Är normalitet en avvikelse?

Ventilera dina personliga funderingar om smått och stort.

Moderator: Moderatorgruppen

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 07 sep 2004 16:53

Så som ordet används i vardagsspråket handlar det nog minst lika ofta om att uttrycka vad som är typiskt eller genomsnittligt som att uttrycka vad som är önskvärt eller i enlighet med gängse normer.


Absolut. Vi har här ett typiskt fall av flertydighet. "Normalitet" kan referera till (minst) två olika saker. "Fil" är ett annat sådant ord (kan referera till en mjölkprodukt respektive ett verktyg).

Användarvisningsbild
Camilla
Inlägg: 447
Blev medlem: 12 aug 2004 16:33
Ort: Uppsala

Inläggav Camilla » 07 sep 2004 23:33

hovnarr skrev:Låt oss tala om grupper. Om man ska diskutera normalitet måste man först välja ett ramverk, inom vilket man ska betrakta normaliteten. Här får man utgå ifrån att ramverket är människor i Sverige.


Ja, man måste definiera vilken grupp man talade om. Först talade jag om mängden av alla invånare i Sverige. Sedan nämnde jag även några exempel på undergrupper.

Menar du nu att den STÖRSTA gruppen av människor i Sverige utgörs av vita, heterosexuella män?


Nej, normalitet i den mening jag ger ordet har inget med gruppens storlek att göra. Det har mer att göra med vad man förväntar sig när man hör (i det här fallet) uttrycket "svensk" eller "svensk medborgare". Då tänker nog de flesta på en vit heterosexuell man. Det är urtypen för att vara svensk. Dock måste man nog lägga till lite fler saker som att man ska tala svenska och så vidare.

Varför väljer du i så fall gruppen så? Varför inte bara "män" (falskt - finns fler kvinnor), "vita" (sannolikt fortfarande största gruppen om man räknar övriga folkslag för sig), eller "heterosexuella" (givetvis oftast förekommande).


Ja, man kan skilja på kategorierna om man vill. Hos vita heterosexuella män sammanfaller dock det "normala" inom alla de tre viktiga kategorierna hudfärg, sexuell läggning och kön. Därför blir denna grupp extra normal.

Man kan ju godtyckligt gå djupare och lägga till "med bruna ögon" efter, för att urskilja mer, även om ögonfärgens relation till bemötandet sällan brukar studeras.


Ja, man kan ta upp fler kategorier om man vill. Jag valde ut dem som jag ansåg vara viktigast. Två andra viktiga kategorier är ålder och klass. Ögonfärgen har relativt sett mycket mindre social betydelse än kön och hudfärg. Den är nog ganska irrelevant i Sverige tror jag.

Om kvinnorna i fler och de övriga faktorerna är lika mellan könen måste ju i så fall vita heterokvinnor vara en STÖRRE grupp och enligt det resonemanget mer normala.


Normaliteten har som sagt inget med gruppens relativa storlek att göra.

Eller menar du istället att det är respekten som ger normaliteten? Jag skulle inte vara så snabb att sätta likhetstecken mellan de två. Av bekanta har jag förstått att vita heteromän även i Uganda har mer makt och rörelsefrihet, men inte skulle jag betrakta dem som normala i detta Ugandiska ramverk.


Respekt och makt räcker inte för att ge normalitet. Vita i Uganda känner sig nog lite utanför där, gissar jag. De har nog relativt svårt att interagera med majoriteten av befolkningen, vilket begränsar deras sociala rörlighet. De kan inte dyka upp var som helst och förvänta sig att de ska bli bemötta utan misstänksamhet.

Jämför med kungen. Han är rik och respekterad men kan inte gå någonstans utan livvakt. Vidare blir nog många blyga och formella i hans närhet och släpper honom inte inpå sig. Han känner sig nog ganska uttittad och utanför i de flesta situationer när han inte umgås med andra kungligheter.

Här har vi problemet med ramverk och medelvärden som inte hör ihop. I ramverket "personer" är denna androgyna gestalt sannolikt medelvärdet, men du kan sedan inte ta det och stoppa in i ramverket "män" eller "kvinnor", som har helt egna medelvärden. Att vara en normal person är således något helt annat än att vara en normal man.


