Spanade in sidan, men blev inte mycket klokare. Ett utdrag från 1.2. Humanisternas grundprinciper:
Humanisternas ändamål är att verka för att människor utan några religiösa föreställningar ska kunna känna glädje och trygghet i livet.
Humanisterna, som är en organisation för människor med en sekulär livsåskådning, företräder humanistisk etik, kritisk rationalism samt en världsbild som bygger på kunskap grundad i vetenskapliga metoder och resultat. Humanistisk etik utgår från mänskliga erfarenheter, önskemål, behov och värderingar. Vi bedömer dem utifrån deras följder för mänsklig lycka, välfärd och social rättvisa.
Istället för att säga vad en humanist är säger vi först vad han inte är: Han är nämligen inte religiös. Trots det (eller kanske tack vare det) är han glad och trygg.
En humanist bekänner sig vidare till den kritiska rationalismen och tror på en i vetenskap grundad världsbild.
Slutligen söker en humanist de mönster och beteenden som leder till ökad mänsklig lycka, välfärd och social rättvisa.
Jag frågar mig genast, är jag en humanist? Det var delvis denna nyfikenhet som sporrade mig att spana in sajten. Innan jag begrundar detta, låt oss titta på vad humanister gärna gör istället för vad de är:
Humanisterna vill inom ramen för den globala humanistiska rörelsen arbeta för en värld präglad av humanismens idéer, så som de bl.a. uttrycks i FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna av år 1948...
Det låter ju lovvärt. Och konkret, framförallt. Men visst kan man verka för de mänskliga rättigheterna oavsett om man är religiöst troende eller kritisk rationalist. En blind tro på vetenskap är således inte heller nödvändig. Vi får också utgå ifrån att FN:s mänskliga rättigheter syftar till ökad mänsklig lycka, välfärd och social rättvisa, så den punkten blir självuppfyllande.
Jag verkar gärna för de mänskliga rättigheterna, men känner mig inte som någon humanist om jag måste skriva under på tillit till vetenskap och bekänna mig till kritisk rationalism. Hela förklaringen känns faktiskt lite luddig. Det tycks mig som om man, när man rationaliserat bort religionen, inte längre kunnat svara på frågan "vad bör göras?" och därför svurit trohet mot de mänskliga rättigheterna istället. Och det är vackert så, men varför då blanda in kritisk realism m.m? Inte måste man då förse se med ännu ett dogmsystem som skulle kunna riskera att hindra det humanistiska värvet kring de mänskliga rättigheterna.
Om någon kan ge en mer precis bild av humanismens grundpostulat (eller avsaknad av sådana) är jag idel öra.
Gladeligen
/Stefan
P.S. Om du tycker att det passar sig får du gärna lägga upp detta inlägg på humanismsajten. D.S.
Vad sägs om denna agressiva rekryteringsmetod: Posta provocerande inlägg på konkurrerande sajter och locka folk hit för att kunna bemöta kritiken