad som menas med det är också en värderingsfråga, fast på metaplanet.

Att det kan finnas många som gillar något vid en viss tidpunkt är också en fråga om värdering men likaledes att vi är likriktade och inte tror oss kunna värdera på egen hand utan måste luta oss mot auktoriteter och experter.

[Pilatus]

Vackert för en behöver inte vara det för en annan.

Smak är ett slags omdöme. På samma vis som vi kan utveckla vår omdömesförmåga kan vi utveckla vår förmåga att se. Allt kräver övning, utveckling, perspektiv, smaken är mer än en privatsak. Sen verkar det ha funnits perioder i historien då förmåga att se trädde fram med större skärpa, perioder då man på något vis började se tingen på nytt. Och till dem får man räkna renässansen, holländskt 1600-tal, det sena 1700-talet och sekelskiftet 1900 med arts and craft och fler därtill.

Att avgöra vem som har god smak eller vad som menas med det är också en värderingsfråga, fast på metaplanet.

Att det kan finnas många som gillar något vid en viss tidpunkt är också en fråga om värdering men likaledes att vi är likriktade och inte tror oss kunna värdera på egen hand utan måste luta oss mot auktoriteter och experter.

Så enkelt är det inte, det mest effektiva sättet att lyfta frågan ovanför det subjektiva är att använda sociologen Pierre Bourdieus forskning. Vårt sociala arv sätter sig som en kompass i kroppen. Den styr vad vi reflexivt finner vackert, fult, fint eller folkligt.

"Smak handlar inte bara om vad man gillar, utan om vad man har lärt sig att välja bort. Den enkla, traditionella smaken söker det trygga, det sentimentala och det omedelbart vackra – som en älg i solnedgången eller en skyddsängel. Den högre bildade klassen förkastar detta som banala klichéer. Samtidigt vänder de ryggen åt det flamboyanta och skrikiga, eftersom sann status i deras ögon mäts i återhållsamhet, subtilitet och förmågan att förstå det komplexa."

[Algotezza]

Smak är ett slags omdöme. På samma vis som vi kan utveckla vår omdömesförmåga kan vi utveckla vår förmåga att se. Allt kräver övning, utveckling, perspektiv, smaken är mer än en privatsak. Sen verkar det ha funnits perioder i historien då förmåga att se trädde fram med större skärpa, perioder då man på något vis började se tingen på nytt. Och till dem får man räkna renässansen, holländskt 1600-tal, det sena 1700-talet och sekelskiftet 1900 med arts and craft och fler därtill.

Att avgöra vem som har god smak eller vad som menas med det är också en värderingsfråga, fast på metaplanet.

Att det kan finnas många som gillar något vid en viss tidpunkt är också en fråga om värdering men likaledes att vi är likriktade och inte tror oss kunna värdera på egen hand utan måste luta oss mot auktoriteter och experter.

Så enkelt är det inte, det mest effektiva sättet att lyfta frågan ovanför det subjektiva är att använda sociologen Pierre Bourdieus forskning. Vårt sociala arv sätter sig som en kompass i kroppen. Den styr vad vi reflexivt finner vackert, fult, fint eller folkligt.

"Smak handlar inte bara om vad man gillar, utan om vad man har lärt sig att välja bort. Den enkla, traditionella smaken söker det trygga, det sentimentala och det omedelbart vackra – som en älg i solnedgången eller en skyddsängel. Den högre bildade klassen förkastar detta som banala klichéer. Samtidigt vänder de ryggen åt det flamboyanta och skrikiga, eftersom sann status i deras ögon mäts i återhållsamhet, subtilitet och förmågan att förstå det komplexa."

Ja, det är något inlärt - av ett subjekt som inte litar på sitt egvet omdöme. Flockmedvetande handlar det om också naturligtvis Subjektiv betyder inte att det kan vara hursomhelst utan bara att det är grundat i ett subjekts medvetuande.

Det kanske i grunden är enkelt men blir komplicerat om man vill föra in begreppet objektivitet när det gäller det rätta och det sköna och försöker bevisa existensen av eviga objektiva värden, och glömmer bort den subjektiva dimensionen.

[Vega]

Sen verkar det ha funnits perioder i historien då förmåga att se trädde fram med större skärpa, perioder då man på något vis började se tingen på nytt. Och till dem får man räkna renässansen, holländskt 1600-tal, det sena 1700-talet och sekelskiftet 1900 med arts and craft och fler därtill.

Låter trevligt, jag tycker att det kan ske en ny renässans nu. Det är precis vad vi vill ha. Antar att det börjar i det lilla. Typ på Filosofiforum..

[Vega]

Så enkelt är det inte, det mest effektiva sättet att lyfta frågan ovanför det subjektiva är att använda sociologen Pierre Bourdieus forskning. Vårt sociala arv sätter sig som en kompass i kroppen. Den styr vad vi reflexivt finner vackert, fult, fint eller folkligt."

Om det är den Pierre som jag tänker på så var han rätt ensam med att göra forskning inom ”detta” område.
”Den franske sociologen Pierre Bourdieu menade att klass inte bara handlar om inkomst. Han förklarade klasskillnader genom hur vi använder våra resurser (kapital) och hur vårt sociala ursprung formar våra vanor och preferenser (habitus) i olika samhällssektorer (fält)”.

[Pilatus]

Så enkelt är det inte, det mest effektiva sättet att lyfta frågan ovanför det subjektiva är att använda sociologen Pierre Bourdieus forskning. Vårt sociala arv sätter sig som en kompass i kroppen. Den styr vad vi reflexivt finner vackert, fult, fint eller folkligt.

Om det är den Pierre som jag tänker på så var han rätt ensam med att göra forskning inom ”detta” område.
”Den franske sociologen Pierre Bourdieu menade att klass inte bara handlar om inkomst. Han förklarade klasskillnader genom hur vi använder våra resurser (kapital) och hur vårt sociala ursprung formar våra vanor och preferenser (habitus) i olika samhällssektorer (fält)”.

Pierre Bourdieu (1930-2002) är väl knappast ensam om sin uppfattning, den är starkt påverkad av marxistiskt präglad sociologi.

[Vertumnus]

Vackert för en behöver inte vara det för en annan.

Smak är ett slags omdöme. På samma vis som vi kan utveckla vår omdömesförmåga kan vi utveckla vår förmåga att se. Allt kräver övning, utveckling, perspektiv, smaken är mer än en privatsak. Sen verkar det ha funnits perioder i historien då förmåga att se trädde fram med större skärpa, perioder då man på något vis började se tingen på nytt. Och till dem får man räkna renässansen, holländskt 1600-tal, det sena 1700-talet och sekelskiftet 1900 med arts and craft och fler därtill.

Att avgöra vem som har god smak eller vad som menas med det är också en värderingsfråga, fast på metaplanet.

Att det kan finnas många som gillar något vid en viss tidpunkt är också en fråga om värdering men likaledes att vi är likriktade och inte tror oss kunna värdera på egen hand utan måste luta oss mot auktoriteter och experter.

Historien själv har ju visat sig vara ett filter. Vissa saker överlever, andra inte. God smak är ett socialt begrepp, i total ensamhet förlorar det mening. Många konstnärer har föraktats av sin samtid och det är först i efterhand man har förstått storheten i deras verk, så där verkar ha funnits något som man slutligen förstått. I de fallen kan vi ha auktoriteter och experter att tacka för att de åter lyfts fram i ljuset och gjorts synliga. Men det är klart att finns det inget hos konsten i sig som resonerar inom oss så återstår kanske inget annat än det sociala kapitalet.