Vad är ondska? Ligger det i människans natur att vara egoist

[Carpe Nihil]

Carpe Nihil, egoismen är en nödvändighet för överlevnaden.
Altruismen en nödvändighet för samarbetet.

Egoism är inte mer nödvändigt för överlevnad än altruism. Egoism är fördelaktigt för spridningen av de egna generna. Hos djur som människan så är det lika fördelaktigt med altruism - om inte mer fördelaktigt. Hos vissa arter, som myror, så är det extremt nödvändigt med altruism. Hos andra arter som inte lever i flock är det mindre nödvändigt, där är egoismen en fördel.
Och två extremegoister kan samarbeta, altruism är absolut inte nödvändigt för samarbete.

Vad gäller egoismen vore önskvärt med självreglering, vilket är svårt att finna i moderna tider där ingen gräns för egoismen existerar, varken personlig eller samhällelig. Det är tillåtet i lag att vara hur girig som helst, ingen övre gräns finns.

/disagree

[Wintran]

Well, thats your view. Jag delar inte den. Då är det varken objektivt eller universellt. M.a.o. inte självklart. Gillar du värdeobjektivism föresten? ^^

Nej, sant, man måste ju tro på den grundläggande syn på livet jag presenterar, alltså att liv är något objektivt önskvärt, något universum strävar efter likt en sorts naturlag. Jag har inte funnit några belägg för att det inte skulle vara så, utan snarare motsatsen, och jag har inte hittat någon lika rationell slutsats som säger något annat. Det är därför jag fastnat vid denna tro för tillfället.

Har inte så bra koll på filosofiska termer, men läste precis lite om värdeobjektivism, och till viss del är det väl en sådan objektiv värdegrund jag presenterar med min teori, om än en väldigt grundläggande sådan ("liv är bra"). Utifrån den kan man sedan ganska enkelt definiera en sorts objektiv ondska, som jag beskrev tidigare, nämligen "död är dåligt". Tänk då på att jag talar utifrån ett fullständigt och slutglitigt perspektiv: viss död kanske är nödvändig för att livet ska kunna fortsätta, som evolutionen är ett bra exempel på, men döden är då enbart ett verktyg för ännu mera liv, inte något som egentligen eftersträvas.

Det är inte människans (subjektets) perspektiv, utan snarare naturens eller ännu närmare - evolutionens. Ur evolutionens perspektiv, från evolutionens "synvinkel", så är det fördelaktigt med liv. Men ur evolutionens synvinkel är dock både lycka och olycka fördelaktigt.

Evolutionen säger dessvärre ingenting om hur människan bör leva.

Nja, jag håller med dig om att det är naturens (eller universums) perspektiv, men inte att det är evolutionens. Evolutionsteorin beskriver enbart hur liv utvecklas för att bättre kunna överleva och spridas, den säger inget om hur livet uppkom. Skillnaden mellan levande och död materia är att livet har just den grundläggande drivkraften att skapa mer liv som gör att evolutionen sätts i rullning, för annars skulle även evolutionen gälla för stenar. Hela min teori baseras egentligen på tron om att livet uppkom naturligt som ett resultat av universums grundlagar.

Om vi accepterar denna drivkraft som ett av universums mest grundläggande fenomen, varför ska vi då inte leva efter den? Det svåra blir att komma fram till hur vi bäst lever efter den.

[Stefan]

Som vi varit inne på tidigare gör en filosofi som säger att alla handlingar per definition är egoistiska begreppet egoism meningslös. Emellertid kan man som så ofta i filosofin skilja mellan den objektiva och den subjektiva synvinkeln. Evolutionsteorin lär oss att organismen, eller genen, "gör allt" för att skapa en avbild av sig själv. Det är denna mekanism som gör att djur slåss med andra av sin egen art för att få fortplanta sig, att djur söker föda (så att de överlever och sen kan fortplanta sig) men även i vissa fall att de hjälper andra med ungefär likadana gener som dom själva. Således, från denna synvinkel är alla (funktionella) egenskaper och instinkter hos generna egoistiska: de är skapade för att sprida ens egna gener. Orsaken till att vi har de funktionella egenskaper vi har är att de ökat chanserna att föra generna vidare.