Att vara en normal man är att vara en normal person. Att vara en normal kvinna är inte att vara en normal person, inte fullt ut i alla fall. Fast onormala män och kvinnor betraktas förstås som ännu mer onormala.

Kvinnans onormalitet har i och för sig minskat ganska mycket jämfört med hur det var förr på grund av jämställdhetsarbetet.

Jämför med när Moses talar till "folket" i 2 Mos 19:14-15
Och Mose steg ned från berget till folket och helgade folket, och de tvådde sina kläder. Och han sade till folket: "Hållen eder redo till i övermorgon; ingen komme vid en kvinna."

Även den senare har jag svårt att se att skulle utgöra någon slags testosteronstinn extrempunkt - den normale mannen måste utgöra ett genomsnitt av alla mäns testosteronhalt och vara lagom manlig i alla avseenden (t.ex. ha 42,7 i skostorlek osv.).


Ok. jag kanske tog i lite för mycket, men jag tror ändå inte att det är den genomsnittlige mannen som av de flesta ses som den normala mannen. När jag försöker föreställa mig en man så är det inte genomsnittsmannen jag ser framför mig utan en variant som är större och mer manlig än genomsnittet. Det blir en ganska lång, kraftig och respektingivande person med lite skäggstubb klädd i kostym eller busschaufförsjacka eller liknande.

Istället för att prata om medelvärden (där effekter tar ut varandra) kan vi kanske tala om medianer. Om man tänker sig att man tittar på hur mycket folk exempelvis stickar så tar vi och radar upp alla människor i världen utifrån hur mycket eller lite de stickar. Ju närmare mitten de står, desto högre poäng får de (viktat efter den aktuella egenskapen, beroende på samhällets aktuella normer där sadomasochism till exempel är värd en högre vikt än stickning). Sen gör man så med alla tänkbara aktiviteter och egenskaper. Den som får flest poäng är mest normal!


Människor i allmänhet är inte så här vetenskapliga. De har en mycket mer subjektiv bild av vad som är normalt.

Och ja, för att svara på ursprungsfrågan, jag tror att den sortens normalitet är extrem sålänge den är eftersträvad. Det är mer normalt att vara normalt normal än onormalt normal.


Ja, det normala är en extrem idealisering som är svårt att uppnå.

/Stefan, en vit heterosexuell man som har dille på keltisk folkmusik, tidigare har ägt en minigris i sju år, gärna fuskar i filosofi, har 49 i skostorlek, är yrkesarbetande civilingenjör vid 22 års ålder och cyklar till jobbet varje morgon utan att hålla i styret och kraftfullt sjungande godbitar ur den svenska manskörstraditionen.


Det låter väldigt normalt i mina öron. :D

Du kommer troligen att möta mindre motstånd i samhället än de flesta andra och få det väldigt lätt för dig i många situationer. Du har stor chans att bli någon sorts chef och få en hutlös lön, om du vill göra en sådan karriär. Har du fått några fördelar av denna normalitet som du själv har lagt märke till?

Tore skrev:"Observera att män anses mer normala trots att kvinnorna är i majoritet i befolkningen."

En i mina ögon märklig generalisering. Vilka är det som "anser" detta, menar du, vad mer exakt menar de med det, och på vilket sätt bestämmer de vad som gäller "i dagens Sverige"?


Tja, här har jag inte så mycket på fötterna. Inga statistiska undersökningar att luta mig mot tyvärr. Jag går bara efter hur jag uppfattar det och efter vad jag uppfattar som den allmänna uppfattningen.

Så som ordet används i vardagsspråket handlar det nog minst lika ofta om att uttrycka vad som är typiskt eller genomsnittligt som att uttrycka vad som är önskvärt eller i enlighet med gängse normer.


Jag tror som jag sagt ovan att ordet inte handlar om genomsnitt utan om vad människor förväntar sig. Ibland sammanfaller det nog med genomsnittet i och för sig. Möjligen kan man säga att ordet har en deskriptiv och en normativ betydelse och att de kan vara olika. Då får man två betydelser av ordet.

Inom matematiken brukar man väl med "normal" mena en linje eller vektor som är vinkelrät mot ett plan eller en annan linje. Medelvärden kallas väl just medelvärden?


