Kan kärlek bestå?

[Grubblaren]

Varför har vi svårt att hålla oss till en partner?
Det verkar som om vi efter några månader ser fel hos sin älskade och för att sedan börja tvivla...Det som vi älskade hos vår partner förut irriterar oss sedan.
Något tänkvärt är att: Någon absolut öppenhet mellan två människor existerar inte. I varje hjärtan finns ett hemligt rum, dit ingen annan än vi själva kan nå.
Ens egen känslor är svåra att förstå och kärlek förblir mystik.

[PopJimmy]

Något tänkvärt är att: Någon absolut öppenhet mellan två människor existerar inte.  I varje hjärtan finns ett hemligt rum, dit ingen annan än vi själva kan nå.

Nej jag håller inte med. Men för att nå "total öppenhet" så krävs det medveten dedikation.

Ens egen känslor är svåra att förstå och kärlek förblir mystik.

Tja, det beror vart du drar gränsen för "att förstå". Kan man ordna klarhet bland ens egna känslor? Svaret är då ja. När man upplever en känsla av klarhet inför tidigare konflikter, har man då förstått känslan (absolut och fullständigt)? Svaret är då, nja - tillräckligt ja, fullständigt nej. Inget "blir" nog fullständigt i livet.


Det första problemet med kärleksrelationer är att människor ofta har olika behov, eller snarare, deras behov är av olika upsträckning, dvs att en har ett litet behov av något när den andre har ett stort behov av samma sak. Detta är ibland svårt att göra något åt, det enda jag för tillfället vet är möjligt att göra åt detta är att ömsesidigt erkänna sina egna behov för partnern och acceptera att man är olika. Detta kan betyda att man får "komplettera" sina behov i andra relationer.

Det andra problemet är att man har olika uppfattningar, värderingar, vanor och gränsdragningar i hur tillvaron fungerar och bör fungera. Här kommer även det första problemet in, dvs att något som blivit en vana samtdigit blivit ett behov. Det är som sagt viktigt då att vara ödmjuk/flexibel och inse att man måste ge och ta, och vara beredd på att ändra gamla vanor, för att bilda sig nya som mer överensstämmer med sin partners.

Men det är en annan sak som kommer in här, och det är vikten av ömsesidigt tillit, dvs att man litar på den andres 1. intentioner och 2. ömdömme. Litar man inte på den andre så uppstår ofta situationer då man upplever att den andre faktiskt vill ensjälv "dåligt" (jag upplever sällan att min parner vill mig dåligt, jag ser ofta anledningar som humör, dock brukar mina partners ha problem med tilliten till mina intentioner och upplever därför att jag vill dem "ont", när det i själva verket bara är ett missförstånd från deras sida). Nu kan det vara så att människor ibland vill sin partner dåligt, men här förutsätter jag att du själv redan arbetar med dig själv och i så liten utsträckning som möjligt låter dina problem gå ut och projiceras över andra. Uppstår det en situation då man själv inser att man ville den andra "dåligt", dvs att man "tappar fattningen" så är det viktigt att erkänna detta senare och be om förlåtelse, annars skadas tilliten i relationen.

Problemet är sedan att två personer har olika förmåga till omdömme, den ena kan ha ett "generellt bättre omdömme" men ofta har man olika stort omdömme i olika kontexter beroende på hur mycket "kunskap" man har om kontexten, respektive vilket "känsloläge"/humör man är i. Här är det viktigt att kunna förhandla om "uppfattningar".

Ibland får man kanske "ge med sig" och låta den andre få omdömmes/tolkningsföreträde även fast man ibland är säker på att man själv har bättre omdömme i frågan (för att ta ett exempel: det kan vara så att man är desorienterad i en stad, och båda har olika uppfattning om hur man hittat från plats a till plats b), och detta sker av två anledningar: 1. För att personenen ifråga har ett dåligt omdömme i kontexten, och när båda "innan handlingen utförts" har klargjort att det finns olika tillvägagångsätt för att lösa en "ömsesidgt uttalad målsättning" (som alltså här måste vara klargjord, annars får man klargöra den först) och att det tillvägagångsättet som valdes att aktualiseras för att nå målet, var "dåligare" - dvs gav sämre resultat iförhållande till målet, så kan man få sin parter att erkänna att han/hon ifråga har ett dåligt omdömme i sammanhanget och att hon/han i fortsättningen (den tidsutsräckning som är relevant i sammanhanget, t.ex. tills den andre lugnat ner sig) bör överlåta omdömmet till en själv.
2. För att personen ifråga har ett bättre omdömme än en själv eftersom hon/han har någon information som man själv inte tagit del av och som hon/han inte kunna göra explicit. Att själv "ge med sig" är alltså då väldigt lättande då man inser att man skulle "haft fel" men istället "fick rätt" eftersom man höll med personen med bättre omdömme.


Nu säger jag inte att det är svart på vitt vem som har bättre omdömme, utan det kan bero på många faktorer som kunskap, humör/känslomässigt tillstånd. Men jag upplever ofta att vissa personer, överlag har ett bättre omdömme än andra.



Vidare är kärlek inget som "bara bestås", kärleken är även en relation som "växer fram" i.o.m. att man kommer varandra närmare.

[Waggho]

Nu säger jag inte att det är svart på vitt vem som har bättre omdömme, utan det kan bero på många faktorer som kunskap, humör/känslomässigt tillstånd. Men jag upplever ofta att vissa personer, överlag har ett bättre omdömme än andra.

Läs: "PopJimmy upplever ofta att han själv överlag har bättre omdöme än andra".

Eller?

[PopJimmy]

Men de allra flesta upplever som sagt att de har ett bättre omdömme än andra.

[Morningstar]

---

[Algotezza]

Kärlek är världens mest (miss)brukade och missförstådda ord. Ibland betyder det förälskelse, ibland vänskap, ibland sexualitet, ibland agape (Guds  faderskärlek), ibland eros (människans egoitiska sexuella kärlek) ibland något slags mogen intim relation mellan två.

Så kärleken består men förändrar ständigt sin karaktär och skiftar ständigt objekt.

Kärleken skapar och löser de flesta av livets problem.

A