Men detta är ju en rent biologisk-evolutionär orsak. När vi talar om varför någon gör så och så i det dagliga livet tar vi knappast i normala fall till tal om såna orsaker. Snarare talar vi om orsaker i termer av skäl: han stal pengarna för att han var i behov av pengar och inte bryr sig om andras lidande. Eller: han hjälpte dom fattiga för att han älskar sin nästa. Dessa skäl delas i vardagsspråket upp i egoistiska - det förra - och altruistiska - det senare - skäl.

Egoism och altruism är moraliska termer och hör liksom skäl till den subjektiva sfären. Man ska inte blanda in den objektiva sfärens tal om biologiska orsaker i den: för det första är det att missförstå hur språket funkar, för det andra är det att reducera mänskan till en maskin.

[Wintran]

Evolutionsteorin lär oss att organismen, eller genen, "gör allt" för att skapa en avbild av sig själv.

På samma sätt som att molekyler inte skulle reagera med varandra utan elektromagnetismen, varför skulle livet "göra allt" för skapa denna avbild av sig själv? Varför skulle det göra något överhuvudtaget, när död materia inte gör det? Det är det jag tycker är intressant. Att livet på jorden en gång i tiden knappt existerade till att vi idag har stora skogar av natur, djur och människor. Vi känner inte till något större mål med detta annat än att just liv vill fortsätta sprida liv, och fortsätta omvandla död materia till liv, och att universum tycks sätta livet i rullning så fort de rätta omständigheterna uppstår. Om vi genom vårt medvetande ska anamma någon form av objektiv, "utomkroppslig" tro så är detta så långt jag kan sträcka mig och fortfarande ha en grund i vetenskap och logik.

Men detta är ju en rent biologisk-evolutionär orsak. När vi talar om varför någon gör så och så i det dagliga livet tar vi knappast i normala fall till tal om såna orsaker. Snarare talar vi om orsaker i termer av skäl: han stal pengarna för att han var i behov av pengar och inte bryr sig om andras lidande. Eller: han hjälpte dom fattiga för att han älskar sin nästa. Dessa skäl delas i vardagsspråket upp i egoistiska - det förra - och altruistiska - det senare - skäl.

Javisst, men ur ett biologiskt och psykologiskt perspektiv kan vi fortfarande säga vi strävar efter att må så bra som möjligt: Han stal pengar eftersom han trodde sig vara i behov av pengar för att kunna må bra, och ansåg det vara värt de eventuella samvetskval som stölden medförde. Eller: Han hjälpte de fattiga för att han anser sig må bra av att göra det.

Nyttan vi kan ha av att tänka utifrån den psykologiska egoismen är att vi bättre kan förstå våra känslor och varför vi mår bra eller dåligt av olika handlingar. Vi kanske inser att vi inte kan må bra av att ägna hela våra liv åt att hjälpa andra, eller så inser vi att vi just måste börja respektera och hjälpa andra för att komma ur en ond cirkel av olycka. Att må bra i grunden handlar inte om att alltid reagera spontant på varje känsloutbrott, men det handlar heller inte om att distansera sig från sin kropp.

Egoism och altruism är moraliska termer och hör liksom skäl till den subjektiva sfären. Man ska inte blanda in den objektiva sfärens tal om biologiska orsaker i den: för det första är det att missförstå hur språket funkar, för det andra är det att reducera mänskan till en maskin.

Fast jag tror det är nödvändigt att blanda in biologiska orsaker i vår subjektiva sfär för att kunna acceptera och leva med de innersta känslor och behov som vi faktiskt har. Att förtränga eller misstolka dessa behov kan vara förödande, oavsett hur välmående vårt sinne är. Vårt sinne är beroende av vår kropp för att kunna överleva, och vice versa.

