Prestige!

[matahari]

Hur ser filosoferna på begreppet prestige och då i mening sin egen
och varför är den så viktig för en del att de går över lik på grund
av den? Och varför är den så svår att svälja!:)

[yy]

Har väl mer med semantik och psykologi än filosofi att göra kan man anta

[Sökande]

Instämmer med yy, det här hör hemma inom en annan kategori, men här är en rent verbal definiton av ordet.

Prestige, sociologiskt begrepp som är ett mått på uppfattningen av hur kollektivet värderar en person eller en grupp.

Begreppet prestige gränsar till heder, status och rang

[matahari]

Njae, semantik sorterar under lingvistik ju.

Filosofi en intellektuell disciplin som kritiskt studerar de mest grundläggande frågorna, som till exempel tänkande, kunskap, sanning, etik och värde
och således även inbegriper sociologiska begrepp tex heder, heder kunde
ju sortera under etik t.ex.

Alltså ,hur står det till med prestigen?

[anakoret]

Även filosofer lider av dubbelmoral. Säkert mer än alla andra. Vilket kanske verkar motsägande men det är väl inte det...

De ska verka så upplysta om allt, men de har väl alla behov och begär som vilken stolle som helst. De vill ha rätt. De vill vara bäst och de vill att alla i hela världen ska tycka att de är bäst. Många försöker uppnå detta inte bara genom att VARA bäst utan att istället trycka ner andra och på så vis vara bättre.

Passar in på ganska många på det här forumet skulle jag säga. Utan att nämna några namn förstås.

[Tractatus]

De ska verka så upplysta om allt, men de har väl alla behov och begär som vilken stolle som helst. De vill ha rätt. De vill vara bäst och de vill att alla i hela världen ska tycka att de är bäst. Många försöker uppnå detta inte bara genom att VARA bäst utan att istället trycka ner andra och på så vis vara bättre.

Pratar du utav egen erfarenhet? Problemet är att du inte har resurserna att upplysa oss andra. Så; jag ger dej ett tips. Lägg ditt gallimatias åt sidan och gör något av värde.

[stradde]

Hur ser filosoferna på begreppet prestige och då i mening sin egen
och varför är den så viktig för en del att de går över lik på grund
av den? Och varför är den så svår att svälja!:)

Det beror nog på vem du frågar, och hur du frågar!

Klart att en filosof vill vara duktig på det han eller hon gör, men det betyder inte att man kan inse att man vill ha prestige, status, erkännande osv.

En filosof söker efter sanning, av nått slag. Om det är prestige inblandat så är det underordnat sanningsökandet, och om det inte är det så bör man fundera på om man inte har hybris.

[Rising]

De ska verka så upplysta om allt, men de har väl alla behov och begär som vilken stolle som helst. De vill ha rätt. [...]

Pratar du utav egen erfarenhet? Problemet är att du inte har resurserna att upplysa oss andra. Så; jag ger dej ett tips. Lägg ditt gallimatias åt sidan och gör något av värde.

Problemet med den sortens svar är att du ger den du svarar vatten på sin kvarn.

Det är som om jag skulle säga "filosofer är barnsliga" och någon skulle svara "nähä! Det är vi inte alls det! Stjärnstopp!"

---

Till matahari:

Jag anser att något av det mest mänskliga som finns är rättfärdigandet: Att vi i efterhand försöker rättfärdiga såväl de val vi gjort som de val som gjorts åt oss. Människor som levt svåra liv säger nästan alltid att deras erfarenheter härdat dem och gjort dem starkare, och att de därför har uppnått en högre insikt/medvetande än andra. Det är ett typiskt utslag av prestigeiver. Vi erkänner sällan för oss själva när vi blivit svagare, när vi förlorat något, när vi misslyckats. Istället bygger vi upp en ny sorts ram för vår åskådning - en ny angreppsvinkel - i vilken vi framstår i god dager.

Bildade människor inom konstnärliga ämnen säger nästan uteslutande att "man måste veta reglerna innan man kan bryta mot dem", till exempel. Det hör man om och om igen i alla möjliga sammanhang. Såsom om typografi och layout, men också om dramaturgi och författande. Det börjar alltså med att någon postulerar några regler - såsom att en film behöver ett anslag, en upptrappning och ett klimax - och sedan kommer alltid någon jeppe och gör en skitbra film som bryter mot dessa regler. Istället för att då erkänna att de förslagna reglerna inte riktigt är några regler, och ompröva dem (vilket ju låter förnuftigt), så byter alltså personerna bara åskådning och säger att "javisst kan man bryta mot reglerna, men man måste ändå lära sig dem först." På så vis framstår det inte som att de slösat bort sina liv med att lära sig reglerna, utan tvärtom blir det extra viktigt att lära sig dem.