Det stämmer. Jag var helt ute och cyklade här. :^o
Det jag tänkte på var begreppet norm, vilket brukar motsvara längden av en vektor. Inte heller då handlar det om ett medelvärde.

Vänligen
Camilla

Användarvisningsbild
hovnarr
Moderator
Inlägg: 2732
Blev medlem: 26 jul 2004 10:39
Ort: Början

Inläggav hovnarr » 08 sep 2004 11:03

Camilla skrev:Det har mer att göra med vad man förväntar sig när man hör (i det här fallet) uttrycket "svensk" eller "svensk medborgare".


Ah, här förleder språket oss igen. Är du svensk eller svenska? Förr var det åtminstone vanligt med a-suffixet för att markera könet, kanske inte idag. Det kan åtminstone vara en del till förklaringen varför folk tänker sig en man när man skriker SVENSK! åt dem.

Camilla skrev:När jag försöker föreställa mig en man så är det inte genomsnittsmannen jag ser framför mig utan en variant som är större och mer manlig än genomsnittet. Det blir en ganska lång, kraftig och respektingivande person med lite skäggstubb klädd i kostym eller busschaufförsjacka eller liknande.


Det låter synnerligen genomsnittligt för mig. Kostym är nog den vanligaste "mansdräkten" om man bara ska välja en, förutom möjligen jeans och tisha, men det är mer androgynt. Ha! ännu ett indicium på att jag är onormal - går sällan med jeans. För övrigt måste genomsnittsmannen ha någon slags skäggstubb med tanke på alla slätrakade och skäggiga män som finns där ute. Sen beror det ju på hur "ganska" lång och kraftig din tänkte man är osv...

Camilla skrev:Du kommer troligen att möta mindre motstånd i samhället än de flesta andra och få det väldigt lätt för dig i många situationer. Du har stor chans att bli någon sorts chef och få en hutlös lön, om du vill göra en sådan karriär. Har du fått några fördelar av denna normalitet som du själv har lagt märke till?


Svårt att säga. Jag vet inte precis om fördelarna kommit av min annars charmerande personlighet eller av någon slags normalitet. Jag kan uppleva att jag haft det lätt i livet, men det kanske också beror på att jag klagar mindre och ser saker mer positivt än andra? Jag har aldrig testat på att vara vare sig kvinna, arab eller homosexuell för en dag, så jag har inget att jämföra med.

"Elongate the face to look Swedish..."

/Stefan

Användarvisningsbild
Tore
Inlägg: 614
Blev medlem: 09 apr 2004 21:16

Inläggav Tore » 08 sep 2004 12:24

Camilla skrev:Jag tror som jag sagt ovan att ordet inte handlar om genomsnitt utan om vad människor förväntar sig. Ibland sammanfaller det nog med genomsnittet i och för sig. Möjligen kan man säga att ordet har en deskriptiv och en normativ betydelse och att de kan vara olika. Då får man två betydelser av ordet.

Ordet används onekligen i båda dessa betydelser och något annat kriterium för var ordet "handlar om" har jag svårt att se. Samtidigt tycker jag att du själv blandar samman det deskriptiva och det normativa i ditt resonemang. Å ena sidan säger du att normalitet handlar om normer, dvs vad som är accepterat och anses önskvärt. Å andra sidan säger du att det handlar om vad man "förväntar sig". Men vad man förväntar sig handlar väl snarast om vad man uppfattar som typiskt, och innebär inte i sig något normativt ställningstagande. Att jag när jag hör ordet "lokförare" tänker mig en man innebär ju inte att jag tycker att lokförare bör vara män, eller att det är oacceptabelt med kvinnliga lokförare. Det råkar bara vara så att de flesta lokförare faktiskt är män.

nossai
Inlägg: 8
Blev medlem: 25 jan 2004 22:11
Ort: Stockholm

Inläggav nossai » 08 sep 2004 14:28

å sen så kan det ju faktiskt vara så att just ändelsen på ordet lokförare har betydelse. Man skulle ju kunna säga lokförerska och då tänka på en kvinna. Men varför skilja på kvinnor och män i onödan? Genusdebatten får nog många gånger (inte alla) en långt mer negativ effekt än positivt förändrande effekt, då den i många avseenden bara pekar ut skillnader mellan köken snarare än att säga "vi är alla människor, vi ska behandlas och älskas lika i alla avseenden. PUNKT!".