Hur detta gör oss till maskiner förstår jag inte riktigt, eller varför vi skulle skämmas eller nedvärdera våra innersta behov. Just det skulle göra oss till maskiner om något.

Det viktiga att komma ihåg så fort man börjar prata om psykologisk egoism, evolution och biologi är att det inte är enkelt. Jag tror att den grundläggande drivkraften bakom livet (eller snarare universum) som helhet är att sprida liv vidare, men exakt hur detta tar form i olika livsformer är komplicerat och inte alls så enkelt som att "alla levande organismer vill reproducera sig maximalt". Reproduktion är grundläggande för att livet ska kunna spridas vidare, och oftast även viljan att överleva, men det finns många andra egenskaper därtill. Många insekter som lever i grupp har väldigt specifika roller och egenskaper, där bara ett ytterst fåtal har förmågan till att reproducera sig medan de andra hjälper till att skapa bättre förutsättningar. Även människans förmåga till empati är ett bra exempel av styrkan i att samarbeta och kärleken till livet, inte minst då den även innefattar andra levande organismer som saknar människans gener. Anledningen till att friska människor inte går runt och våldtar varandra är för att empatin i normala omständigheter går före den direkta sexuella drivkraften.

Att vi i grunden är formade efter en allomfattande strävan efter liv gör oss inte till maskiner: det går inte emot den fria viljan eller vårt komplicerade hav av känslor som givetvis måste behandlas ur ett närmare och mer subjektivt perspektiv. Vår subjektiva vardag och denna objektiva teori kan leva sida vid sida utan att störa varandra. Personligen är jag lättad över att jag funnit belägg för något objektivt livsbejakande snarare än tvärtom, som så många evolutionsfanatiker brukar hävda genom att "naturen är ond" osv.

Ursäkta att det blev långt, fortsätt gärna kommentera och kritisera.

[Algotezza]

Carpe Nihil, egoismen är en nödvändighet för överlevnaden.
Altruismen en nödvändighet för samarbetet.

Egoism är inte mer nödvändigt för överlevnad än altruism. Egoism är fördelaktigt för spridningen av de egna generna. Hos djur som människan så är det lika fördelaktigt med altruism - om inte mer fördelaktigt. Hos vissa arter, som myror, så är det extremt nödvändigt med altruism. Hos andra arter som inte lever i flock är det mindre nödvändigt, där är egoismen en fördel.

Kan man över huvud taget tala om altrustiskt - egoistiskt beteende om detta är helt instinktstyrt och bortom alla medvetna val? Som när det gäller myrorna och de övriga djuren i naturen... Altruism och egoism är bara relevant att tala om när det gäller oss själva, människor, och andra levande varelser som kan föreställa sig olika handlingsalternativ i förväg, vilekt gör dem till moraliska aktörer, innan vi gör det vi gör (som mycket väl kan "gå som på räls", ty fri vilja, som jag ser det, är förmågan att föreställa sig alternativ, men i egentlig mening behöver de inte finnas). Altruism och egoism är väl termer som bara kan tillämpas på moraliska subjekt/aktörer? Är myror det, är djur det? Har de ansvar i någon mening?

Och två extremegoister kan samarbeta, altruism är absolut inte nödvändigt för samarbete.

Ja, ett ärligt hävdat egenintresse är den bästa grunden för ett meningsfullt samarbete. Demokrati bygger på gruppegoism och individegoism, rätten att hävda sina intressen gntemot majoritetens intressen. Det gäller bara att skaffa sig rutiner för att väga egenintressena mot varandra och finna kompromisslösningar. När två motstridiga lösningar på ett visst problem står emot varandra, gäller det att finna den genialiska tredje vägen, dimensionen som visar på en väg ut ur den låsta dualiteten.

Ditt inlägg fick mig att inse att det kanske inte var så enkelt som Erkki först uttryckte det... Jag fick tänka om... Där ser man nyttan av det filosofiska samtalet!

A

[Carpe Nihil]

Nej, sant, man måste ju tro på den grundläggande syn på livet jag presenterar, alltså att liv är något objektivt önskvärt, något universum strävar efter likt en sorts naturlag.