Prestige, prestige, prestige...

Mitt eget funderande utgår i stort från detta. Jag slogs av insikten att det nästan alltid var intressantare att lära sig varför människor hade sina åsikter, än vad åsikterna var i sig. Lyssnar man bara på åsikterna så får man nämligen bara höra uttryck av fåfänga från den sorts människor som har mest inflytande över åsiktsklimatet för tillfället. Det är inte riktig kunskap - lika lite som att få veta vilken färg som är populärast bland kungligheterna i ett feodalsamhälle. Vad som verkligen är intressant är funktionerna bakom dessa uttryck - varför åsiktsklimatet ändras med tiden och hur man ska kunna känna igen sin egen fåfänga och skilja uttrycken för denna från ens faktiska kunskaper och insikter.

Vi brukar säga att det är fel när människor "inte lever som de lär", men det är nog ett mycket större problem när människor "lär som de lever" - alltså att den fattige förordar fattigdom och den solbrända hyllar solbrändheten.

Att prestigen är särksilt stor hos just filosofer tror jag beror på att alla filosofer i grund och botten är rädda för att deras funderande skall vara ett slöseri med tid. Det finns sällan någon praktisk förtjänst av att filosofera, och många grubblare börjar grubbla för att de har någon sorts problem. Det är bara att se till det här forumet och räkna alla dem som har upplevt depressioner och de som är helt flänga (se religionsavdelningen för skräckexempel) så ser man att filosofi till stor del är en hobbyverksamhet för mer eller mindre trasiga människor. Allt detta förlorande (taskiga omständigheter ihop med en verksamhet som inte ger några praktiska förtjänster) leder förstås till att människan måste ta till ett enormt starkt fantasiarbete för att fabricera ihop en åskådning (en ny "ram" för sitt tänkande) i vilken hon framstår som en vinnare. Och när denna utmanas av andra filosofer så reagerar hon genom att antingen gömma sig eller rikta taggarna utåt.

Flummarna på religionsavdelningen (såsom Amy) är ett bra exempel på det förstnämnda: De bara backar undan och hittar på teorier som inte harnågon förankring i vekrligheten och som inte går att motbevisa. På så vis försöker de göra sig fria från angrepp.

Jbig är ett bra exempel på det sistnämnda: Du ser honom aldrig beklaga sig för att han blivit avstängd från andra forum och för att ingen någonsin håller med honom och att han aldrig hittat någon att få bekräftelse ifrån. Däremot ser du honom demonisera sina meningsmotståndare och hylla sig själv i rent narcissistiska proportioner.

Läser man bara åsikterna i sig så framstår de flesta tänkare (såväl på forumet som i filosofihistorien) som idioter. Men ser man istället till varför de kan ha skaffat sig de åsikter som de skaffat sig, då framstår de istället som väldigt mänskliga och man anar en symmetri bakom varje beteende.

[Avantgardet]

Bra Rising! Tycker själv att det är synd att idéhistoria och filosofi är helt skilda discipliner - de berikar varandra ömsesidigt. Sen tror jag det är alldeles för enkelt att säga att "människan" drivs av ditt eller datt, det är mer nyanserat än så. Vi har alla olika bakgrund och motiveras av olika saker, förvisso kan man göra psykologiska reduktioner men är det inte att tvinga på en form som inte är fullt så rigid och tillämpbar på varje enskild individen?

Som liten slog man vad om vilka fyllningar det var på olika pizzor, och det var prestige hela vägen - ett nederlag smakade bittert. Vet inte om det har med åldern att göra men ju längre tiden lidit desto mer intresserad har jag blivit av själva lärandet. Kanske är första steget att förkasta tanken på ett absolut och objektivt rätt och istället se en ständigt självreviderande process. Prestigen blir meningslös om inget absolut finns tillgängligt - avtäckaren av ytterligare en lögn.

[Zokrates]

Att som filosof söka sanningar och modeller för mänskligheten som skall förstås och kunna appliceras av alla och envar är en sisyfosuppgift.
Att någon filosof sedan tror sig ha korrekta teorier som motsägs av andra filosofers argument emot skapar ju en prestigeförlust.
Självklart handlar det då om att försvara sina slutsatser. Att förlora innebär ju att tvingas inse att man har fel.
Ju svårare man har att ta en förlust desto större prestigekamp.

