Mig

[anakoret]

Jag känner mig helt fast i allt och vill bara ut!! Jag vet inte vad det är men jag vill bryta varenda gräns som finns. Jag vill bryta alla gränser. Jag vill Utvecklas och inte vara kvar. Jag kräver förändring. Saker måste hända!! Jag är såhär nära på att göra slut med min flickvän. Som det känns så hämmar förhållandet mig..... Jag måste måste måste komma längre!!! Jag får inte vara kvar i dessa tankebanor. Helt instängd är jag. Min hjärna vill ut. Jag vet inte vart jag vill, bara att det ska vara framåt. Vad det nu är.

Kanske ett lugn skulle vara något.

[What Gives?]

Prata med din flickvän innan du gör något förhastat.

[Avantgardet]

Utvecklingen du jagar kommer bita dig själv i arslet när du minst anar det. Man kommer inte undan - medvetandet lägger på sitt rationella ramverk på den egna personen och vips har man vad man i dagligt tal kallar för insikt (eller vad vi missbrukare brukar kalla "a moment of clarity"). Gång på gång hör jag det här - från alla möjliga människor. De "måste ut", de "måste vidare" o.s.v. Det finns inget "ut" eller "vidare" att ta sig till - alla platser har du inom dig. Det missnöje du känner är den ångest man upplever när man ser ned på sig själv, när man med sitt seende ser det som "fattas" - ett hjärnspöke. Man kan inte springa ifrån sig själv, men man kan omfamna varje nytt jag och lägga det till sanningen som vi med våra medvetanden skriver om oss själva. Lycka till och trevlig resa!

[What Gives?]

Avantgardet, vilket råd skulle du ge mer konkret?

[Avantgardet]

Inget alls. Jag tror det räcker med insikt i belägenheten som sådan, sen tar man det bara piano - man önskar sig sällan, om inte aldrig, något omöjligt, utan endast det som man bedömer vara möjligt. Finns dispositionen kvar så finns "apoteket" (i dessa många bemärkelser) att vända sig till.

[What Gives?]

Jag har svårt att fatta dina metaforer, men har jag kopplat dig rätt om du menar att saker och ting löser sig av sig självt?

[Avantgardet]

Ja, eller snarare att här inte finns något problem till att börja med. Det finns inte erfarenheter och icke-erfarenheter, utan endast olika erfarenheter. anakoret tycks utgå ifrån att det finns något "utvecklat" och något annat [anakoret själv] som inte svarar upp mot detta. Det skulle alltså röra sig om en specifik karakteristik som den "utvecklade" har/bär på. Vilka är då dessa drag? En ackumulation av visdom? Självsäker i sitt manér? Dessa drag är givetvis kontexberoende - liksom alla kunskaper och färdigheter. I vilken riktning vill anakoret då "utvecklas"?

Som jag betraktar saken så samlar vi på oss erfarenheter, i vilket fall som, vi lär oss spela denna livets symfoni allt mer utsökt med åren - vissa specialiserar sig blott och bart på en ensam stämma bland stråkarna, andra fixar och donar lite överallt, och det faller sig naturligt att ingen kan behärska alla områden lika delikat som en vars tid ägnats åt att bemästra ett specifikt område. Vi har alltså tid till godo, att nyttja som oss behagar.

Man måste då fråga sig om det är förnuftigt att förskjuta sitt eget värderande till en tänkt/postulerad entitet [Mannet] - vilken saknar en tydlig karakteristik (bara en skissartad silhuett, i vilken så många av oss lever våra dagliga liv - fria från eget ansvar, fria från att ta ställning). Lite av samma konstighet som när kristna menar att människan föds med synd - enligt vem då?

Dilemmat, som anakoret har, rör egentligen definitionen på just "utvecklad". Min lösning är att anakoret helt enkelt väljer att betrakta sig själv som utvecklad, gör sig själv till normen i sitt eget liv, och därigenom värdesätter sina egna erfarenheter och kunskaper (lika högt som, eller högre än, andras erfarenheter och kunskaper, utan vilka anakoret ingalunda hade kunnat vara just anakoret) - i vars kölvatten kärleken till självet spirar. Istället för, som nu, söka svara upp mot något vagt och oklart som inte finns för handen - källa till ångest och maktlöshet.

[J R Auk]

Instämmer till fullo Avantgardet. Obektifiering.

Jag ser det som att man stipulerar ett tilltänkt jag som man söker nå. Men då det man söker nå är idéen så kan det inte nås. Det är som att söka nå något med sin hand genom att tänka sig att handen flyttas istället för att tänka på att man vill nå något. Även fast det kanske är tanken som flyttar handen så behöver vi inte tänka på att flytta handen, vi kan bara göra det.

Fråga dig istället, Anakoret, om du vill det här så mycket varför strävar du emot? Problemet verkar ju inte ligga i att du vill förändras och inte gör det. Problemt verkar ligga i att du inte vill förändras. Förändras gör du ju, försök att inte göra det en vecka eller två så kommer du märka hur futilt det är.

[Skyline]

..kristna menar att människan föds med synd - enligt vem då?