Jag tror inte att universum strävar efter någonting alls, jag har en mer materiell inställning till det hela. Tror den är mer rationell än eventuella metafysiska tankegångar. Om nu universum verkligen har värderingar och vilja så vet jag inte riktigt varför vi skulle bry oss.

Har inte så bra koll på filosofiska termer, men läste precis lite om värdeobjektivism, och till viss del är det väl en sådan objektiv värdegrund jag presenterar med min teori, om än en väldigt grundläggande sådan ("liv är bra").

Själv så tror jag inte på objektiva värdegrunder, jag tror att subjektet skapar värden. Men jag tror att du skulle uppskatta den objektivistiska moralen. Kanske hela filosofin "objektivism"? I alla fall moralen stämmer bra överens med din tankegång. Du kan läsa böcker av Ayn Rand om du är intresserad av mer, jag rekommenderar "The virtue of selfishness" för läsning om objektivistisk moral. Rand är en fantastiskt bra tänkare och författare... Men jag vägrar dela objektivistisk moral

Nja, jag håller med dig om att det är naturens (eller universums) perspektiv, men inte att det är evolutionens...
Om vi accepterar denna drivkraft som ett av universums mest grundläggande fenomen, varför ska vi då inte leva efter den? Det svåra blir att komma fram till hur vi bäst lever efter den.

Låt oss kalla det för naturens perspektiv, så är vi överens om något ^^
Jag vill ställa en motfråga för att poängtera min ståndpunkt; Varför ska vi leva efter den?

Tack för motargumentationen föresten, jag behöver reflektera över objektivistisk moral även om jag är rätt säker på hur jag står i förhållande till den.

[Carpe Nihil]

Kan man över huvud taget tala om altrustiskt - egoistiskt beteende om detta är helt instinktstyrt och bortom alla medvetna val? Som när det gäller myrorna och de övriga djuren i naturen... Altruism och egoism är bara relevant att tala om när det gäller oss själva, människor, och andra levande varelser som kan föreställa sig olika handlingsalternativ i förväg, vilekt gör dem till moraliska aktörer, innan vi gör det vi gör (som mycket väl kan "gå som på räls", ty fri vilja, som jag ser det, är förmågan att föreställa sig alternativ, men i egentlig mening behöver de inte finnas). Altruism och egoism är väl termer som bara kan tillämpas på moraliska subjekt/aktörer? Är myror det, är djur det? Har de ansvar i någon mening?

Jag har fortfarande inte greppat var ansvar kommer in i bilden. Men visst gör djur medvetna val? De kanske inte kan föreställa sig alternativ utanför sin egen perception, i alla fall inte alla. Myror var bara ett exempel, ett dåligt sådant, det har du poänterat ut. Hur vidare myror har ett val är högst diskutabelt. Ta apor istället om man vill ha en annan djurart att jämföra med, en djurart som dessutom kan föreställa sig alternativ kognitivt.
Det kvarstår dock att altruism är evolutionärt nödvändigt för människan. Håller du med?

Ditt inlägg fick mig att inse att det kanske inte var så enkelt som Erkki först uttryckte det... Jag fick tänka om... Där ser man nyttan av det filosofiska samtalet!

Hehe, thats what we are here for! Filosofiforum kan vara mkt utvecklande.

[Katana]

... som avvecklande ! *lip*

[Algotezza]

Det kvarstår dock att altruism är evolutionärt nödvändigt för människan. Håller du med?

Ja, altruism ger evolutionära fördelar för så stora gemenskaper/samfälligheter som dem vi vistas i. Språk och kommunikation förutsätter empati, empati är besläktat med altruism.

Altruism på egoismens grund: individen tjänar på sikt på att vara altruistisk!

