Trender inom artificiell intelligens - Framtidens AI?

[_tomas_]

Jag funderar på vad som händer egentligen på området artificiell intelligens, eller snarare vad kommer att hända? Hur ser framtiden ut?

Vilka är trenderna idag och vart är det på väg?

Är det den så kallade "situerade robotiken" som är den inriktning
som gäller och kommer att gälla framöver?

Kommer människor någonsin att acceptera att överlåta viktiga beslut till artificiell intelligens?

Är AI "bara en fluga"?

Någon som har funderingar kring detta?

[archaxe]

Om AI bara är "en fluga" så är det en fluga som har hållit i sig i flera hundra år, ända sedan Pascal och Leibniz och människans första försök att mekanisera sitt tänkande, eller förstå grunddragen för sitt medvetande och applicera det på icke-mänskliga entiteter såsom maskiner. Charles Babbage kan väl också ses som något av en pionjär, liksom Turing själv.

Kolla in http://www.a-i.com
Där borde det stå en del om nygjorda framsteg inom AI.

Douglas R. Hofstadter skriver mycket om AI och medvetande i slutet av sin bok "Gödel, Escher, Back: Ett Evigt Gyllene Band". Underbar bok. Få tag på den och läs där.

(och jag vill inte höra ett ord till från laotzu om denna bok).

[hovnarr]

Och inte får du höra ett ord från mig heller. Har inte öppnat den än, den ligger där på hallbordet och pryder sin plats. Eller möglar, beroende på hur man ser det. Får mig att verka intellektuell kanske. Nåja, det jag tänkte poängtera var väl samma sak som archaxe egentligen, att människan sedan en tid tillbaka överlåtit viktiga beslut till maskiner (så sent som i lunchas diskuterade jag farthållare med min kollega). Annars är min allmänna profetia att bioteknik, IT och nanoteknik kommer att gå ihop mer och mer. Gränserna mellan det kiselbaserade och det kolbaserade suddas ut och användargränsnitten blir allt tunnare. Om man svarar i telefonen eller använder en telepatisk förmåga blir kanske bara en semantisk skillnad i framtiden. Jag minns en sketch med Robert Gustavsson där han avslutar en puprunda med några teknikyuppies med att lägga en brakare och ursäkta sig med "Jag fick ett fax". Det behöver inte vara långt ifrån sanningen. Vad jag menar mer generellt är alltså att det tycks mig mer sannolikt att maskinen flyttar in i människan än att robotar blir mer som människor och tar över världen.

[db]

Problemet med AI-utvecklingen är att den de senaste 200 åren gjort ungefär samma framsteg som fysiken år 1100 - 1300 eller så. Ingen vet något och ingenting händer.

Gödel, Escher, Bach är en underbar bok. Vad säger laotzu om den?

[Camilla]

Undertecknad skrev följande i tråden "Har vi en själ?":

Vad gäller artificiell intelligens tror jag inte att lösningen ligger i att skriva ett intelligent dataprogram utan i att bygga ett tillräckligt bra neuralt nätverk. Antigen ett fysiskt sådant som den mänskliga hjärnan eller en datorsimulation.

I framtiden tror jag att man kommer att kunna bygga robotar vars styrsystem motsvarar människans hjärna. Jag tror att det är möjligt att skapa sådana robotar vars intellektuella kapacitet är jämförbar med eller överstiger människans så att de kan kommunicera med oss och fungera i samhället (eller ta över det).

Om en sådan robot har ett medvetande i vår mening är nog egentligen omöjligt att avgöra. Det enda man kan göra är att fråga den. Samma problem kanske även roboten ställs inför. Den kan ju inte veta hur en människa upplever världen. Jämför med solipsismen.

Vänligen
Camilla

[db]

Om en sådan robot har ett medvetande i vår mening är nog egentligen omöjligt att avgöra. Det enda man kan göra är att fråga den. Samma problem kanske även roboten ställs inför. Den kan ju inte veta hur en människa upplever världen. Jämför med solipsismen.