Gör de?  :shock: Man blir inte en syndare förrän man syndat. Och de har man knappast gjort i moderlivet. Utan man blir det först när man gjort en ond handling och ingen kan leva en liv utan synd. Lite offtopic kanske..  :lol:  

Anakoret, jag har varit i samma veva som du. Man vet inte riktigt vad man vill och man vill utvecklas på något sätt. Man är instängd inom sig det känns som om man skall explodera. Men det är svårt att sätta fingret på vad det är. Men det är bara att kämpa sig igenom det. Efter en tid hittar man en väg ut. Och som Avantarget sa: "Det finns inga erfarenheter och icke erfarenheter utan bara olika erfarenheter". Och det stämmer, det blir en erfarenhet och man vet tills nästa gång hur man skall handskas med situationen, vilket är olika för alla.


/Skyline

[Sökande]

Skyline skrev:

Gör de?  Man blir inte en syndare förrän man syndat. Och de har man knappast gjort i moderlivet. Utan man blir det först när man gjort en ond handling och ingen kan leva en liv utan synd. Lite offtopic kanske..  

Hur är det med den så kallade arvssyden?

[Skyline]

Skyline skrev:

Gör de?  Shocked Man blir inte en syndare förrän man syndat. Och de har man knappast gjort i moderlivet. Utan man blir det först när man gjort en ond handling och ingen kan leva en liv utan synd. Lite offtopic kanske..  

Hur är det med den så kallade arvssyden?

Där har du förstås rätt men Gud uppmanar också i Bibeln att man skall tänka med sunt förnuft och jag anser att det med synden är mest logiskt så. Men varför göra så stor grej av det? Vad spelar det för roll?  :shock:

/Skyline

[Avantgardet]

Skyline,

Det var arvssynden jag talade om - och den har man onekligen gjort "en stor sak av" under hela kristendomens historia. Min poäng var emellertid att illustrera det problem som ligger implicit i anakorets strävan efter "utveckling"; som här, likväl som överallt där begreppet "utveckling" tycks dyka upp, sker på andras villkor. Mig spelar det mycket liten roll om denna opinionsbildare är en "bevingad skojare till Gudsputtefnask" eller om det är en abstrakt norm (den första är egentligen bara, om vi följer tråden från Feuerbach, ett slags reifikation av den senare - en antropomorf gestaltning av den förra).

[Grubblaren]

Anakoret, för mig verkar det som att du inte vet vad du vill med ditt liv samt dig själv. Har jag rätt?

[JDM]

Jag känner mig helt fast i allt och vill bara ut!! Jag vet inte vad det är men jag vill bryta varenda gräns som finns. Jag vill bryta alla gränser. Jag vill Utvecklas och inte vara kvar. Jag kräver förändring. Saker måste hända!! Jag är såhär nära på att göra slut med min flickvän. Som det känns så hämmar förhållandet mig..... Jag måste måste måste komma längre!!! Jag får inte vara kvar i dessa tankebanor. Helt instängd är jag. Min hjärna vill ut. Jag vet inte vart jag vill, bara att det ska vara framåt. Vad det nu är.

Kanske ett lugn skulle vara något.

Jag känner igen din känsla. Det finns två lösningar, förändra dig själv eller förändra omgivningen. Att förändra dig själv är den mest hållbara, annars kommer denna känsla troligen komma igen många gånger. När du förändrat dig så är frågan om du passar i den omgivning som du nu befinner dig i, och om inte så behöver du även förändra omgivningen.

Vi kan konkretisera det ovan med exemplet av ditt förhållande med din flickvän, som du upplever hämmar dig. Det mest hållbara är att förändra dig så att du inte blir lika styrd av det förhållandet. Du ska inte låta din flickvän styra över hur du är som person, utan måste försöka vara så stark i dig själv att du även med henne kan vara dig själv. Antingen så gör du dig av med flickvännen, men det är troligen ingen hållbar lösning. När du träffar en ny tjej så är även hon troligen inte exakt som du, och återigen så känner du dig tvungen att närma dig henne som person, och du känner dig trängd och hämmad återigen. Den hållbara lösningen är att du lär dig acceptera att du och din flickvän (och även andra i din omgivning) är unika och mer eller mindre olika personer som har olika önskemål, åsikter, intressen, erfarenheter, personlighetsdrag och så vidare. Först när du lyckats med det så (om du hyser några känslor för din flickvän som är betydelsefulla för dig vill säga) är mitt råd att känna efter hur förhållandet känns. Har ni då förlorat mycket i närheten mellan er eller kanske inte alls kommer överens längre så är det absolut läge att prata igenom detta med henne och allvarligt överväga om ni verkligen passar för varandra. Ni kan också nu eventuellt ta en paus i förhållandet så att du för dig själv kan få tid att utveckla styrkan att kunna vara dig själv även om du är i en relation med någon, då det kanske är svårare för dig att hitta dig själv när du är i en relation. Men det kanske räcker med att ni ger varandra lite mer utrymme genom att exempelvis inte höras eller ses lika mycket som nu.

[Avantgardet]

JDM,

den tredje lösningen då? Att anakoret är "en sån där som gnäller", och helt enkelt borde gilla läget?