Sen så funkar det inte jämt att ändra på ändelsen iochförsig då exempelvis kock och kokerska inte uppfattas som samma yrke. Men men...
"För den som har hammaren som enda verktyg, ter sig alla problem som en spik"
- Mark Twain

Användarvisningsbild
Tore
Inlägg: 614
Blev medlem: 09 apr 2004 21:16

Inläggav Tore » 08 sep 2004 15:52

nossai skrev:å sen så kan det ju faktiskt vara så att just ändelsen på ordet lokförare har betydelse. Man skulle ju kunna säga lokförerska och då tänka på en kvinna.

Ordformen har säkert en viss betydelse, men det är i så fall mer påtagligt när det gäller feminina ord som barnmorska och sjuksköterska (som ju är den officiella titeln även för män med detta yrke). Jag tror exempelvis inte att ord som sekreterare, apotekare och bibliotekarie idag i första hand associeras till män, trots den maskulina ordformen. Överhuvudtaget är trenden tydlig i språket att feminina ändelser försvinner och att den maskulina formen får en könsneutral innebörd.

Användarvisningsbild
Camilla
Inlägg: 447
Blev medlem: 12 aug 2004 16:33
Ort: Uppsala

Inläggav Camilla » 09 sep 2004 00:50

Det här var första gången någonsin jag uttryckte en egen åsikt om begreppet normalitet, så ni får ursäkta att det inte blev helt glasklart direkt. Tillåt mig omformulera.

Till att börja med tycks det som om man kan tala om normalitet i objektiv bemärkelse, som ett genomsnitt eller median. Det normala kan enligt denna åsikt tas fram objektivt genom att man exempelvis radar upp alla människor i världen och utdelar poäng för hur nära medianen de är i varje relevant kategori. Den som får flest poäng totalt är mest normal. Flera debattörer har uttryckt åsikten att begreppet kan användas på liknande sätt. Jag är lite tveksam men får väl lita på er kunskap.

Vidare anser jag att man kan tala om normalitet i subjektiv bemärkelse; vad människor subjektivt uppfattar som normalt.

Den subjektiva normaliteten är det människor förväntar sig när de hör ett visst ord, exempelvis "kvinna". När de hör ordet framträder en bild i deras medvetande av en kvinna. Denna bild är sällan detsamma som den objektiva medianen. Bilden är istället en minnesbild av en enskild kvinna eller en superposition av flera olika enskilda kvinnor. Hon behöver inte vara en levande kvinna utan kan alternativt vara en karaktär från en roman exempelvis. Den enskilda kvinna man tänker på får fungera som en idealbild av hur en kvinna är. Denna idé har jag fått från David Hume (eller möjligen John Locke).

Eller tag ett annat exempel. Många icke-muslimska västerlänningar får nog när de hör ordet muslim i sitt inre omedelbart fram en bild av Usama bin Laden. Han blir en representant för alla världens muslimer, trots att han i själva verket befinner sig långt från mainstream inom Islam.

När en person man träffar inte stämmer in med vad man förväntar sig hajar man till. I bästa fall lär man sig något av detta och får en mer korrekt bild av världen. I sämsta fall regagerar man genom att tycka att personen är onormal i negativ bemärkelse - fel och onaturlig. Man känner avsky eller ilska och får lust att antigen fly eller bekämpa personen i fråga.

Tidigare framkom åsikten att normalitet till stor del handlar om avsaknad av vissa egenskaper som anses onormala. En ny idé angående detta, som delvis motsäger vad jag sagt ovan, är att mängden av normala individer inom ett kollektiv då kan breddas. En kvinna är enligt detta synsett normal så länge hon saknar s.k. manliga drag (samt de egenskaper som anses onormala för människor i gemen). Detta stämmer in på väldigt många kvinnor, som alltså trots att de kanske är väldigt olika sinsemellan kommer att kallas normala kvinnor.