Med en fungerande teori för medvetandenas natur kan vi lösa det problemet. Tyvärr tycks en sådan teori ännu avlägsnare än AI. Å andra sidan är området så helt och hållet outforskat att en snygg och enkel lösning kanske ligger och lurar runt hörnet. *hoppas*

[MikaelP]

Det skulle vara intressant att se om man kan skapa AI. Vem vet med sekerhet om vi styrs av slump, determinism, eller av en fri vilja? Vad anser ni?

Jag anser att människans tanke är slumpmässig, och delvis determinerad. Om jag börjar tänka på något helt nytt, låt oss säga på min barndom, så uppstod denna tanke helt slumpmässigt, jag kunde ha börjat tänka på vad som helst. Inte valde jag någon tanke bland andra. Den uppstod av slumpen. Om något frågar mig, så styrs jag "lagbundet" mot vissa svarsalternativ av vilka slumpen kastar någon till mitt medvetande. Alla dessa tankar är delvis orsakade av att jag inte kan finna någon som har den fria viljan i mig, jag har inte ett inre jag som jag kan varsebli med tanke...

Jag vet att min "teori" är enormt bristfällig, men detta är något jag kommer att utveckla när jag har tid.

[hovnarr]

När andan väl faller på, MikaelP, så finns det ett flertal determinismrelaterade trådar som kanske passar bra att göra den utvecklingen på. Lycka till!

§

[Joahn]

Kommer människor någonsin att acceptera att överlåta viktiga beslut till artificiell intelligens?

Tja, kanske skulle man kunna sätta lite robotfolk på höga ministerposter? De blir ju inte maktgalna iaf, de är nedrans logiska och så... fast sen måste de ju programmeras av människor.
Det var en väldigt outvecklad tanke, men har ni något att säga om det?

Robotar och maskiner gör ju fler och fler jobb åt oss. På sätt och vis är det dåligt, då detta leder till färre och mindre betydelsefulla jobb åt oss människor. Fast å andra sidan så är det ju just de enformiga jobben som tas av maskiner. Kassörskor har ju en lite robotaktig uppgift idag (Hej, pip pip pip pip, 49:50 tack, hejdå) och det skulle kanske vara tänkbart att sätta en robot på denna post. Men vad ska alla människor syssla med då?

Jag anser att människans tanke är slumpmässig, och delvis determinerad. Om jag börjar tänka på något helt nytt, låt oss säga på min barndom, så uppstod denna tanke helt slumpmässigt, jag kunde ha börjat tänka på vad som helst. Inte valde jag någon tanke bland andra. Den uppstod av slumpen.

Aah, determinism, alltid lika trevligt!
Ska inte skriva nån lång uppsats här (fel ämne) men enligt mig så är allt determinerat. De händelser som verkar bero på slumpen har bara ett för svårt orsakssamband för att vi människor ska se det. Jag tror att allting har en orsak, och det är delvis det jag baserar det på. En CD-skiva på shuffle är ett bra exempel, verkar vara slumpen, men eftersom att allt har en orsak så fanns det också en orsak till att det blev just låt nummer 5 och inte nummer 10.

[archaxe]

Jag förstår fortfarande inte varför fri vilja och determinism alltid framställs som varandras motsatser. Jag anser att de mycket väl kan samverka.

[Kalle]

Jag förstår fortfarande inte varför fri vilja och determinism alltid framställs som varandras motsatser. Jag anser att de mycket väl kan samverka.

Hur kan man motivera en fri vilja om man accepterar att allt är orsaksbundet? En fri vilja, för mig, skulle vara att man kan agera på olika sätt under samma omständigheter. Om ens beslut alltid beror på omständigheter och orsaker, kan viljan omöjligt vara fri.

[hovnarr]

Om ens beslut alltid beror på omständigheter och orsaker, kan viljan omöjligt vara fri.

Så blev det en determinismdiskussion just här i alla fall. Maktub! Men i alla fall, Kalle, med en sådan definition på fri så skulle det vara roligt att veta hur en fri vilja skulle se ut. Låt oss för ett ögonblick ponera att den finns, oavsett om det är sant eller inte. Och så kräver vi följande:

"Viljan får inte bero på omständigheter och orsaker."

Hur ser en sådan vilja ut? Bestämmer man sig för att bestämma sig, eller bestämmer man sig bara. Inga orsaker. Inga omständigheter. Hur ser en sådan vilja ut?