A

[Sambasture]

Men visst gör djur medvetna val? De kanske inte kan föreställa sig alternativ utanför sin egen perception, i alla fall inte alla. Myror var bara ett exempel, ett dåligt sådant, det har du poänterat ut. Hur vidare myror har ett val är högst diskutabelt. Ta apor istället om man vill ha en annan djurart att jämföra med, en djurart som dessutom kan föreställa sig alternativ kognitivt.

Ja, gör djur medvetna val? Jag hamnade i en liknande diskussion på ett amerikanskt kristet forum, då djurs skuld/ansvar, själ och medvetenhet kom upp. Det enda jag fick höra av dessa inskränkta, bokstavstroende kristna amerikaner (ursäkta uttrycket! Jag är själv kristen och har inga problem med det, och jag vet väl att det finns smarta amerikaner..) var olika tolkningar av bibeln; Människan åt av den förbjudna frukten, och blev därmed "medveten", fick möjligheten att välja och kunde göra gott och ont. Det pratades bara om vad Gud och bibeln sagt och inte. Djur har ingen själ, inget val.. och motargumentet var att bibeln heller aldrig djuren inte hade någon själ.

Själv tror jag visst att djur har ett val, utefter deras förutsättningar och medvetenhet. Men man vet ju inte exakt hur stort medvetande ett djur har. Och vad innebär dess medvetande för ansvar? Går det att gradera medvetenhet v s ansvar?

[Sambasture]

hehe, de flesta kommer med teorier, tankegångar och argument, egna eller allmänna begrepp. Jag ställer frågor. Fråga på fråga, varvat med mina konstiga upplevelser och diskussioner..  :D

[Erkki]

Människan tillhör kategorin flockdjur, ett förhållande som människan har haft och kommer att ha svårt att acceptera. Människans övertro om sig själv som någonting som har förmågan att härska över naturen har ställt till det för all slags biologoisk verksamhet på moder jord.
För moder jord är det fullkomligt likgiltigt vem som sprätter som tuppen på dynghögen. Vem som helst duger, ty vårt klot hämmas inte av några föreställningar om att det skulle vara den nakna upprättgående apan som är herre på täppan, denna självutnämnde skapelsens krona, som tycks ha lyckats med sin strävan att vara förmer än ett djur; människan beter sig som ett odjur.
Inte heller är moder jord, eller dess natur hämndlystet, vilket det ibland hävdas om diverse kraftfulla naturfenomen, som enbart är naturens sätt att anpassa sig till dom nya förhållanden som människan skapat i sin vanvettiga rovdrift.
I alla sammanhang kommer naturens styrka fram i dess underbara mångfald, vilket människan försöker att likrikta i sin enfald.
Begreppet mångkulturellt är sanslöst missbrukat av den nu levande samtiden.,
Det gäller individernas mångfald, arternas, såväl djur som växter, odlade grödors, havets bestånd, nämn vilket område som helst så pågår en utarmande likriktning.
Till sist kommer alla bete sig lika, klä sig lika, tala lika, tänka lika, det är bara det där med två kön, inte länge till, som stör bilden för att kontrollen av individen ska bli total.
När en ny individ föds in i ett flockdjurssamhälle börjar inpräntandet av dom rätta värderingarna omedelbart.
Sartres påståenden om påtvingad frihet är en enorm logisk magplask.
Människan är genom sin flockdjurstillhörighet predestinerad ofrihet. Ett flockdjur tillåts aldrig att växa upp till en fri individ; inte ens människan. Sen är det en annan sak, förstås, att människan har väldigt svårt att förstå vad verklig frihet är eftersom människan aldrig har tillåtits att uppleva den.
Såsom andra flockdjur är även människan beroende av auktoriteter som säger vad flockmedlemmen ska eller inte ska göra.
Ett flockdjur bedömer sitt eget beteende genom att iaktta reaktionerna hos den övriga flocken i samband med dom egna handlingarna; vad tycker dom andra, särskilt viktig är reaktionen från dom som finns pinnhålen ovanför en själv i dom konstlade sociala rangskalorna.
Jag anser att allt som naturen har att erbjuda är på sätt och vis ett dukat bord för alla tänkbara varianter av biologisk verksamhet på jordklotet.
I begynnelsen var konkurrensen fri, liksom rättvisan total, där inget verksamhetsområde favoriserades eller någon specifik ras gavs orättmätiga privilegier.
Människan har förgäves försökt att härska över naturen istället för att underordna sig i den självklara rollen som blott en del av naturen.
Värdemätare på individers duglighet gäller enbart deras bankkonton. Fast personligen tycker jag att penningen som värdemätare på en individs duglighet är ett uselt mått.
Alltsedan människan blev bofast och började odla marken har styrseln av samhällena lagts i händerna på ägandet.
Det enda som ägandet tar hänsyn till är sig själv och sitt eget utökande.
Se bara på galenpannorna som styr om i vår värld.