Vi kom tidigare fram till att när man ska tala om vad som är normalt måste man först specificera vilken grupp det gäller. Vidare måste man också specificera sammanhanget. Bland feminister är det vanligt att man säger att mannen utgör normen i vårt samhälle. Detta är en överdrivet grov generalisering. Snarare är det så att män och kvinnor ses som normala inom olika områden. I politikens och näringslivets toppskikt ses män som normala medan kvinnor är främmande fåglar, som man intervjuar och frågar hur det är att vara chéf och kvinna samtidigt. Kvinnor har dock de också sina områden där de ses som ett mer normalt inslag.

Vänligen
Camilla

Användarvisningsbild
mullback
Inlägg: 232
Blev medlem: 08 aug 2005 21:16
Ort: Somewhere

Inläggav mullback » 14 aug 2005 21:39

Är normalt även synonymt med det som är vanligt?
Är det exempelvis normalt att vi inte ens tänker på att språket är ett verktyg som vi fått lära,
för att bl.a i dessa och liknande frågeställningar kunna ställa sådana här frågor om ordens olika betydelser?
Är det ej också normalt att vara omedveten om språket som verktyg, att det just bara är ett verktyg
då vi fokuserar på hur olika begrepp och hypoteser är menade att 'tolkas' eller förstås?

I min norstedts ordbok:

norma'l adj. -t * som ej avviker från den grundläggande typen för företeelsen i fråga, särsk. genom att överensstämma med genomsnittet e.d.: normalbegåvad; normalfall; normaltemperatur; kroppsbyggnad; under -a (normala) förhållanden särsk. i fråga om överensstämmelse med ngt önskvärt e.d. som ej avviker från normerna: leva ett -t liv; iaktta - anständighet. spec. fullt klok <i nekande uttr.; ngt vard.>: han kan inte vara riktigt - (normal)

Adjektiv är en ordklass för egenskapsord, d.v.s. ord som beskriver föremåls eller personers egenskaper. Jämför adverb som beskriver handlingars egenskaper.
Människan är en tid och sen blir hon gräs och frid.
Nils Ferlin

pederpax
Inlägg: 49
Blev medlem: 16 nov 2005 13:50

Ur ett biologiskt perspektiv...

Inläggav pederpax » 17 nov 2005 12:48

Om vi ser till beteende ur ett biologiskt perspektiv, så påverkas det av hormonflöden (den som vill förneka detta kan fråga närmsta kvinna varför hennes humör svänger varje månad) tillsammans med andra faktorer. Hormonproduktionen i våra kroppar regleras av våra gener. En variation i de inblandade generna leder därmed till en variation i hormonproduktion vilket innebär en variation i hormonernas påverkan på vårt beteende.

Den genetiska variationen i hormonproduktion kan ofta beskrivas som en normalfördelning, som ser ut så här:

Bild (Om bilden inte funkar, följ länken: http://hem.passagen.se/pederpax/normal.jpg

Vi har alltså värden på hormonproduktion (och därmed dess påverkan på humöret och beteendet) som spänner från extremt låga till extremt höga. De flesta individer ligger alltså vid medelvärdet, och ju längre bort från medelvärdet desto färre individer hittar man, precis som flera redan påpekat i den föregående diskussionen. Observera att en individ inte är fastklistrad vid ett visst värde utan att det varierar över tid, både på kort och lång sikt.

Man skulle kunna betrakta medelvärdet som normalt... men å andra sidan skulle det vara synnerligen onormalt om det inte fanns några avvikare! Då skulle det inte vara en normalfördelning, och utan en sådan fördelning skulle evolutionen skära ihop och vi skulle följa dinosauriernas öde. Man skulle alltså kunna säga att det är normalt att det finns avvikare, till och med att det är normalt att vara avvikare.

Vidare kan det vara så att mer än ett hormon påverkar ett och samma beteende, fast på olika sätt. Då skulle normalfördelningen för hormonernas inflytande på beteendet se ut så här (ni får själva fylla i axlarna):

Bild (Om bilden inte funkar, följ länken: http://hem.passagen.se/pederpax/normaler.jpg

Vilket är normalt i det fallet? Vi har att göra med ett enda beteende, men som inte följer en normalfördelning utan två överlappande.