Vad är förresten en fri vilja? Är det som en rund cirkel eller en triangel med tre hörn? Hur ser en ofri vilja ut? När vi säger att vi gjorde något o-fri-villigt så menar vi att vi inte hade någon vilja i det. Så någon som hävdar att vi inte har en _fri_ vilja, måste samtidigt mena att vi i själva verket inte har någon vilja överhuvudtaget.

Eller är det så att det finns de som tycker att vi inte är fria på grund av att vi påverkas av omständigheter och orsaker? Hur skulle jag då vara beskaffad för att vara fri? När jag handlar, då kan jag ju inte beslutat mig för att handla - med den definitionen. Då _beror_ ju handlandet på något?

Själv tror jag att det är ett jättepåhitt att se världen i termer av orsak och verkan. Och därför:

Det som händer, händer.

§

[Kalle]

Hovnarr, du har självklart rätt i att min defination på fri vilja är helt omöjlig. Men även om jag inte kan definera en fri vilja kan jag i alla fall definera en vilja! En vilja för mig är alla de faktorer (orsaker) som styr ens beteende i en viss stund. T.e.x. om jag väljer att dricka vatten, var det törsten som drev mig. "Begäret" efter törst var då min vilja i just den stunden. Detta är ju inte den vanliga definationen på en vilja, men jag kan inte se att en vilja kan fungera på något annat sätt.

Sen kan man känna sig ofri, att man inte får göra som man vill. Låt oss säga att det inte finns något vatten när jag ska dricka. Då kan jag inte tillfredställa törsten. Detta begär finns dock kvar, och obehaget av att det inte tillfredställs skapar en känsla av ofrihet.

Jag har svårt att tro att nån kan beskriva en vilja på något annat vis, men det vore kul ifall någon kan övveraska mig

[hovnarr]

T.e.x. om jag väljer att dricka vatten, var det törsten som drev mig. "Begäret" efter törst var då min vilja i just den stunden. Detta är ju inte den vanliga definationen på en vilja, men jag kan inte se att en vilja kan fungera på något annat sätt

.

Jag vet inte vad den vanliga definitionen är, men den där funkar för mig. När jag är törstig så har jag en vilja att dricka. Sen hur den viljan _uppkommit_ det är ju en helt annan fråga.

Se här, en krukväxt! Hur har den uppkommit? Jo, av en rad yttre omständigheter och orsaker. Jaha. Är den därför mindre verklig eller mindre fri? Skulle den vara mer fri om det uppstått ur tomma intet? Kanske är det så archaxe menar med att determinismen snarare kompletterar viljan än utesluter den?

Sen kan man känna sig ofri, att man inte får göra som man vill. Låt oss säga att det inte finns något vatten när jag ska dricka. Då kan jag inte tillfredställa törsten. Detta begär finns dock kvar, och obehaget av att det inte tillfredställs skapar en känsla av ofrihet.

Låt oss anta att jag i skrivande stund vill tre saker. Äta, fortsätta skriva och transformera mig till en krukväxt. Jag tillfredsställer för tillfället skrivandet, och min vilja är i detta fri. För tillfället är jag ofri vad gäller de andra två, men när jag äter så blir jag fri även vad gäller hungern. Men transformera mig till en krukväxt, det går nog inte, så alltså är jag ofri. Men tänk om jag klarar det om 6 år (!) var jag fri hela tiden då? Den som bara begär eller förväntar sig det säkert uppnåbara, är han fri?

Jag har svårt att tro att nån kan beskriva en vilja på något annat vis, men det vore kul ifall någon kan övveraska mig

Jag tycker din definition av VAD vilja är precis som den ska. När jag är törstig vill jag dricka, när jag är hungrig vill jag äta - förutsatt att jag inte hellre vill fortsätta skriva - osv. Det där "hellre" är precis lika fritt som om resten av viljan, varken mer eller mindre. Även om jag väljer att inte göra det som jag "helst" vill så blir ju det som jag helst vill att inte göra det jag helst vill. Så det ordet kan inte förklara hur viljan är beskaffad.

