Moderator: Moderatorgruppen
Stefan skrev:Givetvis kan man tro att det är sant att jorden är rund. Jag tror att de flesta tror att det verkligen är så. Men lika självklart är det att man KAN tro att det är sant att jorden är platt. Denna trosföreställning är förstås felaktig, men det hindrar inte att många har haft den, och ännu mindre att den är MÖJLIG att hålla.
Smile skrev:Problemet med den vedertagna kunskapsdefinitionen är att den, ifall att den upprätthålls och blir just vedertagen, kommer att innehålla motsägelser eller spänningar. Dessa motsägelser och spänningar gör att den förr eller senare sprängs.
Nu är det inte så mycket bättre ställt med den kunskapssyn som jag förespråkar, för att inte tala om tron, men det tar vi sen...
Det kan anmärkas att vi därmed ej har berört det som brukar kallas "demonstrativ kunskap", men den är lite för svår för mig just nu eftersom den tangerar metafysiken.
Visserligen kan jag agera barnmorska men jag behärskar inte ämnet fullt ut och vill därför inte gå in på det i teoretiska termer. Jag vore dock mycket tacksam för bidrag.
Men om Fann, trots allt, svarar på frågan "Hur lång är sidan på en dubbelt så stor kvadrat?" då kommer det att framgå som vi söker efter.
Man kan inte tro att det är sant att jorden är rund efter att man har mätt upp den.
Stefan skrev:Vad menar du? Mer specifikt, vad menar du med "tro". Menar du "tro" i motsats till "veta". Det gör iaf inte jag (eller filosoferna). En trosuppfattning är ett försanthållande. Den kan vara sann eller falsk, och om den är sann kan den också vara rättfärdigad och utgör därför enligt den klassiska kunskapsanalysen (och, tror jag, vardagsspråket/livet), kunskap.
Stefan skrev:Vetande är en form av tro, enligt denna användning av "tro".
-------------TROSFÖRESTÄLLNINGAR
------------------/---------------\
----------------SANNA-------FALSKA
-----------------/-----\
RÄTTFÄRDIGADE---ICKE RÄTTFÄRDIGADE
Rättfärdigade, sanna trosföreställningar utgör således vetande.
Ofta används "tro" i motsats till "vetande", t ex för att referera till falsk tro eller icke rättfärdigad sann tro. Men så används "tro" alltså inte här.
Smile skrev:"Hur lång är sidan på en dubbelt så stor kvadrat?"
Smile skrev:Vet du inte att sidan på en dubbelt så stor kvadrat är lika lång som diagonalen?
Camilla skrev:Smile skrev:Vet du inte att sidan på en dubbelt så stor kvadrat är lika lång som diagonalen?
Jag vet inte. Det beror på om det (att den nya kvadratens sida är lika lång som den gamlas diagonal) är sant eller inte. Jag tror att det är sant eftersom jag bl.a. läst det i dialogen Menon av Platon.
Vänligen
Camilla
Grunden för detta uttalande ligger i Nietzsches kunskapsteoretiska uppfattning. Sinnena återger ej en objektiv verklighet utan endast tolkningar. Kunskapen är i själva verket grundad i biologin och är den lämpliga för artens överlevnad. Språket är det filter genom vilket vi ser världen och bruket av personliga pronomen första person singularis "jag" ger oss den falska uppfattningen att vi kontrollerar vårt tänkandet, vilket vi ju inte kan göra eftersom det till stor del är omedvetet (jmf Freud).
Postmodernism
Såvitt jag förstår anser Wellmer att om en mångfald av kulturer eller språkspel med motstridiga intressen skall kunna samexistera, så måste det finnas något som de alla godtar. Konkurrerande politiska partier kan samexistera om demokrati är en överideologi, dvs en andra ordningens praktik. Men Wellmer noterar inte riktigt det faktum att en andra ordningens praktik också kan existera utan en gemensam överideologi, och alltså utan ett allmänt accepterat universellt värde. Demokratiska beslutsprocedurer accepteras av många utifrån rena maktöverväganden. Maktbalans, inte demokratiska ideal, kan vara grunden för till synes tvångsfria konfliktlösningar.
FILOSOFISK ANTROPOLOGI
De flesta filosofer har likt Aristoteles tagit för givet att människan har en natur som det gäller att förverkliga, och att den som lyckas med detta lever ett gott liv. Tanken på det goda livet har genomsyrat diskussionerna. Men tar man det postmoderna samhället på allvar, dvs ser det inte som en sjukdom som bör botas, så måste utgångspunkten bli en annan. Människan måste betraktas som plastisk och som en varelse med möjlighet till många olika naturer. Det behövs en ny filosofisk antropologi. Vi har idag en mycket ogenomtänkt helhetsuppfattning om den mänskliga naturen. Att det förhåller sig så har sin historiska förklaring. Fackvetenskaperna i allmänhet, och psykologin i synnerhet, har under större delen av 1900-talet betackat sig för spekulation, och mest betonat en förment vetenskaplighet enbart grundad på observation och experiment. Den anglosaxiska filosofin å sin sida har mest sysslat med logik, begreppsanalys och allmän språkfilosofi. Världen lämnades åt fackvetenskapen. Spekulativ psykologi och filosofisk antropologi lämnades i bästa fall åt sitt öde. Ofta krossades de under stämpeln "metafysik".