Men här på forumet betyder prestigen mindre. Hade jag varit ute efter prestige, hade jag aldrig varit anonym för det första.
Hade jag velat bli uppskattad så hade jag valt populistiska framtoningar.
Jag bryr mig alltså inte om den individuella prestigvinsten eller förlusten som sådan utan filosoferar för nöjets skull. Därmed är det meningsfullt för mig. Prestige i samhället handlar om att vinna fördelar inom grupper.
Således ger jag Rising hälften rätt i sin kritik men anser att människor inte kan dras under ett och gemensamt generellt paradigm.

[Algotezza]

Hur ser filosoferna på begreppet prestige och då i mening sin egen
och varför är den så viktig för en del att de går över lik på grund
av den? Och varför är den så svår att svälja!:)

Psykologiskt: Det är väl oftast ett negativt laddat uttryck i "det offentliga samtalet". Att något blir "prestigeladdat" är ju inte bra,  enligt det allmänna synsättet. Man skall ju vara ödmjuk och gärna "svälja prestigen". Men om man gör detta som en yttre gest, spelar ödmjuk, är det bra? Räknas det som något positivt? Så himla svårt är det inte att spela teater, be om förlåtelse, vara ödmjuk, men inte mena det...

Språkfilosofiskt: Kan samma begrepp beskrivas i icke negativt laddade, mer neutrala termer? Status? Värde? i en viss kontext...? Är det fel att ha detta, status, värde? På egna meriter? Måste man "förneka" sitt värde, sin kompetens för att tillfredsställa "det allmänna medvetandet" när något blivit "prestigeladdat"?

Ordlek: "Prestige" kan stavas fel som "prästige", och de mest "prästiga" här på FF är väl de prästvigda... Ingen nämnd, ingen klämd...

A

[Rising]

Sen tror jag det är alldeles för enkelt att säga att "människan" drivs av ditt eller datt, det är mer nyanserat än så.

Jo, det är så klart. Men all kunskap börjar vid abstraktionen (eller nja, det börjar kanske vid observationen, men abstraktionen är tämligen nära startlinjen i alla fall) och jag gjorde inte anspråk på att presentera en allomfattande teori om mänskligheten utan jag hade mer blygsamma anspråk än så. Jag ville bara visa ungefär från vilken vinkel jag analyserar det fenomen som matahari pekat på.

[Zokrates]

Är det fel att ha detta, status, värde? På egna meriter? Måste man "förneka" sitt värde, sin kompetens för att tillfredsställa "det allmänna medvetandet" när något blivit "prestigeladdat"?
A

Just detta är en intresant frågeställning.
Jantelagen har ju trots att den skapades av en norrman blivit synonymt med den svenska mentaliteten.
Det gäller att inte visa sig duktig helt enkelt. Annars hotas alfa-hannarna.
Skolans värld är en miniatyr av samhället och de normer som där råder. Där är Jantelagen förhärskande.  Alltså lär sig kloka barn att knipa käft.

Därav finns det nog med fog att anta ett stort antal vuxna personer som aldrig satsat på sin egen prestige eller karriär.

[Algotezza]

Är det fel att ha detta, status, värde? På egna meriter? Måste man "förneka" sitt värde, sin kompetens för att tillfredsställa "det allmänna medvetandet" när något blivit "prestigeladdat"?
A

Just detta är en intresant frågeställning.
Jantelagen har ju trots att den skapades av en norrman blivit synonymt med den svenska mentaliteten.
Det gäller att inte visa sig duktig helt enkelt. Annars hotas alfa-hannarna.
Skolans värld är en miniatyr av samhället och de normer som där råder. Där är Jantelagen förhärskande.  Alltså lär sig kloka barn att knipa käft.

Därav finns det nog med fog att anta ett stort antal vuxna personer som aldrig satsat på sin egen prestige eller karriär.

Jantelagen kommer att falla den dag vi lärt oss glädjas åt andras framgångar och unnar dem desammma, i det stora och i det lilla, när vi alltså  finner balansen mellan gapande beundran och tandgnsislande avundsjuka, en balans som heter att glädjas åt och med andras framgångar. Den som inte kan det, kommer inte heller att kunna glädjas åt sin egna framgångar, när och om de kommer, utan girigt värna om alla fördelar man kan  ha av en framskjuten position i samhället och i "det allmänna medvetandet".

A