Om man sedan vill förklara HUR viljan uppkommit så kan man naturligtvis använda determinismen. Mer än så faktiskt: Om man vill göra just det, då har man redan förutsatt determinismen. Så fort jag säger "uppkommit" så säger jag att det finns händelser som ger upphov till andra händelser, en orsak och en verkan. Alla försök att med determinismen förklara varför viljan inte skulle vara fri kan sammanfattas så här: "Om viljan uppkommit, så är den inte fri".

Så frågan är egentligen, har viljan uppkommit, eller mer allmänt: Uppkommer saker? Om ett glas faller från bortet och går sönder, vad har vi egentligen för belägg för att säga att det [gick sönder] FÖR ATT [det föll från bordet]. För att besvara den frågan tänkte jag kontemplera naturen ett ögonblick.

Ni har säkert sett två träd som vuxit så nära varandra att stammarna vuxit ihop. Ibland böjer stammarna av från varandra högre upp så att två distinkta trädkronor ändå kan urskiljas. Ibland händer det sig också att ett och samma träd förgrenar sig tidigt i två stammar, så att det ser nästan precis likadant ut. Är det i det ena fallet fråga om två träd och i det andra fallet ett träd?

Hur är det då med två träd som står en bit ifrån varandra. De måste ju i alla fall vara två distinkta träd. Betrakta då ett antal svampar. De sitter ihop under marken och är i själva verket samma svamp. Myceltrådarna kan vara kilometerlånga, så även om du är i en helt annan del av skogen kan det fortfarande vara samma svamp du plockar. För att komplicera saken ytterligare lever svamparna ibland i symbios med träden på ett sånt sätt att det blir svårt att säga var den ena organismen slutar och den andra börjar.

Vad jag vill visa med det här är att människor gör en massa ganska godtyckliga uppdelningar i verkligheten hela tiden för att beskriva den. För att analysera den. ANA betyder upp och LYS betyder sönder eller lösa. När en cell lyserar då går den sönder. Anabola steroider används för bygga upp muskelmassa. Vi tar sönder saker, delar upp dem, och bygger sedan upp "verkligheten" på nytt. Vi har då inte fått någon bättre helhetsbild av verkligheten, vi har bara fått många fler delbilder. Vi har lärt oss ta sönder saker, helt enkelt.

Åter till glaset som krossades. Vad var det egentligen som "fick det" att krossas? Var det själva fallögonblicket? Nej. Fallet fick glaset att börja falla. Var det dess färd ner mot det hårda golvet? Mja... vilken del av färden i så fall? Den första delen gav väl bara upphov till den mellersta delen, som gav upphov till nästa osv. Och så kan man dela upp vilken händelse som helst i hur små bitar som helst. Och efter som den inte går att välja en minsta tidsrymd som är större än 0 så finns det inga händelsebeståndsdelar i egentlig mening.

Faktum är att precis som vi säger att glaset krossades för att det föll från bordet, lika gärna kan vi säga att det krossades för att det bars in till bordet och sedan föll. Det krossades också för att ett hårt klinkergolv lades in för 6 år sedan, istället för en mjuk plastmatta. På samma sätt som man kan stycka upp en händelse i mindre och mindre bitar kan man alltså förstora den hur mycket man vill. Resultatet blir, lustigt nog, detsamma. "Händelsen" försvinner. Det blir bara en enda sak som håller på hela tiden.

Ändå finner vi människor det lämligt att dela upp saker och ting i händelser, och så fort vi gör det så gör världens största tautologi - Determinismen - sin entré. Förutsatt cirklar, så är cirklar runda. Förutsatt händelser, så är determinismen. För att komma ifrån det hela måste vi reservera oss för det fall då vi väljer att inte betrakta det här som håller på som olika händelser. Och det är bland annat därför min devis är:

Det som händer, händer. (Det som inte händer, det händer ju inte, det är bara något som håller på). Nå Kalle, blev du överraskad?

[archaxe]

Jag tror många av dessa frågor uppkommer p.g.a. ett fatalt misstag, men jag har inte utvecklat denna teorin tillräckligt för att kunna formulera den bättre än så. Jag återkommer. Men det är ett misstag, I tell you!