Einsteins relativitetsteori och Noethers recept
Den allmänna relativitetsteorin är en teori för gravitationen byggd på en betraktelse av rummet och tiden. Dessa begrepp fick i den klassiska fysiken aldrig den uppmärksamhet som de förtjänar. När Maxwell resonerade om de elektriska och magnetiska fältens karaktär konstaterar han dock att fälten är en del av rummet (”part of space”) [3]. Newton resonerar också om rum och tid men drar felaktigt slutsatsen att rum och tid är helt objektiva och utan möjlighet att påverka.
paradoxer
En av kvantmekanikens förgrundsgestalter fokuserar här i ett brutalt tankeexperiment två paradoxer:
1 Katten är levande och död samtidigt
2 Observatören får det spöklika dubbeltillståndet att kollapsa.
Båda i total konflikt med den verklighet vi känner. Den stackars katten blir symbol för en mikrovärld som styrs av sannolikheter enligt köpenhamnstolkningen.
Albert Einstein [i] vägrade att acceptera att "Gud spelar tärning". Han kritiserade en av hörnstenarna inom kvantmekaniken, Heisenbergs [ii] osäkerhetsrelation [iii] . Den går ut på, att det finns en gräns för hur exakt man kan bestämma en partikels läge och rörelsemängd samtidigt. Noggrannare lägesbestämning medför större osäkerhet beträffande rörelsemängden och vise versa. En liknande osäkerhet råder mellan energi och tid.
Energiosäkerhetsrelationen.
I ett tankeexperiment föreslog Einstein ett sätt att både mäta energi och tid exakt samtidigt. Han tänkte sig en låda med en klocka upphängd i en superkänslig fjäderdynamometer. Man släpper ut en foton och noterar viktminskningen = fotonens energi , och klockslaget. Niels Bohr [iv] , företrädare för Köpenhamnstolkningen kunde tillbakavisa argumentet. När lådan lättar, rör den sig uppåt i gravitationsfältet och där går tiden fortare!
2.1 EPR – paradoxen.
I Princeton 1935 utarbetade Einstein tillsammans med Boris Podolsky och Nathan Rosen den s.k. EPR paradoxen, också den ett tankeexperiment; man mäter exakt läget på ett partikelpar i vila (P=0). De skjuts isär och man mäter exakt rörelsemängden i den ena, och vet därmed rörelsemängden hos den andra. Sedan mäter man exakt läget av den förra partikeln och rubbar därmed dess rörelsemängd men förhoppningsvist ej den andras. Nu kan man räkna ut även den andras exakta läge. Detta utan att mäta på densamma (Köpenhamnstolkningen förutsätter att en partikel blir verklig först då den "ses".) Eller har den "omätta"på något sätt påverkats av mätningen? Det skulle nästan dröja ett halvsekel innan man fick svaret och då även experimentellt!
2.2 Dubbelspalt – kvantteorins utgångspunkt
Richard Feynman [v] anser, att dubbelspaltexperimentet utgör kvantteorins utgångspunkt. Principen: En vägg med två mycket små spalter bombarderas med elektroner som därefter detekteras på en vägg i form av ett interferensmönster. Elektronerna går igenom spalterna som vågor, närmare bestämt anser man dem vara sannolikhetsvågor. Varje elektron går som en våg igenom båda spalterna samtidigt (jämför kattens dubbeltillstånd) till dess att någon vidtar åtgärder för att "se"elektronen exempelvis att man stänger d3en ena spalten (observatören/mätningens roll!) Då kollapsar sannolikhetsvågen.
€r det verkligen personen som öppnar lådan med katten som får vågfunktionen att kollapsa, inte katten själv, eller en elektron Wigner [vi] och Wheeler [vii] har övervägt möjligheterna att hela universums existens är beroende av att observeras av intelligenta varelser!
Wheeler har hittat på ett tankeexperiment för dubbelspaltfenoment. En lins i dubbelspalten fokuserar mot en spridningslins som divergerar fotonerna från vardera spalten till var sin detektor. Man kan entydigt identifiera fotonens väg, ingen interferens uppstår. Men om man placerar något slags stäng och öppningsbar jalusi på spridningslinsen får man interferens i det stängda läget. Observera att man kan välja stängt öppet efter att fotonen passerat dubbelspalten. Historien beror på ett val vi gör nu! Detta brukar kallas för "delayed choice". Gör den som öppnar lådan med katten på något sätt ett val?