Sedan är det viktigt att återigen notera, att hormonerna styr vårt känsloläge, som ju påverkar vårt beteende, men att det även finns andra, inlärda faktorer som också påverkar beteendet. Vi får så många faktorer som spelar in att det blir meningslöst att börja leta efter ett normaltillstånd. Det bildas en högre ordning bortom vår tolkningsförmåga, något vi kan kalla kaos eller livet.

Ytterligare en viktig poäng är att vi inte kan bedöma någons beteende efter utseendet. Att vara långhårig och klädd i skinn och nitar behöver inte vara ett uttryck för aggressivitet, lika lite som en glasögonprydd herre i manchesterkavaj behöver vara något litet lamm. Avvikelser i utseende följer alltså inte avvikelser i beteende. Denna uråldriga sanning, att man inte kan döma hunden efter håren, tycks vara bland det svåraste för människan att ta till sig, vi är så fixerade vid det vi kan se.

Vad spelar detta då för roll i våra vardagsliv? Om ni frågar mig, så betyder detta att normaltillståndet för mänskligheten är variation, och att det bästa vi kan sträva efter inte är att vara normala, utan att lära sig att se varandra som vi är och leva tillsammans med ömsesidig respekt för varandras avvikelser. (Detta förstås till en viss gräns där avvikelsen blir skadligt extrem, exempelvis extrem våldsbenägenhet. I sådana fall får man väl försöka korrigera beteendet på ett så humant sätt som är möjligt, men det är en annan diskussion.)

Eller för att fatta mig kort: Död åt Jantelagen!

Allt gott,
-Pederpax

M
Inlägg: 77
Blev medlem: 01 sep 2005 00:20
Ort: Nej, jag är snarare till.
Kontakt:

Inläggav M » 17 nov 2005 14:50

Begreppet "normal" bör, som jag ser det, brukas med yttersta försiktighet. Intressantare än begreppet i sig är ofta de syften/perspektiv som ligger bakom användandet av normalitetsbegreppet i en given kontext. Menar inte att man skall skrota begreppet, bara att man skall tänka över på vilket sätt och varför man tar det i sin mun.

'Beware the concept "normal," It is beyond the reach of objectivity. It tries to connote statistical validity but hides brute judgements on social and private goodness that, if admitted, would promote honesty and modesty we do not yet have in patriots, lawmakers, psychoanalysts and philosophers'
(Stoller, 1985, p.41, quoted in Burch, 1993, p. 98 ).

/M
It is a mistake to think you can solve any major problems just with potatoes.
(Douglas Adams)

ONiT
Inlägg: 1
Blev medlem: 20 nov 2005 12:55

utanförskap

Inläggav ONiT » 20 nov 2005 13:04

Det är inte lätt att känna sig rättfärdigad och normal i dagens samhälle. De flesta personer som jag kommit i kontakt med är inte ens medlemmar i ONiT.
De flesta har försökt men inte haft en enda siffra rätt i ansökningarna. Det krävs intelligens, plattskärm och ett sunt förnuft vilket tyvärr många människor saknar i dagens samhälle.

Detta får till följd tragiska effekter..
Ansökningsavdelningen hos OFFiT översvämmas av misslyckade personer. Även XiT är i dagsläget tyngda av ineffektivitet och CRT i största allmänhet.

XiT - The highway to OFFiT!

trekker
Inlägg: 5
Blev medlem: 28 dec 2005 00:39

Inläggav trekker » 28 dec 2005 01:37

Måste bara få citera Camus i Främlingen:
Jag är faktiskt ovanligt vanlig

EmelieMagnusson
Inlägg: 2
Blev medlem: 29 dec 2005 01:42
Kontakt:

Inläggav EmelieMagnusson » 29 dec 2005 02:17

Ordet normal kommer från ordet norm - majoriteten. Men begreppet normalitet existerar inte i det verkliga livet. Att vara normal, eller onormal har blivit en trend i sig. Du ska sticka ut, du ska vara annorlunda. Olika folkrörelser börjar klä sig i "annorlunda" kläder, eller börjar med "annorlunda" aktiviteter. Men annorlunda ifrån vadå?
Som tidigare nämnts i denna diskussion så hävdar ni att begreppet normal är genomsnittsmänniskan. Men om vi beräknar genomsnittet så kan det finnas fler av en sort, på samma värde (som i detta fall är normal). Det världsbilden handlar om är istället medianen. Det finns bara ett medianvärde.
Så visst är det avvikande att vara normal. En normal människa ska därför egentligen betraktas som en "annorlunda" person, ty denna person skiljer sig från resten av jordens befolkning.
Då kommer vi in på rätten att döma. Hur ska du vara för att vara normal?
Vem kom på det dumma bergeppet normal överhuvudtaget?
Kanske är det så som Platon sade att vi lever i sinnesvärlden, och isåfall kommer begreppet normal från idévärlden. Skulle vara himla snällt om någon kunde besöka den och finna svar på alla mina frågor...

nossai
Inlägg: 8
Blev medlem: 25 jan 2004 22:11
Ort: Stockholm

Inläggav nossai » 08 feb 2006 23:27

Som tidigare sagts kommer ordet normal från ordet norm. Man kan tala om ett samhälles normer, alltså vad som i det givna samhället anses vara normalt. Ett samhälle har flera normer, en för varje situation eller handling som finns. Man kan alltså agera normalt, eller "vara normal", i vissa situationer men inte i andra. I hur många av alla dessa situationer måste en person följa normen för att alltigenom anses vara normal?

Dessutom finns det en ytterligare dimension till normbegreppet, den officiella normen och den "inofficiella". Där jag tror att den inofficiella har större betydelse för att avgöra vad som verkligen är normalt. Säg att det i ett samhälle är norm att följa de lagar och regler som gäller. Det är lag på att man går då gubben lyser grön vid övergångsstället, och väntar då den lyser röd. Detta är normen i samhället. Samtidigt går många mot röd gubbe. Följer de inte normen, är de onormala? Njä. Om en majoritet väljer att gå mot röd gubbe borde detta bli den nya normen, då det ser konstigt ut om man hela tiden envisas med att stanna vid övergångsstället. Samtidigt finns normen i samhället kvar om de riktiga trafikreglerna. En officiell norm och en inofficiell. Kan man klassas som normal, vilken av dessa normer man än väljer att följa, eller är det bara en av dem som är den "riktiga"?

EN normalfördelningskurva borde aldrig kunna ge en bestämd anvisning om vad som är normalt. Ett oändligt antal normalfördelningskurvor skulle möjligen kunna hjälpa oss. Tänk ett oändligt antal situationer, alla med olika normer, som kan uppstå i ett oändligt antal sociala kontexter, alla med sina normer. Detta ger oss rätt så många definitioner av vad som är normalt, och gör det ganska så svårt att hela tiden leva upp till det, och debatten börjar bli absurd.

Slutsatsen på huvudfrågan borde då som jag ser det vara att ja, normalitet är en avvikelse, sålänge normaliteten även kan vara onormal och avvikelsen, förutom att vara avvikande, även kan innebära en inrättning i ledet.
"För den som har hammaren som enda verktyg, ter sig alla problem som en spik"

- Mark Twain

Metrodorus
Inlägg: 23
Blev medlem: 16 feb 2006 21:36
Ort: The Garden
Kontakt:

Inläggav Metrodorus » 17 feb 2006 22:15

Person A – Man med röd hatt
Person B – Man med röd hatt
Person C – Även denne, man med röd hatt!
Person D – Denne personen har en grön hatt!

Att säga att person D avviker från sällskapet, i hans val att ha en grön hatt, och igenom att han avviker från den större mängden i sällskapet, utgår ifrån normen, och är därmed inte en del av normaliteten, i det sällskapet, är inte fel, men att säga att ”Person D är ”ej normal” vore ju fel, iom att det finns en jävla massa personer som bär gröna hatter i världen.. :)

Vad jag vill säga är att, jag tror att det är viktigt att säga i vilket sammanhang eller sällskap man begränsar sig till, när man påstår att någon eller något avviker från medianen, och därmed, i något avseende, kan klassas som ”ej normal”, i det speciella sammanhanget eller sällskapet.
Death is nothing to us!


Återgå till "Tankar och känslor"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 33 och 0 gäster