[Wintran]

Fan vad jag skriver mycket nu, men svårt att låta bli när det blir så intressant.

Jag tror inte att universum strävar efter någonting alls, jag har en mer materiell inställning till det hela. Tror den är mer rationell än eventuella metafysiska tankegångar. Om nu universum verkligen har värderingar och vilja så vet jag inte riktigt varför vi skulle bry oss.

Jag försöker egentligen se det från flera perspektiv på en gång, allt från det subjektiva bestående av våra innersta känslor och behov, till det objektiva i form av vetenskapliga observationer rörande allt liv, naturen och universum i sig. Våra känslor anser jag ger oss de starkaste riktlinjer vi har tillgång till, även fast tolkandet av dem och det mest önskvärda agerandet utifrån dem inte alltid är det lättaste att finna. Ju mer objektivt vi söker efter sådana riktlinjer desto mer antagande blir de, samtidigt som de blir mer allmängiltiga.

Den röda tråden jag har hittat i både mitt eget liv och de olika objektiva teorier jag funderat kring är just "livskraften", alltså just den strävan efter att sprida livet vidare och att överleva som går att finna i just allt liv, och som i mina ögon verkar vara det som skiljer levande materia från död materia. Tyvärr kan vetenskapen ännu inte kan förklara exakt hur den fungerar eller varför den finns där, men hur en ensam cell skulle kunna utvecklas till en fullständig människa utan någon form av inbyggd drivkraft kan jag inte få ihop, eller hur cellens egen ämnesomsättning och reproduktionsförmåga överhuvudtaget kom till, speciellt inte om vi håller oss inom ramarna för den vetenskapliga forskning som faktiskt gjorts. Rent logiskt uppfattar jag att livets existens utan en sådan drivkraft skulle vara som att hävda att kemi existerar oberoende av elektromagnetismen.

Motsättningsvis har jag inte funnit några belägg för en "dödskraft", alltså något som skulle sträva efter död materia snarare än levande utifrån min föregående definition, vare sig objektivt eller subjektivt. På det sättet kan jag hålla med om att det inte existerar någon absolut "ondska", mer än tidens naturliga inverkan på all levande materia och alla de hot som de resterande naturlagarna indirekt utgör. Däremot kan jag tycka att människans medvetande om något kan uppfattas som ont, när det agerar irrationellt mot sig själv och sin omgivning. Kanske är då ondska i mina ögon egentligen det irrationella medvetandet?

Själv så tror jag inte på objektiva värdegrunder, jag tror att subjektet skapar värden. Men jag tror att du skulle uppskatta den objektivistiska moralen. Kanske hela filosofin "objektivism"? I alla fall moralen stämmer bra överens med din tankegång. Du kan läsa böcker av Ayn Rand om du är intresserad av mer, jag rekommenderar "The virtue of selfishness" för läsning om objektivistisk moral. Rand är en fantastiskt bra tänkare och författare... Men jag vägrar dela objektivistisk moral

Jo, läste lite löst om objektivism när jag precis hade påbörjat de funderingar jag skriver om här, och blev förvånad över att de var såpass lika, om än angripet från ett lite annat perspektiv. Det jag inte får ihop är hur Ayn Rand genom sin filosofi rättfärdigar okontrollerad kapitalism, men jag skulle gärna läsa mer av henne, för hon verkar annars dela flera av mina tankegångar. Tack för boktipset!