Beträffande EPR paradoxen så har det börjat hända saker: I experiment där man använt sig av polariserade fotoner eller spinnet på partiklar på "mätta"respektive "omätta"ställena istället för rörelsemängd och läge har den "verklighets"-baserade "lokaliteten"besegrats. Den verklighet som påstår att tingen finns antingen vi sr dom eller ej, att man kan dra allmänna slutsatser ur observationer eller experiment och att ingen signal kan färdas snabbare än ljuset (=lokalitet).
Kvantmekaniken står stark, och det sista kryphålet täpptes till i Alain Aspects [viii] experiment 1982. För att förhindra att en partikel "vet om"det experiment som väntar ändrade man villkoren under processen, I likhet med "delayed choice". Det tycks som om partiklar som en gång varit tillsammans och påverkats av varandra fortsätter att i någon mening vara delar av samma system, som tillsammans reagerar på fortsatt påverkan! (jmf tröghet!) Det handlar alltså ej om att signalhastigheten är större än ljushastigheten.
2.3 Men vad händer med de kvantvärldar som kollapsar?
I Everetts teori om flera världar finns sönderfallselektronen fortfarande kvar hos sin ursprungsatom, tillsammans med en levande katt! Nu i en parallell värld där ägaren glad kan konstatera att katten överlevt! Kan verka bisarrt men stöds av den kvantmekaniska matematiken med denna teori med problemen med Köpenhamnstolkningen vara lösta.
Det finns en ny teori, decoherence: omgivningen exempelvis katten, påverkar på något sätt interferenstopparna i kvantosäkerhetens densitetsmatris.
I boken "Schrödingers kittens"utökar John Gribbins tankeexperimentet till två katter långt ifrån varandra under inflytande av en 50:50 sannolikhetsvåg förenade med en elektronvågskollaps vilket leder till att en partikel hamnar hos någon av katterna. Det tycks finnas en feedback mellan partiklar med en gemensam bakgrund. Vad mera är, denna feedback syns vara ögonblicklig.
Det finns två uppsättningar av Maxwells [ix] ekvationer [1] för elektromagnetisk strålning, en för en våg från accelererande laddningar framåt i tiden och en bakåt i tiden. Accelererar en laddning här och i samma ögonblick "vet"var enda laddad partikel i till exempel Andromedagalaxen två miljoner ljusår bort detta, trots att det skulle ta två miljoner år för strålningen att nå dit (jmf tröghet)!
Om man tar hänsyn till relativitetsteorin inom kvantmekaniken får man ej bara en ekvation för energin framåt i tiden (motsvarande Schrödingerekvationen) utan också en för negativ energi bakåt i tiden.
John Cramer har presenterat en teori med "upplysningsvågor"framåt i tiden och "bekräftelsevågor"bakåt i tiden, mellan partiklar.
För övrigt står tiden stilla i fotonvärlden, den saknar betydelse! Ögonblickligheten i partiklars "vetskap"om varandra kan sålunda ha en förklaring.
Tillämpad på den ursprungliga ensamma katten kunde det betyda, att observatörens avgörande roll i processen försvinner. Kollapsen sker när en elektron "vet"att den skall sändas ut i ett sönderfall och då "vet"även mottagaratomen i detektorn. (?)
Gödels ofullständighetsteorem
Gödelss (första) ofullständighetsteorem säger att
I varje motsägelsefritt formellt system som är tillräckligt komplext för att kunna beskriva aritmetik för naturliga tal, går det att formulera satser som varken kan bevisas eller motbevisas inom ramen för det formella systemet.
Gödel bevisade också en genereralisering av sitt teorem, Gödels andra ofullständighetsteorem, som säger att
Inget "tillräckligt starkt" motsägelsefritt formellt system kan bevisa sin egen motsägelsefrihet.
Tillräckligt stark i detta sammanhang betyder att systemet är tillräckligt kraftfullt för att det inom systemet ska gå att formulera de aritmetiska operationer som används i beviset av det första teoremet.
Gödels satser fick stor betydelse inom matematikfilosofin och de tankar som fanns både bland formalisterna, som strävade efter att axiomatisera hela matematiken och logicisterna som försökte bygga upp matematiken från logiken.
Gödels teorem har också använts som argument för åsikten att maskiner aldrig kan göras intelligenta och att människan är förmer än en maskin, ett argument som fått kritik för att missbruka Gödels ursprungliga teorem och generalisera dem utanför deras givna matematiska sammanhang.
Ofullständighetsteoremet har jämfört med osäkerhetsrelationen i kvantfysik.
Användare som besöker denna kategori: 6 och 0 gäster