Jag vill ställa en motfråga för att poängtera min ståndpunkt; Varför ska vi leva efter den?

Eftersom jag inte upplever mig fullständig fri utan är beroende av både min fysiska kropp och omgivning för att kunna leva så måste jag också förhålla mig till dessa på något sätt. Jag upplever det då som mer rationellt att försöka lyssna på och inspireras av dem snarare än att distansera mig från dem, eftersom jag tror det sistnämnda enbart leder till onda cirklar eller ett slags abstrakt fängelse skapat av vårt medvetande då det försöker låtsas om att det är fullständigt oberoende.

Låt oss säga att våra liv är i ständig rörelse och så fort de står stilla så dör vi. Om nu både min kropp och omgivning "blåser" mig i en viss riktning, varför skulle jag kämpa för att ta mig motvinds? Speciellt när jag upplever det som att denna kamp enbart skulle ta mig närmare min egen död. Jag håller med om att vi inte vet vart vi är på väg egentligen, eller vart vindarna egentligen vill ta oss, men finns det verkligen någon bättre vägvisare? Varför stå stilla eller vandra i snigelfart när vi har möjlighet att förflytta oss i vindens hastighet?

Grunden är att vi måste tro på det vi faktiskt ser och upplever, för om vi inte gör det kan vi inte tro på något överhuvudtaget, vilket är paradoxalt eftersom vi uppenbarligen fortsätter leva och därigenom redan väljer att följa vissa grundläggande biologiska behov. Detta uppfattar jag som rationellt. En svårare gräns att dra är hur spekulativ en tro kan vara innan den blir alltför lös för att vara rationell, och där ligger jag själv närmare den vetenskapliga metoden än den religiösa.

Tack för motargumentationen föresten, jag behöver reflektera över objektivistisk moral även om jag är rätt säker på hur jag står i förhållande till den.

Tack själv, jag vill inget hellre än att sätta mina tankar och min logik på prov. Jag är mer rädd för att stanna i utvecklingen än att ha fel, så kör på bara. ^_^/

[MegaMan]

[Carpe Nihil]

Ja, altruism ger evolutionära fördelar för så stora gemenskaper/samfälligheter som dem vi vistas i. Språk och kommunikation förutsätter empati, empati är besläktat med altruism.

Altruism på egoismens grund: individen tjänar på sikt på att vara altruistisk!

/agree

Erkki - jag tar det som att du inte har något motargument på lager?

Kanske är då ondska i mina ögon egentligen det irrationella medvetandet?

Där har du Rands moral i en liten ask ^^. Men det känns som att ni kanske inte delar hennes liberala inställning till samhället? Det är möjligt att ni bara delar moralen, så som jag delar allt i stort sett allt utom moralen med henne Men hon är ändå en mkt intressant tänkare. Du kan ju läsa hennes argumentation för kapitalism och se hur hon får ihop det. I stort sett handlar det om att hon värderar produktivitet, syfte, rationalitet, frihet o.s.v.
Jag håller med om att irrationalitet är negativt generellt sett, det är ineffektivt.

Om nu både min kropp och omgivning "blåser" mig i en viss riktning, varför skulle jag kämpa för att ta mig motvinds?

Därför att det är rationellt. Därför att det är pragmatiskt korrekt. Du kanske känner för att käka godis, men du skulle må långsiktigt bättre av att träna. Bör du verkligen följa din instinkt och inte ditt medvetande då?
Om du känner för att skaffa barn, skapa liv, men vet att det på längre sikt skulle vara plågsamt, oekonomiskt och inte ge dig någonting efter några veckor. Varför följa den känslan då?

Grunden är att vi måste tro på det vi faktiskt ser och upplever, för om vi inte gör det kan vi inte tro på något överhuvudtaget

Rand i ett nötskal igen! Har inte hennes exakta ord här, men hon menar att våra sinnesintryck är det enda som är självklart här i världen.